RSS Flöde

Ett Tidsdokument (eller tids-skutt) /erviluca

gamla brev

 

1957 till 1991 brevväxlade mamma med sin kompis, Lilian, i USA. Dom träffades på Sophiahemmet, blev bästisar, men sedan träffade Lilian en amerikansk snubbe och flyttade till USA. Därefter brevväxlade dom. För något halvår sedan skickade Lilian alla mammas brev till Lilsis. Varför hon skickade dom till henne, och inte till mamma, vet jag inte, men så blev det.

När Lilsis kom förrförra veckan för att hälsa på här i Sverige, och ta hand om mamma ett tag, hade hon med sej breven. När jag kom till Sala förra veckan frågade jag mamma om hon läst breven. ”Ja”, sa hon sådär lite halvengagerat. Inte konstigt att hon var ”lite halvengagerad” kanske, eftersom hon mår så himla dåligt nuförtiden.

gammalt brev

Jag var jättenyfiken på breven och frågade mamma om jag fick läsa dom, och om hon ville att jag skulle läsa dom högt. Det ville hon. Så jag började läsa, och läsa, och läsa….

Jag, 50+-årig dotter läser alltså brev för sin mamma 80+, som hon skrev till sin kompis, när hon var ca 22 år och uppåt…. Fascinerande! Det blir liksom ett litet ”tidshopp” på något vis.

brev 1

 

Mamma, 22-23 år beskriver i breven hur hon känner det inför att min storasyster ska födas, och sedan berättar hon om hur det är och känns efter Storsis födelse och hennes första år. Hon berättar också lite om pappa, som alltså då är en ”liten skitkorv” – näe, hon skriver inte så, men jag tänker att han bara var 21 år när mamma blev gravid, och 22 år när Storsis föddes! Oj oj oj, vilken liten skitkorv! Vad kunde dom om Livet egentligen, dessa småskruttar och småskruttor?!

brev 3

 

Pappa gick på Tekniska Högskolan och mamma var hemma med barnen, pluggade vidare på Sophiahemmet och fortsatte sedan ta hand om barn och hem. Pappa pluggade, spelade bridge och var mycket borta, vad jag förstår. Han levde liksom något slags ungkarlsliv på sidan om mamma och barnen.

Så föds jag! En glad skit, tydligen, som är ”lätt” och ”oftast glad”. Ett tag heter jag bara ”Lillan” och sedan blir det Anna ett tag och sen Eva. När mamma och pappa berättade om sina namnfunderingar för mej när jag var ung, sa dom att jag nästan fick heta Helena, vilket jag alltså alltid trott, men här har vi SANNINGEN: Jag höll på att bli en Anna eller en Eva!!

namn

Puh, vad jag är glad att dom ändrade sej. Jag är sååå nöjd med mitt namn och har alltid varit! Tack för det!

Sen har jag inte kommit längre. När jag slutade läsa var jag alldeles ny här på jorden….

Spännande fortsättning i nästa brev!

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Ett svar »

  1. Min mamma har aldrig berättat om sitt liv för mig. Kul att dessa tidsdokument finns kvar. Tänk på min lillasyster som fick heta Anna-Eva!

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: