Kategoriarkiv: barn

Chokladbollar med snorkråkor /erviluca

Postat den 21 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag lyssnade på Titti, Ola Lustig och Roger på radion i morse. Dom är verkligen underhållande! Bl a skulle Titta ”hissa” och ”dissa” något. Hon dissade hembakta bullar när barnen varit inblandade, och jag förstår precis vad hon menar….

….och minnen dök upp ifrån den tid jag jobbade på dagis:

Jag och ”4-åringarna” skulle baka. Jimmy var en liten kille som dreglade så det stod härliga till!

”Sug in dreglet!” uppmanade jag honom  hela tiden, för att dreglet inte skulle hamna i smeten, som han fick den stora äran att vispa.

*Slurp* hörde jag hela tiden,  *slurp*. Han ansträngde sej verkligen att inte dregla i smeten!

I mitt stilla sinne tänkte jag att JAG iallafall inte skulle äta av den kakan.

Dom andra 4-åringarna skulle göra chokladbollar. Kära nån vilket geggande! Det hamnade nog både snorkråkor, dregel, och kanske lite annat också efter toalettbesök, eller kli i stjärten, i smeten, för att inte tala om alla små fingrar som det slickades på och sen ner i bunken igen!

Det gick faktiskt inte att hålla reda på vad alla gjorde, även om jag försökte: ”Tvätta händerna! INTE slicka på fingrarna!”

Korkade jag! Att tro att en liten behovs-styrd fyra-åring kan LÅTA BLI att slicka på sina jättegoda choklad-doppade fingrar är ju faktiskt helt…korkat!

Nåja.

JAG åt varken av sockerkakan eller chokladbollarna, men många föräldrar gjorde det på föräldramötet. Modiga föräldrar! Eller korkade? Kanske bara helt enkelt Ovetande…..

Jag har därefter nästan aldrig ätit av ”barnbakade” bullar eller kakor (om det inte varit mina egna barn som bakat, förstås, för deras snor och skit fick jag väl i mej ändå! 🙂  ) på dagis eller i skolan.

Jag BRUKAR tänka att degen faktiskt varit i ugnen och att alla baciller borde ha dött där….

…men jag kan inte njuta när jag minns hur det gick till när dagisbarnen bakade!

Och chokladbollar har man ju INTE i ugnen. Så där stannar alla snorkråkor och bajsbitar kvar!

Uäck!

 

 

 

1 kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Världen ÄR verkligen upp-och-ner /erviluca

Postat den 20 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

TVÅ INLÄGG I ETT, kan man säga:

http://www.rb.se/press/kampanjer/Pages/varlden_ar_upp_och_ner.aspx

Ovanstående klipp är väldigt bra, tycker jag.

Världen ÄR verkligen upp och ner, och jag tänker på det rätt ofta – typ varje dag.

Jag tänker ofta på Orättvisorna. Att vi i västvärlden är så bortskämda och  ofta ägnar vår tid åt egocentriska saker, att vi blir upprörda över småsaker och att vi inte är tacksamma över hur bra vi har det.

……………………………………………………………………………………………….

En liten historia om Oviktiga Petitesser:

Igår gick jag för att köpa ett par ”promenadskor”, fast nuförtiden heter det ”walking-shoes”, eller nåt sånt. För man GÅR inte längre – man POWERWALKAR! Dom skor jag hittills gått i var rätt så slitna och började mer se ut som ”extraskinn-på-fötterna”, än som skor.

”Kan jag hjälpa dej?” sa den coola killen i Sportaffären.

”Ja, jag ska ha ett par skor som jag kan GÅ MYCKET i! Jag är mycket ute och går med mina hundar, i skogen och överallt och hittills har jag gått i DOM HÄR!” sa jag och lyfte upp ena foten med ”extra-skinnet” på.

Jag hade faktiskt köpt dom skorna i samma affär, och dom har varit JÄTTEBRA, så därför tänkte jag att jag skulle köpa ett par till i just DEN affären.

”DOM HÄR har varit jättesköna och bra att gå i, så något liknande skulle jag vilja ha”, sa jag.

”Men det där är ju JOGGING-skor!” sa coola killen upprört. ”Har du GÅTT i ett par joggingskor?!”

”Ja…”, sa jag och fick skämmas mej rödansiktad…

Jag tittade i golvet och skruvade lite på mej.

