Jag förstår inte varför kvinnor ”går på” alla dessa grejer som vi ska fixa och ha för att ”vara snygga”. Det är som om vi är värsta julgranarna som man ska hänga saker på för att vara snygga (för vem/vilka?). ”För mej själv”, säger tjejerna och fnittrar. SURE! Jättejämställt och jättefrigjort! Tingeltangel på hela människan liksom.
Det ska vara lösögonfransar och en massa smink och fixat hår med någon färg och medel i så man inte kan gå ut i regn och rusk för då kan lösögonfransarna åka av och sminket rinna och håret förstöras.
Det ska sprutas in fett/silikon i läpparna också, så att dom blir hårda och stora och så att munnen putar rätt ut. Kan man ens prata normalt? Nyttigt med silikon i läppar? Ska man vara någon slags utställningsföremål? ”Titta på mej, vad jag ser sexig ut!”
Sen ska det vara silikon i tuttarna vilket innebär att kvinnor puttar in plast i sin kropp och dessutom opereras dom, vilket inte är helt ofarligt. Sen ska tuttarna masseras för att inte stelna.
Det ska vara långa naglar som gör att kvinnor inte kan röra på händerna normalt (”Joodå det kan vi!” kvittrar alla tjejer som har långa naglar). Nej, det kan ni inte! Punkt. Det är många saker ni inte kan göra med långa naglar.
Det ska vara högklackat så både fötterna blir ihopklämda och tjejen går omkring på tårna. Det gör att tjejerna inte kan springa fort, utan stolpar fram och får kramp i tårna, fötterna och vaderna. Men när dom vant sej kan dom ändå gå någorlunda normalt, men kom inte och säg att det är bra för fötter, ben eller rygg! Och kom inte och säg att det går att springa och röra sej normalt i dom!
Tripp tripp tripp.
Sen ska kvinnor också klämmas ihop i korta och snäva kjolar så att hon inte kan gå normalt, utan mer som om hon är kroniskt kissnödig, kan inte sitta normalt eller röra sej normalt.
Kläm ihop tuttarna också så att det hela tiden finns risk för att tuttarna trillar ut och då måste tjejen ha koll på det också.
Så tjejen som kommer där och har silikon-ihopklämda tuttar, lösögonfransar, påklistrade långa naglar, kort snäv kjol och liten blus med tuttarna uppe vid hakan, silikonläppar och smink i hela ansiktet samt högklackade skor kan knappt gå normalt, absolut inte springa, inte gå ut i regnet och inte slappna av för två sekunder.
”Tjohooo! Här ska festas!”
Sen kan man ju bli gaaalen på tjejer med alla dessa attribut, som plutar med munnen och besviket suckar: ”Varför vill killar bara ha sex med mej?” eller ”Varför ser han bara min utsida?”. Eeeeeh, va?!? Det är ju den du visar upp: ”Jag-är-en-Barbie-med-alla-sexattribut-du-kan-tänka-dej”.
Eller att putta upp tuttarna till hakan varav hälften hänger utanför kläderna och sen undra varför folk ”bara tittar på brösten?”. Eeeeh, va?!? Inte ens jag, som inte är speciellt intresserad av bröst, kan låta bli att titta när dom nästan trillar ut: ”Aaaakta! Dom faller ut!”.
Wohooo, vad vi är jämlika! Wohooo, vad vi är naturliga och avslappnade och är ”bara oss själva”!
NOT!! 70-talet kom tillbaka! DÅ kämpade vi för jämlikhet.
Fattar inte vad som hände….
För att inte tala om när en kille går hem med en tjej med lösögonfransar, löshår, silikontuttar, putande mun, långa naglar och höga klackar. Han har ju ingen aaaaning om hur hon ser ut EGENTLIGEN.
Tänk om killar hade lös-axlar (för att se bredaxlade ut), lös-kuk (för att det ska se ut som om dom har större än dom har), skor med inlägg fram (så att skorna är större än vad fötterna egentligen är) med extratjock sula i skorna så att han blir längre än han är, plus löshår. Eventuellt lite silikon i överarmarna också, så det ser ut som om han har muskler. Kanske en hård platta på magen så att man tror att han har magmuskler….
Allt detta åker av när dom går i säng, och VOILA! Fram kommer Jöns-Petter:
Tunnhårig, smal, flaskhals-axlar, liten snopp och små fötter.
Och du får inte säga något för då är du sexistisk.
Bit ihop, blunda, ha sex och fantisera om den där mannen du trodde han var.
Jag hittade den här bilden när jag sökte bilder med sökord Loneliness, på Google bilder. Den är fin och säger mycket och jag känner mej träffad.
Jag har i hela mitt liv varit Den Givande – den som Ger. Jag har ett jobb där själva vitsen är att jag ska GE….och hjälpa…och vara ett stöd – det är det som jag är BRA på. Det är det jag själv mår bra av.
