Hur ska man kunna hålla allt i huvudet, när man dessutom ska fungera på jobbet?
Det gäller att vara sådär som MÄN är – såsom Mark Gungor ”Tale of Two Brains” beskriver – att dela upp varje grej i en enskild box i hjärnan, utan att boxarna rör varandra….Det skulle vara skönt att vara sån. Jag skulle vilja ha en box för varje grej just nu. Men tyvärr är jag kvinna och har ett virrvarr av trådar och tankar i hela hjärnan och ALLT är sammankopplat till ALLT. Jättebra ibland, men skitjobbigt andra gånger. Som nu.
Varje tanke leder till en annan tanke som snurrar iväg till en tredje som sammanblandar sej med den fjortonde. Och över allt detta vilar Känslor. Precis som Marc Gungor beskriver! Se den och förstå dej själv, eller din partner.
Just nu är det både oro över Viktiga Människor i Mitt Liv, samt försök till att hålla oron över pengar (eller snarare förlusten av dom) stången, glädje över Pennan samt försök till att fixa Nya Jobbet så bra som möjligt, som trängs i huvudet i en enda röra. Ibland kan jag fokusera på EN sak, ibland inte. Att INTE ha pengar skapar bekymmer och problem, kan jag lätt erkänna. Och att ha sådana problem är otroooooligt piiiinsamt! Det är nästan värre än att erkänna att man har syfilis (!) eller nåt sånt (det har jag inte).
När jag riktigt går igång kan jag oroa mej över allt, allt. Jag kan ha såna stunder. Dom är inte så många, men dom är intensiva och skitjobbiga. Då bekymrar jag mej till max, och i kubik en stund, och tänker att inget kommer någonsin att lösa sej, sådär otroligt effektivt och nytänkande, och under den stunden fångar jag inga dagar alls, ser inget hopp och vill bara gå och hoppa i sjön.
Tur att jag är sån badkruka! Minst 25 grader ska det vara.
I min ålder (och kanske i andra åldrar också….beroende på vem man är) VET man att ALLT går över och efter den här dagen kommer en till, och sedan följer en massa dagar till, och plötsligt har det gått 10 år och det man bekymrade sej för just den här dagen är ett minne blott, om ens det.
Och kanske man inte ens förstår hur man kunde oroa sej eller bekymra sej. Det behövdes ju bara lite TID. Typ. I alla fall ibland. Eller nåt.
Fast ibland behövs det pengar också….
Så var vi där igen.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Hade en andakt på en dagträff idag. Och pratade just om detta att bekymra sig. Vi gör oss bekymmer för allt möjligt. Med anledning eller utan. Och då tappar vi fokus på det eviga. Men det är svårt när livet tränger på…
GillaGilla
Jag är nog i grund och botten rätt bra på att INTE oroa mej, när jag jämför med andra som ständigt oroar sej över allt och inget. Det är ju liksom energislöseri, för det hjälper INGEN att oroa sej. MEN ibland oroar jag mej och då gör jag det otroligt intensivt – en kort stund! Det bara kommer och så blir ORON enormt stor och fokuserad. Jag kan tänka att det är liksom bättre än att oroa sej jämt. Men den stunden då jag hamnar där, är det tufft…. Det blir så fokuserat.
GillaGilla
Tittade på filmen, skrattade och kände igen mig. Men frågade mig också om det är medfött/genetiskt ELLER om det är inlärt/hör till vår kultur?
GillaGilla
Jag har sett den där och han är bra!! 😀
GillaGilla