Tänk vad kul man kan ha…..
…med en iPad…..
….när man sitter i soffan…..
….framför TV:n…..
…alldeles FÄLV…..
…..och det som är på TV:n liksom inte riktigt engagerar en.
Författararkiv: Erica Leijonhufvud
Inuti öööööh…. /erviluca
Man skulle kunna tro att det inte är något inuti någon som mest mumlar och gruffar och låter ”ööööh…..”, men ”i dom lugnaste vatten….” eller vad det nu kan liknas vid.
I förrgår fick jag iväg Minsting, ut ur rummet. Ja, egentligen borde alla nu stå och hurra och ropa ”BRA GJORT!!”…. om ni visste hur svårt det är. Och hur STOR han är. Med lite tjat, lite mutor och lite hot satte han på sej svarta mjukisbyxor, strumpor, t-shirt och en svart ”hoodie” och luffsade ut till bilen, låtandes ”ööööööh”. Typ.
Vi skulle hämta en bredare säng åt honom. Den skänktes bort, via blocket, och var 120 cm bred och ”nästan oanvänd”. Vi åkte och åkte….och åkte. Jag pratade på om ditt och datt, och fick knappt några svar…i början.
När vi väl hämtat sängen, som var JÄTTEFIN och FRÄSCH (såg oanvänd ut faktiskt), och var på väg hem, hände det:
Tonårssonen började PRATA!
Hallelujah!
Och OJ vad häftiga samtalsämnen vi hade sen:
– om religionens betydelse i världen och för tron
– om det kan finnas liv på andra planeter
– om vad svarta hål är
– om hur livet startade egentligen
– om skillnaden mellan vad forskare kommer fram till och vad ”vi andra” tror
– om livets mening
Så kom inte och säg att det inte finns en massa i en tonåring som mest bara gruffar och låter: ”…ööööööh…”
Cool älgko /erviluca
Fiona pausar i skuttandet.
Vi är ute och går i skogen. Vår vanliga runda, men…..dalaaaaa! – *spännande*- : Åt ”fel” håll!
Hundarna skuttar hit och dit. Fiona springer långa rundor in i skogen och kommer lyckligt skuttande tillbaka och vill ha en liten klapp. Som vanligt.
Sen ser jag plötsligt att båda hundarna får upp ett – eller varsitt (?) – spår. Nosarna är klistrade i marken och dom far runt i cirklar och hit och dit. Fast helt tyst (dom är inte så där GALNA, som våra taxar blev när dom fick upp spår när jag var liten: Dom nästan SKREEEK av upphetsning).
Plötsligt ser jag hur Fiona tvärnitar och hoppar jämfota rätt upp i luften. Så brukar hon göra när hon blir skrämd. Hon lägger öronen bakåt, svansen mellan benen och far som ett skott genom det höga gräset till mej: ”Maaatteeee, hjälp! Det var läskigt!” säger hon.
Johoooo, det gör hon visst!
Milton springer också i cirklar, men tycks missa ”målet” (of course! HAN har inte mycket till luktsinne…) och kommer också skuttande tillbaka till mej. Han tittar förvånat på Fiona och undrar vad hon blev rädd för.
Fiona STIRRAR in i skogen. Jag försöker se vad det var som skrämde henne. Kanske en fjäder, tänker jag. Ja, knasbollen är rädd för fjädrar. 😛
Jag kisar med ögonen och försöker se vad det är: En KO?!? tycker jag det ser ut som. En ko mitt i skogen?? Näe, det kan det inte vara….Den står i skuggan mellan träden några meter ifrån oss. Ja, det ÄR en ko – en ÄLGKO! Hon står och tittar helt lugnt på oss och tuggar på något, sådär lite nonchalant. Åh, vad hon ser cool ut! Det skulle inte förvåna mej om hon ställde sej på bakbenen, lutade sej mot trädet och tog en cigg. SÅ cool ser hon ut. ”Som om jag BRYR mej”, säger hon, typ, och tuggar vidare. Helt otroligt! Älgkon står ungefär 4-5 meter ifrån oss. Helt lugnt. Tuggar.