MEN jag kan inte be om hjälp själv, knappt ens ta emot den, om jag får den, för jag vet inte hur man gör. Jag är så van att ge ge ge – vara den Goda, Den Snälla, den Förstående.
Jag är så DUKTIG i mitt jobb och på att hjälpa andra, men vem hjälper mej? Jag hjälper knappt mej själv.
Vem ska trösta ”Knyttet”?
Å andra sidan känns det oerhört obehagligt när jag hamnar i en hjälp-situation där jag är svag och någon annan stark. Jag vill bara krypa under en sten och gömma mej. Jag skäms.
Jag kan inte ”vara svag”. Jo, jag KAN vara svag när jag är ensam, men inte i det offentliga – inte inför någon/några. Jag ryser bara av tanken, trots att jag tycker det är helt normalt att vara svag ibland. Dessutom träffar jag ständigt människor som är svaga inför mej och jag uppmuntrar dom att visa sej svaga och jag säger ”Gråt du!” när jag ser att ögonen fylls av tårar. Det är till och med lättare för mej att jobba med människor som visar sina svaga sidor, för då öppnar dom upp sitt inre och det är där inne jag vill vara och gräva.
Men själv är jag den där som ler och säger att det är okey, fast det inte alltid är det, för att jag inte vill eller kan visa mina svaga sidor.
Jag litar inte på någon.Jag litar inte på att någon kan hjälpa och stötta mej när jag är svag. Inuti mej är jag svag när jag gråter så det gör jag bara i ensamhet. Och knappt ens det.
Jag är så jävla motsägelsefull så jag blir alldeles trött på mej själv.
Du måste inse fakta. Du borde ha lärt dig vid det här laget. Du har ju liksom dansat den här dansen förut, gått den här vägen och du vet; Han vill inte ha dej. Kära du (jag); du är värd kärlek!
Du är värd att drunkna i någons kärlek, precis som någon ska drunkna i din.
Eller har jag läst för många Starlet som ung?
Å andra sidan har jag drunknat några gånger förut, och borde vara glad, nöjd och tacksam.
Men om jag inte är det då?!
Om jag inte tycker att jag är ”färdig”? Om jag tycker att jag är värd En Gång Till. Om jag till och med KRÄVER av livet att jag ska få älska och bli älskad en gång till?
Får man kräva av livet?
Kan man kräva av livet?
”Han/kärleken kommer när du minst aaanar”, säger dom som inte är jag.
Säger dom som lever i förhållanden, tråkiga, slentrianiga, jättefina, kärleksfulla och allehanda andra relationer.
Säger dom som inte VET hur det är och KÄNNS att vara jag – jag som vill BRINNA – jag som vill ha MER – jag som vill KÄNNA och LEVA.
Jag vill också ha det lugnt och tryggt. Jag vill också vila i tvåsamheten. Jag vill säga: ”VI ska bara vara hemma och göra ingenting i helgen” eller ”VI ska åka till IKEA och köpa lite grejer” eller ”VI ska…..”.
Jag vill säga VI. Jag vill vara med i ett VI. Jag vill tillhöra. Jag vill höra till. Jag vill Vara Utvald.
MEN jag vill inte höra till ”någon-vem-som-helst”. Jag vill KÄNNA. Jag vill känna att jag vill röra vid min Andra Hälft. Ta i honom. Stryka honom över armen. Le in i hans ögon. Jag vill inte gå bredvid någon jag inte älskar. Jag vill ha ett VI som funkar.
Kanske är jag orealistisk. Kanske är jag för romantisk. Kanske kanske inte, men så känner jag och så tänker jag.
Jag lever här och nu. Och här och nu vill jag LEVA. På riktigt.
När kärleken inte finns i livet känner jag mej halt. Eller halv.
Trots att jag är den starkaste av starka. Klarar det mesta. Orkar och vågar. Står på två starka ben, med huvudet i molnen tittandes mot stjärnorna. Jag flyttar på månen om jag måste. Så stark känner jag mej ibland.
Men mitt i allt är jag ett litet osäkert skrutt. Som vill bli älskad. Som vill hitta sitt knytt.
Så jag går där i skogen och letar…… haltar liksom fram. Men jag vågar.
Jag vågar gå i skogen fast det är mörkt och kallt och fast jag fryser och trots att det är hattifnattar i träden som skickar ut elektriska vågor.
Jag vågar för att jag vill.
Och viljan är starkare än rädslan.
I will win!
Jag undrar vad Priset är….
….och då svarar mina systrar i kör: Kärleken till dej själv.
Jag har egentligen två knas-hundar, men Matilda är liiiite (eller kanske mycket?) knasigare än Elsa.
Matilda är en SUPERTRYGG dam i sina bästa år. Hon är adopterad från Yakuts (stavning?) i Sibirien. Där hittades hon på en gata mitt i staden för några år sedan. TROLIGEN hade hon inte levt på gatan så länge när hon hittades eftersom hon är så GENOMTRYGG och NÖJD med ALLT.
I den här föreningen, som mina hundar är adopterade genom – #allavilllevahund – får hundarna som hittas på gatan en fosterfamilj att bo hos. Några få hamnar i hundgårdar/stall och har det då inte lika bra, förstås. Matilda hamnade i en familj. Elsa i något slags hundstall.
Matilda bodde i nästan 1 år sin fosterfamilj innan jag adopterade henne. Första gången jag såg filmer på henne var hon tjock. Hon är fortfarande tjock, trots mina försök att ”banta” henne (genom att ge henne light mat). Hennes nr 1 bästa av allt är MAT! Som nummer 2 kommer MAAAT!!! Eller snarare Allt Ätbart. Hon hittar mat ÖVERALLT och det kan vara en kvarleva från när hon bodde ”på gatan”.
Hon är en knasig hund och jag älskar knasiga och personliga hundar. Och katter. Och människor.
Hon ”pratar” tex. Inte så att hon säger ”I love you” eller något sånt sofistikerat (som jag sett på Youtube att många hundar kan), utan när hon är riktigt glad över något – tex när jag kommer hem från jobbet (eller när jag vaknar på morgonen) – så säger ”YAYOYIUUUOOOO!” och ”YAOUUUYAYAYOOO!”. Sååå gulligt!
Sen har hon en ide om att hon absolut inte vill vara kopplad. Det betyder att när hon måste vara kopplad orkar hon knappt gå. Det ser ut som om hon är 100 år gammal när hon låååångsamt lufsar bakom mej och jag får draaaa med henne. ”Oj, mår hon inte bra?” / ”Är hunden gammal?” / ”Har hon ont?” frågar folk. ”Näe, hon vill bara inte vara kopplad”, svarar jag och människor tittar på mej som om…”näe, hon ljuger”.
Men så fort jag släpper henne lös är hon hur pigg och glad som helst, springer före, skuttar, upp och ner för berg, och över stock och sten: ”Tjoheeeej!”. Pigg som en liten…lärka.
Matilda är robust, lugn, stadig, cool, knasig och otrooooligt trygg. Jag tror små barn skulle kunna klättra på henne och hon skulle bara sova vidare – på rygg – med benen i fyra väderstreck.
Hon bekymrar sej aldrig för något. Det smäller – ”who cares?”, något faller – ”zzzzzzzz…”, vulkanutbrott – ”couldn´t care less”, jordbävning ”vem bryr sej?”.
– Fattigdom/att inte ha bra ekonomi/vara dålig på det ekonomiska/inte ha koll på det ekonomiska – Ensamhet – leva ensam/vara singel – Barnlöshet (ofrivillig är värst) – Svåra sjukdomar – Död – Depression/dåligt mående
”Fattigdom” – att inte ha en bra ekonomi
Jag blir nästan förstummad när jag hör vissa människor prata om vår statsministers ”tillkorta-kommanden” – att hon vid något (några?) tillfällen i sitt liv haft betalningsanmärkningar och t o m haft kontakt med Kronofogden. En kvinna säger: ”Om man inte kan sköta sin ekonomi så kan man väl inte sköta något annat heller!!?” Eeeeeh, JO, vill jag säga, men säger inget. Man kan faktiskt sköta om allt, utom sin ekonomi. Man bör väl inte, men man kan! Man kan vara hur välfungerande som helst i alla andra sammanhang, men ha en för jävlig ekonomi!
Ibland tycks det som om ”folk” tycker att att inte kunna sköta sin ekonomi är värre än att vara prostituerad, hemlös eller till och med värre än att våldta/döda en människa. Jag blir förstummad och det gör att jag, och måååånga andra med mej, skäms när vi inte är ”ekonomiskt välfungerande” och inte alltid haft full koll på ekonomin.
Förr-i-tiden hade hemmafruar ofta inte koll på ekonomin alls. Mannen tjänade pengarna och hade koll på allt sånt. Eller inte. Det fanns nog män som var dåliga på att planera sin ekonomi och där allt gick ”käpprätt åt helv….”. Och det fanns familjer där mannen tjänade pengarna, men kvinnan hade hand om dom. Det finns säkert familjer NU där den ena är jättebra på ekonomisk planering och står för den sidan, medan den andra sköter andra saker som den är bättre på. Sen finns det såna som DELAR på allt.
Jag skulle behöva ha någon vid min sida som sköter ekonomin. Punkt. Jag är inte bra på det och har aldrig varit. Jag anser att jag har dyskalkyli och då ganska grav sådan. Siffror hoppar runt och ändrar på sej lite hur som helst i min värld och jag har svårt för planering och att räkna ut saker ekonomiskt.