”MENAR DU ATT DU GÅTT OMKRING I ETT PAR JOGGINGSKOR!?!”

Nu var Coola Killen riktigt upprörd.

”….förlåt….” pep jag.

”Ja, det får väl gå för den här gången, men lova att inte göra om det!!” sa Coola Killen myndigt.

Jag lovade, men ärligt talat hade jag fingrarna i kors bakom ryggen….

Nu har jag ett par ÄKTA Walking-skor, och jag har LOVAT Coola Killen att INTE jogga i dom….

…men jag tror inte jag kan hålla det. Får väl kika mellan träden så att han inte spionerar på mej, när jag får för mej att jogga i mina walking-skor….

…………………………………………………………………………………

Och återigen tänkte jag på Den Upp-och-ner-vända Världen:

VI köper Specifika skor för Specifika tillfällen. Många – speciellt tjejer – har dessutom X antal skor bara för att vara snygga, och matcha sina out-fits.

Men på Andra Sidan Världen får kanske en liten kille ett par ärvda skor, som är tre nummer för stora, och dessa skor släpar dom med sej dom första åren – tills dom passar ett tag – och sen har dom skorna tills dom hänger i remsor på fötterna.

Samma sak med kläder. Vi byter kläder varje dag, matchar, försöker vara snygga, köper nya stup i kvarten, fast vi inte BEHÖVER.

Men på Andra Sidan Världen får man EN t-shirt och den har man på sej tills den ramlar av av sej själv….och då kanske man måste knyta ihop den på något sätt, för att ha den kvar ett tag till….eftersom man inte får tag på någon ny.

Det är VERKLIGEN Upp-och-Ner-vända Världen!

Och varför fick just JAG lyckan att födas just HÄR, där vi har det så himla BRA?!? Och varför är jag inte superdupertacksam varje dag? Och varför klagar vi på småsaker när det är INGET att klaga på EGENTLIGEN?!

Saken är den att jag retar mej på folk som klagar och gnäller på småsaker, för jag har ”Den Andra Världen” ständigt i mitt sinne….

…även när jag grottar ner mej själv i småsaker som egentligen bara är en ”piss i havet”.

Jag VILL INTE reta mej på andra och jag VILL INTE grotta ner mej i småsaker själv (någonsin!), MEN jag  får väl ursäkta mej med att jag är ju ”bara en vanlig människa”, med fel och brister – precis som du!

Fast jag tror ändå att det är BRA och VIKTIGT att vi inte glömmer bort att vara tacksamma över det vi har, och att ägna en liten tanke, då och då, åt ”Den Andra Världen”, där dom inte har det lika bra.

 

😉

 

 

 

 

3 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Den Värdefulla Tiden /erviluca

Postat den 17 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Lämna en kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag undrar vad han tänker/tänkte…. /erviluca

Postat den 15 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

När det är Min Egen Vecka kan jag ”skita i allt”:

–  Jag kan ”skita i” att laga näringsriktig mat tex, och bara äta några mackor till middag, eller en tallrik gröt, eller lite (?) yogurt med flingor….

– Jag kan skita i att diska, plocka undan, städa ö h t …….

……fast det kan jag nog skita i lite då och då ändå, ba´fatt jag prioriterar Annat, som tex att gosa med hundarna, eller gå ut med dom eller hjälpa någon son med någon läxa eller bara sitta och glo på TV,  och jag VÄGRAR stressa runt som en hysterisk höna på kvällarna och Göra Allt!

Life is now! And life is not cleaning up and get destressed! Vet inte om den engelskan var riktigt, men det kändes rätt att skriva det här på engelska.

– Jag kan skita i dom flesta Måstena, UTOM just att gå ut med hundarna och det som rör dom.

Nu har vi (jag och exet) precis bestämt att Grabbarna Grus ska vara hos var och en utav oss TVÅ veckor i taget istället för EN.

Igår var det EN vecka utan Grabbarna som var tillända, och jag såg fram emot Ytterligare en fri helg, mitt i RÖRAN hemma.

Då ringde numera jättestora Minsting: ”Mamma, får jag och XX lana hos dej? Jag får för pappa, och han får för sina föräldrar!”.

Först tänkte jag: ”NEJ!”

Sen tänkte jag: ”Varför inte?”

Sen sa jag: ”Men då får du förbereda XX på att golvet är fullt av bajs och kiss och vi har en valp som biter en i tårna, och jag har inte städat på en vecka och det är disk upp till taket i köket och…och…och….”

