RSS Flöde

Månadsarkiv: september 2015

”Olyckan” /erviluca

”Jag är Olyckan, Ole-dolyckan. Akta´re för mej, annars händer det – en GREJ!!”

I morse när jag kom till jobbet, sa en av cheferna: ”Hej Olyckan!”. Det var verkligen Spot on.

Sedan jag började jobba här i Dalarna har jag råkat ut för grej efter grej. Efter den sista ”grejen” satte jag mej ner och ifrågasatte vad det är jag ”ska lära mej”, som jag inte lär mej (tydligen), om det är så att Något styr, och att man ska ”lära sej av Livet och dom Utmaningar man utsätts för”, och så ”får man en läxa” och om man inte lär sej den, får man ytterligare ”en läxa”.

VAD ÄR DET JAG SKA LÄRA MEJ??

Det här har hänt sedan jag började jobba här i Dalarna:

  1. Körde över min Alldeles Nya laptop med bilen (ja, den gick sönder).
  2. Ramlade på en ”mattkant” på jobbet, så att jag fick en spricka i ett revben.
  3. Blev neddragen av hundarna i ett dike. Jag ramlade så illa att jag fick en fraktur i ena knät. Det andra blev också rätt tilltygat….
…och så det sista, som hände i torsdags:
4. KROCKADE med bilen! Den Alldeles Nya Volvon. Anno 2015. Splitterny!
Dom andra olyckorna har jag skrivit om, så nu berättar jag om olycka nr 4:
Det var i torsdags. Jag var på väg från jobbet, och tänkte åka till Den Nedlagda Flygplatsen för att gå en långpromenad med hundarna. Jag kör på en motorväg – ”tralalalalaaaaa”, liksom – så säger det ”PANG! KRASCH!” och jag förstår ingenting!
Det ryker i bilen och jag tittar mej omkring: Jag har krockat! Det säger ”TILT” i huvudet för det är fullkomligt Obegripligt!
Krock-kuddarna har utlösts och det ”brinner” – ryker – och det luktar illa.
Jag hör en röst from above:
-Vad har hänt?
Jag svarar: ”Jag vet inte”. Och jag vet heller inte vem det är som pratar.
-Det är Volvo on Call, och vi har fått meddelande om att du har krockat. Hur mår du?
-Eeeeeh, vet inte…..
-Är du skadad?
-Eeeeeh, vet inte…..tror inte det….
-Ska vi kalla på en ambulans?
-Eeeeh, vet inte….det ryker här….brinner, tror jag….
-Ska vi kalla på polis eller bärgningsbil?
-Eeeeeeh, vet inte……
-Jag kallar på bärgningsbil.
-Ooookey…..
Jag är fortfarande så förvirrad och förstår inte vad som hänt eller vad jag krockat med! Jag körde ju bilen helt normalt nyss!
En kille kommer fram till min bil och säger:
-SÅG du inte mej?!?
-Eeeeeh, näe! Du tror väl inte jag körde in i dej med FLIT?!? svarar jag lite irriterat (och tycker det är en korkad fråga, men tänker senare att han ju också var i chock).
Killen går iväg igen.
image
Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns lite trångt över bröstet och jag hostar och är torr i halsen. Jag kliver ur bilen. Kommer att tänka på hundarna; hur mår dom, liksom?
Jag går bak och öppnar bakluckan. Hundarna SKAKAR. Dom är i chock, precis som jag. ”Ska jag ta ut dom?” tänker jag. Men vi står mitt på vägen så det är kanske ingen bra idé….tror jag att jag tänker.
En bärgningsbil dyker upp. Killen i den bilen kommer ut och ställer en massa frågor. Jag kan inte svara på någon.
– Vet´nte
-Vet´nte
-Vet’nte
Jag hör att killen, vars bil jag kört på, och den som stod framför ska köra till en parkering i närheten för att ”skriva papper”, så det bestämmer jag mej också för att göra.
Kör dit. Krock-kuddarna hänger ut, fronten är lite tilltryckt, det luktar illa i bilen, men den går att köra.
Vilse i skogen 2013-08-10 101
På parkeringsplatsen fortsätter jag vara förvirrad. Jag plockar dock ut två skakande hundar ur hundburen och känner igenom dom. Dom verkar oskadade. Fiona hostar upp vitt skum upprepade gånger och det rinner vitt skum ur hennes nos.
Jag skäms.
Jag vill gå upp i rök.
Jag vill inte kontakta min chef.
Jag superduperskäms!
Jag vill skruva tillbaka tiden och klockan.
VAD-FAAN-VAR-DET-SOM-HÄNDE!?!
Jag såg ingen bil framför mej!!
Men jag körde rätt in i en stillastående kö! Eller så blev det en sån där Plötsligt kö! Jag vet inte. Jag satt och körde och plötsligt var det en stillastående bil framför mej, fast jag såg inga stopplysen eller nåt!
FAAN!
Jag har ont i bröstkorgen, men kan andas bra. Ingen spricka i något revben. Inte ont i nacken alls. Känner mej Hel, men chockad.
Vi skriver papper. Alla är omtumlade.
Dom andra åker iväg.
Jag står kvar med bärgningsbilen. Han säger att jag INTE kan köra min bil.
”Nähä!”
Liksom.
Så han tar bilen på sin bärgningsbil. Jag åker med. Hundarna sitter i min bil, på bärgningsbilen, superchockade!
Bärgningsbilskillen kör oss hem.
Sen ska han köra bilen till Volvo-verkstan.
8 februari 2013 (en vanlig bilresa) 014
Jag går hem med hundarna. Kliver in i min lilla stuga och sätter mej på soffan. Vill gråta men kan inte. Förstår ingenting och undrar fortfarande vad som hände.
Och tycker att Livet är rätt….tufft….nu.
”Hur faan ska jag våga gå ut i morgon, och nästa dag och nästa?”
Liksom.
Jag är en fara för mej själv och alla andra.
Typ.
Men allt löser sej.
Allt.
Till slut.
Utom då man dör.
Fast det gjorde jag inte.
Och förresten kan en lösning ibland vara döden.
Men det är lite läskigt att vara jag just nu.
Jag känner mej lite omtumlad och bräcklig, och som om jag är en fara för mej själv och alla andra….
Och plötsligt minns jag vad en terapeut sa till mej för några år sedan:
”Du måste våga visa din svaghet. Inte bara vara Stark och Duktig hela tiden.”
Är det DET jag ska lära mej?
Eller är det att lära mej be om hjälp? För det kämpar jag också med….
Men visst kan jag väl visa mej svag nu va, Pennan?
Och visst har jag bett om hjälp?
I alla fall lite grann….
Så, Kära Ödet/Gud/Den Allsmäktige ; Nu har jag lärt mej!
Tack för läxan.
Det räcker nu.
Amen!
PS. INGEN av bilderna är från MIN krock! Alla krockbilder är googlade. DS.
Annonser

