Nytt igen.
Nytt boende.
Vandrarhemstiden är förbi. Nu bor jag i en liten stuga i Romme. Stugan hittade jag på på blocket. Jag kontaktade ägaren, han ringde tillbaka, jag åkte och tittade. Klart på två röda.
Något kontrakt tyckte han inte att det behövdes. ”Det har inte behövts förut”, sa han. ”Sätt bara in hyran på mitt konto, så blir det bra sen”. Han är den där typen som Litar på folk. Där det räcker med ett handslag. Om ens det.
Nu har jag en egen liten stuga, med litet kök,ett litet vardagsrum och ett sovrum ovanpå. Vi trivs där redan, jag och hundarna. Den är sååååå Perfekt för en ensam kvinna med ett par hundar. Lagom litet. En stor stuga hade skrämt. Det blir så mycket mörker i ett större hus. När man är ensam. I den här stugan blir det ”lagom mörkt”.
Det första hundarna gjorde var att sniffa runt i hela stugan. ”Godkänt!”, sa dom sen. Därefter rusade dom ut och fick syn på en katt! Hyresvärdens katt. Den jagar vi! tjoade dom och jagade upp katten i ett träd! Jättenöjda. Matte var inte lika nöjd. Ja, dom var kopplade, men jag släppte kopplen – livrädd för att ramla igen! Hyresvärden, som just kom ut ur sitt hus, alldeles intill, bara flinade lite och konstaterade att ”..så kan det gå”.
Vi åkte till flygfältet och gick en ”långis”. Hundarna lyckliga!
På kvällen satt jag uppkrupen i soffan framför TV:n och började fundera på VAR livet försiggår någonstans, egentligen. På något sätt känns det som om det inte är här. Men var?
DET funderar jag på nu:
VAR försiggår Livet (och varför stavas försiggår med två g??) ?
erviluca #mammatillfyrakillar 