Han liksom draaaas ut på längden…/erviluca

EN dag lyckades jag locka honom till poolen vi lånar…Så här står han och växer.

Det känns numera nästan löjligt att kalla Minsting för Minsting här: Han blir längre och längre. Om man står och tittar på honom oavbrutet i ett dygn är jag säker på att man seeeer hur han växer!

I början av sommaren var han lite småknubbig och ungefär 180 cm lång, eller något sånt. Nu har han draaaagits ut på längden, blir smalare och smalare och är snart ikapp Mellan, som är den längsta av mina söner numera. Det kommer liksom att bli tvärtom:

Äldste Sonen kortast (fast lång, dvs ca 183 cm)

Storing nästkortast (fast lång, dvs ca 184 cm)

Mellan näst längst (lång, dvs ca 186 cm)

Minsting längst (vetejhurlånghanblirän….).

Minsting ska börja i åttan till hösten. Alltså kommer han troligen att vara längst i klassen.

När man växer så mycket blir man trött. OJ, vad trött man blir!

Man orkar liksom knappt gå från sängen till skrivbordet. Ej heller öppna munnen när man pratar.

Vid förslag från den ömme modren: ”Hänger du med och badar/handlar/cyklar/går ut med hundarna?” etc blir svaret ALLTID:

”Imorgon…”.

Och det finns ALLTID ett ”imorgon”.

Han behöver större säng. Idag ska vi åka och hämta en säng som vi får ”nästangratis” (via blocket) långt utåt Tjottahejti. Minsting har LOVAT att följa med och hjälpa till att bära ”imorgon” (igår sa han det).

Jag ska hota med inställt fredagsmys om han inte följer med, och det är nog det värsta hotet jag kan komma med nuförtiden….