Månadsarkiv: oktober 2012

Jag tänkte åka ”lite längre bort” för att gå ut med hundarna. Åkersberga var fullt av ”tjur-rusare” och jag ville gå i skogen med hundarna.

”Jag åker till Det Gamla El-ljusspåret!” tänkte jag så klokt. ”Där har jag bara blivit utskälld för lösa hundar EN gång, dessutom…” 😉

Så åkte jag dit.

DÄR var ”Tjur Ruset” (ja, dom delar det så på skyltarna, kära Särskrivningsallergiska)!

”Shit bah!” tänkte jag och körde vidare. Och vidare. Förbi. Och långt. Och lite längre.

Och så tog vägen slut, mitt inne i skogen, och jag stannade bilen, och släppte ut hundarna.

”Tjohoooooo!” skrek hundarna (fast tyst). Jag såg det på deras kroppar. Att dom skrek så alltså. Inombords.

Vi gick rätt in i skogen. Jag vände mej om då och då för att titta ut ”landmärken”, typ. Så att jag skulle hitta tillbaka.

Sen började jag tänka på vad ”folk” skulle tro när dom hittade min bil, om tre dagar, med plånboken i handskfacket….och när dom gick hem till mej och märkte att balkongdörren var öppen och fläkten på full fräs…Då skulle ”dom” tänka att ”hon har nog inte givit sej av frivilligt och hon tänkte nog komma hem igen….och det har nog skett en olycka eller kanske hon är kidnappad….” sådär som dom tänker på deckare (som jag aldrig ser, men vet ändå att det är så…). För jag är ju en riktig äkta Vilse-gångare! I kvadrat.

Vi gick lite hit och lite dit, och det var tur att jag tog stövlar, för det var GEGGIGT och BLÖTT.

Så kom vi till en sjö. Flisa kom dit först. Och sen Fiona. Sen Milton. SIST jag.

När jag kom dit simmade/sprattlade Fiona vid sjökanten, halvt skräckslagen, runt runt. Flisa skällde: ”Gå upp på kanten då!!!”. Jag tänkte att jag inte skulle skrämma henne, så jag uppmuntrade henne glatt: ”Kom då! Ja, kom då, Fiona!”. Hon lugnade ner sej, och kravlade sej upp på bergskanten, och såg ut som en liten fågelunge, fast skuttig.

Jag funderade på om jag var tvungen att gå tillbaka med henne på en gång, eftersom hon kanske skulle bli sjuk, av kylan. Men hon verkade BARA glad och lycklig, och skuttade runt, gick ner till sjökanten igen, och såg ut som om hon funderade på att pröva ”det där” igen….

Hon såg inte ut att frysa alls, så jag stod där en stund, medan Flisa stod i vattnet och ”kraffsade och högg” (hennes favoritsysselsättning i vattnet) och Milton och Fiona skuttade runt och ömsom lekte och ömsom nosade runt på allt spännande där i skogen.

Jag stod och funderade på hur härligt det var. Att stå där. Att det är höst. Att ha så fina och underbara hundar, som är så härliga kompisar! Och att jag INTE skulle stå där i skogen, vid sjökanten, och njuta om jag INTE haft hundarna.

Sen gick vi tillbaka till bilen, och jag HITTADE!

Jag HITTADE TILLBAKA!

…..fast jag fick liiiite hjälp av Flisa.

Hallelujah!

Än är inte överraskningarnas tid över.

Och Fiona  har sin första simtur avklarad. Säkert blir det fler. Hon är ju ändå en ”sim- och badhund” där inuti.

….så skulle  jag kunna få vara ”lite slarvig” och ”tappa kläderna” lite här och där, för kvinnorna runt mej skulle bara sucka lite uppgivet och plocka upp efter mej – alternativt tjata och gnälla lite – men dom skulle ”stå ut” och älska mej ändå.

….så kunde jag luffsa runt ensam i skogen med mina hundar, gegga ner bilen lite med hundarnas leriga tassar, och efteråt bli förvånad när ”kvinnorna omkring mej” suckade över hur ”jag” geggat ner bilen, och sen skulle dom suckande torka ur den åt mej.

