Kategoriarkiv: parenthood

Hon BITS med sina små vassa tänder! /erviluca

Postat den 12 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

”Bits den?” frågade ett litet barn igår, som ville klappa.

”Ja, just DEN bits faktiskt!” sa jag. ”Inte för att vara elak, men hon är en baby-hund så hon har inte lärt sej än, och just nu bits hon faktiskt nästan hela tiden.”

Då ville han inte klappa henne. Och det förstår jag. ”Klapp, klapp, klapp…AJJJ!!!”.

Hon bits! Och bits. Och bits. Och bits.

Och sen kissar hon sjöar på golvet, lite här och där. Och bajsar högar. Jättehögar,tycker jag. Stora bajshögar för en liten hund.

Och så bits hon igen.

Plötsligt hänger hon i ena byxbenet, som draaaaas med när man ska någonstans. Eller så hugger hon tag i handen när man sitter i soffan i lugn och ro: ”BIT!” ”AJJ!”

När jag skulle koppla henne i morse bet hon mej så hårt i handen att jag ryckte till och drog undan handen så snabbt, att jag råkade boxa till Milton som stod alldeles bredvid. ”Knak”, sa det inuti hans mun och han studsade undan och började stryka tassen över nosen, som gjorde ont. Stackars Milton!

Milton är STOISK. Jag tror jag aldrig använt det ordet förut, men jag tycker verkligen att han är STOISK. Han härdar ut när lillskruttan biter honom, skäller på honom, hugger tag i hans koppel och draaaar….Han bara väntar lugnt på att jag ska säga ”NEJ!” till bebisen. OM han någon gång fräser ifrån, ber han nästan om ursäkt efteråt (till mej: ”Förlåt! Jag VET att hon är valp, men jag stod inte ut längre!”). F ö är han bara tålmodig och SNÄLL. Snäll och tålmodig.

Flisa har satt sej i respekt. Det gjorde hon direkt och tydligt. Ingen hugger tag och drar i Flisas koppel inte. Och inga småbett i bakbenen (som Milton får stå ut med)!

Själv lever jag i bland en massa småsjöar med kiss, med små öar av bajs däremellan. Lägenheten luktar väl lite sisådär just nu…. Jag dammsög och skurade ALLA golv i lördags, men vad spelar det för roll två dagar senare….?

Tänk vad man måste stå ut med när man har ett litet Troll i huset!

Tur att hon är så söt!

Tur att hon har så gosig och pussig mage!

Tur att hon är så söt när hon sover!

Tur att hon sover på natten!

För det gör hon faktiskt.

😉

 

 

 

3 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, dogs, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Att umgås men ändå inte…/erviluca

Postat den 8 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Var man än är, och hur man än ska umgås, finns det alltid dom som väljer bort umgänget runtom och istället blippar på sin lilla mobil.

DET tycker jag är konstigt!

Om man sitter fem runt ett soffbord och dricker lite vin, äter snacks och pratar, så är det alltid någon som plockar upp sin lilla älskling och börjar trycka och klicka på den.

Hur kan det komma sej att man väljer att umgås med sin mobil i Sociala Sammanhang??

”Jag ska bara SMS:a till …..XXXX!” säger dom om man frågar.

”Eeeeeh…och det måste göras NU?!?!”

FÖRR-I-TIDEN (när jag var yngre) kunde man sitta och prata med folk EN HEL KVÄLL utan att dom ringde hem eller bort!

EN. HEL. KVÄLL.

Jag vet inte hur vi överlevde dessa Trauman, men det g jorde vi. På något underligt sätt. Det är kanske därför vi alla över 40 har lite ryckningar och tics då och då….

Än värre är ju när man sitter och pratar med någon mellan FYRA ögon och den tar upp sin lilla älskling och börjar ”smeka” den….

”Eeeeeh…Ho ho! JAG sitter här!” kan man påminna Personen Mittemot då.

”Jag VET! Men jag-ska-bara….*oviktig förklaring*”…….

……för det är ALDRIG någon som är döende i andra änden, så förklaringen är ALDRIG ”jag-ska-bara-ringa-ambulans”.

KONSTIGT!

Generationen UNDER 40 kanske kommer att umgås HELA GÄNG med sina mobiler. Man sitter runt soffbordet och klickar på sina mobiler, i tystnad, och det anses…NORMALT.

