RSS Flöde

Månadsarkiv: augusti 2015

Just nu – just idag/erviluca

Postat den

erica-pc3a5-jobbet-2012.jpg

 

När man är 50plus vet man att allt som är idag, går över på något sätt – blir sämre, blir bättre, blir annorlunda.

Även om känslorna kan skrika att det är OMÖJLIGT eller HOPPLÖST eller HELT FANTASTISKT i stunden, så VET hjärnan att ”allt går över” eller så lär man sej leva med det.

tspiralimetravel

Även om man ska leva i NU:et, så är det bra att veta att NU:et går över. NU:et blir Något Annat i morgon – när jag vet mer, kan mer, förstår mer….när Tiden fått göra sitt.

Och ändå har jag svårt att vänta. Ibland.

En vårdag 130420 040

Just i NUET kan jag inte gå mina härliga långa skogspromenader. Just i NUET måste jag mest sitta still och vänta, på att benet ska läka. Men jag vet också att om 1 år är allt bra och jag går på benet igen, så jag måste ha tålamod och stå ut och göra det bästa av idag.

image

Hundarna förstår ingenting och jag får för mej att Fiona deppar. Hon ligger på olika ställen i lägenheten, sover, vilar, tittar på mej och undrar. Ser det ut som. Våra promenader brukar vara ”LYCKA!”. Hon brukar skutta iväg och komma tillbaka, med ”Lycka” strålande ur ögonen. Nu är det liksom…tomt – ledsamt – i ögonen.

Två gånger har en Dogwalker gått entimmespromenader med hundarna. Då har Fiona verkar lite nöjdare, men det är ändå inte bra nog, för Lycka är att springa lös, med matte, i skogen!

Lucas

Nu har Storing lovat att ”ta” promenaderna, och det blir bra, men inte bäst. Det vet jag. För Fiona och jag har Something Special ihop.

Milton klarar allt. Han klarar bara korta promenader med främlingar, inga promenader alls ibland, ändrade förhållanden hit och dit. Han är en hund som Gillar Läget och finner sej i det som ÄR. Han lever NUET och funderar inte på igår eller i morgon.

image

Jag ska åka tillbaka till Borlänge, utan hundarna, alldeles ensam. Lämna hundarna hemma. Det blir Annorlunda. Kanske lite skönt, ibland. Att bara vara. Men dom är ju ändå jag. Hundarna och jag är ETT. Det ska liksom vara VI. Med hundarna är jag aldrig ensam.

Nu ska jag åka upp till Borlänge ensam. På riktigt. Det blir Annorlunda.

image

Tur att jag har Pennan nu. För då känner jag mej inte ensam i hjärtat. Ensam, utan hundar, och i hjärtat, hade nog gjort ont.

Att vara ensam i hjärtat känns värst. Ensam i hjärtat, men med hundar, går bra. Ensam i hjärtat och utan hundar hade gjort ont.

Nu känns det bra ändå. 🙂

 

 

 

 

Annonser

Vem är du? /erviluca

Postat den

?????????????????

Vem ÄR du, som:

– säger ”bitch” och ”hora” till en tjej bara för att du tycker att hon inte ser ut som du önskar?

– kräver sex med din tjej, fast hon inte vill?

– slår din tjej och säger att ”det var hon som….(provocerade)”?

– tränger upp tjejen mot väggen och kräver sex där och då, när ni är fulla båda två, fast hon sagt ”nej” en massa gånger?

?????????????????

– straffar tjejer/kvinnor genom våld och sexövergrepp?

– tycker/kräver att kvinnor ska täcka delar av sin kropp?

– tycker/kräver att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män?

– kastar tomat eller andra saker på en ung tjej på scenen bara för att du inte gillar hennes åsikter (sång)?

– skriker ”Visa Pattarna” till random tjejer, på scenen eller utanför för att vara cool (???? eller vad???)??

?????????????????

VILKA ÄR NI??

Ni fegisar som utnyttjar er fysiska styrka för att kränka en annan människa, eller för att få som ni vill när ni vill det? Vilka är ni???

Vilka är ni som tycker att vi (svenskar) är mer värda än andra människor, som råkar vara födda på andra platser på jorden?

Vilka är ni som stänger gränserna för människor som i panik flytt sitt land? Är vi inte alla MÄNNISKOR?

?????????????????

Vilka är ni?

”Alla” tycks vara EMOT ovanstående, och därför undrar jag vilka är NI?

Jag utgår ifrån att NI är ena riktiga fegisar – såna som smyger runt i mörkret, gömmer sej i anonymitet och öppet ställer samma frågor som ovan, men inuti kränker andra och utsätter andra för övergrepp på olika sätt; kränker, hotar, skadar….

Tänk om det handlade om din syster, din dotter, din mamma….? Tänk om det handlade om din bror, din son, din pappa? Och du menar ”Jamen nu gör det ju inte det….”.

VEM ÄR DU???

 

What doesn´t kill you…. /erviluca

Postat den
funny-what-doesnt-kill-you-quote

….hurt you!

Eller hur var det nu?

Om jag bestämmer mej för att Ödet/Gud –  ja, ”Den-som-bestämmer-och-styr” – helt enkelt vill SÄGA/FÖRMEDLA ett budskap/en lärdom till mej, så antar jag dom är två. Budskapen alltså:

  1. Tålamod. Jag måste lära mej tålamod. Jag har en ÄNGELS tålamod med Andras Bekymmer och Trassel och tillkortakommanden, och som mamma tycker jag faktiskt att jag har haft ett oändligt tålamod, men med mej själv….Uj uj uj! Och med saker jag VILL GÖRA eller vill ska hända, eller när jag väntar på något….Tååålamod! Need to learn.
  2. Be om hjälp. Jag har, sedan jag var 3 år ungefär velat/kunnat klarat ALLT själv! Självklart har jag ungefär 2396 ggr både velat ha hjälp, och önskat hjälp och stöd, men dom gångerna + 3457 ggr till har jag inte klarat av att be om hjälp – alternativt så har jag bett EN människa om hjälp, på ett otydligt sätt, som kan tolkas på alla möjliga sätt…. och har jag då fått ett litet nej, har jag fallit ner, som Alice i Underlandet, i en håla under jorden där jag slagits mot än den ena, än det andra. Typ. Sen har jag klarat av själv. Alltid! Och att vänta på någon som ”bara ska….” innan jag får hjälpen, är nästintill omöjligt. Så dessa två kunskaper hör tätt ihop för mej.

asking for help

För övrigt har jag gjort ALLT själv. ”Kan själv!”. Orkar INTE vänta in att någon ska vilja, kunna eller se att jag     behöver hjälp. Och jag HATAR att tjata om hjälp! Vilket jag, typ aldrig, gjort….förrän igår, då jag var tvungen att tjata några gånger på sönerna….iallafall lite grann….och jag ser framför mej veckor – kanske månader (!) av att träna på att be om hjälp.

*ryser av obehag*

Vad har hänt då?

Broken ribs

Skrev jag om revbenet? Hm…. Kanske inte. Kort resumé: För någon vecka sedan snubblade jag på en mattkant på jobbet, vred till foten, ramlade i golvet med ett TJONG och slog i båda handlederna, båda knäna, varav det ena började blöda, vänster kind samt bröstkorgen. Efteråt låg jag kvar en stund på golvet, för att jag trodde jag skulle svimma, men gjorde det inte, och hasade mej sen fram till en fåtölj och satt där en stund och kände efter var det gjorde ont osv. Konstigt nog kändes det inte värst i bröstkorgen just då…..

….men nästa dag: AJ! Kunde bara andas högst högst upp i lungorna – resten gjorde skitont! Konstaterade att jag måste ha fått en spricka i ett (eller flera?) revben och visste (av erfarenhet: Been there – done that) att inget behöver göras, utan det är bara att vänta och läka.

Alla rörelser efter det här ackompanjerades av ”aj-aj-aj!” högt eller bara inuti.

Tre gånger till har jag snubblat till på den där jävla mattkanten! Andra snubblar inte. Inte vad jag hört iallafall. Jag gick och önskade det i några dagar så att jag inte skulle känna mej så klumpig/dum, men icke! Jävla mattjävel! Det är faktiskt en nedsänkning för mattan där och mattan är nog lite för tunn, för det är ett GUPP där. Jävla Gupp!

Jaha.

Sen körde jag ju över min laptop också. Fast det var innan snubblet.

Jag packade in i bilen: Ett gäng väskor ställde jag till vänster om bilen, och laptopväska mm ställde jag till höger om bilen, varefter jag lät hundarna hoppa in där bak, där dom har sin egen ”koja”. Jag pratade lite med dom, som jag alltid gör, fyllde på med vatten, stängde burluckan och därefter bakluckan. Gick till Vänster om bilen, öppnade bakdörren och kastade in väskorna där, i baksätet. Öppnade fram och hoppade in och körde….”GUPP!”. Jag körde över något!! ”Jävlar – en katt!” tänkte jag och stannade bilen och hoppade ur. Nej, ingen katt – en laptop! Shit pommes frites! Jag tittade snabbt på laptopen och konstaterade att den var hel, pustade ut, la in den i bilen och körde.

Den var inte hel. Den var ganska skadad. Den Helt Nya Laptopen.

Cloetta-text II

Det med detta (ta det rätta – ta en Cloetta!)

Eftersom min dator inte funkade, sa min chef att jag fick låna någon annans. Det var ju så många på semester. ”Du kan säkert låna Malins!” sa någon. Jag tog Malins laptop, trasslade mej in i den, på något sätt – hur vet jag inte, men skrev på den i ett par dagar. Sedan kom Malin tillbaka….. Javissstja! Det har jag redan skrivit om!

Jag tror jag slog i huvet häromdagen också.  😉

Cartoon girl walking a dog in park tolking on the cellphone

I förrgår gick jag en något längre hundpromenad på lunchen. Eftersom en gammal (fast ”ung”, fast min ålder…) kompis till mej hade messat att hon var ledsen och orolig över en kille, passade jag på att ringa henne och vi pratade och pratade, och jag gick och gick, och så pratade vi. Hela promenaden blev Ett Enda Prat. Jag BRUKAR inte prata i mobilen när jag går. Jag gillar det ö h t inte någé vidare, men ”a friend gotta do what a friend gotta do”, liksom.

Cartoon Woman Tripping Clipart

Jag TROR att det var pga min okoncentration på hundarna, som jag föll, för när jag kopplat hundarna, efter skogspromenaden, och vi gick på en grusväg, ryckte dom plötsligt till så hårt att jag fullkomligt FLÖG iväg! Mobilen flög all världens värld och jag SKREK, när jag försökte hålla balansen och sprang-ramlade ner för ett dike där jag sedan låg, i en hög, hållandes hundarna i kopplena fortfarande.

Fiona och Milton september 2013 043

Först SKREK jag på dom, för jag var så ARG!! Dom hade satt sej ner och tittade i himlen, som om dom inte gjort något…. Jag SKREK igen sen för att det gjorde ONT överallt!! Och sen försökte jag gråta, för att det gjorde så ont, men det gick inte. Det går tydligen inte att gråta när man har riktigt ont!

Jag låg där en lång stund och kände efter och funderade och hade ont. Jag funderade på hur jag skulle ta mej upp, var jag var skadad, var det gjorde ont och HUR FAAN JAG SKULLE TA MEJ UPP ur diket. Och så var det ju det där med revbenet också…

.ApplyToKnee Step 4.jpg

…och det gjorde så JÄVLA INIHELVETES ONT i ena benet! Det andra blödde det ifrån, men det gjorde inte lika ont. Jag försökte rulla runt i en bra ställning för att försöka krypa, men då gjorde det ont här och där och överallt.

För att göra en låååång (som det kändes) historia kort, så tog jag mej upp ur dik-fanskapet, ilsket fräsande åt hundarna, som just då var till SALU. Dom verkade inte fatta något. Fiona, som brukar ”tycka synd” om mej när jag skriker eller gör mej illa, genom att pussa på mej och nervöst hoppa runt mej, nonchalerade mej helt! Jävla hundjävel!

45874-knasighund

Milton fattade NOLL, som vanligt, och accepterade läget: ”Jaha. Ska matte ligga här nu. Okey, då lägger jag mej också här.”

Jag kom till slut upp på vägen igen, och has-haltade med små myggsteg hemåt och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont!

Hjärnan gick i 180: ”Vad ska jag göra NU?? Gå (ha ha ha!) till jobbet? Ringa ambulans? Ringa maaammaaaaaa?? (näe, hon är ännu sjukare! och dessutom 82 år!), Be Någon hämta mej och i så fall VEM??” osv.

IMG_0236

Jag haltade till mitt rum på Vandrarhemmet, la mej i sängen och låg där och slumrade någon timme, för att se om smärtan skulle lägga sej.

Det gjorde den inte.

5 bra sajter om psykisk ohälsa - lista!

Så jag has-haltade med små myggsteg till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont! Från bilen ringde jag 1177. Kvinnan på 1177 trodde inte jag brutit något, eftersom jag förklarade att det inte syntes något utanpå (”jävla svikarkropp! Om man nu är skadad kan det väl synas!!”) och jag var inte svullen. Jag bestämde med henne att jag INTE behövde åka till akuten.

Falu lasarett

Sen åkte jag till akuten i Falun. Hundarna fick sitta i bilen (med bakluckan öppen eftersom jag har galler där).

Ifrån bilen has-haltade jag med små myggsteg och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! En kvinna fick syn på mej och frågade om hon kunde hjälpa mej. ”JAATACK!” ropade jag (för hon stod en bit ifrån och hade inte hört om jag sagt ”jaatack” tystare). Hon gick och hämtade en rollator, som jag sedan fick sätta mej på, och så rullades jag in. Denna kvinna hjälpte mej sedan även vidare tills en sjuksköterska tog över. ”TACK, Kvinnan!”.

Cartoon Girl in a Wheelchair

Sen fick jag en rullstol.

Så började Akut-väntan. När det är akut är det en eeeeeevig väntan. Väntan på att få berätta vad man gjort, väntan på att bli undersökt, väntan på röntgen, väntan på svar på röntgen, väntan på röntgen igen, väntan på svar på röntgen och sen lite väntan bara för att vänta….och sen hem.

Trottoar för 3 spricka
 Två sprickor/frakturer. Den ena mitt på knäskålen på höger ben, den andra på sidan på benet.

Jag tror dom hade svårt att se på bilderna, eftersom det togs om och togs om….och jag kan gissa att det finns sprickor lite innanför och bakom liksom, för det känns så.