Ensamheten dödar (själen) /erviluca

Ensamheten dödar (själen)

 

Ensamheten har satt sig fast

på hennes rygg

Gripit tag med sina vassa klor

i hennes skinn

 

Sitter fast som en del

av henne

klapprar med sina vassa tänder

Dreglar

Stinker

 

Ensamheten gör ont

Värker

Som nålar i ryggen

I bröstet en smärta

som gör att hon tappar andan

 

Kan inte andas

inte tänka

inte leva

inte vara

i nuet

 

Hon ler framför spegeln

Ser Ensamheten sticka fram

Flinar sitt elaka smil

Får henne att lukta illa

 

Tillsammans med andra

ler hon

Skrattar

Försöker vara med

Pratar

utan att någon hör

 

Men allt De ser

Allt De hör

är Ensamheten

 

Rädda för smittan

För att Ensamheten ska

Fastna i dem

Förlama dem

 

 

Hon ler

Skrattar

Försöker desperat

Är med

Tillsammans

Men Utanför

 

Ensamheten luktar

Stinker

Gör att De Andra

Drar sig undan

 

 

 

Hon gömmer Ensamheten

under en blommig vacker blus

De ser ändå

De ser Ensamheten skymta

under blusen

Drar sig undan

Rädda att bli smittade

 

Hon smyckar Ensamheten

Med blommor

i vackra färger

Doftar gott

De andra hånar hennes försök

att dölja

Tycker hon verkar Desperat

 

 

Desperation skrämmer

 

Ensamheten har satt sina klor

i hennes rygg

 

Den Modige kan rädda henne

Den som vågar stå upp emot

rädsla

Den som vågar utsättas för

smitta

 

 

Den som vågar Möta Rädsla

Den som vågar face:a Ensamhet

Spotta på den

Den som inte är rädd

Den Modige kan rädda henne

 

Den som är rädd men vågar ändå

Den som envist håller fast

vid den som har

Ensamheten

fastnaglad

i sin kropp

 

Få vågar

Alla SER Ensamheten

Känner lukten av den

Skräms av den

Vill inte bli smittade

 

 

Till slut ger Hon upp

börjar mata Ensamheten

Låter den ta över

Bli hennes vän

 

 

Ensamheten

dödar till slut

Även om man matar den

Frodar den

Göder den

Lär sig älska den

 

På något sätt

dödar Ensamheten

En människas själ

 

Till slut

 

Slut

 

 

Flyktingsmugglarna – onda eller goda? /erviluca

flyktingar i båt 2

Är flyktingsmugglarna onda eller goda?

Människor som flyr ifrån sina länder för att det är krig, eller av andra anledningar, KAN lämna landet pga att det finns andra människor som hjälper dom. Det kostar mycket pengar. Kanske flyktingsmugglarna tjänar multum på det, men då borde dom ju sluta efter att ha smugglat ett par gånger…och leva på pengarna….

flyktingar i båt 3

Eller är det så att dom tar mycket betalt för att det kostar att fixa allt omkring smugglingen, och att dom egentligen är Goda Människor som bara vill hjälpa andra människor att fly?

FINNS det sjödugliga båtar i landet, som smugglarna KAN köpa/hyra/låna, eller fixar dom odugliga båtar för att dom inte hittar andra, och människor är så desperata så hellre en halvtaskig båt – innebärandes ett Hopp om att Överleva, men ändå riskera att drunkna – än att stanna i Helvetet?

flyktingar i båt 4

Och är det så att flyktingsmugglarna trycker in 50 människor i en lastbil av elakhet och illvilja eller beror det på att det var 1000 flyktingar som ville fly och dom kunde bara trycka in 50?

Går det att jämföra med Raol Wallenberg som räddade tusentals judar från förintelse? Var han smugglare? Var han ond i nazisternas ögon? Var han en ”flyktingsmugglare”? Då, alltså.

flyktingar i båt 5

Vad skulle hända om alla flyktingsmugglare slutade smuggla? Hur skulle då människorna ta sej ifrån sina länder?

Det är så konstigt att det är HEMSKT med flyktingsmugglare och att dom är ONDA, men när flyktingarna väl räddas av Dom Goda, så får dom vandra vidare – blir räddade!

”Du får inte ta dej ur landet, för det är förbjudet, men OM du gör det, hjälper vi dej!”

”Kliv inte på en Livsfarlig båt – för det är olagligt och farligt och du kan dö (!) – men OM du klarar dej, kan du bli räddad for ever and ever!”

Jag förstår inte.

Var är Livet? /erviluca

Nytt igen.

Nytt boende.

Vandrarhemstiden är förbi. Nu bor jag i en liten stuga i Romme. Stugan hittade jag på på blocket. Jag kontaktade ägaren, han ringde tillbaka, jag åkte och tittade. Klart på två röda.

Något kontrakt tyckte han inte att det behövdes. ”Det har inte behövts förut”, sa han. ”Sätt bara in hyran på mitt konto, så blir det bra sen”. Han är den där typen som Litar på folk. Där det räcker med ett handslag. Om ens det.

Nu har jag en egen liten stuga, med litet kök,ett litet vardagsrum och ett sovrum ovanpå. Vi trivs där redan, jag och hundarna. Den är sååååå Perfekt för en ensam kvinna med ett par hundar. Lagom litet. En stor stuga hade skrämt. Det blir så mycket mörker i ett större hus. När man är ensam. I den här stugan blir det ”lagom mörkt”.

Det första hundarna gjorde var att sniffa runt i hela stugan. ”Godkänt!”, sa dom sen. Därefter rusade dom ut och fick syn på en katt! Hyresvärdens katt. Den jagar vi! tjoade dom och jagade upp katten i ett träd! Jättenöjda. Matte var inte lika nöjd. Ja, dom var kopplade, men jag släppte kopplen – livrädd för att ramla igen! Hyresvärden, som just kom ut ur sitt hus, alldeles intill, bara flinade lite och konstaterade att ”..så kan det gå”.

Vi åkte till flygfältet och gick en ”långis”. Hundarna lyckliga!

På kvällen satt jag uppkrupen i soffan framför TV:n och började fundera på VAR livet försiggår någonstans, egentligen. På något sätt känns det som om det inte är här. Men var?

DET funderar jag på nu:

VAR försiggår Livet (och varför stavas försiggår med två g??) ? 

Hon bär världen på sin rygg (dikt) /erviluca


Hon bär Världen på sin rygg

Bågnar under trycket

Utåt leende och snygg

Bär alldeles för mycket

När hon inte vill och orkar

Smyger undan gömmer svaghet

Undanskymd hon tårar torkar

Rakryggad utåt ingen vet

Andras bördor väger lätt

Hon kan bära mycket

Egen börda rätt och slätt

Faller under trycket

90 200 /erviluca

telia2000

 

Riiiiiing, riiiiiiing, riiiiiing: ”Välkommen till Telia – for English press 8….Beskriv vad du vill ha hjälp med så kopplar jag fram dej…” säger en vänlig röst….

Jag bah: ”Eeeeeeeh, va?!?”

”….du kan också välja att knappa dig fram, tryck 1 för att…..”

Jag trycker 1 eller om det var 2 – det som jag tycker verkar ligga närmast det jag vill…typ.

”….tryck 1 för stabilt engagemang och 2 för nobelt avangemang och tryck 3 för snabela och tryck 4 för…..”

Jag bah….trycker! Jag vet inte om jag har ett fast eller jordat eller stabilt eller……

”….tryck 1 om du heter Örjan, tryck 2 om du har svarta skor, tryck 3 om du har ont i magen…”

Typ.

teliagrej

Jag chansar lite. Igen.

Måste det vara så jävla noga!? Kan man bara inte få prata med någon på TELIA, liksom??

”Ditt samtal är placerat i kö, du är nummer 18 i kön, väntetiden är beräknad till 13 minuter”.

Så jag väntar, och väntar, och väntar….och går under tiden. Promenerar. I skogen.

Till slut är jag nummer 1. Jippi! Jag orkade vänta! Give me five!

sladdar och grejer

”Hej, det är Jenny Alvarsson på Telia, vad kan jag hjälpa dej med?” säger en vänlig röst. Jag berättar mitt problem. Hon frågar om jag har fast anslutning, eller vad det heter, eller trådlös.

”Jag vet inte”, svarar jag. Det är ju sladdar och grejer och ett par boxar….Näe, jag vet inte. Dom ser väldigt fasta ut. Hon ber om mitt personnummer och får det. Hon konstaterar att det inte är fast utan löst (?), nej jag minns inte! Ja, jag VEEEET – jag ÄR tappad bakom en vagn. Flera gånger!

”Jag kopplar dej vidare till avdelningen för lösa abonnemang (eller vad det var)”, säger Jenny vänligt.

bredband

”Hej, det är Anna Karlsson på Telia, vad kan jag hjälpa dej med?” Jag berättar återigen mitt problem, varvid Anna ställer lite frågor. Jag svarar så gott jag kan och så vill hon ha mitt personnummer. Hon får det. Återigen är det fel ställe jag kommit till för jag ska vidare till blättan blättan bläh! Anna kopplar mej vidare.

”Hej, det är Tobias Andersson, vad kan jag hjälpa dej med?”

Jag drar hela fadderuttan igen och säger att jag hoppas att jag nu kommer att få hjälp eftersom han är den tredje jag pratar med. Alla är väldigt vänliga och trevliga men ingen har hand om just den lilla detaljen som jag vill ha hjälp med, tydligen.

sladd

Tobias ställer lite frågor. Jag svarar så gott jag kan. Sen vill han ha mitt personnummer. Sen säger han att det är inte han som har hand om just dom grejerna och sakerna utan det är Någon Annan och nu ska han koppla mej vidare! Wohoooo! Jippi! Just vad jag önskade!

”Hej, det är Bettan Jönsson, vad kan jag hjälpa dej med?”

Fadderittanfittan och fadderullanlej. säger jag.

Och så får jag hjälp. Typ.

Slut.

Ett Tidsdokument (eller tids-skutt) /erviluca

gamla brev

 

1957 till 1991 brevväxlade mamma med sin kompis, Lilian, i USA. Dom träffades på Sophiahemmet, blev bästisar, men sedan träffade Lilian en amerikansk snubbe och flyttade till USA. Därefter brevväxlade dom. För något halvår sedan skickade Lilian alla mammas brev till Lilsis. Varför hon skickade dom till henne, och inte till mamma, vet jag inte, men så blev det.

När Lilsis kom förrförra veckan för att hälsa på här i Sverige, och ta hand om mamma ett tag, hade hon med sej breven. När jag kom till Sala förra veckan frågade jag mamma om hon läst breven. ”Ja”, sa hon sådär lite halvengagerat. Inte konstigt att hon var ”lite halvengagerad” kanske, eftersom hon mår så himla dåligt nuförtiden.

gammalt brev

Jag var jättenyfiken på breven och frågade mamma om jag fick läsa dom, och om hon ville att jag skulle läsa dom högt. Det ville hon. Så jag började läsa, och läsa, och läsa….

Jag, 50+-årig dotter läser alltså brev för sin mamma 80+, som hon skrev till sin kompis, när hon var ca 22 år och uppåt…. Fascinerande! Det blir liksom ett litet ”tidshopp” på något vis.

brev 1

 

Mamma, 22-23 år beskriver i breven hur hon känner det inför att min storasyster ska födas, och sedan berättar hon om hur det är och känns efter Storsis födelse och hennes första år. Hon berättar också lite om pappa, som alltså då är en ”liten skitkorv” – näe, hon skriver inte så, men jag tänker att han bara var 21 år när mamma blev gravid, och 22 år när Storsis föddes! Oj oj oj, vilken liten skitkorv! Vad kunde dom om Livet egentligen, dessa småskruttar och småskruttor?!

brev 3

 

Pappa gick på Tekniska Högskolan och mamma var hemma med barnen, pluggade vidare på Sophiahemmet och fortsatte sedan ta hand om barn och hem. Pappa pluggade, spelade bridge och var mycket borta, vad jag förstår. Han levde liksom något slags ungkarlsliv på sidan om mamma och barnen.

Så föds jag! En glad skit, tydligen, som är ”lätt” och ”oftast glad”. Ett tag heter jag bara ”Lillan” och sedan blir det Anna ett tag och sen Eva. När mamma och pappa berättade om sina namnfunderingar för mej när jag var ung, sa dom att jag nästan fick heta Helena, vilket jag alltså alltid trott, men här har vi SANNINGEN: Jag höll på att bli en Anna eller en Eva!!

namn

Puh, vad jag är glad att dom ändrade sej. Jag är sååå nöjd med mitt namn och har alltid varit! Tack för det!

Sen har jag inte kommit längre. När jag slutade läsa var jag alldeles ny här på jorden….

Spännande fortsättning i nästa brev!