Jag såg en serie på Netflix, som jag tror hette ”Hundra människor” där det är några forskare som undersöker olika saker med 100 människor som är slumpmässigt utvalda med lika många män som kvinnor och med utspridda åldrar, från ca 18 år upp till ca 80 år.
Dom utför olika tester och människorna vet inte vad forskarna testar vid varje försök. Det är både roligt, spännande och intressant att se hur resultatet blir och vad det är för tester dom hittat på samt vad det är dom testar.
Ibland jämför dom åldrar, ibland kön, ibland annat. ”Vilka orkar hoppa jämfota längst?” / ”Vilka sätter ihop en ikeapall med någon som ska berätta om HUR man gör (alltså inte med bruksanvisningen framför sej) snabbast?” etc.
Det roligaste övningen/testet tycker JAG är Multitasking-testet där varje person ska vispa grädde i en bunke, trösta en baby (docka) som gråter, slå ner gubbar som dyker upp ur hål med en klubba och så var det en sak till….minns inte. I vilket fall som helst så är det JÄMNT över könen i varje test innan det och ibland presterar 40-åringarna bäst, ibland 20-åringarna etc.
MEN just i Multitaskingtestet är kvinnorna överlägset bättre än männen! Det är sååå kul att se männen i den övningen. Herre Gud!
OM det nu är så att vi kvinnor har någon slags hormon eller grej i hjärnan som gör att vi i snitt är bättre på att Multitaska och män är inte lika bra på det, så borde vi bara landa i det och förstå varandra i det, tycker jag. Män är kanske (i snitt) bättre på att fokusera 100% och när det behövs – let them! Liksom. Låt oss vara som vi är och kanske till och med utnyttja det vi är bra på!
I vilket fall som helst är jag jättebra på att multitaska….eller VAR i alla fall. Det kanske blir mindre av det med åren…Vet inte. Jag kan tex skriva jättesnabbt på datorn samtidigt som jag pratar om något annat med någon. Inte en lång stund, men jag imponeras själv av att jag kan göra det över huvud taget.
Jag är också en sån som kunde ropa till barnen att sluta slåss, samtidigt som jag satt på toa och ammade, tvättade handfatet och stoppade in en tvätt i tvättmaskinen.
Ibland tål jag nästan vad som helst av kränkningar eller påhopp och kan skita i vad någon säger eller skriver eller tycker – det rör mej inte i ryggen.
Jag kan vara cool och lugn genom vad andra upplever är kaos och kris och jag kan hålla huvudet kallt genom öken.
Men faan vad jag kan ta åt mej av pyttesaker ibland, som är så obetydliga så att jag bara skakar på huvudet åt mej själv och undrar ”Varför BRYR du dej över huvud taget??”.
Det hände igår. Och faktiskt idag också.
Igår skrev jag på en FB-sida att jag aldrig sköljt riset innan jag tillagat det. Oj, oj, oj….små snärtor (ja, sååå sur blev jag – att jag kallar dom ”snärtor”- fast jag inte ens vet deras ålder, eller något annat om dom) skrev då att det var ”jättefarligt” och att ris innehåller arsenik och att det är ”giftigt” och hela fadderullan. Jag skrev då att jag faktiskt ätit ris hela mitt liv plus min ålder och ännu ej blivit sjuk eller dött. Då skrev någon att hennes mormor rökt i 75 år och blev 90 år och att man inte kan skriva så om gifter.
Så skriver en snärta att ”ja, så är du ju väl konserverad också – ser inte en dag äldre ut än 65 år”, eller nåt sånt. DÄR gick min gräns. Och jag blev skitsur! Och ledsen.
Sååååå löjligt!
I morse skrev jag på FB om hur man kan avhjälpa viss rädsla hos en hund, som svar på en fråga som ställdes om rädd hund. Det var ett långt svar, men efteråt ångrade jag mej för jag tänkte hur jag skulle bli utskälld (ha ha ha!) och få en massa vassa motkommentarer av ”unga snärtor som tror att dom kan allt” (ja, nu har jag blivit gammal, som tänker så) och till slut blev jag riktigt ARG inuti mej av vad dom skulle skriva, fast jag inte ens läst någon kommentar än.
Sen tog jag ilsket sats och tänkte läsa alla elaka kommentarer, men då var det bara positiva kommentarer där så jag kom helt av mej. Men jag var SKITARG av bara tanken innan. Gu´ så dumt!
What´s wrong with me?
