Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Kudde i bakgrunden

Jag har under minst ett halvårs tid kört med ena bakrutan öppen, eftersom den fastnade i halvöppet läge och därefter varken gick att öppna eller stänga. ALLA rutor upphörde fungera precis då – när ena bakrutan fastnade.

Men jag är en sån som ”löser” saker på mitt eget sätt, när det behövs, och så ”kör” jag vidare ett tag till, tills det är omöjligt. Typ.

”Finns det råd så finns det…rön”, eller nåt.

Så jag bullade in en kudde i rutan och så löste jag köldfrågan på detta sätt i vintras. Den frös fast där. Typ. Iallafall tillfälligt. Tills den åkte ut av sej själv någonstans mellan Åkersberga och Sollentuna. Då stoppade jag in en ny kudde. Den ramlade också ut till slut…..

Sen var fönster-kuddarna slut.

Det krävdes alltså Ny Lösning.

Tejp. Rutan tejpades igen med svart tejp.

Under hela den här perioden kunde egentligen ”Vem-som-helst” stjäla bilen, eftersom det bara var att plocka ut kudden/ta bort tejpen, sticka in handen och öppna bilen: ”Varsågod!” liksom.

Men jag tänkte att ”Ingen vill väl stjäla en GAMMAL Volvo?!?”

Och det ville ingen.

Nåja. Fönsterproblemet var inget stort problem, så jag körde vidare.

Mellan sa att bilen såg ut som ”värsta gettobilen”. Men det är nog lite ”getto” över mej, om jag tänker efter….

MEN sen slocknade ena framlampan…och så slocknade belysningen som lyser upp alla grejer och saker inuti. Så tex när jag körde genom en tunnel, och det blev mörkt, kunde jag inte se hur fort jag körde…..

….men det är ju bara att köra lika fort som den framför på ett ungefär. Typ.

I måndags ville den VERKLIGEN inte vara med längre, för då började det lukta plaströk i hela bilen när jag startade. Jag tänkte först att jag skulle hålla andan och köra, men sen tänkte jag lite till, och insåg att jag nog skulle svimma till slut….men då kunde jag ju veva ner fönstret…NOT!

Så jag körde till verkstan. Den låg så nära att jag kunde hålla andan. För plaströk är väl farligt att andas in?

Väl där rabblade jag alla fel bilen hade. Plus att framdäcken såg så konstiga ut. Det såg ut som om det var stora sprickor i dom!

Sen har jag åkt tåg och buss så det bara stänker om det i flera dagar och OJ vilken tid det tagit och OJ vad hjärnan fått arbeta för att förstå varifrån alla bussar och tåg går och vilken hållplats och tid, och hej och hå! Snacka om stress! Fast det var kul att se hur man tar sej till Kista och till Danderyds sjukhus och till alla möjliga platser, kommunalt. Det blev liksom: ”Jahaaaaa! Är det HÄR jag bor!”.

Jag tror jag ska ta mina söner till Kista Centrum inom kort. DÄR är det mysigt! Typ. Vilket Centrum, liksom! Värsta Utomlands inuti, liksom. Kista är härligt! Mycket människor från alla håll och kanter i världen.

Nåja.

IDAG hämtade jag bilen!

Jag tänkte ”kärlekstankar” när jag var på väg för att hämta den: ”Kära lilla bil, vad jag längtat efter dej! Du ska få en härlig dusch och så ska jag städa dej och tvätta dej inuti och jag ska prata snällt med dej och be dej förlåta mej alla mina elaka tankar jag haft om dej ibland, och så ska jag…..”. Typ.

Så stod den där, min fina bajsbruna Volvo, och såg ut att längta efter mej (också), mitt i verkstan.

Verkstadsmannen tittade bekymrat på mej och sa:

”Bråmsbelägen vor micket rostig! Kåm! Do titta!” Jag tittade.

”Eeeeeeh??” Jag såg två metallfyrkanter. ”Jaha??? Jag vet inte hur nya bromsbelägg ser ut”, sa jag ärligt.

”Dåm ska voara så häääär tjoka”, sa mannen och måttade med fingrarna.

”Oj oj oj!” sa jag, för kändes som om det var det jag skulle säga. Och se bekymrad ut också.

Han hade ”bytt glykol” (?) och ”fyllt på med olja” och:

”Titta här! Så dåm se ot!!” sa han och höll upp små saker som han bytt.

”Ja, oj oj oj!” sa jag och hade ingen aaaaning om hur ”dom såg ut”. Dom såg ju ut som dom såg ut. Liksom.

Och sen hade han ”&%¤#=)/%&” med motorn, som ”…forot boara gick po TVO cylindrar!”.

”Oj oj oj!” sa jag med bekymrad min. Igen.

Han gestikulerade och var upprörd över hur trasig bilen varit.

”Oj oj oj!” sa jag igen.

Och så hade han bytt två framdäck för på den ena var det ”en stoooor bobbla” och på det andra var det ”sprickor”.

NU har jag en glad och pigg bil, där fönstrerna går att öppna och stänga på Vänster sida – inte på höger. OM man ska kunna stänga dom på höger sida också måste man ”%¤/&¤%/&%/” och det har jag inte råd med just nu för det skulle kosta 2-3000 kr extra.

Pust!

Nu rullar bilen och är nöjd och glad. Och jag med.

Puh!

Varje gång jag ser Evert och Gunnar komma gående blir jag glad. Jag gillar dom båda. Dom har en så Positiv Energi!

Evert har berättat att Gunnar först bodde tillsammans med hans son, men där blev han illa behandlad av dom andra, stora hundarna. Han är så liten, Gunnar, som en chihuahua ungefär.

Så Gunnar blev lämnad hos pappa Evert. Först tillfälligt….

…men sen blev han kvar.

Jag tänker att det var en Lyckträff – att det var Meningen! För oj vad dom där två trivs ihop! Dom ser ut som ett riktigt Radarpar. Evert med sina plirande, glittriga ögon och Gunnar med sina pigga, busiga ögon. Dom där två har en tyst kommunikation. Ständigt pågående. Fast ibland kommunicerar dom högt också – iallafall Evert. Han översätter Gunnars tankar:

”Han har gått här och undrat om han inte ska träffa någon kompis. Han tycker inte om att gå en hel promenad utan att träffa en kompis, så nu blev han glad när han träffade er. Men nu är han färdig! Han ville bara säga hej.”

Jag vet inte alls hur Everts liv såg ut innan Gunnar flyttade hem till honom, men jag fantiserar om att det var ganska torftigt. En ensamstående man i 85-årsåldern, som han är.

Och sen kom Gunnar!

Gunnar öppnar dörrar för Evert. Alla vill hälsa på lilla söta Gunnar, och prata en liten stund med honom, och Evert.

Jag tror det är STOR KÄRLEK  dom emellan.

Man blir så GLAD när man ser dom.

Det riktigt lyser om radarparet Evert och Gunnar!

Kaos ute

kaos inne

kaos i hjärta

kaos i sinne.

Jag har iordningställt uthyrningsrummet så att Någon kan flytta in där. Det betyder att jag plockat ut alla grejer och pryttlar ur rummet, där Storing bott.

Man kan ju inte bara slänga gamla teckningar, foton, klassfoton, böcker, grejer och pryttlar! Så nu står grejerna i påsar runtom i vardagsrummet.

Reservmadrasserna står på högkant och den fina vita hurtsen står helt bortkommen där också,  tittar sej omkring och undrar var den hamnat – tom i magen och urtvättad.

I Minstings rum har jag plockat ur hyllorna, tvättat dom och ställt dom i uthyrningsrummet. Nu ska Minsting få den lite större bokhyllan som står och väntar i vardagsrummet, på att få en Egen Plats.

Tänk vad böcker och spel och mjukdjur samlar damm!

HerreGuuud!

EGENTLIGEN skulle jag vilja blunda och kasta allt allt i stora svarta soppåsar, men det GÅR INTE!

Det. Går. Inte.

Jag kan inte kasta funktionella saker. Det är miljöOvänligt att göra det, och det finns säkert någon som verkligen behöver en grej eller en pryl, och i så fall kan han/hon få den grejen av mej!

Dammsamlare

Det är dumt att kasta saker som fungerar. Det gör ONT i mej om jag måste.

Det är dumt att kasta kläder. Det gör ONT i mej om jag måste. Man kan ju skänka till Bättre Behövande.

Förr möblerade jag om hemma OFTA OFTA!

Jag tyckte det var kul att prova olika sätt att ställa möblerna på. Och jag hade Orken och Kraften och Viljan.

NU vill jag möblera om. Men jag vet inte om Orken Kraften och Viljan finns där…..

…och så undrar jag om det går att flytta på TV:n för det är ju bara ett sånt där underligt TV-urtag (eller vad det heter) på ETT ställe och flyttar jag på TV:n till andra sidan rummet måste man dra en sladd utefter väggarna runt hela v-rummet.

ORKA!

Liksom.

Vi får väl se om det blir hackat eller malet.

Eller så blir det Inkentink.