Kategoriarkiv: Uncategorized

TV-recensioner /erviluca

TV-recensioner:

– Arga doktorn är inte ett dugg arg! Han är en mes som bara gör ”samma sak likadant” som patienterna gjort redan, ställer samma frågor till samma läkare och tar ”varvet runt” och avslutar med Ingenting. Helt menlöst och meningslöst. Programmet borde heta ”Menlösa doktorn ställer samma frågor igen”. Detta tycker jag efter att ha sett ETT avsnitt (kanske dom följande är bättre alltså…). Jag vill inte se fler. Den Menlösa doktorn retar nämligen gallfeber på mej, just för att han är så menlös. EN erviluca.

– Idol. Just nu är det lite segt. Uttagningarna var spännande och roliga. Nu är det mest boooring. Bard är inte riktigt lika hemsk som jag trodde han skulle vara, och jag gillar att hans ”kollegor” fräser ifrån till honom då och då. Men hoppas det blir roligare/bättre och att jag börjar ”känna för” idolerna, vilket jag inte gjort än. Jag gillar dock inte ”knak-sångarna”, som sjunger som vinnaren från förra året, med ”knakande/knarrande” röst. TRE erviluca.

– Körslaget. Vet inte vilken kör jag hejar på än. Återkommer om det. När solosångarna sjunger falskt gömmer jag mej bakom en kudde och skäms.  Men älskar programmet! Dock blir det orättvist när man kan rösta längre (tid) på den kör som sjunger först, än den som sjunger sist. No more comments. FYRA erviluca.

– Mannen som talar med hundar. Alla som har hundar borde se det. Det handlar om ÄGARNAS beteende. Alltid. FYRA erviluca.

– De dejtbara. En underbar serie, där man får ”träffa” dessa dejtbara människor, som man som tittare, blir alldeles kääär i! Vilka människor! Bara den där underbara långa, lite större killen (andra från vänster på bilden), som hittat en tjej i Göteborg; Han går omkring och sprider glädje så att det bara sprutar om det! En sån kille skulle alla ha på sin arbetsplats! Då skulle världen se lite bättre ut. Tror jag. FYRA erviluca.

Igår kväll (lördag), såg jag en halv film som hette Melancholia, som var väldigt….underlig. Fascinerande. Nästan sådär så att jag inte kan beskriva den, och jag vet inte ens om jag tyckte om den eller inte, men jag kunde inte sluta titta när jag väl börjat, och filmen sitter kvar inuti mej ganska starkt…så den ger jag FEM eller EN erviluca. Jag måste nog se den igen för att förstå den/landa i den.

En obstinat medelålders tonåring /erviluca

*lyssnar-på-Westlife-och-blir-alldeles-kärlekstörstande*

Näe, faan, nu vill jag bli lite kär igen! Nu räcker det med ensamliv. Tack för mej, nu flyttar jag ut från det. Ensamlivet alltså.

”Men du måste ju gå UT om du ska hitta nån”, sa Någon.

”Äsch tväsch! DET har jag ju ingen lust med! Alls. Jag vill vara HEMMA!”

*suckar*

Jag har ju redan varit ”ute” så mycket att jag blivit mätt på det. Stoppmätt. Jag har VERKLIGEN fått ”dansa av mej” och ”dricka av mej” och sånt. ”Festa av mej”. Jag är KLAR med det. Jag har VERKLIGEN INGEN lust att gå ut och sätta mej i någon bar, eller på något dansställe för att ”finnas där ute/vara tillgänglig”.

Och OM jag anstränger mej så mycket att jag gör det EN gång, och Riddaren INTE dyker upp, utan jag ska ”ha kul ändå” (när jag mest bara vill gå hem och lägga mej i soffan och gosa med hundarna), så blir det rätt så jobbigt, för då måste jag ju gå ut EN GÅNG TILL. Typ.

Pust!

Hela min ungdom dansade jag och festade, och sen blev det ett liiiitet glapp däremellan, när Äldste Sonen föddes, men eftersom jag ”blev” singel rätt fort därefter (när han var 4 månader gammal), fortsatte jag gå ut och dansa och festa och tyckte verkligen att det var KUL, och jag ”gav järnet” jämt! Näe, inte varje dag, förstås, men säkert varannan helg iallafall. DET är ju rätt mycket, eller hur?! I 10 år! Det är rätt länge, eller hur?

Jag träffade massor av killar/folk och ”visade upp mej”.

Men jag gjorde det FÄRDIGT.

Jag orkar inte en gång till!

Jag vill att HAN ska komma ridande på en svart (eller vit?) springare till MIN dörr. Fast DET blir nog lite knepigt. Han får nog INTE in Springaren i hissen…om ens hissen håller för en häst (?). Då kan han väl komma gående då. Fast å andra sidan, så kanske jag blir lite snopen om Han plötsligt ringer på min dörr, jag öppnar och han säger: ”Här är jag!” Och jag frågar ”VEM?”. ”Din riddare”.

Hm, då blir jag nog lite misstänksam, om han rymt ifrån….någonstans. Finns Säters mentalsjukhus fortfarande?

Han kan väl kontakta mej via FB!

SÅ kan riddare också få komma!

Eller så kan han börja prata med mej när jag tar (inte snor/tjuvar, utan sträcker mej efter en 1,5 liters mellan-) mjölk på ICA. DET skulle vara kul. Han behöver ju inte säga att han är ”Riddaren” DIREKT, sådär, utan det får jag inse själv efter ett tag. Räkna ut, liksom.

För ORKA gå ut och leta liksom.

Pust!

Jag är som en förvuxen tonåring; Lite obstinat, envis och trött. Det låter charmigt va?! Vem vill inte ha en sån?!

Du är riddare. JAG är en obstinat medelålders tonåring. Perfect match.

*host host host host host*

Ha ha ha!

Homosexuella linser…?/erviluca

 

Oj, vad ”vi” kämpade med linserna i morse! Oj oj oj!

Nä, inte JAG direkt. Jag stod bredvid som ett Moraliskt Stöd, eller som ett Mammastöd, och svettades och våndades och var Lugn och Pedagogisk och Peppande.

”Ja! Ja! Nuuuuu!” sa jag 148 gånger, men sen vek sej linsen, åkte ner under ögat, geggade ihop sej, fastnade på fingret, ramlade på bordet osv….och så fick han börja om; vika linsen åt rätt håll, få den rätt på fingret, rikta den mot ögat, putta dit den….

Vilket fantastiskt tålamod Minsting hade! Oj oj oj! Han klagade inte speciellt mycket, gnällde inte, utan bara fortsatte och fortsatte att försöka och försöka, om och om igen!

Men så, efter någon timme så sjönk modet något och han fräste:

”Jävla gaylinser!”

”Är det homosexuella linser? Oj, då måste jag ringa och säga att vi skulle ha vanliga hetero-linser”, sa jag.

Då börjar han skratta.

”Men tänk om det är så, att du fått gaylinser fast du skulle ha heterolinser?!” fortsatte jag.

”Men SLUTA NU!” sa Minsting och började om med att försöka få in linsen i ögat.

Unisexlinsen.

Linsförsöken började ca kl 09.00, och efter diverse pauser mm lyckades han få in sin första lins 13.44! Den andra stoppades in några minuter senare!

Nu får han ALDRIG mer ta ut dom! I forbid it!

😉

 

 

 

Pillrigt och tålamodsprövande…/erviluca

Näe, det är inge kul att gå till skolan om man inte SER något. Det kan jag förstå. Så efter mycket om och men (Hans ”om och men” = ”Vill inte! Behövs inte! Kommer inte att använda dom! Jag ser inte alls så dåligt!” ) skaffade vi glasögon till Minsting…och han SÅG plötsligt! En ny värld öppnade sej: ”Jag SER flygplanen, mamma!” SMS:ade han mej lyckligt (hur man nu SMS:ar ”lyckligt”…).

Men man kan ju inte ha glasögon i skolan! HerreGud! DET går ju inte!

