RSS Flöde

Månadsarkiv: september 2015

”Olyckan” /erviluca

”Jag är Olyckan, Ole-dolyckan. Akta´re för mej, annars händer det – en GREJ!!”

I morse när jag kom till jobbet, sa en av cheferna: ”Hej Olyckan!”. Det var verkligen Spot on.

Sedan jag började jobba här i Dalarna har jag råkat ut för grej efter grej. Efter den sista ”grejen” satte jag mej ner och ifrågasatte vad det är jag ”ska lära mej”, som jag inte lär mej (tydligen), om det är så att Något styr, och att man ska ”lära sej av Livet och dom Utmaningar man utsätts för”, och så ”får man en läxa” och om man inte lär sej den, får man ytterligare ”en läxa”.

VAD ÄR DET JAG SKA LÄRA MEJ??

Det här har hänt sedan jag började jobba här i Dalarna:

  1. Körde över min Alldeles Nya laptop med bilen (ja, den gick sönder).
  2. Ramlade på en ”mattkant” på jobbet, så att jag fick en spricka i ett revben.
  3. Blev neddragen av hundarna i ett dike. Jag ramlade så illa att jag fick en fraktur i ena knät. Det andra blev också rätt tilltygat….
…och så det sista, som hände i torsdags:
4. KROCKADE med bilen! Den Alldeles Nya Volvon. Anno 2015. Splitterny!
Dom andra olyckorna har jag skrivit om, så nu berättar jag om olycka nr 4:
Det var i torsdags. Jag var på väg från jobbet, och tänkte åka till Den Nedlagda Flygplatsen för att gå en långpromenad med hundarna. Jag kör på en motorväg – ”tralalalalaaaaa”, liksom – så säger det ”PANG! KRASCH!” och jag förstår ingenting!
Det ryker i bilen och jag tittar mej omkring: Jag har krockat! Det säger ”TILT” i huvudet för det är fullkomligt Obegripligt!
Krock-kuddarna har utlösts och det ”brinner” – ryker – och det luktar illa.
Jag hör en röst from above:
-Vad har hänt?
Jag svarar: ”Jag vet inte”. Och jag vet heller inte vem det är som pratar.
-Det är Volvo on Call, och vi har fått meddelande om att du har krockat. Hur mår du?
-Eeeeeh, vet inte…..
-Är du skadad?
-Eeeeeh, vet inte…..tror inte det….
-Ska vi kalla på en ambulans?
-Eeeeh, vet inte….det ryker här….brinner, tror jag….
-Ska vi kalla på polis eller bärgningsbil?
-Eeeeeeh, vet inte……
-Jag kallar på bärgningsbil.
-Ooookey…..
Jag är fortfarande så förvirrad och förstår inte vad som hänt eller vad jag krockat med! Jag körde ju bilen helt normalt nyss!
En kille kommer fram till min bil och säger:
-SÅG du inte mej?!?
-Eeeeeh, näe! Du tror väl inte jag körde in i dej med FLIT?!? svarar jag lite irriterat (och tycker det är en korkad fråga, men tänker senare att han ju också var i chock).
Killen går iväg igen.
image
Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns lite trångt över bröstet och jag hostar och är torr i halsen. Jag kliver ur bilen. Kommer att tänka på hundarna; hur mår dom, liksom?
Jag går bak och öppnar bakluckan. Hundarna SKAKAR. Dom är i chock, precis som jag. ”Ska jag ta ut dom?” tänker jag. Men vi står mitt på vägen så det är kanske ingen bra idé….tror jag att jag tänker.
En bärgningsbil dyker upp. Killen i den bilen kommer ut och ställer en massa frågor. Jag kan inte svara på någon.
– Vet´nte
-Vet´nte
-Vet’nte
Jag hör att killen, vars bil jag kört på, och den som stod framför ska köra till en parkering i närheten för att ”skriva papper”, så det bestämmer jag mej också för att göra.
Kör dit. Krock-kuddarna hänger ut, fronten är lite tilltryckt, det luktar illa i bilen, men den går att köra.
Vilse i skogen 2013-08-10 101
På parkeringsplatsen fortsätter jag vara förvirrad. Jag plockar dock ut två skakande hundar ur hundburen och känner igenom dom. Dom verkar oskadade. Fiona hostar upp vitt skum upprepade gånger och det rinner vitt skum ur hennes nos.
Jag skäms.
Jag vill gå upp i rök.
Jag vill inte kontakta min chef.
Jag superduperskäms!
Jag vill skruva tillbaka tiden och klockan.
VAD-FAAN-VAR-DET-SOM-HÄNDE!?!
Jag såg ingen bil framför mej!!
Men jag körde rätt in i en stillastående kö! Eller så blev det en sån där Plötsligt kö! Jag vet inte. Jag satt och körde och plötsligt var det en stillastående bil framför mej, fast jag såg inga stopplysen eller nåt!
FAAN!
Jag har ont i bröstkorgen, men kan andas bra. Ingen spricka i något revben. Inte ont i nacken alls. Känner mej Hel, men chockad.
Vi skriver papper. Alla är omtumlade.
Dom andra åker iväg.
Jag står kvar med bärgningsbilen. Han säger att jag INTE kan köra min bil.
”Nähä!”
Liksom.
Så han tar bilen på sin bärgningsbil. Jag åker med. Hundarna sitter i min bil, på bärgningsbilen, superchockade!
Bärgningsbilskillen kör oss hem.
Sen ska han köra bilen till Volvo-verkstan.
8 februari 2013 (en vanlig bilresa) 014
Jag går hem med hundarna. Kliver in i min lilla stuga och sätter mej på soffan. Vill gråta men kan inte. Förstår ingenting och undrar fortfarande vad som hände.
Och tycker att Livet är rätt….tufft….nu.
”Hur faan ska jag våga gå ut i morgon, och nästa dag och nästa?”
Liksom.
Jag är en fara för mej själv och alla andra.
Typ.
Men allt löser sej.
Allt.
Till slut.
Utom då man dör.
Fast det gjorde jag inte.
Och förresten kan en lösning ibland vara döden.
Men det är lite läskigt att vara jag just nu.
Jag känner mej lite omtumlad och bräcklig, och som om jag är en fara för mej själv och alla andra….
Och plötsligt minns jag vad en terapeut sa till mej för några år sedan:
”Du måste våga visa din svaghet. Inte bara vara Stark och Duktig hela tiden.”
Är det DET jag ska lära mej?
Eller är det att lära mej be om hjälp? För det kämpar jag också med….
Men visst kan jag väl visa mej svag nu va, Pennan?
Och visst har jag bett om hjälp?
I alla fall lite grann….
Så, Kära Ödet/Gud/Den Allsmäktige ; Nu har jag lärt mej!
Tack för läxan.
Det räcker nu.
Amen!
PS. INGEN av bilderna är från MIN krock! Alla krockbilder är googlade. DS.

Ensamheten dödar (själen) /erviluca

Ensamheten dödar (själen)

 

Ensamheten har satt sig fast

på hennes rygg

Gripit tag med sina vassa klor

i hennes skinn

 

Sitter fast som en del

av henne

klapprar med sina vassa tänder

Dreglar

Stinker

 

Ensamheten gör ont

Värker

Som nålar i ryggen

I bröstet en smärta

som gör att hon tappar andan

 

Kan inte andas

inte tänka

inte leva

inte vara

i nuet

 

Hon ler framför spegeln

Ser Ensamheten sticka fram

Flinar sitt elaka smil

Får henne att lukta illa

 

Tillsammans med andra

ler hon

Skrattar

Försöker vara med

Pratar

utan att någon hör

 

Men allt De ser

Allt De hör

är Ensamheten

 

Rädda för smittan

För att Ensamheten ska

Fastna i dem

Förlama dem

 

 

Hon ler

Skrattar

Försöker desperat

Är med

Tillsammans

Men Utanför

 

Ensamheten luktar

Stinker

Gör att De Andra

Drar sig undan

 

 

 

Hon gömmer Ensamheten

under en blommig vacker blus

De ser ändå

De ser Ensamheten skymta

under blusen

Drar sig undan

Rädda att bli smittade

 

Hon smyckar Ensamheten

Med blommor

i vackra färger

Doftar gott

De andra hånar hennes försök

att dölja

Tycker hon verkar Desperat

 

 

Desperation skrämmer

 

Ensamheten har satt sina klor

i hennes rygg

 

Den Modige kan rädda henne

Den som vågar stå upp emot

rädsla

Den som vågar utsättas för

smitta

 

 

Den som vågar Möta Rädsla

Den som vågar face:a Ensamhet

Spotta på den

Den som inte är rädd

Den Modige kan rädda henne

 

Den som är rädd men vågar ändå

Den som envist håller fast

vid den som har

Ensamheten

fastnaglad

i sin kropp

 

Få vågar

Alla SER Ensamheten

Känner lukten av den

Skräms av den

Vill inte bli smittade

 

 

Till slut ger Hon upp

börjar mata Ensamheten

Låter den ta över

Bli hennes vän

 

 

Ensamheten

dödar till slut

Även om man matar den

Frodar den

Göder den

Lär sig älska den

 

På något sätt

dödar Ensamheten

En människas själ

 

Till slut

 

Slut

 

 

Flyktingsmugglarna – onda eller goda? /erviluca

flyktingar i båt 2

Är flyktingsmugglarna onda eller goda?

Människor som flyr ifrån sina länder för att det är krig, eller av andra anledningar, KAN lämna landet pga att det finns andra människor som hjälper dom. Det kostar mycket pengar. Kanske flyktingsmugglarna tjänar multum på det, men då borde dom ju sluta efter att ha smugglat ett par gånger…och leva på pengarna….

flyktingar i båt 3

Eller är det så att dom tar mycket betalt för att det kostar att fixa allt omkring smugglingen, och att dom egentligen är Goda Människor som bara vill hjälpa andra människor att fly?

FINNS det sjödugliga båtar i landet, som smugglarna KAN köpa/hyra/låna, eller fixar dom odugliga båtar för att dom inte hittar andra, och människor är så desperata så hellre en halvtaskig båt – innebärandes ett Hopp om att Överleva, men ändå riskera att drunkna – än att stanna i Helvetet?

flyktingar i båt 4

Och är det så att flyktingsmugglarna trycker in 50 människor i en lastbil av elakhet och illvilja eller beror det på att det var 1000 flyktingar som ville fly och dom kunde bara trycka in 50?

Går det att jämföra med Raol Wallenberg som räddade tusentals judar från förintelse? Var han smugglare? Var han ond i nazisternas ögon? Var han en ”flyktingsmugglare”? Då, alltså.

flyktingar i båt 5

Vad skulle hända om alla flyktingsmugglare slutade smuggla? Hur skulle då människorna ta sej ifrån sina länder?

Det är så konstigt att det är HEMSKT med flyktingsmugglare och att dom är ONDA, men när flyktingarna väl räddas av Dom Goda, så får dom vandra vidare – blir räddade!

”Du får inte ta dej ur landet, för det är förbjudet, men OM du gör det, hjälper vi dej!”

”Kliv inte på en Livsfarlig båt – för det är olagligt och farligt och du kan dö (!) – men OM du klarar dej, kan du bli räddad for ever and ever!”

Jag förstår inte.

Var är Livet? /erviluca

Nytt igen.

Nytt boende.

Vandrarhemstiden är förbi. Nu bor jag i en liten stuga i Romme. Stugan hittade jag på på blocket. Jag kontaktade ägaren, han ringde tillbaka, jag åkte och tittade. Klart på två röda.

Något kontrakt tyckte han inte att det behövdes. ”Det har inte behövts förut”, sa han. ”Sätt bara in hyran på mitt konto, så blir det bra sen”. Han är den där typen som Litar på folk. Där det räcker med ett handslag. Om ens det.

Nu har jag en egen liten stuga, med litet kök,ett litet vardagsrum och ett sovrum ovanpå. Vi trivs där redan, jag och hundarna. Den är sååååå Perfekt för en ensam kvinna med ett par hundar. Lagom litet. En stor stuga hade skrämt. Det blir så mycket mörker i ett större hus. När man är ensam. I den här stugan blir det ”lagom mörkt”.

Det första hundarna gjorde var att sniffa runt i hela stugan. ”Godkänt!”, sa dom sen. Därefter rusade dom ut och fick syn på en katt! Hyresvärdens katt. Den jagar vi! tjoade dom och jagade upp katten i ett träd! Jättenöjda. Matte var inte lika nöjd. Ja, dom var kopplade, men jag släppte kopplen – livrädd för att ramla igen! Hyresvärden, som just kom ut ur sitt hus, alldeles intill, bara flinade lite och konstaterade att ”..så kan det gå”.

Vi åkte till flygfältet och gick en ”långis”. Hundarna lyckliga!

På kvällen satt jag uppkrupen i soffan framför TV:n och började fundera på VAR livet försiggår någonstans, egentligen. På något sätt känns det som om det inte är här. Men var?

DET funderar jag på nu:

VAR försiggår Livet (och varför stavas försiggår med två g??) ? 

Hon bär världen på sin rygg (dikt) /erviluca


Hon bär Världen på sin rygg

Bågnar under trycket

Utåt leende och snygg

Bär alldeles för mycket

När hon inte vill och orkar

Smyger undan gömmer svaghet

Undanskymd hon tårar torkar

Rakryggad utåt ingen vet

Andras bördor väger lätt

Hon kan bära mycket

Egen börda rätt och slätt

Faller under trycket

90 200 /erviluca

telia2000

 

Riiiiiing, riiiiiiing, riiiiiing: ”Välkommen till Telia – for English press 8….Beskriv vad du vill ha hjälp med så kopplar jag fram dej…” säger en vänlig röst….

Jag bah: ”Eeeeeeeh, va?!?”

”….du kan också välja att knappa dig fram, tryck 1 för att…..”

Jag trycker 1 eller om det var 2 – det som jag tycker verkar ligga närmast det jag vill…typ.

”….tryck 1 för stabilt engagemang och 2 för nobelt avangemang och tryck 3 för snabela och tryck 4 för…..”

Jag bah….trycker! Jag vet inte om jag har ett fast eller jordat eller stabilt eller……

”….tryck 1 om du heter Örjan, tryck 2 om du har svarta skor, tryck 3 om du har ont i magen…”

Typ.

teliagrej

Jag chansar lite. Igen.

Måste det vara så jävla noga!? Kan man bara inte få prata med någon på TELIA, liksom??

”Ditt samtal är placerat i kö, du är nummer 18 i kön, väntetiden är beräknad till 13 minuter”.

Så jag väntar, och väntar, och väntar….och går under tiden. Promenerar. I skogen.

Till slut är jag nummer 1. Jippi! Jag orkade vänta! Give me five!

sladdar och grejer

”Hej, det är Jenny Alvarsson på Telia, vad kan jag hjälpa dej med?” säger en vänlig röst. Jag berättar mitt problem. Hon frågar om jag har fast anslutning, eller vad det heter, eller trådlös.

”Jag vet inte”, svarar jag. Det är ju sladdar och grejer och ett par boxar….Näe, jag vet inte. Dom ser väldigt fasta ut. Hon ber om mitt personnummer och får det. Hon konstaterar att det inte är fast utan löst (?), nej jag minns inte! Ja, jag VEEEET – jag ÄR tappad bakom en vagn. Flera gånger!

”Jag kopplar dej vidare till avdelningen för lösa abonnemang (eller vad det var)”, säger Jenny vänligt.

bredband

”Hej, det är Anna Karlsson på Telia, vad kan jag hjälpa dej med?” Jag berättar återigen mitt problem, varvid Anna ställer lite frågor. Jag svarar så gott jag kan och så vill hon ha mitt personnummer. Hon får det. Återigen är det fel ställe jag kommit till för jag ska vidare till blättan blättan bläh! Anna kopplar mej vidare.

”Hej, det är Tobias Andersson, vad kan jag hjälpa dej med?”

Jag drar hela fadderuttan igen och säger att jag hoppas att jag nu kommer att få hjälp eftersom han är den tredje jag pratar med. Alla är väldigt vänliga och trevliga men ingen har hand om just den lilla detaljen som jag vill ha hjälp med, tydligen.

sladd

Tobias ställer lite frågor. Jag svarar så gott jag kan. Sen vill han ha mitt personnummer. Sen säger han att det är inte han som har hand om just dom grejerna och sakerna utan det är Någon Annan och nu ska han koppla mej vidare! Wohoooo! Jippi! Just vad jag önskade!

”Hej, det är Bettan Jönsson, vad kan jag hjälpa dej med?”

Fadderittanfittan och fadderullanlej. säger jag.

Och så får jag hjälp. Typ.

Slut.

Ett Tidsdokument (eller tids-skutt) /erviluca

gamla brev

 

1957 till 1991 brevväxlade mamma med sin kompis, Lilian, i USA. Dom träffades på Sophiahemmet, blev bästisar, men sedan träffade Lilian en amerikansk snubbe och flyttade till USA. Därefter brevväxlade dom. För något halvår sedan skickade Lilian alla mammas brev till Lilsis. Varför hon skickade dom till henne, och inte till mamma, vet jag inte, men så blev det.

När Lilsis kom förrförra veckan för att hälsa på här i Sverige, och ta hand om mamma ett tag, hade hon med sej breven. När jag kom till Sala förra veckan frågade jag mamma om hon läst breven. ”Ja”, sa hon sådär lite halvengagerat. Inte konstigt att hon var ”lite halvengagerad” kanske, eftersom hon mår så himla dåligt nuförtiden.

gammalt brev

Jag var jättenyfiken på breven och frågade mamma om jag fick läsa dom, och om hon ville att jag skulle läsa dom högt. Det ville hon. Så jag började läsa, och läsa, och läsa….

Jag, 50+-årig dotter läser alltså brev för sin mamma 80+, som hon skrev till sin kompis, när hon var ca 22 år och uppåt…. Fascinerande! Det blir liksom ett litet ”tidshopp” på något vis.

brev 1

 

Mamma, 22-23 år beskriver i breven hur hon känner det inför att min storasyster ska födas, och sedan berättar hon om hur det är och känns efter Storsis födelse och hennes första år. Hon berättar också lite om pappa, som alltså då är en ”liten skitkorv” – näe, hon skriver inte så, men jag tänker att han bara var 21 år när mamma blev gravid, och 22 år när Storsis föddes! Oj oj oj, vilken liten skitkorv! Vad kunde dom om Livet egentligen, dessa småskruttar och småskruttor?!

brev 3

 

Pappa gick på Tekniska Högskolan och mamma var hemma med barnen, pluggade vidare på Sophiahemmet och fortsatte sedan ta hand om barn och hem. Pappa pluggade, spelade bridge och var mycket borta, vad jag förstår. Han levde liksom något slags ungkarlsliv på sidan om mamma och barnen.

Så föds jag! En glad skit, tydligen, som är ”lätt” och ”oftast glad”. Ett tag heter jag bara ”Lillan” och sedan blir det Anna ett tag och sen Eva. När mamma och pappa berättade om sina namnfunderingar för mej när jag var ung, sa dom att jag nästan fick heta Helena, vilket jag alltså alltid trott, men här har vi SANNINGEN: Jag höll på att bli en Anna eller en Eva!!

namn

Puh, vad jag är glad att dom ändrade sej. Jag är sååå nöjd med mitt namn och har alltid varit! Tack för det!

Sen har jag inte kommit längre. När jag slutade läsa var jag alldeles ny här på jorden….

Spännande fortsättning i nästa brev!

 

”Pröva!” säger dom /erviluca

Young boy learning on computer

Young boy learning on computer

Om man ger ett barn en mekanisk grej, så börjar barnet undersöka grejen – trycker, petar, försöker, ändrar, snurrar, drar, tittar, UNDERSÖKER – och ”vi” vet att många tekniska apparater TÅL att bli undersökta. Dom går för det mesta inte sönder (om man inte tar fram en skruvmejsel och börjar skruva sönder grejen förstås). Barn lär sej genom att UNDERSÖKA och pröva och testa.

färgtv

Jag minns när färg-TV kom, och fler kanaler och allt sånt. Det var FANTASTISKT, och för min mormor och morfar var det nästan som om ett rymdskepp landade i deras vardagsrum. Dom hade skaffat en FÄRG-TV och hade fått TVÅ kanaler. Det var på den tiden det inte fanns fjärrkontroll, utan MAN GICK FRAM TILL TV:n och bytte kanal genom att trycka på en knapp.

Jag satt framför TV:n med mormor och tittade på något, och alla människor på TV:n var tomatröda i hyn. Jag gick fram till TV:n för att ändra färginställningarna, då mormor tjoade: ”RÖR INTE TV:N!!”.

färgtv 3

”Men människorna är ju alldeles RÖDA. Jag tänkte ändra färginställningarna…”, sa jag – typ. Jag minns givetvis inte ordagrant eftersom det här var ”för hundra år sedan”, men på ett ungefär.

”DU FÅR INTE RÖRA NÅGONTING PÅ TV:N!” deklarerade mormor MYCKET bestämt, så det var bara för mej att backa och fortsätta titta på tomat-människorna. INGEN fick röra mormor och morfars TV-apparat. Den kunde gå sönder.

tvbox

När jag var hos min mamma häromdagen, hade hon köpt ny TV-box för ”mycket pengar”. Den var färdig-inställd. Jag råkade stänga av TV:n på ”fel sätt”, vilket innebar att mamma dagen därpå inte kunde sätta på TV:n på samma sätt som hon gjort förut. Detta gjorde henne mycket bekymrad och trots att vi fick på TV:n och allt blev som ”från början”, så rynkade hon pannan i djupa veck och förmedlade tydligt att det INTE var okey att göra på något annat sätt än att trycka på Rätt Knapp i Rätt Ordning. Annars kunde hela apparaten förstöras.

Utplånas, liksom. Möjligen explodera, med tanke på hennes bekymmersgrad. Typ.

Explosion

Jag både förstår den där ”rädslan” för att ”förstöra” och inte. Jag vet att man inte kan förstöra en apparat genom att trycka på olika knappar. Eller, det borde i alla fall inte gå. Och jag VET att de inte kan explodera (…eller kan den det…? Who knows for sure?!).

Men ändå är det som om jag lyckas med det ÄNDÅ!

”Pröva dej fram!” säger folk glatt när man fått en ny mobil eller en dator. ”Okey”, tänker man (jag) och gör det.

confusion

Grejen är bara att när man/jag ”prövar sej fram” glömmer man bort hur man kom Till Det Rätta Stället, för vägen dit var så lång, och trixig, och sen vet man inte hur man tog sej dit, eller hur man tar sej tillbaka. Eller nåt. Och så dyker det upp små rutor här och där, som ser Viktiga ut och som säger att man ska ”uppdatera” och såna saker, och då är det som om man ska veta vilka saker man MÅSTE uppdatera och vilka saker man bara ska trycka bort.

navelsträng1

Människor tycks FÖDAS med den kunskapen eftersom ”folk” liksom suckar när man uppdaterat fel saker, och säger ”Men den rutan ska du bara klicka bort! FÖRSTÅS! Det stod ju på din navelsträng i magen innan du föddes!!” Typ – verkar det som på deras sätt att säga det…Men på min navelsträng stod det…NADA!

förvirrad dator

Jag hittar inte tillbaka till Det Viktiga Stället i min dator, och ber om hjälp. Min chef sätter sej vid min dator och klickar och trixar och ”förstår inte vad som hänt” och ”vad har du gjort??” och ”varför kommer man inte fram här?” osv. Och tydligen har jag gjort något, och klickat på något och uppdaterat något (eller nåt sånt) som gjort att min dator är på ett Helt Annat Ställe i Cyberspace än den ska vara. ”Kom tillbaka!” liksom. Men hur?

Jag vet inte hur den hamnade där, även om det var jag som tog dit den. Liksom. ”Du är Väldigt Kreativ!” säger min chef glatt och säger att hela datorn måste ”om-bluttan-blättan-grejs”.

flicka vid dator

Barn klickar sej fram och LÄR SEJ. Varför gör inte jag det? Varför trasslar jag bara in mej mer och mer? Och varför hittar jag inte ut igen?

Navelsträngen förstås! För gammal. Född på 50-talet. Då fanns inte…navelsträngar färdigmonterade data-hjärnor…Typ.

volvo_in_call

Nu verkar det som om jag har raderat allt jag kört sedan den 7 augusti med ”min” Volvo, fast jag egentligen försökte komma till startpunkten för att klicka i om det var privata resor eller resor i jobbet? Hur jag gjorde det? Vet inte. Sorry. Men informationen är plötsligt borta. Cheferna visade mej häromdagen hur man klickade i små cirklar ”Privat” eller ”Arbete” – lätt som en plätt. Jag gjorde det, och sen kunde jag inte ”rullar vidare” på nästa sida, typ, och då…… *raderat*

Pust.

Snart kommer min chef att ångra att han anställde mej….

…om han inte redan gjort det.

im-sorry-miss-21724183

Grejen är alltså den att det verkar som om man KAN förstöra tekniska apparater genom att ”undersöka” och ”testa sej fram”….och man BÖR vara ”försiktig och lite respektfull” och kanske t o m ”rädd”. I alla fall om man är av en något äldre årgång.

Detta gäller dock inte barn och ungdomar, av någon underlig anledning! Väldigt orättvist! 😦

Jag förstår ingenting!

Och jag vågar inte berätta att all data om hur långt och vart jag kört med min Volvo sedan den 7 augusti tycks vara borta…I alla fall inte idag.

Känner mej lite trött och har huvudvärk, nämligen…

😛

Ibland blir det liksom allt på en gång /erviluca

Pungen liknar hjärnan /erviluca

Hur ska man kunna hålla allt i huvudet, när man dessutom ska fungera på jobbet?

Det gäller att vara sådär som MÄN är – såsom Mark Gungor ”Tale of Two Brains” beskriver – att dela upp varje grej i en enskild box i hjärnan, utan att boxarna rör varandra….Det skulle vara skönt att vara sån. Jag skulle vilja ha en box för varje grej just nu. Men tyvärr är jag kvinna och har ett virrvarr av trådar och tankar i hela hjärnan och ALLT är sammankopplat till ALLT. Jättebra ibland, men skitjobbigt andra gånger. Som nu.

Varje tanke leder till en annan tanke som snurrar iväg till en tredje som sammanblandar sej med den fjortonde. Och över allt detta vilar Känslor. Precis som Marc Gungor beskriver! Se den och förstå dej själv, eller din partner.

NU!

Just nu är det både oro över Viktiga Människor i Mitt Liv, samt försök till att hålla oron över pengar (eller snarare förlusten av dom) stången, glädje över Pennan samt försök till att fixa Nya Jobbet så bra som möjligt, som trängs i huvudet i en enda röra. Ibland kan jag fokusera på EN sak, ibland inte. Att INTE ha pengar skapar bekymmer och problem, kan jag lätt erkänna. Och att ha sådana problem är otroooooligt piiiinsamt! Det är nästan värre än att erkänna att man har syfilis (!) eller nåt sånt (det har jag inte).

Frustration /erviluca

När jag riktigt går igång kan jag oroa mej över allt, allt. Jag kan ha såna stunder. Dom är inte så många, men dom är intensiva och skitjobbiga. Då bekymrar jag mej till max, och i kubik en stund, och tänker att inget kommer någonsin att lösa sej, sådär otroligt effektivt och nytänkande, och under den stunden fångar jag inga dagar alls, ser inget hopp och vill bara gå och hoppa i sjön.

Tur att jag är sån badkruka! Minst 25 grader ska det vara.

Så "självklart"! /erviluca

I min ålder (och kanske i andra åldrar också….beroende på vem man är) VET man att ALLT går över och efter den här dagen kommer en till, och sedan följer en massa dagar till, och plötsligt har det gått 10 år och det man bekymrade sej för just den här dagen är ett minne blott, om ens det.

Och kanske man inte ens förstår hur man kunde oroa sej eller bekymra sej. Det behövdes ju bara lite TID. Typ. I alla fall ibland. Eller nåt.

Fast ibland behövs det pengar också….

Så var vi där igen.

Uppe i det blå…. /erviluca

question1_52271093

Jag pratar rätt ut i luften, i bilen. Så är det i moderna bilar. I alla fall i Volvo. I alla fall i min Volvo.

Man kopplar ihop sin mobil med datorn i bilen på nåt vänster och sen – VOALA! – så kan man prata rätt ut i luften när mobilen ringer. Fast först måste man trycka på ”OK-knappen”, men det går skitlätt! Sen sitter man där och skriker rätt ut och får svar from above. Liksom. Viktigt är att inte prata Hemligheter om man har en passagerare…

Man kan också trycka på en knapp där det är en man i profil som har öppen mun. Sen kan man säga något rätt ut. Idag sa jag: ”MOBIL” (eller sa jag ”TELEFON”? Minns inte). Då dök alla människor jag har i mobilen upp i en rad på displayen och sen var det bara att rulla fram till rätt person och klicka på ”OK”. Okey-rullknappen sitter på ratten. Ifall du undrar.

CNV00012

Jag ringde Mellan, för han hade SMS:at mej att han fått tid för sin FÖRSTA anställningsintervju (HÅLL TUMMARNA ALLIHOP!) i morgon. Vi pratade lite om det och jag gav lite råd på hans ofrågade frågor. Tyyyypiskt mammor (och pappor)!

Sen frågade han var jag var och när jag skulle komma hem. Jag tyckte det var en lite´konstig fråga eftersom jag varit i Dalarna nu varje vecka sedan första veckan i augusti, men jag svarade ändå att jag var i Dalarna.

dcd6f-cell-phone-zoom

Han var tyst något längre än vanligt – som om han tänkte – och sen sa han: ”När kommer du hem då?

”På fredag, som vanligt!” svarade jag.

Sen var han lite extra tyst igen och så sa han:

”Jag trodde du var i Borlänge, typ….”

”Ja, jag är i Borlänge i DALARNA!” svarade jag.

”Jahaaaa! Ligger Dalarna i Borlänge?” sa han och lät överraskad.

Ja, han har gått 10 år i grundskolan och 3 år i gymnasiet.  Jag lovar!

image

 

”Eeeeeeh, Borlänge ligger i Dalarna, precis som Falun och alla andra ställen jag åker runt till nuförtiden på mitt nya jobb… Jag jobbar i DALARNA!” sa jag förklarande.

”JAHA!” sa han, som om det gick upp ett ljus plötsligt. Sen la han till: ”Det är ju LÅNGT bort!!”

”Eeeeh, ja, jag vet!” sa jag och sen sa jag ”God dag Yxskaft!” NOT! ”Det är därför jag är här hela veckorna och kommer hem på fredagar”, förklarade jag.

 

”Jahaaaaaa!” sa han.

himmel

 

Ja, han är väldigt mycket ”uppe i det blå” och ”någon-annan-stans-än-vi-vanliga-dödliga”….men ändå! Det tog alltså 1,5 månad för honom att fatta att jag jobbar i Dalarna nuförtiden….

Jag undrar om han vet vad jag jobbar med…. 😛

 

Fotnot, typ

…………………………………………………………………………………………………………………..

För er som inte känner till mej och min familj: Mellan är MIN SON och har bott med mej dom senaste….19 åren! Och, ja, jag pratar med honom. Och ja, jag har berättat för honom om mitt nya jobb – när jag fick det, och inför att jag skulle börja, och varje helg sedan jag började.

NU gick det alltså upp för honom VAR jag jobbar.

MEN….vet han med VAD???

Det blir spännande att höra!

To be continued…..