Fiona ”säger”: ”Matte, titta titta titta! SER du?!?”
”Ja! Jag SER! Det är en Ä L G K O (jag tycker det är bra om Fiona lär sej en massa ord)
Vi går därifrån. Älgkon står kvar.
Älgko som funderar på karate...
Jag får för mej att hon kanske ska attackera oss bakifrån, men hur attackerar en älgko?? Karate? ”Haijaaaaaa!” med bakbenen? Eller stångar den? Utan horn?
Medan jag funderar på HUR den eventuellt kommer att attackera har vi kommit så långt ifrån den att sannolikheten att den faktiskt gör det har försvunnit.
Men minnet av den COOLA älgkon är kvar i mitt huvud.
Och kanske i Fionas också.
Milton fattade inget.
Som vanligt.
😉
Drottningens man…/erviluca
Iförrgår, men repris igår, fick man se en dokumentär om en stackars rik familj i USA i programmet ”Drottningen av Versailles”. David Siegel hade byggt en massa andelslägenheter i 12 olika länder och var en av världens största ”blablabla”. Han hade också byggt ett stort och högt hus med blå glasfasad, som står i Las Vegas, och det är Världens Största ”bla bla bla”…. Minns inte. Men det var iallafall VÄRST.
Familjen bodde dessutom i Världens Största Privatbostad, på X antal kvm (minns inte…kan det ha varit 870?), och det huset liknade något hus i Versailles (slottet?). Nåja. Dom små detaljerna spelar ingen roll i sammanhanget (och jag har ju inget sifferminne alls, typ).
Han var inne på sin tredje fru, som hade opererat tuttarna så att jag trodde flera gånger att dom skulle explodera…fast det är heller inte viktigt i sammahanget, utan det var bara en parentes, kan man säga.
Han hade ett par barn från första äktenskapet, och ett par från det andra. Dom barnen hade han struntat i, av vad jag förstod. ”Barn – bah! Pengar – JA!”. Ungefär. Han sa inte det, men jag tolkade det så.
I det nuvarande äktenskapet hade ”han” 7 barn. Den kärleksfulla modren födde barn efter barn, eftersom dom hade X antal (där har vi siffror igen!) som barnsköterskor som tog hand om barnen. Att barnen blev anknutna till sina barnsköterskor istället för till sina föräldrar var inget som bekymrade någon.
David var god för en massa miljarder, och ägde som sagt en massa fastigheter överallt och ingenstans. Miljonerna rullade in och ut. Mest in, tror jag.
Sen blev det KRIS. Ekonomisk KRIS i hela världen. Typ. Och bankerna drog öronen åt sej (eller vad det var dom drog åt sej…antagligen pengarna… 😛 ). DÅ blev lilla gamla David jätteorolig.
Man fick se honom sitta och bekymra sej så oj oj oj! Det var nästan så att jag tyckte synd om honom. Den stackars, stackars familjen fick flytta ifrån Världens Största Privatvilla/slott och till en rätt så normal lyxvilla. Uj uj uj! Stackars dom! Och så fick dom avskeda hälften av sina anställda (i huset). STACKARS dom! 😦 Bara hälften fick vara kvar. Det var NÄSTAN så jag tror att mamman i huset skulle laga till någon måltid själv. Fast bara nästan.
Sen kunde dom stackarna inte åka i sitt privat-jet längre heller, utan dom fick åka REGULJÄRT, ihopblandade med Vanliga Människor! *ryser*
En barnsköterska blev intervjuvad (bl a). Hon berättade att hon arbetat för familjen i 11 år, och att hon ALDRIG haft råd att åka hem och besöka familjen på Philippinerna under dessa 11 år. Hon hade barn där, som hon längtade efter. Och som vuxit upp utan henne. Hon försörjde hela sin familj.
Men varför i helvete fick hon inte en lön som gjorde att hon kunde åka hem och hälsa på – åtminstone två gånger om året!!!???