Men det här ska jag inte berätta, för då hamnar jag under rubriken ”IDIOT” och blir en sån som man inte pratar om. Eller?
Ensamhet – att vara singel/leva ensam
Nej, det är inget likhetstecken mellan dessa ord, och en del väljer verkligen att leva ensamma och tycker om det, och har kanske precis så många vänner som dom önskar och mår bra av. Andra är paniskt rädda för ensamheten och är kanske därför sambo eller gifta ”bara-för-att” ensamheten är så skrämmande. Kanske har dom inte något bra förhållande, men hellre tillsammans och ha det dåligt än ensam och ha det sämre. Typ.
Men så finns den här ensamheten där man faktiskt egentligen VILL leva i tillsammansheten, eller att man kanske bara inte vill vara ensam, men man är ensam. Man är kanske blyg, nyinflyttad, osäker, har dåligt självkänsla och har svårt att ta kontakt med nya människor/andra. Man kanske inte är något av ovanstående men man hinner och orkar inte träffa någon utanför jobbet eftersom barnen/huset eller vad det är, tar ALL tid och den tid man har över är man utpumpad och ledsen. Och ensam.
Ofrivillig ensamhet kan göra ONT. Fysiskt. Nästan lika ont som när någon gjort slut efter en relation. Man känner sej Utanför, Icke-vald, ENSAM, ”ingen-vill-ha-mej”, Ovald, LEDSEN, övergiven och en massa annat som gör att man inte orkar träffa någon för man bara sprider sorg, på nåt sätt. Och det är sååå skamligt att erkänna att man är ensam. ”Jag har inga vänner…”. Hur tänker människor omkring en om en människa uttrycker det? ”Jag har inga vänner…jag är ensam.” Vad är det för fel på dej då? tänker dom. Varför har du inga vänner? Kanske folk tänker att ”jag vill inte ha någon Ensam typ i mitt liv”. Det är som om det smittar…eller man vill inte ha en Ensam Typ ”på halsen”.
Barnlöshet
ALLA får barn till slut. ALLA. Till och med ”den där idioten” eller ”hon där som verkar helt tappade bakom en vagn” eller ”den där tonårstjejen” eller ”brottslingen”. ”ALLA får barn, utom jag. Vad är det för fel på mej?”. Antingen kan man inte ha hittat den man skulle kunna få barn med och är därför utan barn eller så blir man inte gravid i sitt förhållande och ska/behöver utreda varför. Att vara den som det är ”fel” på är hemskt! Och om det inte går att ”fixa”. För då är det ”JAG” som gör att ”DU” inte får bli biologisk mamma/pappa. Detär MITT fel. Välj någon annan! Gå vidare i livet. Eller ska vi adoptera? Man får inte vara för gammal när man ska adoptera nuförtiden och har man börjat försöka skaffa barn i 35-årsåldern (tex) så kan det vara kört för att få adoptera när man kört hela processen av behandlingar och IV-behandlingar etc. Då förblir man barnlös.
NÄR bestämmer man inom sej själv att man ska leva sitt liv utan barn? Hur går den processen till? När slutar man sörja barnlösheten? ALLA pratar ju om sina barn och vad dom gör eller har gjort eller hur jobbigt det är etc, och när dom slutar att prata om barnen börjar dom prata om sina barnbarn. Överallt! Och man får och kan inte dela upplevelsen och historierna. Man kan inte vara med i detta snack. Man är utanför, ständigt utanför. Och om människor anpassar sej och INTE pratar om sina barn eller barnbarn när man är med, av hänsyn, så blir det också knäppt. Hur ska man ens orka leva vidare om man inte går den vägen som ”alla andra” gör? Om man är kvinna MÅSTE man ”gilla läget” till slut. OM man är man, kan man alltid tänka ”…kanske nästa år…”, om man inte är den som det är ”fel” på. Hoppet behöver aldrig dö.
Svåra sjukdomar
”Hej, hur mår du?”
Eeeeeh, jag har AIDS. Eller ”Jo, tack….jag fick just besked om att jag fått cancer…”, eller ”Jag har MS” eller ”Jo, tack, jag är deprimerad.” Hur svarar man på frågan ”Hur mår du?” där svaret SKA vara ”Bra, hur mår du?” när man mår skit? Man vill inte gå omkring och sprida sorg och elände omkring sej… men ”jag mår faktiskt inte bra – jag har riktigt ont i lederna/magen/huvudet”. Hur länge och mycket orkar folk höra att man mår dåligt, om det aldrig blir bättre? Hur mycket får man klaga? Hur mycket ska man ”spela frisk”? Varför gör Den Sjuke Dom Friska illa berörda? Eller om jag är svårt sjuk, och jag vill inte att ”folk” ska prata om min sjukdom – jag vill vara ”som vem som helst” när vi träffas och jag vill inte att folk ska ”klema med mej”….hur gör man då? ”Prata inte om min sjukdom”, eller? En del människor vill inte och orkar inte höra att man är sjuk. Jättesjuk. Dom står inte ut med att ”bära” kunskapen ens. Så är det bara. Dom människorna får väl leva vidare med sin ignorans utanför din vänskapskrets, antar jag.
Att vara kroniskt sjuk i någon sjukdom och/eller handikappad på något sätt är något som gemene man inte tampas med dagligdags och när man är den som drabbats eller någon som lever nära den som drabbats behöver man ha överseende med att gemene man inte begriper och kanske behöver reagera på sitt sätt innan dom Fattar. Å andra sidan ska inte den drabbade behöva ta ansvar för dom ignoranta. Och var och en gör som den vill och reagerar som den vill. Men det är ett evigt nötande kring vem som har rätt att bli arg/sur/irriterad över den andre. Den drabbade kan dock aldrig välja bort sitt handikapp eller sin sjukdom. Gemene man kan dock välja bort att umgås med en drabbad, alternativt agera på annat sätt.
Döden
Döden är en del av livet. I vårt samhälle sker döden så pass sällan så vi inte riktigt vänjer oss. Vi har fördelen att kunna få leva länge och bli gamla, om vi inte blir sjuka eller råkar ut för en olycka och det är jämförelsevis ovanligt i vårt välfungerande och friska land. Därför är alltid döden en chock och läskigt, förstås. Ingen vill ju att någon ska dö. Men vi ska alla dö. Så ÄR det. Visserligen lovade jag min då 4-årige son att aldrig dö, vid något tillfälle när han var riktigt orolig för att jag skulle dö, men jag tror att han nu, vid 26 års ålder begriper att jag faktiskt kommer att lämna jordelivet en vacker dag, förhoppningsvis före honom. Men man märker att många är till och med rädda för att prata om döden. ”Om jag inte pratar om den finns den inte”.
JAG tror att man framförallt inte ska vara rädd för att prata om döden med någon som faktiskt snart ska dö. Sen är väl människor även där olika, men om du känner någon som vill prata om döden (och troligen snart ska dö) – låt den göra det. För troligen är inte döden farlig och när man pratar om den blir den mindre skrämmande. Det sorgliga är ju att man inte är kvar i livet och att dom man älskar blir kvar och saknar. Men som sagt, vi pratar inte om det, och många vet inte hur dom ska prata med sina barn om döden. JAG tror att man ska ge barn hopp. Visserligen är döden slutet på jorden och man finns inte mer här, men….sen då? Låt barnen fantisera. Och om du har en tro, låt dom tro med dej. Skräm aldrig. Ingen hamnar i helvetet eller på ett dåligt ställe. Vi blir änglar eller flyger runt bland molnen eller vad som nu händer. Dom som tror att det bara blir svart, och vi finns inte mer, får väl tro det. Men låt oss som tror på Något Mer, få tro det. Varför släcka vårt hopp, liksom? Men ingen vill prata om det.
Depression
Det är svårt att prata om depression. Men som det ser ut just nu är det som om var och varannan ungdom mår psykiskt dåligt och det är ju ett blogginlägg, eller en hel bok, för sej. Varför mår våra ungdomar så dåligt? Smittar det? Känner dom sej värdelösa och att dom inte är till någon nytta? Är det pandemin eller är det för att man nu FÅR och KAN prata om det – iallafall pratar man om det när det gäller ANDRA. ”HON är deprimerad” och ”HAN är deprimerad”, men jag då? Mår jag dåligt? Är jag deprimerad? ”Hur mår du?” Skit. Jag orkar knappt leva. Varje dag är ett mörker. ”Ooookey….”. Vad säger man sen? Snacka om att förstöra stämningen.
Det är svårt att prata om depression. Vem vågar? Den som är riktigt riktigt deprimerad? Den som blir inlagd och måste erkänna att ”jag är deprimerad på riktigt”. Men varför då? Ditt liv är väl inte svårt? Nej, att prata om depression är svårt och knepigt. Och att prata med någon som är deprimerad är också svårt. ”Ryck upp dej!” får man inte säga, även om man kan tänka så.
Jag sätter timern på 3 minuter och hinner både stoppa in tvätt i tvättmaskinen, göra en kopp Nescafé och diska några tallrikar.
Tåget går om 3 minuter och jag springer som en galen tant, men jag hinner inte.
Fast ärligt talat tror jag att jag springer långsammast i hela världen! Jag springer såååå långsamt. Jag har drömt jättemånga drömmar om att det är krig eller att vi måste fly från något, och alla springer….Jag kommer alltid efter – låååångt efter – och det är aldrig någon som hjälper mej eller väntar in mej. Jag blir alltid kvar. 😕 För att jag springer så långsamt.