När läkaren fick veta att jag tänkte köra själv hem, suckade hon och ”höll för öronen” och sa ”Det där hörde jag inte!”. Men vafaan! Hur annars??

nice-alone-wallpaper

Man är rätt ensam, när man är ensam, liksom.

Under hela akutvistelsen tänkte jag på, och oroade mej för, hundarna, som satt i bilen timme ut och timme in, utan vatten, fast det var inte varmt, men ändå! Dom hade inte fått sin eftermiddags/kvällspromenad och var säkert jättehungriga och undrade var matte tagit vägen. Jag funderade också på hur jag skulle göra när jag kom ut igen – jag kunde ju inte ta dom på en promenad! 

.

Hangouts with SMS support starts rolling out through Google Play, iOS gets minor update

Jag fick SMS-förslag från mina systrar, och även ifrån Storing, att jag skulle be sjukvårdspersonalen gå en promenad med mina hundar. Meh! Som om dom inte har fullt upp med sitt eget arbete!! Dom är ju underbemannade x 10 och dessutom får människor i Sverige bara göra det som står i deras arbetsbeskrivningar. Har jag hört. Och dessutom var det sent på kvällen och sen blev det natt (”Nähä!?!”) och man ringer väl knappt en kompis på natten och ber om hjälp ens, och jag har inte ens några – iallafall inte i Falun!

nice-alone-wallpaper

Fy faan vad ensam man är när man är ensam!

En tår lyckades jag stoppa, men den  kom upp, när jag chattade lite med Espen, som jag ska byta namn på nu. Han ska heta Pennan. Varför vet bara han (? om ens han!?) och jag. Pennan peppade mej att vara stark, men fanemej (!), det är det enda jag är jämt!

Stark och duktig och en jävla Klara af Allt!

Ibland vill jag faktiskt (också) kunna vara ett litet hjälplöst Knytt – iallafall en minut här och en där.

Det var ett jävla (!) dividerande mellan personalen på sjukhuset om jag skulle lindas, gipsas eller få en skena. Till slut bestämde dom att jag skulle lindas och därefter komma in dagen därpå och gipsas, eller få skena….eller? Men sen ändrade dom sej igen. Nu är jag lindad. Kryckor fick jag också. Och två Citodon.

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Hundarna blev ÖVERLYCKLIGA!!! Of course. Och för att dom skulle få röra på sina kroppar, släppte jag ut dom i garaget och dom rusade runt som galningar en stund. Eftersom klockan då var typ mitt i natten så gjorde det inget, tyckte jag. Milton kissade. Inte Fiona. Så hoppade dom in i bilen igen och jag körde tillbaka till Vandrarhemmet.

swear-word2

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, mitt rum och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Väl där duttade jag runt hit och dit för att sköta mina enkla kvällssysslor som blivit tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskit-svåra, och sedan föll jag i säng, utan att kunna kommunicera med Fan-och-hans-moster och Resten av Världen, eftersom mobilen var urladdad och alla mina grejer var kvar på jobbet (typ laddare och allt annat Viktigt!).

Jag insåg att jag inte skulle kunna kommunicera med någon förrän jag vaknat (! smart kvinna det här!) och tagit mej till jobbet (”hur och när?”), men ibland är det bara att Gilla Läget och Go with the flow.

På något fantastiskt sätt sitter jag nu vid min dator i Åkersberga, och I am still alive!

Nu ska jag träna på TÅLAMOD och att BE OM  HJÄLP.

Help-and-support-signpost

HJÄLP!

Vad ska jag göra med hundarna? Det här funkar inte! Visserligen har jag två friska starka söner hemma, men det kommer att vara ett eeeevigt tjaj i att få dom att gå ut med hundarna, och vad ska jag göra när jag börjar jobba igen, för jag vill INTE vara hemma!? Jag KAN jobba med trasigt ben! Men jag kan inte gå promenader med trasigt ben.

Lilsis, som kommer från Florida, nästa vecka, har erbjudit sej att ta hand om hundarna, när hon ändå ska vara hemma hos vår mamma och stötta henne, men mamma vill inte det (enligt Storsis), fast hon sagt ett tveksamt ja till det till mej.

*suckar*

Shit happens!

Och livet går vidare.

unnamed (6)

Och om 1 år är det här en piss i havet.

Oj, vad ARG hon är! /erviluca

Postat den

 

På MOI!

Jag körde ju över min dator, så att den blev kaputt (men nu skriver jag på den i alla fall, för jag fick igång den, med en annan skärm som jag tittar på….nåja) och stod där utan dator. Vad göra?

”Du kan låna någons dator!” sa bossen. Men vems?

Jag gick runt i rummen och tittade. Dom flesta hade med sej sin dator, men i ett rum låg en laptop. ”Den lånar jag”, tänkte jag och tog den.

Men faan vad svårt det var att komma in på den! Första sidan var en login-sida och där kunde man bara komma in om man var ”Malin”. Jag är inte Malin. Sen kunde man också komma in om man var ”Karin” eller ”Börje”…..

…jag klickade och fixade och tog hjälp av Jannika. Vi klickade och klickade och klickade här och där.

Plötsligt så hade jag, eller Jannika, fixat det och jag kom in och kunde arbeta på datorn. Suveränt! Girl Power! Eller nåt.

I två dagar kunde jag skriva utredningar.

Sen kom Dator-ägaren Malin tillbaka.

”Kan du logga in på min dator, och sedan logga ut, så att jag kan logga in?” sa hon vänligt den första dagen. Jag kunde ana en viss irritation. Ingen vill kanske att man lånar deras dator utan att fråga…. (men hon hade ju semester och ”dom andra saaa…..”). ”Okey!” sa jag och gick till datorn.

Eeeeeh…..men HUR?!? Jag kunde logga in, men inte logga ur mej sådär helt så att hon kunde börja från början. Jag fixade och trixade – trots min dataokunnighet – men kunde inte fixa till det. ”Jäkla skit!” tänkte jag. ”Bäst att fråga någon som KAN!” tänkte jag vidare.

”Vem här är bra på datorer?” frågade jag Ahmed. ”Jag är rätt bra…..” svarade han. ”Kan du hjälpa mig?” frågade jag. Det kunde han. Efter mötet.

Tillsammans gick vi till datorn och trixade och fixade. Han verkade inte förstå, eller kunna, mer än jag. Hela Malin sida hade liksom blivit ”min”! Jag skämdes. Vad hade jag gjort?!?

Jag skulle iväg, men kunde ändå inte göra något, och Ahmed fortsatte försöka fixa. Malin städade irriterat sitt redan superstädade skrivbord. Hennes rörelser var hetsiga och snabba. Helst hade hon nog velat ge mej en rak höger…

Igår frågade jag henne hur det gått. Hon svarade knappt. Eller så minns jag inte, eller hörde inte. Men jag kände irritationen.

Idag frågade jag igen: ”Hur gick det med datorn?”

Hon gick hetsigt förbi mej, in i köket, började fixa med kaffemaskinen och pratade samtidigt: ”Jag var tvungen att ta den till lagning! Det var tid jag inte hade, men nu var jag tvungen, fast jag inte gjort något!” Hon pratade på, ilsket städande diskbänken och ilsket fixande med kaffet.

Jag hade kunnat åka med hennes dator till affären för fixning. Jag hade kunnat FIXA allt det. Men i och för sej hade hon inte haft sin dator under tiden. Men hon kunde ju lånat någons…. 😛

Malin är ARG på mej, fast hon har inte med ett ord nämnt det. Hela hennes kropp och själ är ARG på mej.

I morgon, när jag får min första lön, kanske jag ska köpa en chokladask till henne, som ett ”förlåt” (eller en muta?)…. Annars vet jag inte vad.

Det var ju inte Meningen!

Ibland hjälper inga förlåt, och den som känner sej utsatt behöver få känna sin arghet färdigt. Fast hon har inte med ett ord SAGT det,  KÄNNER jag det och hela hennes kropp utstrålar det. Mot mej. Och mot diskbänken.

Stackars diskbänk, den blir städad ner på cellnivå….

I morgon ska jag köpa något åt henne. En blomma eller en chokladask…..

Hon ser så ordentlig och perfekt ut, så kanske det blir en….flaska vin! Så att hon på kvällen kan ta ett glas vin och slappna av….

Eller nåt.

Choklad äter hon nog inte. Det går man upp i vikt av. Och får finnar. Och hål i tänderna av.

En flaska vin blir det.

Vitt eller rött?

 

DU är feminist! /erviluca

Postat den

För om du säger att du INTE är det, så är du sexistisk.

Det finns inga mellanlägen.

I Norden är vi jämlika. Ganska, i alla fall. Eller rätt mycket, om man jämför med andra länder. Men HerreGuuuud vad ojämlikt det är i Resten av Världen:

Kvinnor stängs in, får inte gå ut, blir slagna, våldtagna, är utsatta, FÅR INTE en massa saker, är mer instängda och inburade än djur i bur på många ställen…..

….har inga rättigheter – bara skyldigheter – och mitt i allt detta ska dom också vänta och föda barn, ta hand om hemmet, åldringar som finns omkring dom, ställa upp som sexslavar och som kockar och servitörer, vårdbiträden och allt annat också.

 

Vi diskuterar lejon. Jag tycker det verkar som om lejonhonan gör ALLT. ”Vad gör lejonhanen egentligen?!?” undrar jag upprört. ”Han vaktar flocken – skyddar den. Han är bra på det.” Men ååååååh! Så segt. Om ingen kommer nära reviret så ligger alltså hanen där dag ut och dag in, med sin tjuuusiga man, och vaktar. Gäspar lite slött och vaktar. Bra jobbat, lejonhane! Snygg är du också!

Lejonhonan tar hand om barnen, socialiserar sej med flocken, jagar så att flocken får mat, jobbar och sliter hela tiden dag ut och dag in. Lejonhanen vaktar.

Jag känner mej lite irriterad på lejonhanen.

Varför blev det så?

Varför blev det så att den fysiskt starkare skulle vila så mycket? Är det för att den fysiska styrkan gör att den människan kan via sin fysiska makt se till att han får det bäst – att han slipper allt det jobbiga? Eller är det testosteronet i kroppen som gör att män vill slåss och ger sej ut och slåss – ibland av ”hitte-på-orsaker”!?

Vad ska dom göra av allt testosteron som tydligen måste ut överallt – som svämmar över?!

”MÄNNISKOR samlades på gatorna på Irland och skrek ut sin ilska över sophämtarnas villkor (eller vad det var)!!! Dom välte bilar och satte eld på butiker!”

Jag tittar på bilderna som dom visar på TV: MÄN, bara MÄN!

Om det hade varit BARA kvinnor, hade reportern inte sagt MÄNNISKOR, då hade han sagt ”KVINNORNA på Irland”!

När kvinnor gör något är det KVINNOR som samlas och gör saker. När män gör något är det MÄNNISKOR som gör något, oavsett om kvinnorna lyser med sin frånvaro. Varför är det så?

Jag vill inte vara del av ordet MÄNNISKOR när det bara är MÄN som gör så! Och vad jag vet är jag en MÄNNISKA.

Så länge vi är KVINNOR som spelar DAMfotboll och Damtennis och DAMallsvenskan – medan männen spelar fotboll, tennis och är med i allsvenskan….så länge det är MÄNNISKOR som går ut på gatorna och slåss (fast det bara är män) eller KVINNOR som slåss för sina rättigheter (när det bara är kvinnor) så är vi inte jämlika!

När mannen är MÄNNISKAN (regeln) blir kvinnan undantaget.

Så länge cheferna överrepresenteras av män, så länge män har högre lön än kvinnor (för samma arbete), mammor är hemma mer för vab, pappor tar ut mindre del föräldraledighet etc så är vi inte jämlika.

Vi ÄR olika skapta. Vi ÄR olika. Jag menar inte att vi ska vara LIKADANA eller tycka och tänka exakt likadant, eller att kvinnor ska få snopp och män snippa. Jag menar att det ska vara samma villkor, om en man och en kvinna väljer att göra samma sak. Jag menar att pappor ska vara lika viktiga för sina barn som mammor. Jag menar att vårt samarbete ska präglas av hjälpas åt. Jag menar att våra olikheter ska uppskattas och upphöjas och att vi ska göra det vi trivs med och är bra på, och att vi ska se till att samhället uppskattar våra olikheter och värdesätter dom så att inte kvinnor rakt av får sämre lön, löneförmåner och pension osv.

Jag menar att domstolarna ska inse att ett nej är ett nej, och att våldtäkter på barn och kvinnor ska tas på samma allvar som ekonomiska brott eller andra brott som också drabbar män.

Jag menar att arbeten som drar kvinnor till sig ska värdesättas minst lika mycket som arbeten där männen trivs bäst.

Jag menar att om du tror att samhället är helt jämlikt, så tror du fel, och om du är MÄNNISKA bör du vara feminist – om inte annat så för att ställa upp på Världens Alla Kvinnor som far illa just för att dom är kvinnor, och inte av någon annan anledning.

Är du feminist?

JAVISST!

 

 

Vad jag behöver? / erviluca

Postat den

Jag behöver en Ledarmänniska. Inte en ledarhund – en ledarmänniska – och hen ska leda mej vänligt men bestämt åt rätt håll. Hen ska inte säga ”Du måste….!” för då slår det slint helt i mej och jag går åt höger när hen säger vänster. För det bor en liten trotsig 3-åring i mej också, som ser RÖTT när någon ger order och kräver. Ja, jag veeeet! (svarar jag på din outtalade fråga. Alla kan inte var lydiga). Jag hade inte kunnat bli soldat, för jag hade ifrågasatt varje manöver.

”Halt! Vänster om!”

”Varför då?! Jag tycker vi ska gå en bit till, och jag har faktiskt lust att gå till höger….”.

Jag hade nog hamnat i fängelsehålan direkt.

Eller om dom sagt att man MÅSTE gå upp klockan 6 och att jag MÅSTE bädda. Och dessutom bädda så hårt att en peng kunde studsa på den. Då hade jag irriterat undrat om dom inte kunde skaffa en boll istället, om dom nu ville ha något som studsade. Och gå upp klockan 6?? Fi fan!

Fast det gör jag ju nu med. Men det är för att jag vill ha TID på mej på mornarna. Jag gillar att liksom lufsa runt och ibland bara sitta och stirra en stund.

Jag blir såååå provocerad när folk säger att jag ”MÅSTE” saker – speciellt när ”folk” säger att jag ”måste” saker som jag VET att jag inte måste. ”Man MÅSTE klippa gräsmattan en gång i veckan!”. Det måste man ju inte! Man kan faktiskt klippa den så ofta eller sällan man vill. Det finns ingen lag som säger hur ofta man ska klippa gräsmattan!

”Man måste ha hundarna i koppel jämt!” Ja, jag veeeet. Men kör du alltid i 90 km i timmen när det står det på skyltarna?!? Va? Va? Va?

Sen finns det tusen och åter tusen ”måsten” som tillhör vårt samhälle, som är måsten för oss, men inte för andra samhällen. I Kina, tex där får människor (i alla fall män) prutta och rapa rätt ut och när som helst! Hej och hå! Här i Sverige får man knappt prutta på toaletten (ifall någon utanför hörde….), liksom. Och fast man håller för munnen och försöker vara diskret när man rapar, så ska man säga ”förlåt”, ändå.

Luft måste ju få komma ut! Men hur (i Sverige)?? I Kina får den komma ut hursomhelst! Det är kanske därför folk går med munskydd där….

När jag var i 18-20-årsåldern skulle alla tjejer och kvinnor (med vissa förbehåll, antar jag) vara utan bh. Så var det bara. Tuttarna skulle hänga fritt – det var en del i den kvinnliga frigörelsen. OM man ändå hade bikiniöverdel på stranden, tex, så glodde folk! ”Av med bh:n!” liksom. ”Alla är lika och vi är UNISEX”. Typ.

När den skulle på igen, minns jag inte. Det bara hände. Eller så var jag inte ute då. Och sen när jag kom ut så var det bara så och det var bara att hänga med. Man vill ju inte vara helt ”ute”, liksom!

Det gäller att förstå alla lagar och regler, och sedan bryta dom man KAN bryta, om man känner för det, utan att hamna i fängelse.

Om man är lite trotsig, som jag, kan man bryta dom regler och lagar som man KAN bryta utan att hamna i fängelse. Fast bara såna som inte skadar andra.

Jag tycker inte man ska skada andra. Någonsin. Egentligen tycker jag inte ens man ska skada pedofiler eller Hitler. För våld föder våld och ingen blir bättre eller godare eller mer frisk av våld.

Fast en del människor har faktiskt förlorat sin rätt att existera. Typ. Dom kanske man kunde sätta på en öde ö. Tillsammans. Så fick dom ”gegga runt” med varandra.

Eller nåt.

Nu snurrade jag till det här rätt bra, tycker jag.

Började på vad jag behöver och slutade med pedofiler och Hitler på en öde ö.

Bra jobbat, va?!

Borttappad bil /erviluca

Postat den

flygplan

Jag ska hämta Storing på Arlanda. Han har varit i Kina sedan i januari, och pluggat kinesiska, och nu är han på väg hemåt igen. Klockan 16.10 ska planet landa på Arlanda.

Jag ser till att Minsting, Äldste Sonen och Mellan är hemma hos mej/oss där jag har bett dem ”fixa i ordning” och laga mat inför att Storing och jag kommer hem. En lite överraskning, liksom.

februari 2013 hundarna 066

Jag åker ut till Arlanda med hundarna. Varför följer dom med, kan man undra….? Jo, för att när jag åker hemifrån är det ingen där, och Mellan svarar lite tjurigt när jag SMS:ar honom, så jag känner mej osäker på om han över huvud taget kommer att komma hem i vettig tid.

När jag närmar mej Arlanda minns jag att Storing mailat att han ska komma till grej 2 (vad hette det nu igen…? Hus? Perrong? Infart? Utfart? Landningsställe?  Äh! Två var det iallafall. Jag tänker att jag ska ställa bilen NÄRA hus 2. Men hej och hå, så är det tiotusen avfarter åt olika håll och på 3-4 stycken står det 2, och så ska jag snabbt se ”vaddå 2?” liksom och bestämma hur jag ska köra….

Varför ser bilar så tråkiga ut?!/erviluca

Jag hamnar i ett parkeringshus som tillhör 4 istället. Tjosan hejsan! ”Men det kanske inte är så långt till 2…” tänker jag och parkerar bilen i p-huset. Och går. Och går. Sååå nära var det inte, men man kan iallafall GÅ emellan husen. Hundarna trippar med. Dom går så fint att jag känner mej som Världens Bästa Matte. Människor tittar beundrande på mej och tänker säkert att jag nästan är som ”Ceasar Millan”, typ….SÅ bra går dom!

053b9-urledc3a4rtiden

När jag plötsligt befinner mej i byggnad 2, ser jag på den där Ankommande-tavlan att planet är lite lite försenat. Jag funderar på om jag då ska passa på att flytta bilen….och istället köra upp och ställa mej precis utanför huset, för där kan man stå en timme, när man väntar på att hämta någon. Typ. Jag bestämmer mej för att göra det. Går tillbaka. Är mycket stolt även på tillbakavägen. Åh, vad hundarna trippar fint precis intill mej, med lösa koppel som om dom aldrig skulle göra något dumt någonsin!

Hittar knappt tillbaka. GIVETVIS! HUR kunde jag tro något annat??

vilse 2

”Var det verkligen hus 4, och var det verkligen våning 2 och var verkligen ränderna gula??” osv. Jag känner inte igen någonting. Sen kommer jag på att jag ju via mobilen kan se var min bil står. Klickar på mobilens Volvo-app :”Jaha. DÄR är bilen och där är jag.” Men sen då? Hur ska jag ändå veta åt vilket håll och var liksom? Hm. Sen minns jag att man också kan ”ropa” på bilen. Jag chansar. Jag vet ju inte ens om jag är i rätt hus, men det märker jag väl om jag klickar på ”tuta och blinka”! Ha ha haaaaa! Jag hör min bil!!! Jag går till den och stoppar in hundarna.

Du undrar givetvis vad jag tycker om Alexander Bard?! /erviluca

Nu ska jag ta mej ut ur byggnaden. VAR FAAN ÄR UTGÅNGEN?? Gud, så otydliga pilar i golvet! Dom går ju åt BÅDA hållen! *kör runt en stund*

Till slut hittar jag ut. Denna lilla korta parkeringsrunda kostar ”PLING! 80 kr tack!”. Som hittat. Not!

Jag kör ut.

Borde inte ha.

Nu ska jag hitta till byggnad 2 IGEN! Fast nu VET jag. Tror jag. Hej och hå!

Varför ser bilar så tråkiga ut?!/erviluca

Plötsligt står jag på en utomhusparkering som visserligen verkar ”tillhöra” byggnad 2, men som ändå känns väldigt långt bort. Men eftersom jag kört IN, så måste jag parkera, för annars kostar det ju 80 kr till att bara köra runt lite. Jag parkerar och tittar mej omkring: ”Kom ihåg 112” (för så heter parkeringsplatsen där jag ställde mej).

Går och går och går. Och så går jag.

Vad gör man med en revirkissande hund? /erviluca

Jag kunde lika gärna ha stått kvar på det förra stället. Det här är lika långt bort – fast utomhus. Varför jag inte hamnade precis utanför huset är otroligt konstigt, eftersom det var dit jag skulle….men men….Tänk att jag inte upphör förvånas över mej själv! Pust! Är lite lätt irriterad på mej själv och önskar jag hade någon att hålla i handen RESTEN AV LIVET! Som en blindhund. För jag hittar tamejfan ingenstans!

Nåja. Nu är jag här och jag kommer dit jag ska. Till slut. Alltid. Typ.

Sen väntar mina FANTASTISKT duktiga hundar, och jag. LÄNGE! Typ minst en timme! Om inte mer.

Fiona 30 augusti 2012 011

Och sedan dyker han upp: Prinsen ifrån Kina. Hundarna, som ”nyss” låg väluppfostrat och sov mitt i röran på golvet på Arlanda i byggnad 2, får nu tokfnatt. Fiona slår knut på sej och så måste vi reda ut den….(ha ha ha!).

”Var har du ställt bilen?” frågar Storing när vi börjar gå….

Jag suckar.

”Var faan ställde jag bilen??”

Jag minns att det var utomhus och att parkeringen tillhörde byggnad 2,  och att den står på 112, men VAR, liksom???

Sjöng i bilen

”Jag tror man ska gå här….” säger jag och låter superosäker….och så går vi och går och går och går….lite hit och dit och under och över….och till slut känner jag igen något och pekar: ”DÄR BORTA står den!!” över under runt och över igen! Wohoooo! Jag hittade bilen!

Storing är van vid sin mamma. Han säger ingenting, luffsar bara med med jätteväskan rullande efter. Även om vi går runt hela Arlanda så VET han att jag alltid kommer fram dit jag ska.

Oj oj oj, vad många vilse-resor han och hans bröder åkt på med mej!

Fast han är nog familjens GPS för HAN har koll! Men när jag ska leda så blir det ju så här….

Så vackert och fint och romantiskt, men ändå skrattar jag.... /erviluca

När vi kommer hem har resten av sönerna STÄDAT så att jag knappt känner igen mej!!! Mitt skrivbord som brukar ha ett BERG av papper och andra grejer och pryttlar, är tomt!

”Det var ett sånt hääääär lager av damm på skrivbordet!!!” berättar Äldste sonen. ”Ja, det har jag nog inte dammat sedan 1838, tror jag”, säger jag bekräftande. Jag undrar i mitt stilla sinne var alla papper grejer och pryttlar nu är, men det blir jag varse senare….när jag kliver in i garderoben. Min walk in closet. Utan walk in.

Men det är en annan historia.

En matlåda i kylskåpet /erviluca

Det är rent, det är fint, det är städat och Äldste sonen gör en GOD middag och har också med sej en jättegod chokladtårta.

Vi får höra underbara historier om dom knasiga kineserna, och också höra Storing prata lite kinesiska. Vi skrattar så vi gråter åt tok-kineserna och det är såååå härligt att ha ALLA söner runt bordet för en gångs skull!

Idag är alla spridda för vinden igen….

…och jag är tillbaka i Dalarna.