”Jarå! Helt okey!”

Så dök dom upp.

XX blev överskjutsad av sin pappa när jag var ute med hundarna.

Googlad smutstvätt...

När jag kom in efter att XX kommit tänkte jag:

”UNDRAR vad XX:s pappa tänkte när han gick slalom mellan framdragna strumpor och skor (valpen drar fram alla skor och placerar dom lite här och där….och hittar strumpor överallt som hon också lägger där hon hamnar), bajs- och kisshögar och mina sorterade smutstvätthögar, som jag sorterat i vardagsrummet (!) och som Valpen sedan delvis ”sorterat om”…..och vad han sen säger till Mamman om det hem deras son ska vistas i i ett dygn??…..Ring soc!!?”

Jag funderade också senare på om XX kanske ångrade sej – att han velat lana här – när han snubblade runt bland bajs- och kisshögar och kände DOFTEN! Och när han fick putta undan valpen som försökte äta upp hans grillade kycklingben då han satt i soffan och åt….

Googlat diskberg.

Eller när han försökte ställa sin tallrik ovanpå ALL ANNAN disk i köket, när han ätit upp sin kyckling och sina pommesfrites….

Eller när han skulle gå och lägga sej på morgonkulan, och Minsting ropade på mej ( som försökte sova, vilket var svårt eftersom Fiona (vår bebis) hade svårt att förstå varför vi skulle sova i Ett Annat Rum….

….eller så var det för att hon blivit lös i magen och bajsade förton FLER, och mycket mer illaluktande och löööösa, högar än vanligt.

”Mamma! Kom och plocka upp bajset som ligger i Mellans rum!” (där XX skulle sova)

Jag vinglade upp, med håret på ända, med Fiona huggandes i vaderna – typ! – och torkade upp högarna, som STANK (!), i Mellans rum, samt allt kiss hon också lyckats producera under natten…

Hur mycket kiss och bajs får plats i en liten skrutthund egentligen?!?

Jag undrar verkligen om XX ångrade sej då?

Det tar ett tag innan STANKEN lägger sej nämligen….

Och jag VET att XX har Väldigt Ordningssamma och Duktiga föräldrar!

Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem?

Jag kan bara föreställa mej. Men försöker låta bli….

Men what the heck!

I am me, och vad gör det om hundra år!

Det viktiga är ju att Carpe Diem.

Och det gör jag, så gott jag kan.

Dessutom ääääälskar jag den lilla bitiga, bajsande och kissande Galningen vi tagit hem. Mitt i allt är  hon Helt Underbar!

Så det så!

🙂

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Hon BITS med sina små vassa tänder! /erviluca

Postat den 12 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

”Bits den?” frågade ett litet barn igår, som ville klappa.

”Ja, just DEN bits faktiskt!” sa jag. ”Inte för att vara elak, men hon är en baby-hund så hon har inte lärt sej än, och just nu bits hon faktiskt nästan hela tiden.”

Då ville han inte klappa henne. Och det förstår jag. ”Klapp, klapp, klapp…AJJJ!!!”.

Hon bits! Och bits. Och bits. Och bits.

Och sen kissar hon sjöar på golvet, lite här och där. Och bajsar högar. Jättehögar,tycker jag. Stora bajshögar för en liten hund.

Och så bits hon igen.

Plötsligt hänger hon i ena byxbenet, som draaaaas med när man ska någonstans. Eller så hugger hon tag i handen när man sitter i soffan i lugn och ro: ”BIT!” ”AJJ!”

När jag skulle koppla henne i morse bet hon mej så hårt i handen att jag ryckte till och drog undan handen så snabbt, att jag råkade boxa till Milton som stod alldeles bredvid. ”Knak”, sa det inuti hans mun och han studsade undan och började stryka tassen över nosen, som gjorde ont. Stackars Milton!

Milton är STOISK. Jag tror jag aldrig använt det ordet förut, men jag tycker verkligen att han är STOISK. Han härdar ut när lillskruttan biter honom, skäller på honom, hugger tag i hans koppel och draaaar….Han bara väntar lugnt på att jag ska säga ”NEJ!” till bebisen. OM han någon gång fräser ifrån, ber han nästan om ursäkt efteråt (till mej: ”Förlåt! Jag VET att hon är valp, men jag stod inte ut längre!”). F ö är han bara tålmodig och SNÄLL. Snäll och tålmodig.