Och nu vill jag inte veta om alla som gått ur FB ”…för att bla bla bla…” för jag gillar ju FB! Det är så mycket som är bra med FB – alla kontakter, alla som bryr sej (även om dom inte bryr sej). Jag bryr mej inte om om dom inte bryr sej på DJUPET för det känns ändå bra. Punkt.
Jag lever ensam. Jag är mycket ensam. Jag behöver FB. Så är det.
Jag kommer fortsätta ha FB och troligen kommer jag att fortsätta att ibland gå igång i 180 av en fånig kommentar. Även om det stör och även om jag blir helt PERPLEX av förvåning när jag gör det: ”Varför bryr du dej?” liksom.
Så satt jag där i min Buffelhudshörnsoffa, på hålen, och retade mej på den. ”Är den ens fin?” tänkte jag. Jag som äääääälskat denna soffa, och lääääängtat efter den – i alla fall innan jag hade den.
Fram med mobilen: Blocket.se . Sökord ”Soffa”. Letade. Hmmmm. Det måste vara billig och så ska det vara hörn-, eller schäslong (stavas det ens så?). Den ska inte vara för ljus (man ser smuts) och inte för mönstrad (då kan jag inte ha mönstrade gardiner, vilket jag vill, ibland). Färg? Hm…gärna grön. Vill ha en färg. Inte helt svart. Inte helt grå. Men oj, vad många grå soffor det finns! Är det inne nu? Eller är det ute och därför säljer alla sina grå soffor?
Så dyker en mocka-soffa upp. Åh, snygg! tänker jag. Men dyr. Och är jag dum i huvet?? Mocka?? När man har hundar och katter och KANSKE någon dag får barnbarn. Näe.
Men titta där! Samma modell som jag hade förut, fast svart-beige, typ. Oj! Den ser rätt okey ut. 800 kr. Oj, vad billigt! Är det trasig? Skriver och frågar. Får svar att om jag tar den NU kan jag få den för 600 kr. Oj! Inom 10 minuter har jag ordnat med att Tiptapp hämtar den och jag har en soffa för 600 kr. Shit bah! ”Vad gjorde jag nyss?? OJ!” Liksom.
Sen monterade jag isär Buffelhudssoffan och flyttade den åt sidan. Så nu ligger den i tre delar på sidan, liksom. Någon som vill ha en buffelhudshörnsoffa?? Gratis. Från typ 80-talet. Tror jag. Kan bli värd något. Kanske. Den är i alla fall cool. Så det så! Och är man ung och bor i en cool lägenhet där många kompisar hälsar på: Gratis stor soffa! Var så god!
Plötsligt har jag en ny soffa. Jättefin faktiskt. Hundarna älskar den. Det går att sträcka ut sej i den och jag kröp upp i hörnet och somnade. Oj!
Sen tänkte jag att gardinerna inte passade till soffan. ”Måste ha nya gardiner”. Kollade på nätet. ”Vilken färg skulle passa nu då? Det får inte bli för mörkt och dystert.”…..letade, kollade…..Hm….”Men guuud vad söta och coola katter i ett roligt mönster! Men jag kan ju inte ha katter på gardinerna!”…..Klick, klick, klick. ”Men titta! Samma mönster fast med hundar! Guuuud, vad läckert tyg!”
Hoppsan jag köpte just 8 meter tyg!
Fifaan!
Jag orkar inte vara jag.
Jag vaknar på natten och tänker: ”VAD FAAAN gjorde jag?? ÅTTA meter tyg! Ärú inte klok!! Du kunde gått till second hand och tittat, eller köpt något billigt på IKEA!! Ååååh, jävla idiot!”
Vi ska bada i badhuset. Barnen älskar att bada, även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser dem kasta sig ut i vattnet, fullkomligt orädda, och jag knappt kan slappna av en sekund för att jag måste kolla och checka att dom lever hela tiden….Men vi har ju så kul! Eller nåt……
När jag betalat i luckan, och vi ska gå in, är en pojke borta. Jag ser honom ingenstans. Jag går runt med två pojkar i hängandes i händerna, som inte alls vill leta efter mellanbror. De vill ju bada! Då hör jag: ”TITTA MAMMA! VAD HÖGT!”
Suck. Var är han? Det står en spalje där. En HÖG spalje. Superklättervänlig ser jag nu. Hur kan man placera en superklättervänlig spalje vid en kassa till ett badhus, tänker jag irriterat, och säger till Mellan att han ska klättra ner. Det är högt så det är med hjärtat i halsgropen (där det sitter ungefär varannan dag pga alla äventyr) jag ser honom sitta där uppe och svaja.