Hon bodde i ett liiiitet, liiiiitet rum i huset. Dit gick en av barnen varje natt och sov med sin barnsköterska, för han var mörkrädd…
Sen: Dags för reklam:
Fattiga, döende barn stapplar fram vid sophögar i något varmt land och letar efter ett riskorn eller två. Ett liiiitet liiiitet barn är medvetslöst av hunger, och flugorna kryper runt på det. Människor med döda ögon sitter och väntar. På att dö, troligen. ”Skänk 100 kr om dagen till UNCR” (eller vilken förkortning det nu var)….
Så fortsätter dokumentären:
Stackars miljardären sitter i sitt rum och orkar inte ens prata med sina barn, som då och då försöker få kontakt genom att komma in och säga ”hej”. Han haaar det så jobbigt för han måste KANSKE sälja sitt jättehus med blåa glasfönsterrutor i Las Vegas. Jag får känslan av att han hellre säljer sina barn!
I efterrubrikerna får man veta att han till slut sålde huset, för att ”klara sej”. Så han, och hans familj, överlevde troligen pärsen att förlora 3 miljarder av sina 8, eller hur det nu var.
Och i min hjärna går det runt.
HUUUUR kan det vara så orättvist?? Och HUUUUUR kan man äga 8 miljarder utan att blinka åt dom som inte har något??
Och HUUUUUR kan man tycka så synd om sej själv när man äger ”halva världen”??? Och HUUUUUR kan man tycka pengar och saker och Stora Hus är viktigare än ens egna barn???
Och huuuuuur……????
Oj, vad det snurrar i hjärnkontoret nu.
Stackars lilla mej…
😉
Ger man lillfingret…. /erviluca
Ja, ni vet!
När jag kom hem efter att ha handlat hade jag två JÄTTETUNGA kassar, och två lite lättare, att bära in. Slit och släp. Då dök min granne på bottenvåningen upp! Han skulle bära ALLA kassar åt mej. Oj oj oj, vad jag blev glad och TACKSAM.
”Men jag kan bära några själv”, sa jag.
Han skakade bestämt på huvudet. Han skulle bära ALLA. Sen fick jag inte hålla upp dörren heller, utan JAG skulle gå först in, och sen han, med alla kassar. Nej, han är inte svensk. Svenska män gör inte så.
Hissen var trasig. Shit pommes frites! Fyra trappor utan hiss. Grann-mannen kämpade så att jag trodde han skulle få hjärtinfarkt! ”Låt mej bära några kassar”, sa jag och tog ifrån honom dom två lättare. Han gav med sej – insåg väl själv att han var i någon slags ”nära-döden-upplevelse”….
Jag TUSEN-TACKADE vid min dörr, varefter han gick ner.
När jag packat upp allt, gick jag ner för att köra undan bilen, som stod på gångvägen utanför. Dom är snabba med p-böter där annars. Grann-mannen dök upp och ville visa mej sina kanariefåglar….Jodå, dom var jättefina. Sen ville han absolut bjuda in mej en liiiten stund. Jag sa ”nej, jag måste köra undan bilen”, men han tjatade och trugade och ville så gääärna, så att jag till slut gav med mej och gick in i köket och satte mej en stund.
Han dukade upp med nötter, dadlar, vattenmelon, saft och ett glas vin. ”Jag ska köra undan bilen…”, sa jag. Han bara trugade och bjöd. På väldigt knagglig svenska lyckades han sedan berätta att han kom från Afghanistan, att han kunde fyra språk, att han hade fru och hade haft fyra barn, men två hade dött i kriget, att han var general och pilot, men nu var pensionerad. Han struttade iväg och hämtade bilder och jag fick se hur han såg ut när han var 22 år och nybliven pilot.
Jag förstod också att han såååå gärna ville lära känna grannarna och att han ville att ALLA grannar skulle komma till varandra och vara vänner.
Efter en stund sa jag att jag MÅSTE gå, för jag skulle parkera om bilen OCH göra mat till hungriga söner.
Han tyckte att jag skulle komma ner till honom senare….
Jag sa inte riktigt ”nej”….utan lite halvt ”ja”, fast jag visste själv att det var ett oerhört tydligt nej….
”Jag väntar på dej”, sa han.
När jag ätit osv skulle jag gå ut med hundarna. ”Hur ska jag komma ut utan att behöva förklara för Honom att jag inte vill komma på besök?!” tänkte jag, som värsta fegis-svensken. Jag smööög ut, och lyckades förbli osedd….
Men så skulle jag ju hem också.
Där gick han. Runt i cirklar, utanför sin altandörr. Väntandes. På Moi!
”Kom! Kom! Jag väntar!” ropade han.
”Nej, jag kan inte”, sa jag.
”Jo! Kom!” sa han.
Han sa, på OERHÖRT knagglig svenska, att han dukat upp på hela bordet och väntade på mej.
”Nej, inte ikväll. Inte idag. Jag kan inte”, sa jag och kände mej som en SKURK.
Och nu sitter jag här och undrar hur jag någonsin ska kunna gå ut genom porten utan att möta Honom, som vill att vi ska vara Bästa Vänner och sitta och dricka vin och prata om Livet osv. Usch, vad jag känner mej dum och skyldig nu.
Han vet ju inte att jag är Värsta Svensken, som vill vara ”lite ifred”, och kanske bara ta en kopp kaffe ibland.
Och som vill att ”nej” ska betyda ”nej”.
Och som varken kan pruta (skitdålig på det!) eller klarar av att någon säger att han ”dukat upp hela bordet” och sånt, och som tycker synd om alla ensamma människor och vill vara snäll emot alla. Nästan. Och sånt.
Jag skulle inte ha givit bort lillfingret.
Puh!
Han liksom draaaas ut på längden…/erviluca
EN dag lyckades jag locka honom till poolen vi lånar…Så här står han och växer.
Det känns numera nästan löjligt att kalla Minsting för Minsting här: Han blir längre och längre. Om man står och tittar på honom oavbrutet i ett dygn är jag säker på att man seeeer hur han växer!
I början av sommaren var han lite småknubbig och ungefär 180 cm lång, eller något sånt. Nu har han draaaagits ut på längden, blir smalare och smalare och är snart ikapp Mellan, som är den längsta av mina söner numera. Det kommer liksom att bli tvärtom:
Äldste Sonen kortast (fast lång, dvs ca 183 cm)
Storing nästkortast (fast lång, dvs ca 184 cm)
Mellan näst längst (lång, dvs ca 186 cm)
Minsting längst (vetejhurlånghanblirän….).
Minsting ska börja i åttan till hösten. Alltså kommer han troligen att vara längst i klassen.
När man växer så mycket blir man trött. OJ, vad trött man blir!
Man orkar liksom knappt gå från sängen till skrivbordet. Ej heller öppna munnen när man pratar.
Vid förslag från den ömme modren: ”Hänger du med och badar/handlar/cyklar/går ut med hundarna?” etc blir svaret ALLTID:
”Imorgon…”.
Och det finns ALLTID ett ”imorgon”.
Han behöver större säng. Idag ska vi åka och hämta en säng som vi får ”nästangratis” (via blocket) långt utåt Tjottahejti. Minsting har LOVAT att följa med och hjälpa till att bära ”imorgon” (igår sa han det).
Jag ska hota med inställt fredagsmys om han inte följer med, och det är nog det värsta hotet jag kan komma med nuförtiden….
I did it again! /erviluca
Hur trött på sej själv kan man bli?!
I söndags hjälpte mina systrar mej att städa, möblera om och rensa i lägenheten. Det innebar att det blev en hög med grejer som skulle till tippen. Eftersom det var sent när vi var färdiga med allt, bestämdes det att jag och någon av sönerna skulle åka till tippen med allt dagen därpå, dvs måndagen.