*suckar*

Jag tänkte att han skulle VÄNJA SEJ vid glasögonen under sommaren, och trava iväg med glasögonen PÅ till skolan, nu i augusti. Nope! Jag trodde fel.

”Jag vill ha LINSER!” sms:ade han mej från sin pappa. Men pappan visste ingenting. Med honom pratade inte sonen. Pappan trodde att JAG ville att sonen skulle ha linser, när jag meddelade honom Minstings önskan.

Varför skulle JAG vilja det??

*suckar*

Fixade linser. Hämtade dom igår, och fick en liten ”sätta-in-linser-lektion”, som gick jättebra!

Så inför idag tänkte jag:

– Gå upp lite tidigare för att ha lite extra tid för linsinsättning.

– Iväg till skolan!

Jag är OFTA för positiv. För optimistisk.

För det första försov jag mej. Jag vaknade av mobilsignalen, men tryckte på den där grejen som gör att man kan sova några minuter till (kommer inte på vad det heter just nu)….

….och sov 1 timme till!

Dumma den! 😦

Så när jag väckte Minsting gjorde jag det sådär irriterat som man kan göra när man försovit sej,och är både arg på sej själv och stressad:

-”VAKNA!! Jag har försovit oss! Det är BRÅTTOM nu!! Och du ska ju sätta in linserna också!!”

Superjättepedagogiskt.

Givetvis studsade Minsting upp, glatt ropandes ”Oj, då måste jag skynda mej!” och klädde på sej i ett huj, åt frukost och puttade in linserna.

N O T !

”Men åååååååååååååååååååh!”

ALLT är MITT FEL nu. Och det är det ju…så där kan jag hålla med.

Minsting seeeeeeeegar sej upp och är jättesur för att det är bråttom, och för att JAG försovit OSS!

Fast jag sa åt honom att ställa in sin mobil OCKSÅ – utifallatt. Gjorde han det? Nej.

Han seeegar sej igenom påklädning och frukostätning, medan jag tjoar, tjatar, skriker, hotar, ryter, tjurar, bönar, ber och allehanda andra kloka, psykologiska och pedagogiska metoder för att få honom att skynda sej och att ställa in sej på Att Gå Till Skolan.

Det här var Grunden. Grunden som vi stod på när ”vi” började.

Fram med spegel, tvätta händerna, fram med linsgrejerna och sätta igång:

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 021

Pillrar och pillar…..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 022

Småttigt och kladdigt….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 028

In med linsen!  *blinkar*

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 023

Äh, den vek sej…..

Pillrar den i ordning….så att den ligger rätt på

fingret….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 030

In med den igen…..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 024

Äh, den vek sej igen….

*viker upp linsen*

Pillrar och fixar….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 030

In med linsen!…………..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 025

Äh, den åkte ut, vek sej, klistrade ihop sej….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 029

In med linsen…..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 026

Äh!

 Vi läser igenom bruksanvisningen. Men han gör ju så

som det står!!

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 032

Öppna ögat med fingret, lägg in linsen, håll kvar tills du

känner att den sitter fast, titta ner och blunda…

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 033

Pillrar upp linsen ur hållaren….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 035

In i ögat med linsen!

Näääääääääää……

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 034

Jag försöker vara pedagogisk och lista ut hur jag kan

stötta och hjälpa….Bollen är ögat, skålen är linsen…

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 036

Pillrar, fixar, grejar, kladdar, grejar….

IN med linsen i ögat…..

NEJ!

1-0 till linsen.

Eller ögat.

Vi/Minsting vann INTE den här första ronden.

Jag hade ingen aaaaning om att det var så svårt att få in linser!

Puh!

Jag fick en chock…./erviluca

 

….fast av en rätt fånig anledning.

Jag och Minsting är på Spec Savers (va? heter det så??) för att han ska få, och lära sej sätta in, linser. Vi står i kö bakom två tanter/damer med vita jeans och vita jackor på sig. Den ena är helt gråhårig, den andra har färgat håret brunt, men har grå utväxt. Dom ”tjattrar” sådär som bara tanter (kvinnor) kan göra.

Efteråt förstår jag att också Minsting uppfattat ”tjattrandet”, trots att han annars verkar helt ”borta”…. för jag frågar honom om han tyckte tanterna såg äldre eller yngre ut än jag…ha ha ha! Såååå fånigt att dra in honom i åldersnojan också…

Så ska den ena tanten boka en tid för ögonundersökning, och det blir ett evigt dividerande om vilken dag och tid hon kan och inte: ”….men då har du ju kaffebjudningen vet du, så då kan du ju inte… Nä, då är ju Mötet med….” osv. Till slut hittar dom en tid som hon kan komma och då säger optikern: ”Kan jag få ditt personnummer”, och det är DÅ jag drabbas av en Svår Chock.

Jag får andnöd och måste gå och sätta mej på en stol på sidan och andas djupt.

Nädå, skoja bara!

Men den SuperGamla Tanten är född samma år som jag!!!!

Jag får lust att peka på henne och ropa ut till Alla som vill höra (=ingen, typ): ”Ser jag lika gammal ut som hon??? Är jag verkligen i HENNES ålder??? TANTEN, som ska ha syjunta och kafferep. Är jag som hon? Är jag hon?”

Jag blir tvungen att spegla mej. Ser jag ut så? Näe, det tycker jag inte. Vad ser jag ut som? tänker jag….. Jag tittar noga i spegeln….38? 42? 52? 27? (ha ha ha!) ….men det är ju OMÖJLIGT att se åldern på SEJ SJÄLV! ALLA tycker ju att dom ser så UNGA ut. ALLA säger så, iallafall: ”Jag är 50 men ser inte ut som det alls”, säger alla och så tänker man: ”näe, du ser ut som 65!”.

He he he….

Pust.

Sen börjar jag ifrågasätta varför jag blir så upprörd och varför det spelar någon roll alls egentligen, och VARFÖR jag (och alla andra…. men mest jag, ibland…) vill se så jävla UNGA ut??? Vad är det för jävla larv?? Jag vill ju ändå inte att någon 30-åring ska flirta med mej. Det gör dom i och för sej redan, men….he he he…och då blir jag lite ”rörd” (”…men Lilla Gubben!….”) eller upprörd, för jag vill ju inte ha någon 30-årig kille. Jag har ju tamejfaan numera en SON som är 30 år!!

HerreGud!

Vad faan håller jag på med?

Det är nog det jag undrar egentligen.

Vadan denna rädsla för ålder, och fasa för att se gammal ut?

Det är väl skitsamma egentligen!?

Eller?

Fast det kanske har att göra med att jag är singel, och är ”ute på marknaden”, fast hemma liksom. Om ni förstår? Jag ska alltså vara Attraktiv så jag kan locka till mej en Karl – en slags påfågelhona. Typ. Fast dom är ju rätt fula, av vad jag minns….Nåja. Jag ska locka till mej En Snygg Karl – eller halvsnygg, iallafall. Och därför kan jag inte se ut som 65 år. Än.

SEN, när han dykt upp, och jag krokat/kedjat fast honom, så kan jag förfalla. Helt.

Ha ha ha!

Eller nåt.

 

Nytt! /erviluca

Lite Nytt i Livet:

– Du kan sjunga gospell med Gabriel Forss. Började igår. Som vanligt gick jag ensam. Minns inte att jag någonsin börjat på något MED någon. Har alltid gjort Själv. Men det vore roligt ATT ha med sej någon kompis: Någon som vill hänga med? Måndagar kl. 19.00 i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Jag bestämde mej för att jag ville SE ordentligt och HÖRA ordentligt så jag gick och satte mej Längst Fram mellan en massa tanter, som var ”stammisar” (förstod jag). Tanterna kramades och pratade om ”gamla minnen” och hejade på folk som kom osv. Jag, och dom, var 1 timma ”för tidig” (för det stod på nätet att det behövdes första gången), och salen fylldes långsamt med tanter, kvinnor, tjejer….och en och annan man/kille.

Sen kom Gabriel, och OJ vad ”folk” var duktiga! Stämmorna sattes nästan direkt och det lät jättefint! Tyvärr hade jag råkat sätta mej bland altarna, så nästa gång får jag sätta mej till vänster istället för till höger, för det var jättesvårt att hålla sopranstämman mitt ibland altarna. Men men shit happens.