Han börjar gråta. ”Jag KAN INTE klättra ner!”
Åh, herregud! Vad göra? ”Kom ner nu!” säger jag irriterat. ”Kan du klättra upp så kan du klättra ner!”.
”Jag våååågar inte!”. Tanten i kassan öppnar luckan och ropar påpassligt: ”Barnen får inte klättra i spaljen!” och tittar på mig som om jag vore en idiot. Jag har lust att säga: ”Neheeeee???? Det TRODDE jag!” och dregla lite.
Jag börjar känna panik-känslorna komma: ”Kom ner nu!” fräser jag argt.
”Uäääääääääää!!!” svarar Mellan.
Då börjar Storing klättra i spaljen. Jag fullkomligt RIVER ner honom. ”Vad GÖR du?”
”HAN får ju klättra!” gnäller Storing.
Suck. ”Sätt er på bänken och sitt där! Annars får ni inte bada alls!” ryter jag till Storing och Minsting, som är helt oskyldig…… och riktigt känner hur jag drar folks blickar till mig. ”Hemska mamma”, tänker dom säkert.
Med tillgjort lugn på rösten säger jag till mellanbrodern HUR han ska göra för att klättra ner: ”Håll fast dig DÄR med händerna….Sååååja….Sen tar du den foten som är närmast luckan…nej inte den!…den ja, och sätter ett steg nedanför…sååååja…och sen tar du andra handen DÄR…håll hårt!…braaaaa…och så…..”
Till slut är han nere på golvet. ”Jag kunde!” säger han stolt, och ser ut som om han tänker klättra upp igen. För att han ”kunde”! Jag RYCKER tag i hans arm, suger fast båda de andra killarna i den andra handen och släpar in dom i omklädningsrummet, medan var och en skriker: ”Jag vill gå FÄLV!!”
I omklädningsrummet håller jag en kort ”föreläsning” för dom vad man får och inte får göra…
Sist jag spontanköpte en soffa var ungefär för knappt två sedan. När jag tänker efter så brukar jag ha mina soffor i max 2 år, men som tur är köper jag aldrig helt nya soffor.
Jag har (nästan) alltid köpt soffor som jag 1. Tycker är snygga. 2. Är praktiska. 3. Är billiga 4. Second hand 5. Funkar om man har barn/hundar. Allt är lika viktigt när jag köper soffa.
Jag har testat olika sorter och modeller och kommit fram till att jag just nu gillar schäslongsoffa eller hörnsoffa. Vanlig rak soffa är lite booring. I alla fall i mitt liv just nu. Jag kan ändra mej. Jag ändrar mej med tiden. DET har jag lärt mej om mej själv: Vad jag tycker om och vad jag vill ha ändras. Smak och tycke ändras med åren. Kanske inte för alla, men för mej.
Något som varit konstant för mej genom åren är att jag inte vill ha ömtåliga saker eller saker som är så dyra att Världen Går Under om dom går sönder eller får fläckar på sej. Allt jag har ska TÅLA barn och hundar och katter. Om grejen inte tål, så åker den ut. Punkt.
Allt jag har ska tåla spill och elände. En helt enfärgad matta eller soffa funkar inte. Fläckar syns. Det ska vara mattor med liiiite mönster så grus och sånt inte syns. Samma sak med soffor. Om man ställer ett glas på ett bord, och det råkar vara blött under glaset, ska jag inte behöva skrika ”Åh! Det blir ett märke!” och springa efter trasa. Bordet SKA tåla vatten och gör det inte det, och det blir en ring: ”Bye bye”, eller så köper jag det inte.
Jag skrev ett inlägg om en buffelhuds-hörnsoffa, som jag lääängtat efter i 40 år. Den är nu klarsutten. Och längtan gick över. Skönt. Den hade två-tre hål i sej som jag ”lätt som en plätt” skulle laga. Först tänkte jag att jag skulle ta fram min ”läder-nål” som jag var säker på att jag hade – en sån där böjd och grov nål, som jag VET att jag haft, eftersom jag en gång i tiden sydde mjukisdjur. Jag sydde bl a en hund till en killkompis. Den blev jättefin! Den böjda nålen finns inte mer. Den har flyttat. Vart vet jag inte. Men den finns inte kvar. Inte heller killkompisen. Han dog för ett par år sedan. Jag undrar vart hunden tog vägen?