Flisa har satt sej i respekt. Det gjorde hon direkt och tydligt. Ingen hugger tag och drar i Flisas koppel inte. Och inga småbett i bakbenen (som Milton får stå ut med)!

Själv lever jag i bland en massa småsjöar med kiss, med små öar av bajs däremellan. Lägenheten luktar väl lite sisådär just nu…. Jag dammsög och skurade ALLA golv i lördags, men vad spelar det för roll två dagar senare….?

Tänk vad man måste stå ut med när man har ett litet Troll i huset!

Tur att hon är så söt!

Tur att hon har så gosig och pussig mage!

Tur att hon är så söt när hon sover!

Tur att hon sover på natten!

För det gör hon faktiskt.

😉

 

 

 

3 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, dogs, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Att umgås men ändå inte…/erviluca

Postat den 8 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Var man än är, och hur man än ska umgås, finns det alltid dom som väljer bort umgänget runtom och istället blippar på sin lilla mobil.

DET tycker jag är konstigt!

Om man sitter fem runt ett soffbord och dricker lite vin, äter snacks och pratar, så är det alltid någon som plockar upp sin lilla älskling och börjar trycka och klicka på den.

Hur kan det komma sej att man väljer att umgås med sin mobil i Sociala Sammanhang??

”Jag ska bara SMS:a till …..XXXX!” säger dom om man frågar.

”Eeeeeh…och det måste göras NU?!?!”

FÖRR-I-TIDEN (när jag var yngre) kunde man sitta och prata med folk EN HEL KVÄLL utan att dom ringde hem eller bort!

EN. HEL. KVÄLL.

Jag vet inte hur vi överlevde dessa Trauman, men det g jorde vi. På något underligt sätt. Det är kanske därför vi alla över 40 har lite ryckningar och tics då och då….

Än värre är ju när man sitter och pratar med någon mellan FYRA ögon och den tar upp sin lilla älskling och börjar ”smeka” den….

”Eeeeeh…Ho ho! JAG sitter här!” kan man påminna Personen Mittemot då.

”Jag VET! Men jag-ska-bara….*oviktig förklaring*”…….

……för det är ALDRIG någon som är döende i andra änden, så förklaringen är ALDRIG ”jag-ska-bara-ringa-ambulans”.

KONSTIGT!

Generationen UNDER 40 kanske kommer att umgås HELA GÄNG med sina mobiler. Man sitter runt soffbordet och klickar på sina mobiler, i tystnad, och det anses…NORMALT.

Kan det bli så tro?

Man kanske t o m SMS:ar varandra runt bordet:

”Titta va ful skjorta Pelle har!”

”Ja, Guuuud, ja! *fnissar*”

Man KAN ju faktiskt snacka skit om varandra när man sitter bredvid varandra när man SMS:ar. Risken är bara att någon visar den andra sitt SMS….

Då blir det Världens SMS-krig.

I Tystnad.

Som farmor till Blivande SMS-kommunicerande barnbarn, kommer jag nog att skaka på huvudet och säga:

”Det var bättre FÖRR!”

Varav barnbarnen kommer att himla med ögonen och tycka att jag är såååååååååååååå gammal!

Och det är jag ju också.

Då.

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel. Bokmärk permalänken.

Hur orden låter eller Att bli Gammal /erviluca

Postat den 6 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag är Medelålders.

Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!

M e d e l å l d e r s.

Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”

NOT.

Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.

Eller?

Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”

 

Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”

 

Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”

 

Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.

old lady cartoon

Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”

 

Så nu vet du.

Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.

Det är nog därför jag är så….

…tråkig.

Och trött.

 

😉

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi. Bokmärk permalänken.

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den 28 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.

Alone again…/erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

….and I like it!

FEM fredagar i rad har jag haft Fredagsmys med mina söner. Det är mysigt att ha mys med dom.

Men det är också mysigt att ha Ensamt Fredagsmys. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, ensam, slå på TV:n…

….fast i omvänd ordning – det vore ju ingé smart att FÖRST krypa upp i soffan och SEN behöva resa sej och sätta på TV:n….

Men guuud, vad dum jag är! Nu är jag tillbaka på 70-talet juh (!),  för jag har ju ”remote-control”…eller vad heter det? Kanalväljare? Fjärrkontroll! Så jag KAN ju krypa upp i soffan, och SEN sätta på TV:n! Jag tar tillbaka allt. Nästan.