….så skulle jag kunna tycka att alla borde hurra och klappa händerna när jag äntligen städar, och faktiskt nästan kräva det! Och om dom inte gjorde det skulle jag kunna vara lite sur en stund, över ett stort glas öl. Framför TV:n. Sen skulle jag kunna ”rida på” att jag faktiskt städade och tvättade golvet läääänge efter det. Typ 2-3 veckor.

….så skulle jag kunna tycka det är rätt tråkigt att laga mat, utan att någon tyckte det var konstigt. Men hurra över att jag faktiskt gjorde det ändå, då och då.

….så skulle Världen stå och HURRA över mej som varit ensamstående pappa, och därmed varit så DUKTIG, så länge! Dessutom skulle äldre kvinnliga släktingar, och vänner, stå i kö över att vilja avlasta mej, så att jag fick lite Egen Tid också, så att jag inte skulle ”ge upp”.

….skulle jag kunna gå omkring i gamla slitna långkalsonger med stora knähäng och en gammal t-shirt hela dagen utan att någon tyckte det var konstigt eller äckligt.

….skulle jag kunna säga att jag ”knullat med XX kvinnor” utan att någon höjde på ögonbrynen, utan kanske t o m tyckte det var lite manligt och ”coolt”.

….skulle jag kunna säga att jag gillar att vara ifred och ensam, utan att anses udda och konstig.

….skulle jag kunna sitta och titta på TV en hel dag utan att anses udda eller konstig.

….skulle jag kunna ha ett BERG av odiskad disk, för att jag bestämt mej för att ”bara diska på torsdagar” utan att någon brydde sej. Eller så kom det över ett gäng kvinnor och diskade ÅT mej. Kanske. För att dom tyckte att det var så jobbigt för mej att både ha heltidsjobb, tre tonårsdöttrar och tre hundar….och kanske dom skulle komma med små matpaket också.

….skulle det vara okey för ”folk” att komma hem till mej och fast det var urstökigt skulle dom ursäkta mej (inom sej) för dom skulle förstå att jag varken har tid eller lust att ägna mej åt städning, eftersom jag är MAN och har andra Viktiga Intressen, eller orkar helt enkelt inte. Och jag skulle inte skämmas. För jag tog ju hand om mina baaaarn, och det räcker ju, när man är man.

….skulle det vara okey att ”glömma bort” när folk fyller år, vem det än är! För en man som ”glömmer bort” är ursäktad.

….skulle det vara okey att inte ringa till släkt och vänner så ofta, för sånt behöver inte män komma ihåg/alternativt göra. Det gör flickvännerna, tjejerna, döttrarna, dom kvinnliga släktingarna. Som man FÅR man ”glömma”, eller strunta i det.

….skulle det vara okey att jag försvann i 2 timmar, för att stå i garaget och greja med någon ”viktig grej”, försvinna till gymet eller till något annat Viktigt Ställe, och ingen skulle tycka det var konstigt att jag behövde vara ifred eller göra ”mina grejer”.

….skulle jag kunna ligga i badkaret, ta en öl och pilla på snoppen en läääääänge – ba´fatt det är så mysigt!

Så här KÄNNS magen!

Jag har ont i magen!

Jag har någon slags bacill, troligen, som varken vill ”blomma ut” ordentligt, eller släppa taget. Det blir ett bubblande och knipande och illamående där inne, istället för en Rejäl Omgång liksom….

Aj aj aj!

Magen känns som en luftballong som är full, och inte får lyfta….

Urk!

Det är härligt när man känner att det liksom Händer Något Inuti och man tar ett skutt i sin utveckling – ett skutt mot det bättre!

Såna skutt är så eftertraktansvärda så att det är inte klokt! Iallafall för mej!

Jag älskar dom!

Men dom kommer så sällan.

Det är väl därför det känns så Värdefullt när dom kommer. Och man vet liksom aldrig NÄR.

Man kämpar och jobbar med sej själv för att förstå saker bättre, och BLI bättre, och förändras och utvecklas och…..

….och det känns så seeegt och svårt, ibland. Så trögt: ”Det händer ju inget med mej”, liksom. ”Jag är ju lika korkad/trångsynt/intolerant/snål/otålig som igår!”

Men nu!

Jag KÄNNER verkligen att ett SKUTT är på gång!

Och jag har Aaaaningar vad skuttet innehåller, och vad jag behöver göra för att det ska bli ett lite större HOPP!

Ett Skutt med Hopp.

Ett Hopp med HOPP!

Och det känns så härligt!

🙂