Kan det bli så tro?

Man kanske t o m SMS:ar varandra runt bordet:

”Titta va ful skjorta Pelle har!”

”Ja, Guuuud, ja! *fnissar*”

Man KAN ju faktiskt snacka skit om varandra när man sitter bredvid varandra när man SMS:ar. Risken är bara att någon visar den andra sitt SMS….

Då blir det Världens SMS-krig.

I Tystnad.

Som farmor till Blivande SMS-kommunicerande barnbarn, kommer jag nog att skaka på huvudet och säga:

”Det var bättre FÖRR!”

Varav barnbarnen kommer att himla med ögonen och tycka att jag är såååååååååååååå gammal!

Och det är jag ju också.

Då.

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel. Bokmärk permalänken.

Hur orden låter eller Att bli Gammal /erviluca

Postat den 6 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag är Medelålders.

Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!

M e d e l å l d e r s.

Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”

NOT.

Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.

Eller?

Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”

 

Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”

 

Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”

 

Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.

old lady cartoon

Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”

 

Så nu vet du.

Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.

Det är nog därför jag är så….

…tråkig.

Och trött.

 

😉

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi. Bokmärk permalänken.

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den 28 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.

Hallå f d Aftonbladet-bloggare! /erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Morgonens duschning, med undringar kring C4, skapade en massa vidare undringar:

Tärningen: Hur gick det? Träffade han någon tjej att leva ”for ever and ever” med? Har han något barn på G?

Trollan: Gick hon ner i vikt? Kom hon över det fula sveket från killen? Har hon träffat någon ny? Bor hon kvar i Tjottahejti?

Islin, vet jag ju: ”Hej Islin! Det är jättekul att vi fortsätter vara vänner, och också har kontakt via Facebook! Kram på´rej!”

Pappanhasse: Vi har kontakt. Här. Jag älskar att läsa dina berättelser om dina killar! Fortsätt med det!

Islandsmamman: Du har dykt upp här någon gång. Hur gick det med mannen som inte uppskattade dej nog? Hur mår dina barn?

Christel: Funkar relationen? Hur är det med livet?

Hon som inte kunde backa in bilen: Hur gick det för henne, hennes lille pojke, och sambon, som det tog slut med? Jag äääälskade hennes sätt att skriva! Är hon kvar i bloggvärlden tro?

Just nu är det dessa som dyker upp i mitt huvud och som jag funderar på….

Hur gick det och hur blev det?

Här på WP följer jag…ingen. Det är inte lika ”nära” och inte lika ”smått”. Det är som om jag flyttat från en liten by där alla känner alla, till en storstad och dess anonymitet.

Det som jag inte gillar. 😦

Jag gillade det inte när jag flyttade från Sala till Stockholm och jag gillar det inte nu.

Men men, det finns inga vägar som går bakåt.

Typ.

4 kommentarer

Publicerad i 50+, ensam mamma, familj, funderingar, humor, medelålders, parenthood, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Alone again…/erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

….and I like it!

FEM fredagar i rad har jag haft Fredagsmys med mina söner. Det är mysigt att ha mys med dom.

Men det är också mysigt att ha Ensamt Fredagsmys. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, ensam, slå på TV:n…

….fast i omvänd ordning – det vore ju ingé smart att FÖRST krypa upp i soffan och SEN behöva resa sej och sätta på TV:n….

Men guuud, vad dum jag är! Nu är jag tillbaka på 70-talet juh (!),  för jag har ju ”remote-control”…eller vad heter det? Kanalväljare? Fjärrkontroll! Så jag KAN ju krypa upp i soffan, och SEN sätta på TV:n! Jag tar tillbaka allt. Nästan.

Nåja.

Äta en tallrik  (nä! inte äta TALLRIKEN! ) MED grillad kyckling och klyftpotatis….

….kanske ett glas vin (inte äta vinet förstås…) att DRICKA till…..

….eller 2 liter Pepsi Max…Det beror på om jag ORKAR gå till Systemet eller inte…innan.

Och sen när det är uppätet och uppdrucket ska jag gluffsa i mej en HEL skål med micropopade popcorn. Kanske dela lite med Milton, som också gillar popcorn.

 Hela tiden ligger förstås mina kompisar Milton och Flisa tättintill och myser med mej…tills Flisa blir för varm och lägger sej på det svala golvet, en bit ifrån….

Och när kycklingen är uppäten, vill Flisa och Milton ha resterna. Det som blev över. Dom VET att det är så. Varje fredag. Och dom ääälskar kyckling!

Dom får inte benen förstås. Jag VET att dom är farliga för hundar (för er som började oroa sej för detta).

SÅN mysfredag ska jag ha.

Ensam.

Framför TV:n.

Och så ska jag se på ”Fångarna på fortet”, för det är sååå mysigt att se på ”familje-program”, och BARA bli underhållen! Jag vill helst inte TÄNKA. Bara VARA, och njuta.

Frågan är om jag njuter mer INNAN – bara av att tänka på hur mysigt det ska bli – än när det verkligen sker…??

Skitsamma!

Jag mår bra av ”för-njutningen”.

Nu.

1 kommentar

Publicerad i 50+, barn, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , . Bokmärk permalänken.

Pirret har övergått i…oro /erviluca

Postat den 21 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Äh!

Min inställning Inför Något är nästan alltid: ”Det kommer att gå BRA!”, så jag mår iallafall bra tills det SKER. SEN kommer ”smällen”, när det INTE funkat/funkar.

Nu är vi mitt i ”smällen”. Det funkar inte. Tror jag. Och då startar min ”mamma-oro”….

…eller snarare väcks Tigern i mej!

Jag är Den som Kämpar För Mina Barn ”genom eld och över höga berg”. Typ.

Jag KAN gå genom betongväggar för mina barn….eller åtminstone klättra över dom.

Nu måste jag bara hitta en stege.

Jag har fullt upp med att leta. Har ingen stege hemma nämligen.

Mellan har haft ”skol-otur” genom hela sin skoltid, så nu trodde jag oturen skulle släppa, men icke!

bild fyrklöver

Det kändes som om det liksom var Hans Tur, att ha Tur.

Men det tyckte inte Ödet, eller Gud eller Den som Styr.

Mellan kom till sin Nya Gymansieskola igår. Jag hade peppat honom full med en massa positiva argument till hur BRA det kan blir FAST man få gå på sitt ”andra-hands-val”.

Själv kom jag ju in på mitt ”11-handsval” (ja, mitt ELFTE-hands val!)  när jag började på Högskolan i Östersund för hundra år sedan. Dessutom kom jag in som 16:e reserv, 1 månad efter skolan börjat! Och ändå blev det  jättebra!

När Mellan kom hem berättade han att dom varit 4 stycken (FYRA) i hans klass, men dom ska vara 6 stycken (SEX) så två var inte där…. men att dom troligen skulle slå ihop dessa 4-6 stycken med åk 2….

”Eeeeeh…jaha?! Det blir kanske bra….?”

Jag tittade på schemat, och det såg ju bra ut, av vad jag förstod….

Men Mellan som hoppats på ”En Större skola” än han gått i förut, en ”Större” klass och helst inte i Åkersberga…hamnade alltså i en liten skola med bara 4-6 elever (vi kan avrunda dom till 5 tycker jag) i Åkersberga.

*suckar*

”Upp till Kaaaaamp emot….” VAD? Vad ska jag kämpa emot?? Mellans poäng, som inte räckte till förstahandsvalet? Att poängen var för höga: ”SÄNK POÄNGEN för Mellans skull!” ?? Att dom tar in så få elever och gör till en klass? Är inte det bra?? Var skulle han annars gå??

VAD??

Jag kommer nog på något.

Jag hittar nog en svårforscerad mur, och sen en stege, så att jag kan klättra över.

Allt brukar lösa sej.

……………………….

………annars får jag väl skicka honom till min syster i Florida ett tag!

Vad säger du om det, Sis, Over-There??

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, parenthood, parents och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Postat den 18 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, Midnattsloppet, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Tankar och frågor om TV-program/erviluca

Postat den 17 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Jag ska kasta ur mej lite tankar och frågor om TV-program, sådär utefter hur dom (tankarna och frågorna) kommer:

1. Alla älskar Raymond är en underbar serie. Raymond är helt underbar! Han borde bli terapeut!  Se den! Den handlar både om äktenskapliga bekymmer, problem med tonåring, trassel mellan svärmor/svärdotter men på ett underbart, ”mitt-i-prick-sätt” och med en massa humor. Rekommenderar den.