 

– Nytt jobb. På måndag ska jag börja jobba som skolkurator. Här hemma på ”min gata”. Det ska bli spännande.

Det blir liksom som att ”Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera GÅ”. Ha ha ha! Nejdå, det var inte riktigt så jag skulle skriva!

Jag menar det blir som att ”cirkeln sluter sej”, eftersom skolkuratorsjobbet var ett av dom första jobb jag hade som nybakad socionom. Men i efterhand så här kan jag säga att det är bra att ”ha lite i ryggen” när man  jobbar som skolkurator. Och det har jag nu. Och jag ska få eget rum. Det ska bli så härligt! Från att ha suttit i skrivlandskap kontorslandskap, till att ha haft ”skrivbordet i bilen”, till att ha ett Riktigt Skrivbord i ett Eget Rum. Sen får vi välan se hur det blir….efter 13 år inom Socialtjänsten och 6 månader i en privat firma, som familjeterapeut. Blir det Framåt, Uppåt, Bakåt eller mittimellan?  Framtiden får utvisa.

– Nya linser. ”Lilla” kära Minsting har nu under några månader fått pröva på hur det är att ha glasögon. Det har varit en väldigt lättnad för honom av vad jag förstår, och han förstår nu hur dåligt han såg INNAN han började titta genom sina glasögon (för hur kan man veta hur dåligt man ser/hör innan man provat på att se/höra Ordentligt?! ”Ser du dåligt?” ”Vet inte, för jag vet ju inte hur DU ser”, liksom.

IDAG ska han få linser!

Hugo och hundarna sept 13 016

Han har VÄGRAT ha glasögon i skolan, och nästintill VÄGRAT gå till skolan ”utan att se”, eftersom han ”får så ont i huvet”, och ”missar så mycket”. Med lilla stora Minsting vet man inte säkert vad som är vad eftersom han också är en avancerad och välutvecklad ”drama-king”, och är fantastiskt duktig på att ”agera sjuk” och leva ut sina dramatiska känslor, men jag hoppas innerligt att linserna kommer att lösa mycket av detta, och att han börjar gå till skolan igen, utan bök och stök hemmavid innan.

……………………………………………………………..

Och bilen är fortfarande ”trasig” (troligen behöver den nytt batteri).

Någon sa: ”Kolla om det bubblar eller inte”, varvid jag öppnade motorhuven och stirrade på batteriet och undrade: ”Var faan ska det bubbla? Eller inte.”

……………………………………………………………….

Och extrarummet är fortfarande inte uthyrt (har jag skrivit om det?).

Det är så mycket man ska ordna och fixa med när man är ensam om allt, och har både barn och hundar och heltidsjobb. Jag orkar och hinner inte med allt.

Men i slutänden brukar ju allt bli gjort till slut….på något underligt, eller självklart, sätt.

By me! Of course. Who else?

🙂

Spindeltankar /erviluca

Hugo och hundarna sept 13 001

Ser du SPINDELN?!?

*RYYYYYYYYYYYYSER*

DEN spindeln höll jag på att GÅ RÄTT IN I (!) igår i skogen!

Rätt. In. I.

När jag upptäckte den, rös jag så att jag nästan blev knässvag. Jag rös på ett obehagligt sätt, alltså.

Jag brukar gå samma runda i skogen varje dag. Det gjorde jag igår också, MEN när jag kom till det lilla berget såg jag en bärplockare som satt nedhukad bland lingon- och blåbärsbuskarna, så jag gick över berget En Annan Väg än jag brukar för att komma fram till Fiona fortare, som jag ropat ”STANNA!” till.

När jag SER folk i skogen kopplar jag nämligen mina hundar. Det är när jag INTE hinner ser dom som man blir utskälld, om man INTE hinner koppla hundarna.

Googlad bild, men så här såg den ut!

Jag kopplade Fiona och gick sedan några steg tillbaka för att koppla Milton också. Sen tänkte jag gå Den Vanliga Vägen, MEN fick då syn på SPINDELN! Den hade gjort ett ”vackert” STORT spindelnät mellan dom små granarna, som jag BRUKAR gå emellan. Så satt den där och STIRRADE, väntande på sina OFFER…..

*RYSER*

När jag insåg vad som KUNDE HA HÄNT – nämligen att jag KUNDE ha gått emellan dom små granarna och fått spindelnätet, OCH SPINDELN, på mej (!!!) – dog jag nästan, av bara TANKEN.

Sen gick jag lääänge och tänkte på hur jag skulle ha reagerat, och hur mycket jag skulle behöva få (i pengar) för att våga ta i en sån där spindel. SMÅ spindlar kan jag ta i. Dom är fortfarande fula, men inte läskiga. Stora spindlar….*ryser*.

Jag funderade på 1 miljon. Skulle jag ta i en sån där spindel för 1 miljon?

Ärligt talat kunde jag inte bestämma mej om jag skulle klara av det, för så fort jag tänkte på att TA I en sån där äcklig spindel, så nästan kräktes jag! Av ryset.

Usch!

 

 

Det är ju LÖRDAG! /erviluca

Fionas ansikte 130520 004

Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag satt i soffan i lugn och ro och tittade lite halvhjärtat på TV, då Fiona kom och la ena tassen på mej: ”DONK”, sådär lite uppfodrande, som om hon VILLE något. Jag klappade och kliade en stund, medan hon stööönade av skönhet njutning.

DÅ, plötsligt (!) kom jag att tänka på att jag och Fiona ju skulle på hundkurs! ”När var det nu då??” tänkte jag oroligt och började leta efter almanackan, samtidigt som hjärnan sa: ”Det var IDAAAG, men NÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!”

Jag hittade almanackan och slog upp den på söndagen den bla bla bla och där stod det ”HUNDKURS 10-12”. !

Hjääääääääääälp!

 

Jag tittade på klockan: 09.30!

Kära nån!

Vad var det jag skulle ta med nu då, och var det verkligen vid Brukshundsklubbens stuga?

Hjääääälp!

Jag gick in i mailen och kollade, hittade inte mailet först, blev än mer stressad, men hittade det till slut: ”Ta med en hundleksak hunden tycker om samt hundgodis den gillar”.

Hjäääääääääääääälp!

Trasig gris 001

Vilken hundleksak tycker hon om?? Hon har ju ingen speciell….Jag tar den trasiga grisen som hundarna brukar ha dragkamp med….

Sen stressgick jag ut i köket och tog en näve torrfoder och stoppade i en påse.

Men vad har jag på mej? tänkte jag sen och tittade mej i spegeln. Kanske dom tycker att man ska ha byxor på sej….? På med byxor! Behövs det jacka? Ja, jag tar jacka? Ska jag ta handväskan? Ja, jag tar handväskan.

Det är många beslut som måste fattas när man ska iväg…

Och Milton då??? Vad ska jag göra av honom? Visst kan han vara ensam hemma, men staaaaaaackars! Jag hade tänkt ha honom i bilen vid kursstugan, men BILEN ÄR JU TRASIG!

Tänk om!

Han får vara hemma.

Jag går in i Minstings rum. Han sover. Djupt. ”Jag ska gå på hundkurs med BARA Fiona, så Milton får vara hemma ensam, så du får vara med honom!” säger jag stressat, och högt, inser att Minsting inte har hört ett ljud, men skiter i det och går iväg med BARA Fiona.

milton i närbild

”Hejdå, Milton! Vi kommer snart tillbaka!”

AJ! Milton tittar på mej med FRÅGANDE och LEDSNA ögon….

Fiona blir HELT förvirrad!

Helt. Förvirrad.

Hon har ALDRIG gått ut utan Milton!

Aldrig!

Midsommar 2013 i Sigtuna 374

Hon går några steg, stannar och tittar bakom sej, går några steg, tittar sej förvirrat omkring, stannar, vänder sej om, tittar på mej frågande: ”Ska det verklígen vara så här?” osv.