Måndagen kom och Storing och jag lastade allt i bilen och körde ut till tippen: STÄNGT på måndagar. Tyyyyyypiskt! Den full-lastade bilen fick vänta ett dygn. På parkeringen. Hemmavid.
Tisdagen kom och jag och Mellan åkte ut till tippen. ”Kommer det att ta lång tid?” frågade Mellan när vi åkte ut. ”Näe, det är ju inte sååå mycket…en halvtimme kanske”, sa jag och hade då glömt bort att jag är ju…JAG!
När vi kom fram kollade jag igenom dom svarta sopsäckarna för att försäkra mej om att rätt saker hamnade i rätt container. Nehej du! Det var en röra av Guds nåde, kan jag säga, och jag fick först sortera om allt. Hej och hå! Kanske amerikaner (lillsis) inte är så bra på sånt där; vad som liksom ”hör ihop” när man ska sopsortera….?
Så körde vi igång. Jag var sopsorterarledare: ”Det ska DIT! Den ska DIT!” Mellan bar och slängde. Jag med, förstås.
Plastförpackningar och tidningar låg längst bort i Hörnet av tippen. Vi traskade dit med varsin påse/säck. Jag kastade plastförpackningar, Mellan tidningar. När vi är färdiga kändes det TOMT, på något sätt….Konstigt tomt…..”Var är bilnyckeln?!?” Jag tittade på handen…”VAR FAAN ÄR BILNYCKELN??”.
Jag hade inga fickor på kläderna (fyfan för tjejkläder som ofta är utan fickor!!) så jag satte bilnyckeln som en ring på fingret. Nu satt den plötsligt inte där.
”Jag måste ha kastat den bland plastburkarna!” sa jag och försökte kika ner i hålen till den otroooligt STÄNGDA containern. Den var rätt nytömd så det var bara våra plastsaker, och lite till, där nere på botten.
”Hur FAAN kan man slänga sin bilnyckel?!?” frågade Mellan.
”Det var ju inte med FLIT!” försökte jag försvara mej.
Vi kollade i varje hål i containern men såg inget.
”Jag går och hämtar personalen. Dom kan säkert öppna containern”, sa jag och tänkte att jag kan väl inte vara den första som slänger bilnycklar, eller ”fel saker” i en container. Troligen händer det varje dag, tänkte jag, tröstande till mej själv.
Jag gick till personalen och berättade vad som hänt. Dom såg ut som… två UFO:n: ”Eeeeeeh, VA?!? Näe, dom går inte att öppna! Det går inte! Öööööh!”. HerreGud! Dom såg ut att vara tappade bakom vagnar, båda två. En sak som slängts fel kan väl inte vara helt ovanligt!?
Den ena ”ryckte upp sej” och följde med mej till plastsopcontainern för att titta. Han stod där och stirrade en stund. Sen försökte han lyfta på locket. Det var DYNGTUNGT. Det gick inte. ”Har ni ingen kofot?” frågade jag. ”Jooo, men det går nog inte att få upp det ändå…”, svarade Tippkillen. Till slut hämtade han en sopkvast (!). Så stack han in den i ett av hålen och stod där och petade en stund. Det var ju väldigt snällt, men själv kände jag att stället borde vara fullt av metallstänger mm som man kan bända upp locket med. Och var var kofoten? Killen fortsatte en stund att peta på plasburkar och påsar i botten av containern och jag kikade in i ett annat hål för att försöka se bilnyckeln. Nada framgång.
Killen gick för att hämta kofoten. Jag väntade och vaktade, så att ingen skulle komma och slänga plastsaker ovanpå mina. Killen kom tillbaka. Näe, det funkade inte med kofoten heller. Tipptjejen kom efter en stund med någon slags långt knipverktyg som hon stoppade in och började flytta på plastsakerna hit och dit för att hitta nyckeln. Jag stod och kikade in i ett annat hål, för att försöka SE den. Pust! Hålet var högt upp så jag fick stå på tå. Hittade en stor sten som jag ställde mig på istället. Tjejen petade och petade och plockade. Det måste ha varit jobbigt för armen…
Killen frågade flera gånger om jag inte glömt nyckeln i bilen: ”Många som tror att dom tappat nyckeln hittar den sedan i tändningslåset….”, sa han. ”Näe, jag är nästan 100 % säker på att jag satte den på fingret, som en ring”, sa jag. Sen börjar jag fundera på om nyckeln kan ha åkt av i papperscontainern, eller i värsta fall Brännbart (för den var överfull med allehanda saker som var STORA och ibland VASSA…). ”I så fall är det kört!”, tänkte jag.
Vad skulle jag göra då? Tjuvkoppla? Men sen då? Och förresten kan jag inte tjuvkoppla, utan då skulle jag vara tvungen att fråga runt bland alla män som var där och kastade saker. Ringa låssmed? Ringa bärgare? Jag såg tusentals kronor segla iväg – pengar jag inte har…
Jag gick till papperssopcontainern och försökte kika in. Det gick inte.
Efter en lång stund, och då tjejen plockat igenom ALLT vi slängt utan framgång, konstaterade jag att det var kört. Funderade hela vägen tillbaka till bilen vad jag skulle göra….Jag öppnade bakluckan för att se om jag kanske inte tappade nyckeln där (där alla sopor låg)….och där låg den! På höger sida längst bak…sådär lite retsamt.
Jag blev lättad och skämdes! Jag vet inte vilken känsla som var starkast.
Jag gick fram till tippenkillen och tackade (igen!!) och visade nyckeln: ”Jag hittade den! I bilen!”. Sen bad jag om ursäkt, och sa att jag skämdes. Och så tackade jag igen. Och skämdes.
När vi åkte hemåt , i bilen, sa Mellan:
”Det tog inte en halvtimme….”.
😛
TACK Söstra Mi! /erviluca
Jag har varit Helt Slut under en lång tid. Arbetet har fungerat ändå, men resten av livet har legat i stå. Fullkomligt. All kraft har gått till jobbet, och sen har det varit TOMT på energi och lust och allt! Tomt!
Förutom hundarna, som fått sina promenader varje dag, men på skogspromenaderna är det som om jag ”tankar lite energi”, så det är bra att jag har dom. Av hundarna får jag ju också KÄRLEK! We are all in need of love, juh!
Min läkare säger att jag är utbränd. Så det är jag väl då. Och det känns som om jag har brunnit upp inuti. Bara aska kvar. Helt Slut. Finito! Eller mer som en urvriden disktrasa inuti. Men det finns ju inget som heter ”urvriden”, utan diagnosen är utbränd, och inget annat.
Ett hem som har en Mamma som är utbränd….blir kaos. För när mamman inte orkar plocka undan, blir saker liggande. När mamman inte orkar tjata, bråka eller be, så blir saker liggande. När saker blir liggande….blir dom liggande. Överallt. Typ.
Igår dök mina systrar upp som värsta Städ- och Utrensningspatrullen:
”Hej och hå! Här ska rensas och städas!” sa dom med kraften av Två Fungerande Icke Utbrända Systrar.
”Gå inte in i garderoben!”, sa jag. ”Den är värre än värst!”
Lillsis klev direkt med stora steg in i garderoben och där blev hon kvar i flera timmar, och saker FLÖG ut ur den. Oj, vad fint och organiserat det är där inne nu!
Storsis tog tag i resten. Jag gjorde det jag orkade och kunde, men OJ vad dom slet!
Från klockan 13 till klockan 21! Svettiga och ledbrutna tittade vi sedan över Underverket:
En ommöblerad, städad och rensad lägenhet. Herre Gud så fint det är!
Storsis satte också igång, där på slutet, att hänga upp tavlor: Hej och hå! DUNK! DUNK! DUNK! lät det plötsligt när tavlorna fick varsin plats.
Så fort jag sa: ”Det kan jag fixa SEN!” fick jag svaret: ”Nej, inget SEN! ALLT ska ske NU!”