Klockan på tvättmaskinerna i tvättstugan är heeeelt kockobello, för det kan stå ”2 min” som att det ska vara två minuter kvar av programmet. Och jag väntar och väntar och väääääntar. Det är inga två minuter! Det kan vara FEM! Eller SJU, vilket är jäääättttteeeeelääääänge när man står och stirrar på en tvättmaskin som centrifugerar.
Den lysande skylten som säger när pendeltåget ska komma: ”2 min”…..efter två minuter står det ”2 min”….efter två minuter står det ”2 min”. Så kan den hålla på tills det plötsligt står ”1 min”….efter ytterligare en minut står det ”1 min” och sen ”1 min” tills det gått många minuter. Sen står det ”nu” och man tittar sej omkring och undrar ”Eeeeh, är det ett osynligt tåg idag?!”. Till slut kommer det. MEN tiden stämmer i princip aldrig. Ville bara konstatera det.
Tunnelbanan är bättre. Där står det oftast ”1 min” när det ÄR en minut. Annars krockar väl tunnelbanetågen. Eller nåt.
Bussar…tja… En del går precis i tid, andra inte. Det beror kanske lite på oss trafikanter också. Jag bryr mej inte. Jag kliver på bussen när den kommer (och då ofta fel buss…se tidigare blogginlägg…).
Eller när man frågan någon: ”Är det långt kvar?” och får svaret ”Ja, ganska” och beroende på vad det gäller så är svaret ”RÄTT” eller ”FEL”.
”Är det långt kvar innan bullarna är färdiga?”
”Ja, ganska” = FEL, för det är bara 10 minuter. Är 10 minuter långt? Ja, om man är barn och står och väntar. Nej, om man är vuxen och står och diskar el dyl.
”Är det långt kvar innan vi ska åka till Thailand?”
”Ja, ganska” = RÄTT, för det är i december 2022. Det är ”ganska långt”. Men är ”Om en månad ganska långt eller ganska kort?”.
När är det ”länge/långt” och när är det ”kort tid dit”?
Hon undrar om det blivit bättre (inom Socialtjänsten, för barnen, vad gäller sexuella övergrepp och incest) och jag vet inte vad jag ska svara. Givetvis vet jag inte hur det ser ut överallt och i hela Sverige. Jag har inte Sanningen om allt, eller ens någon färsk statistik, men jag har jobbat med utsatta barn sedan 1988, då jag gick ut Socialhögskolan, och ”har det blivit bättre” (för barn)?
Ja, på ett sätt har det väl blivit bättre. Människor förstår och vet att sexuella övergrepp finns och att barn utsätts. Kända personer som varit utsatta har berättat att ”det hände mej” (alltså finns det på riktigt). Vi vet att det finns, men vem utreder det, vilka kunskaper har dom och hur ser våra lagar ut? Har lagarna förändrats? Har utbildningen/kunskapen att utreda förändrats/utvecklats? Hur ser utbildningen ut på Socialhögskolorna? Vad får dom lära sej på Juristlinjen om detta? Eller på Polishögskolan?
Får dom numera lära sej om sexuella övergrepp, symtom, hur man utreder och hur man pratar med barn? Får dom lära sej om barns utveckling, om symtom hos barn som far illa på olika sätt? Det fick inte vi när jag gick Socialhögskolan på 80-talet. Allt sånt fick man antingen ta reda på själv, eller pröva sej fram när man kom ut i arbetslivet. Jag, som läst om barn och ”brann” för barn och allt kring barn (!) kunde famla mej fram rätt bra, men många andra hade ingen aning med vad dom sysslade med.
Jag minns ett av dom första hembesöken jag gjorde i en familj, som helt nyutexaminerad socionom, tillsammans med en annan helt nyutexaminerad socionom….När vi står utanför dörren tittar hon skräckslaget på mej och viskar: ”Jag kan INGENTING om barn! Jag vet inte om dom mår bra eller inte genom att träffa dom. Jag vet inte ens hur man pratar med barn!”. Jag var fylld av att ”rädda alla barn i världen” och viskade tillbaka: ”Jag kan! Lita på mej”, för att lugna oss båda (tror jag)….men jag hade (?) ett enormt stort självförtroende vad gällde barn och att rädda varenda unge som for illa.
Jag hade intresserat mej för barn, barns utveckling och barnpsykologi sedan jag själv var barn. Jag läste Vi Föräldrar när jag var 8 år och gick en barnpsykologiutbildning på kvällstid på studiefrämjandet när jag gick i åk 9. Dom andra (vuxna) i klassen undrade ”varför?”, men jag var så intresserad! Jag tyckte det var spännande. Och tycker fortfarande. Jag började sitta barnvakt när jag var 10 år och har fortsatt vara med och träffa barn sedan dess OCH suuuuuga i mej kunskap om barn och allt som rör barn. Ett tag kändes det som om jag läst ”alla böcker i hela biblioteket” – speciellt när jag var gravid med Äldste Sonen; då jävlar ville jag lära mej ALLT.Jag skulle ju bli Världens Bästa Mamma!
När jag började på Barn- och familjeenheten på Socialtjänsten i Solna fanns det ingen BBIC och inget speciellt sätt att utreda familjer utan det var lite ”var och en gör som den tycker är bra” och kolla lite hur dom som jobbat där länge gjorde. Det fanns inget SYSTEM hur man utreder, ej heller hur man följer upp. Det fanns en gräns för hur länge man får utreda en familj, men inga förslag på hur man skulle göra, vilka man skulle träffa och intervjua och om man över huvud taget skulle träffa dom barn som eventuellt var utsatta och oj, vad jag träffade utsatta barn där. Till exempel Tuva-Li och hennes bror (se tidigare inlägg).
Jag träffade också en liten pojke som var ca 3 år som lämnats ensam på ett hotellrum i Danmark dit hans pappa åkt och fått en psykos där och försvunnit. Mamman hade dött i cancer och pappan mådde verkligen inte bra. Jag tog emot pojken på Arlanda när han kom och han satte sej fast i mej som en liten apa och vägrade sedan släppa. Jag åkte med honom till ett jourhem och lämnade honom där. Senare placerades han i det hem som också Tuva-Lisa senare placerades i. Jag tror han fick växa upp där, men jag vet inte säkert.
Jag träffade också en 12-13-årig liten och späd tjej, som kom från ett land i Afrika. Hon bodde med sin ”morbror” och jag fick väldigt konstiga vibbar när jag träffade henne och ”morbrodern”. Tjejen var deprimerad, smutsig och inåtvänd. Hon sa nästan ingenting men man såg att hon mådde riktigt dåligt. När jag träffat henne några gånger och hon sagt att ”morbrodern” var ”kusin” och till och med pappa, så började jag undra hur det egentligen låg till….
…..placerade henne i ett fosterhem och fick sedan veta att flickan blivit bortgift med denna man och att hon levde med honom som en ”fru” och gick samtidigt i åk 5 i skolan! Snacka om (kultur-) krock! Mannen blev förstås galen för att hans ”fru” togs ifrån honom, men insåg snabbt att han inte kunde göra något åt det och lät det ske.
Jag har många historier att berätta. Kanske jag ska skriva en bok om alla dessa berättelser.
….eller som tjejen som skolan oroade sej eftersom hon ”inte förstått att hon var gravid”, kom till mej och jag tänkte ”Jo, det förstår hon. Det går inte att INTE förstå!”. Hon hade stor mage och det gick INTE att inte förstå. Varför hon förträngde det (eller möjligen ljög för att hon inte ville låtsas om det) förstod jag inte riktigt, men givetvis kom hon från riktigt trassliga förhållanden där föräldrarna var missbrukare och struntade i henne och hon hade blivit gravid med en äldre man, som var gift.
Hon var 18 år och visste inte var hon skulle bo. Hon kunde inte bo ”hemma” eftersom det var kaos där, så hon flyttade hem till den gifta mannen och hans fru (!), som också var gravid. Dom skulle ha barn ungefär samtidigt och även där fick jag oerhört konstiga vibbar av den blivande pappan (till båda barnen), men den unga tjejen var jättekär i honom och frun gick med på arrangemanget, vilket inte jag förstod, men, men…. Jag har ingen aning om hur det gick för den tjejen och barnet, när det föddes. Om jag får gissa: Inte bra.
Eller familjen med två söner (12 och 14 år) och en dotter (7 år) där 14-åringen lekte ”sexlekar” med sin bror och sin syster och vi utredde och utredde, träffade mamma och pappa och skolor och fan och hans moster och det SKREK inuti mej att pappan utsatt 14-åringen, som agerade ut genom att utsätta sina syskon…..men det fanns inga bevis och ingen berättade något utan alla pekade på 14-åringen som att han var KNÄPP och behövde BUP-behandling (vilket han fick).
Eller den 12-åriga flickan som via nätet kontaktade ”äckliga gubbar” som hon träffade och lät dom utsätta henne för övergrepp och när jag berättade det för mamma och pappan, la pappan kärleksfullt armen om dottern och reagerade så konstigt så att jag fick kväljningar. Tyvärr kan man inte (eller kunde inte iallafall) skriva i utredningar att man ”fick en konstig känsla” eller att man ”känner på sej att….” etc. Never ever! Då var det otroligt fel av en socialsekreterare att prata om att man kände saker. Allt skulle bevisas och det skulle vara fakta. Dock är det väldigt lite som är fakta och/eller går att bevisa i såna här fall. Berättar ett barn något hen utsatts för så är det sedan ”ord mot ord” och vem lyssnar vuxna på : En man som har språkets gåva (och dessutom kanske fiiin utbildning och kan föra sej) eller en liten tjej, eller kille, som är livrädd när hen berättar och inte ens ord för vad som hänt? Allt ska dessutom BEVISAS.
