….med sina relationer, med sina barn, med sina föräldrar, med sina liv!
NI skulle bara veta!
Fast nu träffar jag nu i princip bara ”såna-som-har-problem” hela dagarna (i mitt jobb), men ändå!
Även folk som INTE söker hjälp, och som INTE går i terapier, har sina ups and downs. Och det blir slitningar i alla relationer.
Enklast vore kanske att leva helt ensam och isolerad, kan man tänka, men ICKE SA NICKE, för dom som egentligen mår allra sämst är dom som är Riktigt Ensamma!
Så valet står mellan att leva med andra, på olika sätt, och försöka hantera allt konflikter i alla relationer på bästa sätt, ELLER…..
…. må ännu sämre.
Av Ensamheten.
Det är som att välja mellan Pest och Kolera.
Ibland.
För å andra sidan kan relationer vara väldigt härliga, fina, vackra och ge en massa energi, och dom små konflikterna som blir är bara som en extra krydda i livet. Lyllo er, liksom!
Sen finns det dom som lever i relationer som varit dåliga år ut och år in, och där dom tänker att ”det blir bättre i morgon” eller ”jag ska ta tag i det här sen!” eller ”det är bara att bita ihop och stå ut för gräset är inte grönare på andra sidan” eller ”det är det här eller inget”….osv osv osv.
Och så finns det dom som liksom när sej på att skada varandra i sina relationer – där man hackar och gnäller på varandra ständigt, av vana och/eller av….frustration?!
HELST skulle väl alla vilja leva i en GOD relation där man älskar varandra och vill varandra VÄL! Där man vaknar varje morgon och tänker att man älskar den man lever med, och att man vill göra något gott för sin partner varje dag – även om det bara är att bjuda på en kopp kaffe!
Där man älskar varandra för den man är och där man försöker att kompromissa kring saker som man tycker olika om, och inse att ingen har fel, utan man tycker bara olika, och den andres sätt att tänka är inte fel eller konstigt eller knäppt – det är bara annorlunda än man själv tycker och tänker.
I en relation där man är Respektfull mot varandra. Och kärleksfull.
Finns såna?
Som består, alltså?
I flera år?
Där man år ut och år in verkligen vill sin partner VÄL?
Även då man tycker olika. Känner olika. Är olika.
Tills alldeles nyligen trodde jag på ”Everlasting love” – att man kunde träffa Den Rätte i unga år och leva lycklig Ever After (med ups and downs) och vara nöjd med det…..
…men nu vet jag inte längre.
Man kanske bör ha flera partners på vägen genom livet…Man kanske ska ha olika vid olika tidpunkter i livet, eftersom man förändras, om den man lever med inte förändras med….Det kanske inte finns ”everlasting love” utan det kanske bara är ett påhitt utifrån, för att det ska vara lite mer ”ordning och reda”, och för att man ska hjälpas åt med barnen man skaffar…
….men om man inte gör det då?! Om man inte hjälps åt! Om den ena får dra hela lasset!? Det är ju inte helt ovanligt.
Och många lever ihop år ut och år in, kanske gör det bara av slentrian och vana….och kärleken är liksom mer också en ”vana”…och sexet dog ut för läääänge sen….Varför fortsätter dom ihop? Är det rädslan för ensamheten, eller är det allt annat man förlorar när man skiljs? Släktingar, vänner, hus, hundar…osv.
Vad vet jag??!
Jag trodde på något som jag själv inte lyckades fixa iallafall! Så för MEJ personligen har inte ”Everlasting love” fungerat. Med råge!
Och ändå är jag så himla kärleksfull och snäll och god….
Typ.
😛