Guuuuuud, vad skönt det var att dom TOG ÖVER.
Det är så FIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINT nu!
Jag njuuuuuuuuuter!
Jag har nog Världens Bästa Systrar!
Systrar ÄGER!
Stackars dom som inte har någon!
TUUUUUUSEN MILJOOOOOONER TACK!
Förresten lagade dom maten i förrgår också, OCH handlade hem en massa mat åt mej!
Åååååh, vad snällt!
Love to you!
Och PÖSS!
Första halvan i bilder /erviluca
Första halvan av semestern i bilder.
Först Party på Väsby Kungsgård i Sala:
Väsby Kungsgård.
Lilla mamma fyllde 80 år!
Unbelivable!
Me and my bordskavaljer at the party!
God mat och trevlig stämning.
Jag och mina systrar höll ett tal som var ”det bästa
av alla tal jag hört – och då har jag hört många!” (sa han)
Betyg: A+
Lillsis och mamma kör tillbaka överblivna vin- och champangeflaskor
till Systemet dagen efter.
Träff med Gamla Kompisar på Måns Ols i Sala.
Treeeeeeeevligt!!! Det var ”som igår”.
Långa hundpromenader varje dag, i sol som i regn och rusk.
Här Storsis och Lillsis, och delar av två, utav de fyra, hundarna.
Här Storsis (bilden till vänster) och lillsis (bilden till höger)
Min svåger gör saker på Sitt Sätt….Här dammsuger han bilen, sittandes (tyyyypiskt honom!).
Lånehund (Jack russel + kinesisk nakenhund).
En ljuvlig och rolig liten sak!
Lånehus med pool och härlig solaltan.
”Åh, vad spännande med VATTEN!”
”Neeeeeej!”
PLUMS!!!!
”Men simma är rätt skönt ändå…..”
Efter FYRA plurrningar av liten hund, fixar jag en Uppfinning
för den nyfikna och vattentokiga lilla hunden….
= nöjd hund.
Nöjd liten hund solar mellan lånemattens ben…
Seg tonåring tvingas ut i sol och bad…..
”Badar” motvilligt…..
Trött tonåring tvingas ut i solen II….
Solar motvilligt….
Alltså: KAN tjejer grilla?!?
”Ätbart faktiskt…..ganska gott!” 🙂
= Kvinnor kan!
Utslagna hundar
(fotohalshuggen Milton)…..
……………………………………………………………………………………………………..
Lite SNUSK (varning för känsliga tittare/läsare)!!
”Heeeej Milton!!”
*slickar snopp*
”Heeeeej Gubben!!!”
”PUSS?!?”
”Jaaaaa, puuuussssaaaaaa!!!”
*snopp-pussar*
Nöjda hånglare.
SLUT
(på bilderna Lillsis/hundälskare
och Milton /människoälskare)
SÅ är det när man är hund-älskare!!
Nedräkning /erviluca
När vägen till Lättnad upphört att finnas
När allt som finns kvar är endast att minnas
När allt det hon orkar är att vara ifred
När tårarna trängs – står som på led
i väntan på att förlösas i floder av sorg
och hon stänger in sig i Ensamhetens Borg
Se hennes sorg bakom smilet
Se hennes inre smärta
Hör hennes tysta röst som ropar:
”Ge mig av ditt hjärta!
Hjälp mig hitta utan att se
Håll mig hårt utan att le
Led mig rätt när vägen tagit slut
Hjälp mig hitta vägen ut”
Vem bryr sig om en ensam själ
som gråter i det tysta?
De låtsas att de vill dig väl
men orkar inte nysta
De vill inte se eller alls förstå
att hålet ger sån smärta
Att ensamheten kväver ens själ
och river i ens hjärta
Den dag hon inte längre orkar
stå på sina ben
Den dag då hennes tårar torkar
och timmen blir för sen
Då allt är svart och livet slut
Då inget hopp finns kvar
Vad gör du då,
hur ska du nå
– när tiden runnit ut?