Jag tänker på Cesar Millan och att man ska vara LEDARE och TYDLIG och tala om med hela kroppsspråket, och sin ENERGI, att ALLT ÄR OK OCH DET ÄR SÅ HÄR DET SKA VARA. Lugn och ro.

FAST jag känner: ”STACKARS-Milton-som-är-ensam-kvarhemma”.

Jag lyckas rätt bra, för Fiona liksom ”okeyar” upplägget och börjar trava på rätt okey, om än lite förundrad.

Jag kanske borde ta ut dom en och en oftare, tänker jag, men vet att jag inte kommer att genomföra det, för HUR, liksom? Ska jag låta den ENA vara ensam hemma ibland? Näe, usch vad sorgligt!

Jag funderar på om jag ska ta cykeln, men eftersom Fiona aldrig ”cyklat” tänker jag att det blir för många nya saker på samma dag (1. Vara utan Milton 2. Springa bredvid cykel 3. Gå på hundkurs) så vi går. ”Kommer vi att hinna?” frågar jag mej själv när jag i rask takt går mot Klubbhuset.

Jag funderar samtidigt på varför det värker överallt i hela kroppen? Är det åldern? Är det för att jag gått så mycket den senaste tiden? Är det någon hemsk sjukdom? Cancer?

Medan tankarna snurrar går jag i rask takt över gatan och är på väg att snedda över gräsmattan vid Sporthallen när jag plötsligt börjar fundera: Vad är det för dag egentligen???

Jag ser en liten 9-årig kille komma cyklande, och jag ställer frågan till honom rakt ut: ”Vad är det för dag idag egentligen??” Han ser lite misstänksam ut. Han får kanske inte prata med främmande damer. ”Är det lördag idag??” frågar jag då. ”Ja”, svarar han (för det är ju inte att PRATA direkt utan mer att SVARA. Svara främmande tanter får han nog).

Jag tvärnitar. Lördag! Det är lördag!

Hundkursen är på SÖNDAGAR.

I did it again.

Jag har inte bara dåligt lokalsinne – jag har dåligt dagsinne också!

😦

Pust!

Men tur för Milton!

Det är hårt att vara jag.

 

 

 

Schema och struktur /erviluca

Jag tror jag måste göra ett schema över mina aktiviteter. Annars flyter saker och ting iväg och det blir inget av något.

Jag måste S T R U K T U R E R A  min tid, och skriva upp det. VAD ska jag göra NÄR, liksom.

Jag ska skriva in jobb, promenader, simning, skrivande (och VAD jag ska skriva – bok eller blogg?), matlagning och allt annat hemarbete. Det kanske blir skittråkigt, eller så blir det jättebra. Vi får väl se.

När jag hade dagbarn ”för hundra år sedan” – 5 dagbarn från 8 månader till 2,5 år (+ Äldste Sonen, som då var ca 1,5 år) – strukturerade jag upp dagarna jättenoga. Trots att jag då aldrig hade jobbat på dagis, blev strukturen sådan som dom flesta dagisar lägger upp sina tider och aktiviteter på. Det var väldigt viktigt att göra så, för att skapa trygghet i den lilla barngruppen och för att mina dagar skulle bli övergripbara – för att det skulle fungera helt enkelt.

Jag var dagmamma för att jag inte kunde tänka mej att lämna bort mitt eget barn (och för att jag älskar barn också, givetvis). Jag kunde INTE tänka mej att lämna min Solstråle på dagis, då. Han var 3 år när han fick börja på dagis. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Struktur, scheman, tider, ordning och reda. DET ska jag börja med. Nu.

Jag funderar på att överhuvudtaget bli en Ordning- och Reda-typ……ha ha ha ha ha ha ha ha!

Jag är ju i själ och hjärta en Konstnär!

Jag har en Konstnärs-själ. Har jag insett.

Helst vill jag krypa undan i någon håla och sitta där och skriva,  glömma bort att både tvätta, städa och tvätta mej, glömma bort att äta och bara dricka rött viiiiin, som Någon – förhoppningsvis min tåliga och härdade manfru – kommer med regelbundet. Och lite god mat också.

SEN, när jag SKRIVIT FÄRDIGT (inte skrivit färdigt BOKEN, utan skrivit Färdigt för att jag KÄNNER för det), ska jag komma ut ur hålan/rummet och då ska jag behöva slappna aaaav lite, umgås med människor kanske….ta promenader med hundarna (som min manfru skött under tiden då jag varit tvungen att få utlopp för min konstnärliga ådra).

Va?! Är jag inte man och lever på 1700-talet?? Åååå, neeeej!

Va?! Är jag kvinna och ensamstående och jobbar heltid och lever på 2000-talet. Shit bah!

Booooooring.

Eftersom jag Lever i Verkligheten måste jag alltså schemalägga min tid.

Strukturera.

DET ska jag göra….

…i morgon!

 

 

Nytt på G /erviluca

Det är lite Nytt på G i mitt liv. Me like.

Me like NYTT.

Jag behöver NYTT då och då. Om jag inte flyttar, behöver jag byta jobb eller soffa, kanske möblera om. Möjligen få in en kille, men det är så svårt att det är enklare att få in annat nytt…

Häromdagen fick jag TVÅ ”nyhets-samtal” samma dag!

Det kändes upplyftande och friskt.

Det ena nya förändrar min livssituation mycket. Det andra vet jag inte om det förändrar något alls än, men chansen finns! Vi får se.

Ja, jag tänker vara ”kryptisk” tills allt är på plats.

När EN ny sak händer, brukar den följas av andra.

DET är också kul.

Det blir Frisk Luft ett tag. Förhoppningsvis. Spännande!

Sen är det ju tröttsamt också att ”börja om” med vissa saker, och ”köra hela racet igen” liksom, men ändå kul. Tröttsamt, spännande och kul!

En vacker dag tycker jag inte så längre.

En vacker dag vill jag nog ha allt Samma Samma hela tiden.

Men den dagen har inte kommit än.

Allt förändras ju; Tankar, känslor, upplevelser, tyckande.

Det jag tyckte om ”igår”, behöver jag inte tycka om idag.

Hur jag tyckte om någon eller något ”igår” behöver inte alls vara detsamma ”idag” .

Det har jag alltid sagt till mina barn om mat:

Hugo 2001 äter

Minsting smakar 2000

”Smaka! Smaken i munnen ändras med åren, så det du inte tyckte om igår, kanske du tycker om idag.”

Och så är det med allt annat också.

Man förändras.

Förhoppningsvis till det bättre.

Fast i vissa fall bara förändras man. För i vissa fall är det inte ”bättre” eller ”sämre” – bara förändrat.

Som tex gamla möbler….antika.

Förut tyckte jag sånt var tråkigt och fult. Jag kunde INTE förstå hur man kunde tycka om gamla och antika möbler. Jag tyckte dom var fula och opraktiska. Och jag har svårt för saker  som man måste vara rädd om hela tiden. Jag tycker man ska LEVA i sitt hem, utan att behöva tänka på det ”fina golvet/bordet/taket/vasen” osv.

Nu börjar jag tycka gamla möbler är fina. Plötsligt, liksom. ”Jaha, då bytte jag smak igen”, tänkte jag när jag upptäckte att jag ville ha ett ”gammaldags” soffbord.

Mina söner är som jag var ”förr”: ”Fy, vad FULT! Det ser ju skitgammalt ut!” Och jag tänker: Dom fattar ju ingenting! Det är ju SNYGGT – har själ, liksom.

Fast jag måste ju låta dom gå igenom alla stadier, och faser, precis som jag gjort.

Fast alla är inte som jag, och förändras. Eller tycker om Nytt och Förändring.

Många fastnar.

Men det får dom väl göra då.

Vi är ju olika, vi människor.

Och det är ju tur det!

Ingen är bättre eller sämre än den andre.

Glöm inte det!

Den rike är inte bättre, eller mer värd, än den fattige.

Och den som utvecklas är inte bättre än den som fastnar.

Den onde är inte mindre värd än den gode.

Så är det.

Och DET är statiskt.

Punkt.