2. Varför sänds Dr Phil på kanal 7  klockan 17.00 på vardagarna? Visserligen är väl halva mänskligheten supertrött på Dr Phil – iallafall av och till – men jag är inte den som tröttnar i första taget! Fram för fler såna ”prata-problem-och-lösa-dom-iallafall-någorlunda-program”. Jag vill att detta program ska sändas på en tid som gör att man KAN se det! Inte kl. 17.00! Då har man ju inte ens hunnit komma hem! Är det för barnen? Tror inte det, va?!?

3. Jag har förstått att ”folk” (= alla utom jag!) älskar deckare, kriminalare och thrillers. För det är ju på varenda jävla kanal varenda jävla kväll, och ibland är det INGET annat på någon annan kanal! Lovar! Så, vad ska då jag titta på? Är jag den enda i hela Sverige, och kanske världen, som INTE gillar deckare/kriminalare/thrillers?

4. Förresten är det en massa matprogram också, med arga matlagare, och snälla, och stora, och fulla, och svettiga, och tjocka, och smala, och alla möjliga andra människor som tycker om att laga, och prata om, och äta, mat. Är jag den enda i hela Universum, och Sverige, som INTE tycker det är speciellt roligt med matlagning, och absolut inte att titta på när andra lagar mat, eller pratar om mat??? Den enda?!? Jaha.

5. Varför sänds ”So you think you can dance” så himla SENT?? Man halv- eller helsover ju den sista delen av programmet! Och varför sänder man ofta detta program samtidigt som någon superbra dokumentär på 2:an?? Jävla idioter att planera!

Måste jag vara där och fixa till det också? Tydligen.

Oj oj oj, vad jobbigt jag har det i mitt liv….

😉

 

PS. Har du sett Shrek 2?? Om inte; gör det! Det är en av dom BÄSTA filmer jag sett! Jag skrattar högt varje gång jag ser den! Den är underbar! Och det måste vara TVÅ:an, eftersom ettan och trean inte är lika bra. DS

 

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, terapi, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

En fettohög! /erviluca

Postat den 14 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

När min vikt började vandra uppåt, och varje kliv upp på vågen blev en sorgestund, slängde jag vågen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle upp i den vikt-klassen som jag då var i! Man tror liksom inte att man ska hamna där, eller här, där man hamnat….

…och fast jag avskyr ordet ”man” tänker jag använda det i hela detta inlägg flera gånger, för idag känner jag för det! Jag vill inte stå för allt själv, utan jag skriver ”man” istället, så drar jag med er alla andra i samma svep!

Ha!

VAR tror man inte att man ska hamna??

Jo, i fettohögen! Där ”alla andra medelålders/gamlingar” hamnar, där brösten hänger till knävecken och allt annat hänger med! DÄR trodde man aldrig att man skulle hamna. Och nu är man där! Hur gick det till?! NÄR hände det??

Jag funderar nu allvarligt på att slänga alla speglar i hemmet…..

”Igår” var jag ”ung, fräsch och snygg” – typ – och IDAG är jag ”en tjock fettohög där allt strävar mot golvet”. 

Och jag märkte knappt ens när det hände!

Det är såååå konstigt! Jag bara hamnade där, utan att göra nåt!

Jag kommer ihåg när jag tittade på min ex kollega Gunilla (fingerat namn) som var i 60-årsåldern, och tänkte att MIN mage aldrig skulle stå ut som en liten stor bula framtill, och att MINA tuttar inte någonsin skulle nå dit – till kulan på magen, så att de liksom möttes där i mitten….

Men VAD fick mej att tro att MIN kropp skulle vara så fantastisk att den höll sej Ung och Vältränad (*harkel*) och Snygg år ut och år in utan att jag gjorde något?!?

VAD?!?

Ärftlighet? Vädret? Världens Orättvisa eller Rättvisa?!? VAD??

När jag nu tittar på GAMLA tanter med grått, krulligt hår, beige kappa och käpp….

…som stapplar fram och ser knappt vägen framför sej, och ropar ”VA?!?!” när någon säger något…

…tror jag att :”JAG KOMMER ALDRIG…..”

Men VA FAAN!

ALLT ”kommer-aldrig” har ju skett hittills!!

Jag blir mörkrädd!

Fast det var jag redan innan.

Men ändå!!

 

6 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood. Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →