Jag VISSTE det!
Jag VISSTE att han skulle säga ”rätt” saker och få mej att ”hitta rätt” inuti.
Tack, Pennan! 🙂
Sen ringde Lilsis. Hon är hos mamma den här veckan och förra. Mamma är sjuk. Väldigt dålig. Hon åker in till akuten varje vecka – ibland flera gånger. Där träffar hon en ny läkare varje gång, som ändrar medicineringen och så skickas hon hem igen. Därefter mår hon dåligt. Igen. Ungefär samma likadant, fast kanske lite annorlunda ibland, men ändå skitdåligt. Skit – skitdåligt! Så dåligt att hon bara ligger på rygg och koncentrerar sej på att andas. Och så är det så i några dagar och så står varken hon eller Lilsis (eller vem det nu är som är med henne för tillfället) ut längre, och då blir det en färd till akuten igen. Och så börjar man om.
Ska det vara så?
Tydligen.
Vi systrar ska träffas på lördag, hos mamma, och prata om vad och hur vi ska göra. Hur kan vi hjälpa mamma på bästa sätt och ändå fortsätta med våra liv, s a s? Dessutom ska vi umgås, och speciellt kul är det givetvis att träffa Lilsis, som i vanliga fall befinner sej i fantastiska Florida, i sitt fina hus, med en pool, vid en kanal där deras båt ligger, och där dom också sitter på kvällarna, tittar på solnedgången i värmen och tar en drink eller två, med grannarna…och bara lever ett härligt liv!
Nu är hon i Sverige, med en sjuk mamma, i grått väder, instängd…. Hej och hå!
Vi bestämde att gå promenad när jag kommer till Sala, med hundarna! Vi pratade om hur HÄRLIGT det är att gå långa promenader med hundar och ”bla bla bla…..”. Sen kom jag på det: ”Meh! Jag har ju en fraktur i knät! Jag går ju på kryckor!”
Shit, det glömde jag liksom.
Men då sa Lilsis att HON kan gå promenad med hundarna! Skönt (för dom). Jag kanske kan låna en Segway av någon och åka med….? 😉
I morse vaknade jag tidigt. Typ 4. Förstod inte varför. Jag brukar sova tills klockan/mobilen surrar. Då fick jag ett SMS. Det var från Storing, som tagit hand om hundarna nu i 2 veckor. Det var kris. Och jag hade det på känn. Storing är ju faktiskt allergisk och det märktes redan när jag hämtade honom på Arlanda för fyra veckor sedan….
Ändå ställde han upp och tog hand om hundarna, när jag inte kunde ha dom (pga frakturen i knät)! Han har nyst och hostat och det har kliat i ögonen och han har haft svårt att andas. Men han har kämpat vidare. I natt fick han nog! Han orkade inte och ”kastade” ut hundarna ur sitt sovrum. Hundarna blev förtvivlade och började ”låta”! Storing blev sur och arg – både på hundarna (!), på Mellan (som inte tog över) och säkert på mej också, som lämnat honom i denna situation. Dessutom skulle han upp och jobba idag. På ett nytt jobb. Of course! Stackarn!
Han är en hjälte – Storing. En kämpe! Puss på dig min älskling! ❤
Hundarna mår nu inte bra. Dom längtar efter mej (och jag efter dom). Dom beter sej inte så bra, utan skäller och gnäller och bajsar inne. Det är ett tydligt tecken på att det inte är bra. Nu vill jag bara åka hem och hämta dom, och aldrig mer lämna dom. Typ. Och snart åker jag. Ska bara jobba lite först.
Helgen blir lika intensiv som alla andra helger varit sedan jag träffade Pennan, två barn blev vuxna (gick ut skolan fullkomlig) och arbetslösa och jag började på Nya Jobbet i Dalarna. Näe, lite mer intensiv faktiskt, eftersom jag ska svänga över till mamma också (vilket jag i o f s gör ändå en gång i veckan, på väg till, eller från, Dalarna).
Snacka om skillnad!
För ett halvår sedan satt jag i soffan och glodde på TV hela helgerna. Näe, inte HELA hela, utan halva hela helgerna gick jag långa promenader i skogen. Men resten.
Nu står min soffa där hemma helt tom. Och ensam. Och övergiven.
Men inte jag! 🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 