Sen tänkte jag att jag skulle köpa en skinnjacka jättebilligt på Second Hand och klippa ut bitar och laga soffan med. Jag hittade ingen jacka som matchade soffan. Då letade jag på nätet och hittade ”skinnbitar” som var som klisterlappar. ”Wohooo!” tänkte jag och skickade efter X antal och klistrade fast på hålen. Fy faan vad fult det blev! Och sen krullade sej lapparna så det blev ännu fulare. Och klistret blev som små vita bollar som rullade runt i soffan. Så jag tog bort dom. Och klisterrullarna.
Jag upptäckte också att en skinnsoffa, som är ”så lätt att torka av”, blir jättegrusig när man har två hundar och det blir ett evigt torkande av den. Varenda litet gruskorn känner man, om man sitter barbent i soffan. Huvva!
Till slut tröttnade jag på soffan. Längtade efter en Annan Soffa. Sen gick det fort. Igen.
…..förrän han sätter på sej sin sjal. Mamman ser till att HELA håret täcks ordentligt. Pelle gnäller och säger ”Jag blir så SVETTIG!” och ”Den åker bara av!”, men mamma tar honom hårt i armen och fräser: ”DU VET VAD SOM GÄLLER!”. Pelle tystnar. Han VET att utan sjalen kommer han inte till himlen, utan hamnar i helvetet. Han tänker att det är så långt tills han ska dö, men han vill verkligen inte vara i helvetet, så han står still så att mamma får rätta till sjalen.
Sen springer han ut.
Han träffar Jocke. Jocke har ingen sjal. ”Du kommer inte att komma till himlen”, säger Pelle. ”Joho!” säger Jocke och kastar sej upp på sin cykel och cyklar iväg: ”Jag vinner!” tjoar han.
Pelle kan inte cykla längre. Han måste ha lång kjol på sej nu och den trasslar bara in sej i kedjan på cykeln. Han försöker springa ikapp Jocke, men kan inte så han sätter sej på trottoarkanten och tittar efter Jocke som försvinner runt en husknut.
Plötsligt kommer Jocke tillbaka i full fräs och sladdar coolt i gruset framför Pelle. ”Kom’rå! Vi sticker till lekparken!” säger han när han stannat.
Pelle sätter sej på Jockes pakethållare och blir skjutsad till lekparken. ”Varför kan du inte cykla själv?” ropar Jocke när han vinglande tar sej fram på sin cykel. Pelle svarar inte. Orkar inte. När dom kommer fram kastar Jocke cykeln på marken och springer fram till klätterställningen. Den är hög och stor och dom börjar klättra uppåt.
Pelle kliver på sin kjol flera gånger och är nära på att ramla. Att klättra neråt med lång kjol är ännu svårare. Det tar lång tid. ”Koooom!” ropar Jocke som är på väg till gungorna. ”Vi ser vem som hoppar längst!”.
”Varför har du ens dom där kläderna?” säger Jocke när dom gungar. ”Du fastnar ju hela tiden och kan varken cykla eller klättra. Så hade du inte förut.” Pelle säger att det är för att religionen säger att ”pojkar från 9 års ålder ska ha det” svarar Pelle. ”Jamen jag har ju inte det!” säger Jocke. ”Jamen pojkar i vår religion”, förklarar Pelle. ”Annars hamnar vi i helvetet när vi dör”.
”Var hamnar jag då?” frågar Jocke. ”Jag tror du också hamnar i helvetet”, säger Pelle. ”Meh! Fattar du inte att det där bara är hitte-på?!” säger Jocke och tar mer fart på gungan. ”Jamen, jag måste, typ”, säger Pelle och orkar inte förklara alla diskussioner dom haft hemma och orkar inte förklara att han faktiskt protesterat, men förlorat varje diskussion. Han har lust att säga att mamma slår pappa om jag inte har på mej såna här kläder och slöja och lyder alla regler, men han vågar och vill inte. Han tror det är hemligt. Det känns så.
Han hatar att vara annorlunda och att inte kunna cykla, klättra och allt annat. HATAR! Han försöker igen och igen prata med pappa om det, men det går inte. ”Så har jag haft det, min pappa och hans pappa… Det är något alla pojkar och män går igenom i vår kultur och religion. Det är bara att gilla läget”.
Så fort han blir vuxen ska han kasta bort sjalen, kjolen och allt som har med religionen och kulturen att göra, tänker han. Han ska verkligen inte leva så här resten av livet och ha någon kvinna som bestämmer över honom. Never ever! Men just nu måste han (tydligen) finna sej i att det är så här.
Han önskar att han var helt svensk, och inte behövde leva som i sina föräldrars hemland mitt i Sverige. Han vill leva som svensk i Sverige. Varför flyttade föräldrarna ens hit när dom inte vill bli riktiga svenskar?
Fy faan vad han hatar slöjan och kläderna! Han ser ut som ett jävla UFO. Han vill ju vara som alla andra. Varför skulle han hamna i helvetet för att han visar håret?? Obegripligt.
Du vet, du har hört det förr. Du skulle ”AAAAALDRIG” tillåta någon slå dej men nu står du där med svidande kind efter en örfil, är chockad, förvirrad och älskar honom.
Ni har haft det fantastiskt och fint en länge. Han är ”världens goaste och finaste”, men så en dag så händer det: Ett slag. Kanske en örfil, en spark. Kanske mer….kanske mindre. Du blir upprörd, säger kanske ”Vad gjorde du?”. Han säger kanske ”Det var väl ingenting, du överdriver” ELLER ”Åh, förlååååt! Det var inte meningen! Jag ska AAAALDRIG göra så mer!” Om han slagit dej mycket, är han otroooligt ångerfull, köper rosor, en skinnjacka som du önskat länge eller kanske en ny mobiltelefon och han ber på sina bara knän om ursäkt, gråter, kramar och säger ”….aldrig mer! Jag älskar dej så otroligt mycket!”. Och du förlåter. Älskar honom ju.
Vad han än gjort och hur det än gått till så har han lossat på spärren till våld. Det är inte acceptabelt. Åk hem till en kompis, åk till dina föräldrar, till ett hotellrum – vart som helst (!) – eller be honom lämna ditt (?) hem och inte komma tillbaka förrän han gått i samtal/behandling. Var stenhård. Han behöver hjälp. Inte du.
Hans spärr har släppt och det är inte ditt fel. Hur mycket du än pressat, varit dum, skrikit, bråkat så är det inte okey att slåss. Givetvis inte för dej heller. OM du släppt din spärr behöver du (också) hjälp med att ta reda på varifrån detta kommer och hur du ska göra för att INTE kliva över till våld när du blir arg och frustrerad.
Woman hitting man with cooking pan. Family scene against white background
Jag blev intresserad av ”Mäns våld mot kvinnor” redan när jag gick min utbildning till Socionom i början av 80-talet. Numera kallar vi det för ”Våld i nära relation” eftersom man insett att våld förekommer också i samkönade relationer samt att kvinnor också kan vara våldsamma mot män i relationer. Det är inte bara män som slår och trakasserar, även om det troligen är FLER män som är förövare än kvinnor. Dock är mörkertalet stort.
Jag har träffar många kvinnor (och barn) som varit utsatta och levt i våldsamma relationer men också några män. Jag har också träffat förövare, som nästan alltid förnekar och/eller förringar våldet.
När jag började jobba som socionom pratade man inte så mycket om hur barnen mår i familjer där det förekommer våld. Numera gör man det. När en pappa slår en mamma (eller styvpappa slår mamma) eller mamma slår pappa etc, så far ALLTID BARNEN ILLA. A L L T I D ! !
”Dom hörde inte”, sa mammor. Jo dom hörde! ”Dom förstod inte”. Jo dom förstår. ”Dom påverkas inte.” Jo, barnen är väldigt påverkade och det kommer att påverka hela deras uppväxt och framtid.
VARFÖR slår någon sin partner? VARFÖR tappar vissa den spärren? I många fall för att dom själva vuxit upp med våld, i våld och själva varit utsatta på olika sätt. ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”. Inte alltid, kanske inte 100%, men ofta. Det finns också annan frustration, nästan alltid från uppväxten, som gör att en människa släpper spärren och slår och förgriper sej på din partner.
Hen kan ju vara psykopat också, men hur blir man psykopat och går det att bota? Jag kan inte tillräckligt om psykopati för att veta, men det jag tror och gissar är att en psykopat är en psykopat och det är förändringar i hjärnan som gör att dom inte kan känna empati och känner sej som Master of them all. Då är det ingen idé att tro att hen kan förändras.Stick! Spring! Fly! Långt.
En psykopat är ofta charmig och manipulativ, så akta dej!
Sammanfattningsvis: Lämna någon som gör dej illa, som är elak, säger elaka saker, kastar saker omkring sej och trycker ner dej. Lämna någon som tar till våld. Lämna den som tar dina pengar och din själ och trasar sönder din kropp. LÄMNA.
Om du har barn: Rädda barnen från att växa upp i ett Helvete. Barndomen är viktig. Den formar människan. Om du inte lämnar för din egen skull – lämna för dina barns skull.
Lämna IDAG. I morgon kan det vara för sent.
Om han slår ihjäl dej, blir dina barn föräldralösa. Du är värd någon annan och vad han än sagt, tex att ”Ingen annan man/kvinna vill ha dej!” så stämmer det inte. Någon annan vill visst ha dej. Alla är värda att älskas. Du är värd att älskas av någon som verkligen älskar dej.
Kärlek är inte att bli manipulerad, trixad med, lurad, utskälld, slagen!
Låt aldrig någon kliva över gränserna för dej.
Det KAN vara så att du själv vuxit upp i ett våldsamt hem, att dina föräldrar slogs eller att din ena förälder slog och misshandlade den andra på olika sätt. Upprepa inte våldet genom att leva i det. Sök hjälp. Både som utsatt och somden som utsätter.
Du behöver hjälp för att orka vidare och bli hel och sund.
Du är värd att leva i en kärleksfull och sund relation. Om du vill leva i en relation. Man kan också leva ensam. Även om man har barn.
Rädda dej själv.
Det finns också människor omkring den som blir utsatt som far illa. Dina vänner, dina släktingar, dina föräldrar: ALLA lider av att veta att du lever i en våldsam relation. ALLA oroar sej, har ont i magen av frustration, försöker hjälpa men vet inte hur, står på sidan och ser hur du trycks ner, mår sämre och sämre. Dom har sett dina blåmärken, sett hur du slutat titta i ögonen, ser hur du viker undan med blicken, ser din rädsla och hör ditt försvarstal.
Lämna henne/honom IDAG!
INGEN ska bli slagen och utnyttjad! INGEN.
Om du inte kan göra det för dej själv – gör det för dina barn (om du har några), dina föräldrar, dina vänner.
Du kan!!
Lovar.
Om du är misshandlad: Ring din kommun idag!
Eller ring Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50
Terrafems jourkvinnor (kan många språk): 020-52 10 10
– – – – – – – – – – –
Om du misshandlar: Ring och be om hjälp!
Mansmottagningen (kolla om det finns en sådan där du bor)
Du har alltid ett val, antingen att lämna eller förändra situationen och kan du inte förändra den situation som du befinner dig i så måste du acceptera den. Allt annat är vansinne.
Att leva i frustration utan att (kunna) göra något åt det, och fortsätta vara rädd/orolig/arg/ledsen gör bara att du blir uppäten inifrån. Lämna situationen. Idag.
Du kan.
Det finns ursäkter för allt man inte vågar, eller egentligen vill eller det man inte orkar. ”Det går inte för att…..” MEN om du MÅSTE lämna/sluta/upphöra med så kan du. Med en pistol riktad mot dej själv (eller ditt barn!) så kan du. Och om du ändå inte kan, behöver du Gilla Läget och hitta andra sätt att förhålla dej till din situation.
Du behöver inte älska det som är jobbigt, men du behöver skapa förståelse för dej själv och jobba på att tycka om det/livet/situationen, och förstå den/det, för att orka. I annat fall äts du upp inuti/inifrån.
Det är ett jobb att lämna/att förändras och det kräver sin man/kvinna. Det kräver ork, tålamod, kraft och den har du om du bestämmer dej och vill förändring. Det krävs envishet och att stå fast och vara tydlig och det krävs en jävla massa mod, förmodligen. Och det har du. Om du måste och bestämmer dej.
Att vara modig är att göra något du egentligen inte vågar men du gör det ändå.
Det kan handla om att lämna någon/något eller att stå upp för någon/sej själv/något eller att säga ifrån gällande något/till någon. Det kan handla om att göra slut, lämna sitt föräldrahem, våga säga NEJ när man alltid sagt JA eller att ta upp en svår fråga med någon.
Det kan handla om att våga prata om det svåra och svarta som ligger begravet och har gömts av någon anledning. Det kan handla om att erkänna något man gjort och kanske ljugit om och sedan burit på länge. Det kan handla om att säga be om ursäkt för något man gjort som man ångrar. Det kan handla om att lämna en person eller säga upp kontakten med någon som ändå bara gör en illa. Det kan handla om så många saker och det krävs kraft för att orka och våga. Men det går.
Jag har liiite liiite hosta av och till och det får man INTE ha nuförtiden. Speciellt inte när man åker pendeltåg. Det är som om jag får hosta av att veta att jag inte får hosta….
För att avhjälpa problemet köper jag halstabletter. Vicks halstabletter. Det finns en sort jag äääälskar och som jag aldrig lär mej hur påsen ser ut, så ofta köper jag fel sort, men när jag jäktar in på tobaksbutiken på morgonen i Skogås råkar jag köpa RÄTT påse för en gångs skull. Mums!
Så jag kliver in i tåget, känner att jag kanske börjar hosta, tar en halstablett och VOILA! Problemet är fixat. Jag tar 3-4 tabletter för dom är såååå goda.
Men sen jobbar jag. Och jobbar. Och tänker inte ens på halstabletterna.
På vägen hem i tåget: ”Oooooh, jag tror jag ska hosta!” Halstablett. Mums. Hostar inte. Gott!
Väl hemma är det hundpromenad, matfixning, tv-tittande och sen är det läggdags. Jag tar med halstabletterna. Bestämmer mej för att jag sover bättre om jag tar en uppfräschande halstablett innan jag somnar.
Jag ligger och läser och tar en halstablett….MUMS!
En till. MUMS.
Bara en till. MUMS!
EN till, sen är det slut. MUMS!
Jag KAN nog ta en till….varför inte liksom? Vem bestämmer över mej egentligen? Jag! Jag vill ha en till! Tack! MUMS!
Jag tror jag äter 6-7 halstabletter.
I bakhuvudet säger en liten Klok gumma: ”Du kan få ont i magen av dom här. Du KAN få diarre och magknip.” Jag bah: ”Det är inte säkert. Kanske inte den här gången…”. Jag säger åt kloka gumman att gå och lägga sej. Bums!
Jag vaknar på natten av FRUKTANSVÄRD magknip! Jag kan inte röra mej. Det gör så jävla ont så att jag ligger blickstilla och bara andas och funderar på hur jag ska ta mej ur den situationen. Det gör så ont så att jag inte kan gråta, inte prata, knappt andas, men jag måste andas! Andas in djuuuup….AAAAJJJ!! Andas uuuuut…. AAAAAJJJ! Fokusera på andningen.
Tankarna börjar gå igen: Om jag nu dör, hoppas jag att jag dör innan det gör ännu mer ont. Å andra sidan vill jag gärna hinna ringa 112, men HUR – jag kan inte röra mej!! Det gör för ont! Och OM jag lyckas ringa 112; Hur ska dom komma in i lägenheten? Det är ju en säkerhetsdörr! Andas djuuuupt!!! AAAAJJJJ!
Dom kanske kan krossa ett fönster och komma in därigenom? Eller ringa på hos någon granne? Vad ska grannen göra? Meh! Andas in djuuuuupt! Håll andan. Andas uuuuut! AAAAJJJJ!!! Kan det vara brusten blindtarm? Fast det känns inte så. Som om jag skulle veta hur det känns….det är ju till höger det sitter….Andas IIIIN….Andas UUUUT. AAAAAJJJJJ! Jag döööör!! Om dom slår in ett fönster kommer katterna att hoppa ut där, och vad händer med hundarna om jag blir körd till sjukhus? Sopar någon upp glaset? Sätter dom för rutan så att det inte står öppet? Stänger dom dörren till rummet där glaset är krossat?
Det går nog över ändå. Andas IIIIN djuuuupt. Håll andan. AAAAJJJ! Andas uuuuut! AAAAJJJJ! OM jag ringer 112, vilket jag ju inte kan ens (!) och åker in, kommer allt att gå över i ambulansen, eller när vi kommer fram. Så är det alltid. Andas iiiiin. AAAAAJJJJ!! Andas uuuuut. ALDRIG kan man få ha någon RIKTIG sjukdom, bara typ ”förstoppning” eller ”ätit för många halstabletter”…. Oj, halstabletter!?! Det är kanske inte brusten blindtarm. Det kanske är kramp av halstabletterna…dom innehåller ju….nåt medel som jag inte tål om jag äter för många av dom. Det visste jag ju….. Jävla idiot! Men tänk om jag tror det nu och det ÄR brusten blindtarm, eller en cancersvulst som brustit eller fått tarmen att brista….Men känner man inte det? Att det liksom är VÄRRE då….ANDAS…..
Jag tror jag kan röra mej liiiite nu….liiiiite….AAAAJJJJJ! Jag önskar jag kunde PRUTTA UT det som gör ont. AAAAAJJJ! Rör mej liiiite. AAAAJJJJ! Andas iiiin, andas uuuut. Inte svimma nu. AAAANDAS. Tänk om jag dör…..av ontet….. AAAAAJ! Andas…..