Jag tror det fortfarande är ”fel” att ”känna saker”. Bara för några år sedan när jag i ett gäng familjeterapeuter uttryckte: ”Kan hon vara utsatt för sexuella övergrepp?”, fick jag suckar och blickar och ord som sa ”Måste du alltid hålla på att prata om sexuella övergrepp??” (och det gjorde jag verkligen inte!), istället för att på allvar diskutera om det kan vara detta som pågår när en 11-årig flicka skruvar bort handtagen från sin sovrumsdörr på utsidan för att ”ingen ska kunna komma in”. Den familjeterapeut som då jobbade med den familjen såg det som ”trots” och att hon inte ville att mamman skulle kunna komma in och väcka henne för att gå till skolan.
Det människor utanför Socialtjänsten inte förstår är att Soc kan inte utreda om ingen berättar vad dom sett hört och bevittnat. Människor måste berätta för att man ska kunna fatta beslut. Det räcker inte att anmäla och sedan hålla käften. Man måste berätta och prata och låta soc få veta vad man sett och hur man tolkat det (även om det är feltolkat). Många tror att om man bara anmäler så kommer soc att ”placera” eller ”göra något” el dyl, men får dom ingen information så kan dom inget göra. Och dom som utsätter barn berättar i princip aldrig.
”Nej, jag super inte!” säger mamman som låg dyngrak och spydde i hallen två kvällar tidigare framför barnet. ”Hon överdriver!” säger mamman.
”Vad säger hon?? Att jag skulle ha visat snoppen för henne och bett henne ta på den??! Hon är fanimej inte klok! Hon vill bara inte att jag ska bo hos dom! Hon vill ha bort mej och ha sin mamma för sej själv! Hon är så jävla uppkäftig och jobbig så det finns inte! ” säger styvpappan.
”Vaddå att jag skruvat av dörrarna?? Det är väl klart! Man vet ju vad ungdomar gör i sina rum nuförtiden. Man måste ju ha koll!” säger en annan pappa.
”Pappa splutade mjölk ul sin nopp!” säger en 3-åring. Pappan säger skrattande att han tog ett glas mjölk när han var på väg till duschen och tappade mjölkglaset och dottern måste ha missuppfattat.
Visst finns det män(-niskor) som blir falskt anklagade. Visst. Och det är otroligt fel och tokigt för dom. Usch, vad jobbigt för dom.
MEN FAAN VAD MÅNGA PEDOFILER OCH MISSHANDLARE SOM GÅR OMKRING OCH MISSHANDLAR OCH FÖRGRIPER SEJ PÅ BARN SOM ALDRIG BLIR PÅKOMNA!! Och OM dom blir det, smiter dom ur nätet som hala ålar. Slinker ur, skyller ifrån sej, ljuger, slingrar sej och slipper straff, för ord står mot ord och det finns inga bevis.
———————————————————————————————————-
”Enligt SBU* har 1 av 10 flickor och 1 av 20 pojkar utnyttjats sexuellt. Det blir, lågt räknat, ungefär tre barn i en klass på 30 barn. Detta visar undersökningen från 2007. Enligt mer färska undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig snarare om 1 barn av 5, det vill säga sex barn i varje klass.”
Förstår ni?
Ovanstående statistik är från 2007 och efter det har internet exploderat. Det finns nu pedofiler över hela världen som välvilligt delar med sej av sina offer till varandra…
”Vem ska man tro på, tro på, tro på när
Tro på när det är så här?”
Några modiga män och kvinnor berättar, sedan, när dom blivit vuxna. Heja er! Tack Patrik Sjöberg för att du vågar och för att du fortsätter kämpa!
Vi borde börja tro på barnen OCH lära oss symtomen OCH bli bättre på att döma (=fixa till lagarna).
Men eftersom ”inget händer” så undrar man (jag) ju: Sitter det pedofiler ”där uppe”? Var är dom, pedofilerna? Poliser? Domare? Jurister? Vilka är ni?
Sök hjälp! Sluta! Ni förstör barns hela liv! Jag förstår inte att en drift kan vara så stark att man är beredd att förstöra en liten människas hela liv?! Jag förstår det inte!
Det är halt när vi går vår promenad runt Drevviken (?). Långa sträckor är det isbana. Både jag och dom jag möter parerar, balanserar och halkar fram vissa sträckor.
Jag möter en äldre (i min ålder?) herre i lång ”klänning”, turban och sneakers. ”Det är halt idag”, säger jag och ler. ”Måste frösktkt”, svarar han och ler tillbaka.
Det låter så fint. Svenska är svårt. Ordet han sa var så tydligt och fint: ”Frösktkt”. Jag ler inom mej och när han är ur hörhåll säger jag hans ord högt: ”Frösktkt”. Pröva.
erviluca #mammatillfyrakillar 