”Jag är Olyckan, Ole-dolyckan. Akta´re för mej, annars händer det – en GREJ!!”
I morse när jag kom till jobbet, sa en av cheferna: ”Hej Olyckan!”. Det var verkligen Spot on.
Sedan jag började jobba här i Dalarna har jag råkat ut för grej efter grej. Efter den sista ”grejen” satte jag mej ner och ifrågasatte vad det är jag ”ska lära mej”, som jag inte lär mej (tydligen), om det är så att Något styr, och att man ska ”lära sej av Livet och dom Utmaningar man utsätts för”, och så ”får man en läxa” och om man inte lär sej den, får man ytterligare ”en läxa”.
VAD ÄR DET JAG SKA LÄRA MEJ??
Det här har hänt sedan jag började jobba här i Dalarna:
- Körde över min Alldeles Nya laptop med bilen (ja, den gick sönder).
- Ramlade på en ”mattkant” på jobbet, så att jag fick en spricka i ett revben.
- Blev neddragen av hundarna i ett dike. Jag ramlade så illa att jag fick en fraktur i ena knät. Det andra blev också rätt tilltygat….
…och så det sista, som hände i torsdags:
4. KROCKADE med bilen! Den Alldeles Nya Volvon. Anno 2015. Splitterny!
Dom andra olyckorna har jag skrivit om, så nu berättar jag om olycka nr 4:
Det var i torsdags. Jag var på väg från jobbet, och tänkte åka till Den Nedlagda Flygplatsen för att gå en långpromenad med hundarna. Jag kör på en motorväg – ”tralalalalaaaaa”, liksom – så säger det ”PANG! KRASCH!” och jag förstår ingenting!
Det ryker i bilen och jag tittar mej omkring: Jag har krockat! Det säger ”TILT” i huvudet för det är fullkomligt Obegripligt!
Krock-kuddarna har utlösts och det ”brinner” – ryker – och det luktar illa.
Jag hör en röst from above:
-Vad har hänt?
Jag svarar: ”Jag vet inte”. Och jag vet heller inte vem det är som pratar.
-Det är Volvo on Call, och vi har fått meddelande om att du har krockat. Hur mår du?
-Eeeeeh, vet inte…..
-Är du skadad?
-Eeeeeh, vet inte…..tror inte det….
-Ska vi kalla på en ambulans?
-Eeeeh, vet inte….det ryker här….brinner, tror jag….
-Ska vi kalla på polis eller bärgningsbil?
-Eeeeeeh, vet inte……
-Jag kallar på bärgningsbil.
-Ooookey…..
Jag är fortfarande så förvirrad och förstår inte vad som hänt eller vad jag krockat med! Jag körde ju bilen helt normalt nyss!
En kille kommer fram till min bil och säger:
-SÅG du inte mej?!?
-Eeeeeh, näe! Du tror väl inte jag körde in i dej med FLIT?!? svarar jag lite irriterat (och tycker det är en korkad fråga, men tänker senare att han ju också var i chock).
Killen går iväg igen.
Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns lite trångt över bröstet och jag hostar och är torr i halsen. Jag kliver ur bilen. Kommer att tänka på hundarna; hur mår dom, liksom?
Jag går bak och öppnar bakluckan. Hundarna SKAKAR. Dom är i chock, precis som jag. ”Ska jag ta ut dom?” tänker jag. Men vi står mitt på vägen så det är kanske ingen bra idé….tror jag att jag tänker.
En bärgningsbil dyker upp. Killen i den bilen kommer ut och ställer en massa frågor. Jag kan inte svara på någon.
– Vet´nte
-Vet´nte
-Vet’nte
Jag hör att killen, vars bil jag kört på, och den som stod framför ska köra till en parkering i närheten för att ”skriva papper”, så det bestämmer jag mej också för att göra.
Kör dit. Krock-kuddarna hänger ut, fronten är lite tilltryckt, det luktar illa i bilen, men den går att köra.
På parkeringsplatsen fortsätter jag vara förvirrad. Jag plockar dock ut två skakande hundar ur hundburen och känner igenom dom. Dom verkar oskadade. Fiona hostar upp vitt skum upprepade gånger och det rinner vitt skum ur hennes nos.
Jag skäms.
Jag vill gå upp i rök.
Jag vill inte kontakta min chef.
Jag superduperskäms!
Jag vill skruva tillbaka tiden och klockan.
VAD-FAAN-VAR-DET-SOM-HÄNDE!?!
Jag såg ingen bil framför mej!!
Men jag körde rätt in i en stillastående kö! Eller så blev det en sån där Plötsligt kö! Jag vet inte. Jag satt och körde och plötsligt var det en stillastående bil framför mej, fast jag såg inga stopplysen eller nåt!
FAAN!
Jag har ont i bröstkorgen, men kan andas bra. Ingen spricka i något revben. Inte ont i nacken alls. Känner mej Hel, men chockad.
Vi skriver papper. Alla är omtumlade.
Dom andra åker iväg.
Jag står kvar med bärgningsbilen. Han säger att jag INTE kan köra min bil.
”Nähä!”
Liksom.
Så han tar bilen på sin bärgningsbil. Jag åker med. Hundarna sitter i min bil, på bärgningsbilen, superchockade!
Bärgningsbilskillen kör oss hem.
Sen ska han köra bilen till Volvo-verkstan.
Jag går hem med hundarna. Kliver in i min lilla stuga och sätter mej på soffan. Vill gråta men kan inte. Förstår ingenting och undrar fortfarande vad som hände.
Och tycker att Livet är rätt….tufft….nu.
”Hur faan ska jag våga gå ut i morgon, och nästa dag och nästa?”
Liksom.
Jag är en fara för mej själv och alla andra.
Typ.
Men allt löser sej.
Allt.
Till slut.
Utom då man dör.
Fast det gjorde jag inte.
Och förresten kan en lösning ibland vara döden.
Men det är lite läskigt att vara jag just nu.
Jag känner mej lite omtumlad och bräcklig, och som om jag är en fara för mej själv och alla andra….
Och plötsligt minns jag vad en terapeut sa till mej för några år sedan:
”Du måste våga visa din svaghet. Inte bara vara Stark och Duktig hela tiden.”
Är det DET jag ska lära mej?
Eller är det att lära mej be om hjälp? För det kämpar jag också med….
Men visst kan jag väl visa mej svag nu va, Pennan?
Och visst har jag bett om hjälp?
I alla fall lite grann….
Så, Kära Ödet/Gud/Den Allsmäktige ; Nu har jag lärt mej!
Tack för läxan.
Det räcker nu.
Amen!
PS. INGEN av bilderna är från MIN krock! Alla krockbilder är googlade. DS.
erviluca #mammatillfyrakillar 