Jag överlevde.
Jag tog mej till toaletten till slut och skiten kom ut. Bokstavligt talat. Rätt väg.
Men det var nära slutet kan jag säga.
Inga fler GODA halstabletter för mej. I alla fall inte så många på en gång. Frågan är om jag klarar att ta EN och sen vänta till nästa dag, eller vad man nu måste göra.
Jag får helt enkelt inse att jag är en nykter halstablettoman.
I min familj/släkt lider flera av oss av nattliga kramper i benen och då framförallt i vaderna.
När jag var gravid var kramperna för jävliga och satt lite här och där, men framförallt i vaderna och fötterna/tårna. Jag kunde stå i hallen och sätta på mej skorna, så plötsligt stod tårna åt alla håll och det gjorde fruktansvärt ont. Det bästa sättet att hantera det i stunden var då att ”trycka emot” och vänta på att det skulle gå över.
Om jag klev i med fötterna i kallt vatten när jag var barn: KRAMP i foten! När jag simmade: KRAMP i foten och tårna (om vattnet var kallt). Det gör så ont att man inte bara kan strunta i det utan man MÅSTE hantera det på något vis. Ibland hinner man inte och måste då ligga/stå och vänta ut krampen. FIFAAN!
Jag minns dom vuxna som sa: ”Bada inte efter maten för då kan du få kramp”, vilket jag ju fick ändå i tid och otid. Å andra sidan trodde jag att den krampen som vuxna då pratade om var en jävlig KROPPSKRAMP, om det nu finns…. Jag såg framför mej hur hela kroppen krampade (som ett epilepsi-anfall) ungefär.
Kramp gör jävligt ont! Jag minns också en f d manlig chef som kom till jobbet en morgon och berättade att han nästan inte kunde gå på ena benet och att han måste till läkare för han hade upplevt en fruktansvärd smärta i benet på natten och det lät på honom som om han trodde han hamnat i dödens väntrum. Två av oss kvinnliga kollegor sa: ”Det var kramp. Det är inte ovanligt.” Han trodde oss inte. Han var nästintill döende. ”Det gjorde fruktansvärt ont!!” förklarade han. ”Vi vet”, sa vi.
Jag kom på för några år sedan att om jag tar TVÅ Magnesium brustabletter innan jag går och lägger mejslipper jag kramper på nätterna. Ingen läkare kunde tala om det, även om jag inte direkt sprungit hos läkare och tjatat. Jag är en sån som ger upp DIREKT när det kommer till läkare som inte har svar som hjälper: Vet läkaren inte och/eller ger mej medicin eller ett råd som HJÄLPER, så går jag inte tillbaka. Jag härdar ut och kanske jag letar svar på nätet. Eventuellt.
För några nätter sedan vaknade jag av KRAMP i BÅDA benen! Det har nog aldrig hänt förut. Jag FLÖG upp men ramlade när jag kommit ut sängen eftersom inget ben tog emot på golvet (eftersom båda krampade), rasade i golvet och slog i huvudet och ena armen i sänghurtsen. Sen låg jag där i en halvkonstigt position – halva jag i sängen och halva jag på golvet – med kramp i benen och smärtande huvud och ont i armen. Det var bara att ligga där tills krampen var över. Jag ANDADES djupt för att inte svimma (vilket jag också är ”bra” på… ) och försökte hantera smärtan.
Matilda (ena hunden) slickade mej häftigt – antingen för att jag betedde mej så konstigt och hon trodde det var en kul lek, eller för att hon ville liksom ”väcka” mej/få mej att må bra och vara vanlig. Elsa (andra hunden) låg en bit ifrån och tittade oroligt på mej, men gjorde inget. Hon kom fram och nosade på mej när allt var över.
Jag hann tänka ”Vad skulle hända om jag råkade ut för en olycka hemma och faktiskt svimmar/dör??”. Jag är ju ensam!? Å andra sidan, som jag sa till mamma någon gång när hon oroade sej för att dö och ligga död länge och ingen märker det: ”Det gör väl inget för då är du ju död”. Ja, hon har verkligen en inkännande dotter (är ju familjeterapeut!). Ha ha ha!
I vilket fall som helst överlevde jag och krampen släppte och jag kröp upp i sängen igen och vaknade till liv och blev vanlig igen.
Flera dagar senare har jag fortfarande ett blåmärke på ena armen och en bula i huvudet. Som minne.
erviluca #mammatillfyrakillar 