Nåja.

Äta en tallrik  (nä! inte äta TALLRIKEN! ) MED grillad kyckling och klyftpotatis….

….kanske ett glas vin (inte äta vinet förstås…) att DRICKA till…..

….eller 2 liter Pepsi Max…Det beror på om jag ORKAR gå till Systemet eller inte…innan.

Och sen när det är uppätet och uppdrucket ska jag gluffsa i mej en HEL skål med micropopade popcorn. Kanske dela lite med Milton, som också gillar popcorn.

 Hela tiden ligger förstås mina kompisar Milton och Flisa tättintill och myser med mej…tills Flisa blir för varm och lägger sej på det svala golvet, en bit ifrån….

Och när kycklingen är uppäten, vill Flisa och Milton ha resterna. Det som blev över. Dom VET att det är så. Varje fredag. Och dom ääälskar kyckling!

Dom får inte benen förstås. Jag VET att dom är farliga för hundar (för er som började oroa sej för detta).

SÅN mysfredag ska jag ha.

Ensam.

Framför TV:n.

Och så ska jag se på ”Fångarna på fortet”, för det är sååå mysigt att se på ”familje-program”, och BARA bli underhållen! Jag vill helst inte TÄNKA. Bara VARA, och njuta.

Frågan är om jag njuter mer INNAN – bara av att tänka på hur mysigt det ska bli – än när det verkligen sker…??

Skitsamma!

Jag mår bra av ”för-njutningen”.

Nu.

1 kommentar

Publicerad i 50+, barn, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , . Bokmärk permalänken.

Pirret har övergått i…oro /erviluca

Postat den 21 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Äh!

Min inställning Inför Något är nästan alltid: ”Det kommer att gå BRA!”, så jag mår iallafall bra tills det SKER. SEN kommer ”smällen”, när det INTE funkat/funkar.

Nu är vi mitt i ”smällen”. Det funkar inte. Tror jag. Och då startar min ”mamma-oro”….

…eller snarare väcks Tigern i mej!

Jag är Den som Kämpar För Mina Barn ”genom eld och över höga berg”. Typ.

Jag KAN gå genom betongväggar för mina barn….eller åtminstone klättra över dom.

Nu måste jag bara hitta en stege.

Jag har fullt upp med att leta. Har ingen stege hemma nämligen.

Mellan har haft ”skol-otur” genom hela sin skoltid, så nu trodde jag oturen skulle släppa, men icke!

bild fyrklöver

Det kändes som om det liksom var Hans Tur, att ha Tur.

Men det tyckte inte Ödet, eller Gud eller Den som Styr.

Mellan kom till sin Nya Gymansieskola igår. Jag hade peppat honom full med en massa positiva argument till hur BRA det kan blir FAST man få gå på sitt ”andra-hands-val”.

Själv kom jag ju in på mitt ”11-handsval” (ja, mitt ELFTE-hands val!)  när jag började på Högskolan i Östersund för hundra år sedan. Dessutom kom jag in som 16:e reserv, 1 månad efter skolan börjat! Och ändå blev det  jättebra!

När Mellan kom hem berättade han att dom varit 4 stycken (FYRA) i hans klass, men dom ska vara 6 stycken (SEX) så två var inte där…. men att dom troligen skulle slå ihop dessa 4-6 stycken med åk 2….

”Eeeeeh…jaha?! Det blir kanske bra….?”

Jag tittade på schemat, och det såg ju bra ut, av vad jag förstod….

Men Mellan som hoppats på ”En Större skola” än han gått i förut, en ”Större” klass och helst inte i Åkersberga…hamnade alltså i en liten skola med bara 4-6 elever (vi kan avrunda dom till 5 tycker jag) i Åkersberga.

*suckar*

”Upp till Kaaaaamp emot….” VAD? Vad ska jag kämpa emot?? Mellans poäng, som inte räckte till förstahandsvalet? Att poängen var för höga: ”SÄNK POÄNGEN för Mellans skull!” ?? Att dom tar in så få elever och gör till en klass? Är inte det bra?? Var skulle han annars gå??

VAD??

Jag kommer nog på något.

Jag hittar nog en svårforscerad mur, och sen en stege, så att jag kan klättra över.

Allt brukar lösa sej.

……………………….

………annars får jag väl skicka honom till min syster i Florida ett tag!

Vad säger du om det, Sis, Over-There??

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, parenthood, parents och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →