När man är 50plus vet man att allt som är idag, går över på något sätt – blir sämre, blir bättre, blir annorlunda.

Även om känslorna kan skrika att det är OMÖJLIGT eller HOPPLÖST eller HELT FANTASTISKT i stunden, så VET hjärnan att ”allt går över” eller så lär man sej leva med det.

Även om man ska leva i NU:et, så är det bra att veta att NU:et går över. NU:et blir Något Annat i morgon – när jag vet mer, kan mer, förstår mer….när Tiden fått göra sitt.

Och ändå har jag svårt att vänta. Ibland.

Just i NUET kan jag inte gå mina härliga långa skogspromenader. Just i NUET måste jag mest sitta still och vänta, på att benet ska läka. Men jag vet också att om 1 år är allt bra och jag går på benet igen, så jag måste ha tålamod och stå ut och göra det bästa av idag.

Hundarna förstår ingenting och jag får för mej att Fiona deppar. Hon ligger på olika ställen i lägenheten, sover, vilar, tittar på mej och undrar. Ser det ut som. Våra promenader brukar vara ”LYCKA!”. Hon brukar skutta iväg och komma tillbaka, med ”Lycka” strålande ur ögonen. Nu är det liksom…tomt – ledsamt – i ögonen.

Två gånger har en Dogwalker gått entimmespromenader med hundarna. Då har Fiona verkar lite nöjdare, men det är ändå inte bra nog, för Lycka är att springa lös, med matte, i skogen!

Nu har Storing lovat att ”ta” promenaderna, och det blir bra, men inte bäst. Det vet jag. För Fiona och jag har Something Special ihop.

Milton klarar allt. Han klarar bara korta promenader med främlingar, inga promenader alls ibland, ändrade förhållanden hit och dit. Han är en hund som Gillar Läget och finner sej i det som ÄR. Han lever NUET och funderar inte på igår eller i morgon.

Jag ska åka tillbaka till Borlänge, utan hundarna, alldeles ensam. Lämna hundarna hemma. Det blir Annorlunda. Kanske lite skönt, ibland. Att bara vara. Men dom är ju ändå jag. Hundarna och jag är ETT. Det ska liksom vara VI. Med hundarna är jag aldrig ensam.

Nu ska jag åka upp till Borlänge ensam. På riktigt. Det blir Annorlunda.

Tur att jag har Pennan nu. För då känner jag mej inte ensam i hjärtat. Ensam, utan hundar, och i hjärtat, hade nog gjort ont.

Att vara ensam i hjärtat känns värst. Ensam i hjärtat, men med hundar, går bra. Ensam i hjärtat och utan hundar hade gjort ont.

Nu känns det bra ändå. 🙂

 

 

 

 

?????????????????

Vem ÄR du, som:

– säger ”bitch” och ”hora” till en tjej bara för att du tycker att hon inte ser ut som du önskar?

– kräver sex med din tjej, fast hon inte vill?

– slår din tjej och säger att ”det var hon som….(provocerade)”?

– tränger upp tjejen mot väggen och kräver sex där och då, när ni är fulla båda två, fast hon sagt ”nej” en massa gånger?

?????????????????

– straffar tjejer/kvinnor genom våld och sexövergrepp?

– tycker/kräver att kvinnor ska täcka delar av sin kropp?

– tycker/kräver att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män?

– kastar tomat eller andra saker på en ung tjej på scenen bara för att du inte gillar hennes åsikter (sång)?

– skriker ”Visa Pattarna” till random tjejer, på scenen eller utanför för att vara cool (???? eller vad???)??

?????????????????

VILKA ÄR NI??

Ni fegisar som utnyttjar er fysiska styrka för att kränka en annan människa, eller för att få som ni vill när ni vill det? Vilka är ni???

Vilka är ni som tycker att vi (svenskar) är mer värda än andra människor, som råkar vara födda på andra platser på jorden?

Vilka är ni som stänger gränserna för människor som i panik flytt sitt land? Är vi inte alla MÄNNISKOR?

?????????????????

Vilka är ni?

”Alla” tycks vara EMOT ovanstående, och därför undrar jag vilka är NI?

Jag utgår ifrån att NI är ena riktiga fegisar – såna som smyger runt i mörkret, gömmer sej i anonymitet och öppet ställer samma frågor som ovan, men inuti kränker andra och utsätter andra för övergrepp på olika sätt; kränker, hotar, skadar….

Tänk om det handlade om din syster, din dotter, din mamma….? Tänk om det handlade om din bror, din son, din pappa? Och du menar ”Jamen nu gör det ju inte det….”.

VEM ÄR DU???

 

….hurt you!

Eller hur var det nu?

Om jag bestämmer mej för att Ödet/Gud –  ja, ”Den-som-bestämmer-och-styr” – helt enkelt vill SÄGA/FÖRMEDLA ett budskap/en lärdom till mej, så antar jag dom är två. Budskapen alltså:

1. Tålamod. Jag måste lära mej tålamod. Jag har en ÄNGELS tålamod med Andras Bekymmer och Trassel och tillkortakommanden, och som mamma tycker jag faktiskt att jag har haft ett oändligt tålamod, men med mej själv….Uj uj uj! Och med saker jag VILL GÖRA eller vill ska hända, eller när jag väntar på något….Tååålamod! Need to learn.
2. Be om hjälp. Jag har, sedan jag var 3 år ungefär velat/kunnat klarat ALLT själv! Självklart har jag ungefär 2396 ggr både velat ha hjälp, och önskat hjälp och stöd, men dom gångerna + 3457 ggr till har jag inte klarat av att be om hjälp – alternativt så har jag bett EN människa om hjälp, på ett otydligt sätt, som kan tolkas på alla möjliga sätt…. och har jag då fått ett litet nej, har jag fallit ner, som Alice i Underlandet, i en håla under jorden där jag slagits mot än den ena, än det andra. Typ. Sen har jag klarat av själv. Alltid! Och att vänta på någon som ”bara ska….” innan jag får hjälpen, är nästintill omöjligt. Så dessa två kunskaper hör tätt ihop för mej.

För övrigt har jag gjort ALLT själv. ”Kan själv!”. Orkar INTE vänta in att någon ska vilja, kunna eller se att jag     behöver hjälp. Och jag HATAR att tjata om hjälp! Vilket jag, typ aldrig, gjort….förrän igår, då jag var tvungen att tjata några gånger på sönerna….iallafall lite grann….och jag ser framför mej veckor – kanske månader (!) av att träna på att be om hjälp.

*ryser av obehag*

Vad har hänt då?

Skrev jag om revbenet? Hm…. Kanske inte. Kort resumé: För någon vecka sedan snubblade jag på en mattkant på jobbet, vred till foten, ramlade i golvet med ett TJONG och slog i båda handlederna, båda knäna, varav det ena började blöda, vänster kind samt bröstkorgen. Efteråt låg jag kvar en stund på golvet, för att jag trodde jag skulle svimma, men gjorde det inte, och hasade mej sen fram till en fåtölj och satt där en stund och kände efter var det gjorde ont osv. Konstigt nog kändes det inte värst i bröstkorgen just då…..

….men nästa dag: AJ! Kunde bara andas högst högst upp i lungorna – resten gjorde skitont! Konstaterade att jag måste ha fått en spricka i ett (eller flera?) revben och visste (av erfarenhet: Been there – done that) att inget behöver göras, utan det är bara att vänta och läka.

Alla rörelser efter det här ackompanjerades av ”aj-aj-aj!” högt eller bara inuti.

Tre gånger till har jag snubblat till på den där jävla mattkanten! Andra snubblar inte. Inte vad jag hört iallafall. Jag gick och önskade det i några dagar så att jag inte skulle känna mej så klumpig/dum, men icke! Jävla mattjävel! Det är faktiskt en nedsänkning för mattan där och mattan är nog lite för tunn, för det är ett GUPP där. Jävla Gupp!

Jaha.

Sen körde jag ju över min laptop också. Fast det var innan snubblet.

Jag packade in i bilen: Ett gäng väskor ställde jag till vänster om bilen, och laptopväska mm ställde jag till höger om bilen, varefter jag lät hundarna hoppa in där bak, där dom har sin egen ”koja”. Jag pratade lite med dom, som jag alltid gör, fyllde på med vatten, stängde burluckan och därefter bakluckan. Gick till Vänster om bilen, öppnade bakdörren och kastade in väskorna där, i baksätet. Öppnade fram och hoppade in och körde….”GUPP!”. Jag körde över något!! ”Jävlar – en katt!” tänkte jag och stannade bilen och hoppade ur. Nej, ingen katt – en laptop! Shit pommes frites! Jag tittade snabbt på laptopen och konstaterade att den var hel, pustade ut, la in den i bilen och körde.

Den var inte hel. Den var ganska skadad. Den Helt Nya Laptopen.

Det med detta (ta det rätta – ta en Cloetta!)

Eftersom min dator inte funkade, sa min chef att jag fick låna någon annans. Det var ju så många på semester. ”Du kan säkert låna Malins!” sa någon. Jag tog Malins laptop, trasslade mej in i den, på något sätt – hur vet jag inte, men skrev på den i ett par dagar. Sedan kom Malin tillbaka….. Javissstja! Det har jag redan skrivit om!

Jag tror jag slog i huvet häromdagen också.  😉

I förrgår gick jag en något längre hundpromenad på lunchen. Eftersom en gammal (fast ”ung”, fast min ålder…) kompis till mej hade messat att hon var ledsen och orolig över en kille, passade jag på att ringa henne och vi pratade och pratade, och jag gick och gick, och så pratade vi. Hela promenaden blev Ett Enda Prat. Jag BRUKAR inte prata i mobilen när jag går. Jag gillar det ö h t inte någé vidare, men ”a friend gotta do what a friend gotta do”, liksom.

Jag TROR att det var pga min okoncentration på hundarna, som jag föll, för när jag kopplat hundarna, efter skogspromenaden, och vi gick på en grusväg, ryckte dom plötsligt till så hårt att jag fullkomligt FLÖG iväg! Mobilen flög all världens värld och jag SKREK, när jag försökte hålla balansen och sprang-ramlade ner för ett dike där jag sedan låg, i en hög, hållandes hundarna i kopplena fortfarande.

Först SKREK jag på dom, för jag var så ARG!! Dom hade satt sej ner och tittade i himlen, som om dom inte gjort något…. Jag SKREK igen sen för att det gjorde ONT överallt!! Och sen försökte jag gråta, för att det gjorde så ont, men det gick inte. Det går tydligen inte att gråta när man har riktigt ont!

Jag låg där en lång stund och kände efter och funderade och hade ont. Jag funderade på hur jag skulle ta mej upp, var jag var skadad, var det gjorde ont och HUR FAAN JAG SKULLE TA MEJ UPP ur diket. Och så var det ju det där med revbenet också…

.

…och det gjorde så JÄVLA INIHELVETES ONT i ena benet! Det andra blödde det ifrån, men det gjorde inte lika ont. Jag försökte rulla runt i en bra ställning för att försöka krypa, men då gjorde det ont här och där och överallt.

För att göra en låååång (som det kändes) historia kort, så tog jag mej upp ur dik-fanskapet, ilsket fräsande åt hundarna, som just då var till SALU. Dom verkade inte fatta något. Fiona, som brukar ”tycka synd” om mej när jag skriker eller gör mej illa, genom att pussa på mej och nervöst hoppa runt mej, nonchalerade mej helt! Jävla hundjävel!

Milton fattade NOLL, som vanligt, och accepterade läget: ”Jaha. Ska matte ligga här nu. Okey, då lägger jag mej också här.”

Jag kom till slut upp på vägen igen, och has-haltade med små myggsteg hemåt och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont!

Hjärnan gick i 180: ”Vad ska jag göra NU?? Gå (ha ha ha!) till jobbet? Ringa ambulans? Ringa maaammaaaaaa?? (näe, hon är ännu sjukare! och dessutom 82 år!), Be Någon hämta mej och i så fall VEM??” osv.

Jag haltade till mitt rum på Vandrarhemmet, la mej i sängen och låg där och slumrade någon timme, för att se om smärtan skulle lägga sej.

Det gjorde den inte.

Så jag has-haltade med små myggsteg till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont! Från bilen ringde jag 1177. Kvinnan på 1177 trodde inte jag brutit något, eftersom jag förklarade att det inte syntes något utanpå (”jävla svikarkropp! Om man nu är skadad kan det väl synas!!”) och jag var inte svullen. Jag bestämde med henne att jag INTE behövde åka till akuten.

Sen åkte jag till akuten i Falun. Hundarna fick sitta i bilen (med bakluckan öppen eftersom jag har galler där).

Ifrån bilen has-haltade jag med små myggsteg och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! En kvinna fick syn på mej och frågade om hon kunde hjälpa mej. ”JAATACK!” ropade jag (för hon stod en bit ifrån och hade inte hört om jag sagt ”jaatack” tystare). Hon gick och hämtade en rollator, som jag sedan fick sätta mej på, och så rullades jag in. Denna kvinna hjälpte mej sedan även vidare tills en sjuksköterska tog över. ”TACK, Kvinnan!”.

Sen fick jag en rullstol.

Så började Akut-väntan. När det är akut är det en eeeeeevig väntan. Väntan på att få berätta vad man gjort, väntan på att bli undersökt, väntan på röntgen, väntan på svar på röntgen, väntan på röntgen igen, väntan på svar på röntgen och sen lite väntan bara för att vänta….och sen hem.

Jag tror dom hade svårt att se på bilderna, eftersom det togs om och togs om….och jag kan gissa att det finns sprickor lite innanför och bakom liksom, för det känns så.…

När läkaren fick veta att jag tänkte köra själv hem, suckade hon och ”höll för öronen” och sa ”Det där hörde jag inte!”. Men vafaan! Hur annars??

Man är rätt ensam, när man är ensam, liksom.

Under hela akutvistelsen tänkte jag på, och oroade mej för, hundarna, som satt i bilen timme ut och timme in, utan vatten, fast det var inte varmt, men ändå! Dom hade inte fått sin eftermiddags/kvällspromenad och var säkert jättehungriga och undrade var matte tagit vägen. Jag funderade också på hur jag skulle göra när jag kom ut igen – jag kunde ju inte ta dom på en promenad! 

.

Jag fick SMS-förslag från mina systrar, och även ifrån Storing, att jag skulle be sjukvårdspersonalen gå en promenad med mina hundar. Meh! Som om dom inte har fullt upp med sitt eget arbete!! Dom är ju underbemannade x 10 och dessutom får människor i Sverige bara göra det som står i deras arbetsbeskrivningar. Har jag hört. Och dessutom var det sent på kvällen och sen blev det natt (”Nähä!?!”) och man ringer väl knappt en kompis på natten och ber om hjälp ens, och jag har inte ens några – iallafall inte i Falun!

Fy faan vad ensam man är när man är ensam!

En tår lyckades jag stoppa, men den  kom upp, när jag chattade lite med Espen, som jag ska byta namn på nu. Han ska heta Pennan. Varför vet bara han (? om ens han!?) och jag. Pennan peppade mej att vara stark, men fanemej (!), det är det enda jag är jämt!

Stark och duktig och en jävla Klara af Allt!

Ibland vill jag faktiskt (också) kunna vara ett litet hjälplöst Knytt – iallafall en minut här och en där.

Det var ett jävla (!) dividerande mellan personalen på sjukhuset om jag skulle lindas, gipsas eller få en skena. Till slut bestämde dom att jag skulle lindas och därefter komma in dagen därpå och gipsas, eller få skena….eller? Men sen ändrade dom sej igen. Nu är jag lindad. Kryckor fick jag också. Och två Citodon.

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Hundarna blev ÖVERLYCKLIGA!!! Of course. Och för att dom skulle få röra på sina kroppar, släppte jag ut dom i garaget och dom rusade runt som galningar en stund. Eftersom klockan då var typ mitt i natten så gjorde det inget, tyckte jag. Milton kissade. Inte Fiona. Så hoppade dom in i bilen igen och jag körde tillbaka till Vandrarhemmet.

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, mitt rum och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Väl där duttade jag runt hit och dit för att sköta mina enkla kvällssysslor som blivit tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskit-svåra, och sedan föll jag i säng, utan att kunna kommunicera med Fan-och-hans-moster och Resten av Världen, eftersom mobilen var urladdad och alla mina grejer var kvar på jobbet (typ laddare och allt annat Viktigt!).

Jag insåg att jag inte skulle kunna kommunicera med någon förrän jag vaknat (! smart kvinna det här!) och tagit mej till jobbet (”hur och när?”), men ibland är det bara att Gilla Läget och Go with the flow.

På något fantastiskt sätt sitter jag nu vid min dator i Åkersberga, och I am still alive!

Nu ska jag träna på TÅLAMOD och att BE OM  HJÄLP.

HJÄLP!

Vad ska jag göra med hundarna? Det här funkar inte! Visserligen har jag två friska starka söner hemma, men det kommer att vara ett eeeevigt tjaj i att få dom att gå ut med hundarna, och vad ska jag göra när jag börjar jobba igen, för jag vill INTE vara hemma!? Jag KAN jobba med trasigt ben! Men jag kan inte gå promenader med trasigt ben.

Lilsis, som kommer från Florida, nästa vecka, har erbjudit sej att ta hand om hundarna, när hon ändå ska vara hemma hos vår mamma och stötta henne, men mamma vill inte det (enligt Storsis), fast hon sagt ett tveksamt ja till det till mej.

*suckar*

Shit happens!

Och livet går vidare.

Och om 1 år är det här en piss i havet.

 

På MOI!

Jag körde ju över min dator, så att den blev kaputt (men nu skriver jag på den i alla fall, för jag fick igång den, med en annan skärm som jag tittar på….nåja) och stod där utan dator. Vad göra?

”Du kan låna någons dator!” sa bossen. Men vems?

Jag gick runt i rummen och tittade. Dom flesta hade med sej sin dator, men i ett rum låg en laptop. ”Den lånar jag”, tänkte jag och tog den.

Men faan vad svårt det var att komma in på den! Första sidan var en login-sida och där kunde man bara komma in om man var ”Malin”. Jag är inte Malin. Sen kunde man också komma in om man var ”Karin” eller ”Börje”…..

…jag klickade och fixade och tog hjälp av Jannika. Vi klickade och klickade och klickade här och där.

Plötsligt så hade jag, eller Jannika, fixat det och jag kom in och kunde arbeta på datorn. Suveränt! Girl Power! Eller nåt.

I två dagar kunde jag skriva utredningar.

Sen kom Dator-ägaren Malin tillbaka.

”Kan du logga in på min dator, och sedan logga ut, så att jag kan logga in?” sa hon vänligt den första dagen. Jag kunde ana en viss irritation. Ingen vill kanske att man lånar deras dator utan att fråga…. (men hon hade ju semester och ”dom andra saaa…..”). ”Okey!” sa jag och gick till datorn.

Eeeeeh…..men HUR?!? Jag kunde logga in, men inte logga ur mej sådär helt så att hon kunde börja från början. Jag fixade och trixade – trots min dataokunnighet – men kunde inte fixa till det. ”Jäkla skit!” tänkte jag. ”Bäst att fråga någon som KAN!” tänkte jag vidare.

”Vem här är bra på datorer?” frågade jag Ahmed. ”Jag är rätt bra…..” svarade han. ”Kan du hjälpa mig?” frågade jag. Det kunde han. Efter mötet.

Tillsammans gick vi till datorn och trixade och fixade. Han verkade inte förstå, eller kunna, mer än jag. Hela Malin sida hade liksom blivit ”min”! Jag skämdes. Vad hade jag gjort?!?

Jag skulle iväg, men kunde ändå inte göra något, och Ahmed fortsatte försöka fixa. Malin städade irriterat sitt redan superstädade skrivbord. Hennes rörelser var hetsiga och snabba. Helst hade hon nog velat ge mej en rak höger…

Igår frågade jag henne hur det gått. Hon svarade knappt. Eller så minns jag inte, eller hörde inte. Men jag kände irritationen.

Idag frågade jag igen: ”Hur gick det med datorn?”

Hon gick hetsigt förbi mej, in i köket, började fixa med kaffemaskinen och pratade samtidigt: ”Jag var tvungen att ta den till lagning! Det var tid jag inte hade, men nu var jag tvungen, fast jag inte gjort något!” Hon pratade på, ilsket städande diskbänken och ilsket fixande med kaffet.

Jag hade kunnat åka med hennes dator till affären för fixning. Jag hade kunnat FIXA allt det. Men i och för sej hade hon inte haft sin dator under tiden. Men hon kunde ju lånat någons…. 😛

Malin är ARG på mej, fast hon har inte med ett ord nämnt det. Hela hennes kropp och själ är ARG på mej.

I morgon, när jag får min första lön, kanske jag ska köpa en chokladask till henne, som ett ”förlåt” (eller en muta?)…. Annars vet jag inte vad.

Det var ju inte Meningen!

Ibland hjälper inga förlåt, och den som känner sej utsatt behöver få känna sin arghet färdigt. Fast hon har inte med ett ord SAGT det,  KÄNNER jag det och hela hennes kropp utstrålar det. Mot mej. Och mot diskbänken.

Stackars diskbänk, den blir städad ner på cellnivå….

I morgon ska jag köpa något åt henne. En blomma eller en chokladask…..

Hon ser så ordentlig och perfekt ut, så kanske det blir en….flaska vin! Så att hon på kvällen kan ta ett glas vin och slappna av….

Eller nåt.

Choklad äter hon nog inte. Det går man upp i vikt av. Och får finnar. Och hål i tänderna av.

En flaska vin blir det.

Vitt eller rött?

 

För om du säger att du INTE är det, så är du sexistisk.

Det finns inga mellanlägen.

I Norden är vi jämlika. Ganska, i alla fall. Eller rätt mycket, om man jämför med andra länder. Men HerreGuuuud vad ojämlikt det är i Resten av Världen:

Kvinnor stängs in, får inte gå ut, blir slagna, våldtagna, är utsatta, FÅR INTE en massa saker, är mer instängda och inburade än djur i bur på många ställen…..

….har inga rättigheter – bara skyldigheter – och mitt i allt detta ska dom också vänta och föda barn, ta hand om hemmet, åldringar som finns omkring dom, ställa upp som sexslavar och som kockar och servitörer, vårdbiträden och allt annat också.

 

Vi diskuterar lejon. Jag tycker det verkar som om lejonhonan gör ALLT. ”Vad gör lejonhanen egentligen?!?” undrar jag upprört. ”Han vaktar flocken – skyddar den. Han är bra på det.” Men ååååååh! Så segt. Om ingen kommer nära reviret så ligger alltså hanen där dag ut och dag in, med sin tjuuusiga man, och vaktar. Gäspar lite slött och vaktar. Bra jobbat, lejonhane! Snygg är du också!

Lejonhonan tar hand om barnen, socialiserar sej med flocken, jagar så att flocken får mat, jobbar och sliter hela tiden dag ut och dag in. Lejonhanen vaktar.

Jag känner mej lite irriterad på lejonhanen.

Varför blev det så?

Varför blev det så att den fysiskt starkare skulle vila så mycket? Är det för att den fysiska styrkan gör att den människan kan via sin fysiska makt se till att han får det bäst – att han slipper allt det jobbiga? Eller är det testosteronet i kroppen som gör att män vill slåss och ger sej ut och slåss – ibland av ”hitte-på-orsaker”!?

Vad ska dom göra av allt testosteron som tydligen måste ut överallt – som svämmar över?!

”MÄNNISKOR samlades på gatorna på Irland och skrek ut sin ilska över sophämtarnas villkor (eller vad det var)!!! Dom välte bilar och satte eld på butiker!”

Jag tittar på bilderna som dom visar på TV: MÄN, bara MÄN!

Om det hade varit BARA kvinnor, hade reportern inte sagt MÄNNISKOR, då hade han sagt ”KVINNORNA på Irland”!

När kvinnor gör något är det KVINNOR som samlas och gör saker. När män gör något är det MÄNNISKOR som gör något, oavsett om kvinnorna lyser med sin frånvaro. Varför är det så?

Jag vill inte vara del av ordet MÄNNISKOR när det bara är MÄN som gör så! Och vad jag vet är jag en MÄNNISKA.

Så länge vi är KVINNOR som spelar DAMfotboll och Damtennis och DAMallsvenskan – medan männen spelar fotboll, tennis och är med i allsvenskan….så länge det är MÄNNISKOR som går ut på gatorna och slåss (fast det bara är män) eller KVINNOR som slåss för sina rättigheter (när det bara är kvinnor) så är vi inte jämlika!

När mannen är MÄNNISKAN (regeln) blir kvinnan undantaget.

Så länge cheferna överrepresenteras av män, så länge män har högre lön än kvinnor (för samma arbete), mammor är hemma mer för vab, pappor tar ut mindre del föräldraledighet etc så är vi inte jämlika.

Vi ÄR olika skapta. Vi ÄR olika. Jag menar inte att vi ska vara LIKADANA eller tycka och tänka exakt likadant, eller att kvinnor ska få snopp och män snippa. Jag menar att det ska vara samma villkor, om en man och en kvinna väljer att göra samma sak. Jag menar att pappor ska vara lika viktiga för sina barn som mammor. Jag menar att vårt samarbete ska präglas av hjälpas åt. Jag menar att våra olikheter ska uppskattas och upphöjas och att vi ska göra det vi trivs med och är bra på, och att vi ska se till att samhället uppskattar våra olikheter och värdesätter dom så att inte kvinnor rakt av får sämre lön, löneförmåner och pension osv.

Jag menar att domstolarna ska inse att ett nej är ett nej, och att våldtäkter på barn och kvinnor ska tas på samma allvar som ekonomiska brott eller andra brott som också drabbar män.

Jag menar att arbeten som drar kvinnor till sig ska värdesättas minst lika mycket som arbeten där männen trivs bäst.

Jag menar att om du tror att samhället är helt jämlikt, så tror du fel, och om du är MÄNNISKA bör du vara feminist – om inte annat så för att ställa upp på Världens Alla Kvinnor som far illa just för att dom är kvinnor, och inte av någon annan anledning.

Är du feminist?

JAVISST!

 

 

Jag behöver en Ledarmänniska. Inte en ledarhund – en ledarmänniska – och hen ska leda mej vänligt men bestämt åt rätt håll. Hen ska inte säga ”Du måste….!” för då slår det slint helt i mej och jag går åt höger när hen säger vänster. För det bor en liten trotsig 3-åring i mej också, som ser RÖTT när någon ger order och kräver. Ja, jag veeeet! (svarar jag på din outtalade fråga. Alla kan inte var lydiga). Jag hade inte kunnat bli soldat, för jag hade ifrågasatt varje manöver.

”Halt! Vänster om!”

”Varför då?! Jag tycker vi ska gå en bit till, och jag har faktiskt lust att gå till höger….”.

Jag hade nog hamnat i fängelsehålan direkt.

Eller om dom sagt att man MÅSTE gå upp klockan 6 och att jag MÅSTE bädda. Och dessutom bädda så hårt att en peng kunde studsa på den. Då hade jag irriterat undrat om dom inte kunde skaffa en boll istället, om dom nu ville ha något som studsade. Och gå upp klockan 6?? Fi fan!

Fast det gör jag ju nu med. Men det är för att jag vill ha TID på mej på mornarna. Jag gillar att liksom lufsa runt och ibland bara sitta och stirra en stund.

Jag blir såååå provocerad när folk säger att jag ”MÅSTE” saker – speciellt när ”folk” säger att jag ”måste” saker som jag VET att jag inte måste. ”Man MÅSTE klippa gräsmattan en gång i veckan!”. Det måste man ju inte! Man kan faktiskt klippa den så ofta eller sällan man vill. Det finns ingen lag som säger hur ofta man ska klippa gräsmattan!

”Man måste ha hundarna i koppel jämt!” Ja, jag veeeet. Men kör du alltid i 90 km i timmen när det står det på skyltarna?!? Va? Va? Va?

Sen finns det tusen och åter tusen ”måsten” som tillhör vårt samhälle, som är måsten för oss, men inte för andra samhällen. I Kina, tex där får människor (i alla fall män) prutta och rapa rätt ut och när som helst! Hej och hå! Här i Sverige får man knappt prutta på toaletten (ifall någon utanför hörde….), liksom. Och fast man håller för munnen och försöker vara diskret när man rapar, så ska man säga ”förlåt”, ändå.

Luft måste ju få komma ut! Men hur (i Sverige)?? I Kina får den komma ut hursomhelst! Det är kanske därför folk går med munskydd där….

När jag var i 18-20-årsåldern skulle alla tjejer och kvinnor (med vissa förbehåll, antar jag) vara utan bh. Så var det bara. Tuttarna skulle hänga fritt – det var en del i den kvinnliga frigörelsen. OM man ändå hade bikiniöverdel på stranden, tex, så glodde folk! ”Av med bh:n!” liksom. ”Alla är lika och vi är UNISEX”. Typ.

När den skulle på igen, minns jag inte. Det bara hände. Eller så var jag inte ute då. Och sen när jag kom ut så var det bara så och det var bara att hänga med. Man vill ju inte vara helt ”ute”, liksom!

Det gäller att förstå alla lagar och regler, och sedan bryta dom man KAN bryta, om man känner för det, utan att hamna i fängelse.

Om man är lite trotsig, som jag, kan man bryta dom regler och lagar som man KAN bryta utan att hamna i fängelse. Fast bara såna som inte skadar andra.

Jag tycker inte man ska skada andra. Någonsin. Egentligen tycker jag inte ens man ska skada pedofiler eller Hitler. För våld föder våld och ingen blir bättre eller godare eller mer frisk av våld.

Fast en del människor har faktiskt förlorat sin rätt att existera. Typ. Dom kanske man kunde sätta på en öde ö. Tillsammans. Så fick dom ”gegga runt” med varandra.

Eller nåt.

Nu snurrade jag till det här rätt bra, tycker jag.

Började på vad jag behöver och slutade med pedofiler och Hitler på en öde ö.

Bra jobbat, va?!

Jag ska hämta Storing på Arlanda. Han har varit i Kina sedan i januari, och pluggat kinesiska, och nu är han på väg hemåt igen. Klockan 16.10 ska planet landa på Arlanda.

Jag ser till att Minsting, Äldste Sonen och Mellan är hemma hos mej/oss där jag har bett dem ”fixa i ordning” och laga mat inför att Storing och jag kommer hem. En lite överraskning, liksom.

Jag åker ut till Arlanda med hundarna. Varför följer dom med, kan man undra….? Jo, för att när jag åker hemifrån är det ingen där, och Mellan svarar lite tjurigt när jag SMS:ar honom, så jag känner mej osäker på om han över huvud taget kommer att komma hem i vettig tid.

När jag närmar mej Arlanda minns jag att Storing mailat att han ska komma till grej 2 (vad hette det nu igen…? Hus? Perrong? Infart? Utfart? Landningsställe?  Äh! Två var det iallafall. Jag tänker att jag ska ställa bilen NÄRA hus 2. Men hej och hå, så är det tiotusen avfarter åt olika håll och på 3-4 stycken står det 2, och så ska jag snabbt se ”vaddå 2?” liksom och bestämma hur jag ska köra….

Jag hamnar i ett parkeringshus som tillhör 4 istället. Tjosan hejsan! ”Men det kanske inte är så långt till 2…” tänker jag och parkerar bilen i p-huset. Och går. Och går. Sååå nära var det inte, men man kan iallafall GÅ emellan husen. Hundarna trippar med. Dom går så fint att jag känner mej som Världens Bästa Matte. Människor tittar beundrande på mej och tänker säkert att jag nästan är som ”Ceasar Millan”, typ….SÅ bra går dom!

När jag plötsligt befinner mej i byggnad 2, ser jag på den där Ankommande-tavlan att planet är lite lite försenat. Jag funderar på om jag då ska passa på att flytta bilen….och istället köra upp och ställa mej precis utanför huset, för där kan man stå en timme, när man väntar på att hämta någon. Typ. Jag bestämmer mej för att göra det. Går tillbaka. Är mycket stolt även på tillbakavägen. Åh, vad hundarna trippar fint precis intill mej, med lösa koppel som om dom aldrig skulle göra något dumt någonsin!

Hittar knappt tillbaka. GIVETVIS! HUR kunde jag tro något annat??

”Var det verkligen hus 4, och var det verkligen våning 2 och var verkligen ränderna gula??” osv. Jag känner inte igen någonting. Sen kommer jag på att jag ju via mobilen kan se var min bil står. Klickar på mobilens Volvo-app :”Jaha. DÄR är bilen och där är jag.” Men sen då? Hur ska jag ändå veta åt vilket håll och var liksom? Hm. Sen minns jag att man också kan ”ropa” på bilen. Jag chansar. Jag vet ju inte ens om jag är i rätt hus, men det märker jag väl om jag klickar på ”tuta och blinka”! Ha ha haaaaa! Jag hör min bil!!! Jag går till den och stoppar in hundarna.

Nu ska jag ta mej ut ur byggnaden. VAR FAAN ÄR UTGÅNGEN?? Gud, så otydliga pilar i golvet! Dom går ju åt BÅDA hållen! *kör runt en stund*

Till slut hittar jag ut. Denna lilla korta parkeringsrunda kostar ”PLING! 80 kr tack!”. Som hittat. Not!

Jag kör ut.

Borde inte ha.

Nu ska jag hitta till byggnad 2 IGEN! Fast nu VET jag. Tror jag. Hej och hå!

Plötsligt står jag på en utomhusparkering som visserligen verkar ”tillhöra” byggnad 2, men som ändå känns väldigt långt bort. Men eftersom jag kört IN, så måste jag parkera, för annars kostar det ju 80 kr till att bara köra runt lite. Jag parkerar och tittar mej omkring: ”Kom ihåg 112” (för så heter parkeringsplatsen där jag ställde mej).

Går och går och går. Och så går jag.

Jag kunde lika gärna ha stått kvar på det förra stället. Det här är lika långt bort – fast utomhus. Varför jag inte hamnade precis utanför huset är otroligt konstigt, eftersom det var dit jag skulle….men men….Tänk att jag inte upphör förvånas över mej själv! Pust! Är lite lätt irriterad på mej själv och önskar jag hade någon att hålla i handen RESTEN AV LIVET! Som en blindhund. För jag hittar tamejfan ingenstans!

Nåja. Nu är jag här och jag kommer dit jag ska. Till slut. Alltid. Typ.

Sen väntar mina FANTASTISKT duktiga hundar, och jag. LÄNGE! Typ minst en timme! Om inte mer.

Och sedan dyker han upp: Prinsen ifrån Kina. Hundarna, som ”nyss” låg väluppfostrat och sov mitt i röran på golvet på Arlanda i byggnad 2, får nu tokfnatt. Fiona slår knut på sej och så måste vi reda ut den….(ha ha ha!).

”Var har du ställt bilen?” frågar Storing när vi börjar gå….

Jag suckar.

”Var faan ställde jag bilen??”

Jag minns att det var utomhus och att parkeringen tillhörde byggnad 2,  och att den står på 112, men VAR, liksom???

”Jag tror man ska gå här….” säger jag och låter superosäker….och så går vi och går och går och går….lite hit och dit och under och över….och till slut känner jag igen något och pekar: ”DÄR BORTA står den!!” över under runt och över igen! Wohoooo! Jag hittade bilen!

Storing är van vid sin mamma. Han säger ingenting, luffsar bara med med jätteväskan rullande efter. Även om vi går runt hela Arlanda så VET han att jag alltid kommer fram dit jag ska.

Oj oj oj, vad många vilse-resor han och hans bröder åkt på med mej!

Fast han är nog familjens GPS för HAN har koll! Men när jag ska leda så blir det ju så här….

När vi kommer hem har resten av sönerna STÄDAT så att jag knappt känner igen mej!!! Mitt skrivbord som brukar ha ett BERG av papper och andra grejer och pryttlar, är tomt!

”Det var ett sånt hääääär lager av damm på skrivbordet!!!” berättar Äldste sonen. ”Ja, det har jag nog inte dammat sedan 1838, tror jag”, säger jag bekräftande. Jag undrar i mitt stilla sinne var alla papper grejer och pryttlar nu är, men det blir jag varse senare….när jag kliver in i garderoben. Min walk in closet. Utan walk in.

Men det är en annan historia.

Det är rent, det är fint, det är städat och Äldste sonen gör en GOD middag och har också med sej en jättegod chokladtårta.

Vi får höra underbara historier om dom knasiga kineserna, och också höra Storing prata lite kinesiska. Vi skrattar så vi gråter åt tok-kineserna och det är såååå härligt att ha ALLA söner runt bordet för en gångs skull!

Idag är alla spridda för vinden igen….

…och jag är tillbaka i Dalarna.

Man kan ju undra om vi BEHÖVER faror, eftersom vi, trots att vi lever i ett sådant tryggt och lugnt land, ändå söker faror på samma sätt som Invandrarna letade guld i USA för 150 år sedan (eller när det nu var).

Vi har inte haft krig på flera hundra år, vi lever i FRED sedan hur länge som helst. Vi har en vacker natur med rikt djurliv, men inga djur i vår natur är riktigt farliga (om man jämför med Riktigt Farliga Djur, såsom giftormar, krokodiler, lejon och giftgrodor) i Sverige.

Vi har lagar som säger att vi ska ha säkerhetsbälte i bilarna, som kontrolleras varje år på bilbesiktningen för att dom ska vara körsäkra, barnen ska sitta i speciella stolar i bilen och hundarna i burar (eller fastspända).

När vi ska ut på vattnet i båt, ska vi vara nyktra och ha flytväst på oss. Jag tror inte det är LAG på att ha flytväst på sig än, men det är nog bara en tidsfråga innan den lagen kommer.

Vi har pilar i gatorna som visar ”säkerhetsavstånd” till bilen framför och vi har numera lampor som lyser I bilen av allehanda anledningar (i nya bilar i alla fall) och små pip och tjut som låter när vi vinglar till eller beter oss på annat avvikande sätt.

Barnen ska ha cykelhjälm när de cyklar, och ska helst inte cykla på egen hand till skolan innan de fyller 11-12 år. Men dom ska samtidigt akta sej för att ha cykelhjälm när dom klättrar i klätterställningar, för cykelhjälmen är i det sammanhanget farlig och kan strypa barnet i värsta fall. Farligt är det också med tröjor med luvor samt med snören i. För barn. Dom kanske borde förbjudas. Luvtröjorna alltså.

Våra hem är farliga och bör barnsäkras för dom som har barn. Helst ska alla hem barnsäkras.

Motorvägarna inhägnas med staket på båda sidor för att hindra för krock med bilar i mötande körfält. Dock känns det lite läskigt att köra om en stor lastbil inringad av staket…så kanske man borde göra något för att förhindra den läskiga känslan (!) också. Staket runt varje bil?

Pedofiler finns. Det vet vi. Dom har alltid funnits. Dom är fler nu. Inga lagar håller för dom. Där behöver Lagarna fixas till och ordnas. Om ETT barn TILLTALAS av någon på ett ”pedofilliknande sätt”, kan ett helt område få panik och inga barn får gå ut själva över huvud taget under något års tid. Att pedofilerna bor i våra bostadsområden och utsätter din grannes barn för övergrepp var och varannan dag/natt, vet vi inte, och det vi inte ser och vet, finns inte.

Vi skyddar oss mot det vi KAN skydda oss! Och lite till.

Om en flykting dödar några svenska på ett IKEA-varuhus, blir vi GALNA av oro och upprördhet! Plötsligt är ALLA flyktingar livsfarliga och ALLA IKEA-varuhus är mordplatser! Trots att detta inte hänt någonsin tidigare, och med all sannolikhet aldrig kommer att hända igen. Risken för att du ska dödas på ett IKEA -varuhus är ungefär tiotusen gånger MINDRE än att du skulle vinna på lotto, som har en vinstchans på 0,00000007 % eller något sånt.

Att träffas av blixten är mer sannolikt!

EN varg syns i närheten av Dalarna. INGEN i Dalarna och alla län däromkring vågar därefter gå ut i skogen. EN varg biter ihjäl ett får och därefter tas alla får bort ur hela länet. Och alla stannar inomhus. Utifall att….”vargen kommer!”

Risken att man ska träffa en varg i skogen är väl ungefär lika stor som chansen att vinna på Harry Boy, antar jag. Och OM jag träffar en varg i skogen, får jag väl ”ta det”. Nej, istället låter folk bli att gå ut i skogen, alternativt har sina hundar kopplade alltid, för att risken att dom skulle stöta på en varg är 0,006 %. Alltså högre än risken att dödas på ett IKEA-varuhus av en flykting.

Ibland tänker jag att fler svenskar borde åka ut i Världen och se hur det verkligen är – uppleva lite! Det finns reella faror och risker i världen – typ krokodiler vid stranden (så släpp inte din hund där och gå inte ner till strandkanten för att svalka fötterna), och klappa inte gröna (eller var det röda?) grodor för då dör du inom två sekunder, och gå inte in i områden där det slängs bomber och granater och ät inte mat som är full av allehanda insekter och drick inte vattnet i kranen, för det är fullt av mikrober. Dock är det kanske bättre än att inte dricka alls!? I bushen bor lejon och tigrar och elefanter. Gå inte för nära dom, och lär dina hundar att inte springa fram till dom. Eller nåt.

Kanske måste man leva med farorna runtomkring sej. Kanske är det en del av livet. Kanske kan man göra som Ronja: ”Jag går bort till forsen och aktar mej för att trilla i den!” För hon kan ju inte akta sej om man tar bort forsen, eller om hon bara sitter hemma!

Här och där springer det runt lösdrivande hundar i många andra länder. En del är snälla – andra är det inte. Men det finns inga lagar som säger att allt och alla som kan vara farliga ska avlivas eller stängas in eller slängas ut ur landet.

Så är det VI som är snälla och fredliga och goda, eller är vi dom onda? Är vi onda om vi stänger våra gränser och säger att ”Ni får sköta er själva i ert land! Vi kan väl inte hjälpa att ni dödar och skjuter ihjäl varandra och växer upp med galna religioner! Vi vill vara ifred i vårt land, och leva ifred.”

Men ska VAR ska ”dom onda” förvaras/leva? Eller dom som råkade födas, och växa upp, i landet där ”dom onda” bor? Kan ”dom” bli som ”vi”? Och vilka är ”vi”?

För i vårt land avlivar  avvisar vi dom som inte kan bete sej som ”folk” ( folk = vanliga svenskar) . Och vi vill bara ha folk här som är snälla och beter sej som oss, och som har sina hundar kopplade och som kan stå snällt i kö.

Eller?

Vad skulle du säga till ditt barn som lekte en lek i en del av sandlådan tillsammans med några andra snälla typer, och så kom det ett barn som var lite annorlunda, och som hade elaka bröder eller elaka föräldrar….Om ditt barn då skrek: ”Du får inte vara meeeed! Du är ful och dum! Du får stanna utanför sandlådan! Det får inte plats fler i den här leken!”

Som ni vet TÄNKER jag. Mycket. Om allt. Och inget.

Om högt och lågt, om viktigt och oviktigt. Fantasin flödar och hjärnan arbetar. Jämt. Nästan.

Ibland är det tomt, och då är det SKÖÖÖNT!

Också.

Just nu funderar jag på förhållanden. Par-relationer. Kärlek.

Jag tycker inte man ska jämföra, men jag kan inte låta bli. ALLT lever ju i JÄMFÖRELSER.

Man vet ju liksom inte om man är lycklig förrän man har något att jämföra med.

Typ.

Eller så är man lycklig i ”onödan”…

Fast det kan man väl inte vara?

Men man kan vara olycklig i onödan.

Tjejen som fyllde 16 år i USA och hade svinrika föräldrar, var olycklig, för hon hade fått FEL FÄRG på lyxbilen hon fick i födelsedagspresent…..Snacka om olycklig i onödan!

Killen som hittade en liten påse med nästan bara oruttet ris på sophögen i Manilla, blev överlycklig, för det var nästan en full påse! Och 75% av riset var inte ruttet! Wohooo! Var han lycklig i onödan?

Nu ska jag jämföra relationer. Fast man inte ska jämföra.

Vi låtsas att Lena träffar Lasse när båda är 17 år. Hon lever sedan sida vid sida med denne man i 40 år. Dom är idag 57 år. Hur lång tid av deras 40 år tillsammans har varit lyckliga? Hur ser deras sexuella relation ut? Existerar den och hur aktiva är dom sexuellt? Har dom utvecklats tillsammans eller har var och en gått SIN väg? Känner dom varandra utan och innan, eller lever dom med en Främling vid sin sida? Älskar dom varandra – på riktigt – inte bara av slentrian, eller för att dom inte vågar förändring? Har var och en utav dom haft EN förälskelse var, och EN sexuell partner var, eller har någon utav dom, eller båda känt sådana känslor fler gånger – antingen för varandra eller för någon annan? Har deras relation utvecklats med åren, eller är det ”samma-likadant” som det var från början?

Hur lång tid KAN vara olycklig i en relation utan att man GÖR NÅGOT? Finns det en sådan tid? ”Jaha, idag klockan 15 tog TIDEN av olycka slut”. Typ.

Och vad gör man då?

 

 

Hur viktigt är löftet man ger vid ett giftermål? Kan man verkligen förvänta sej att en ung kvinna/man ska VETA att dom ska hålla ihop hela livet, no matter what? Får man skilja sej för att den ena blev sjuk, eller för att den blev för tjock, eller inte kan få barn? Varför har vi människor bestämt att vi ska hålla ihop i par i ett helt liv? För vems skull gör vi så? För lagens eller för varandras eller för BARNENS? Barnen blir ju vuxna – spelar det roll för dom om deras föräldrar håller ihop eller inte? Om alla skilde sej lite hit och dit och levde lite hejsan-hoppsan; skulle vi tycka att äktenskapet var mindre viktigt då?

Förr gick ”folk” inte i familjerådgivning, men det gör många nuförtiden. Själv har jag gått i sådan, men äktenskapet tog slut ändå – eller just för att vi gick i samtal, kanske….Who knows? Vem vet när det är dags att sätta ner foten? Hur ska man veta när det räcker? En del väntar på Ett Tecken. Det kommer inget Tecken, kan jag säga. Det är givetvis olika för olika människor, och kvinnor verkar sätta ner fötterna oftare – för vi kvinnor kräver mer av en parrelation, tror jag, bla a kräver många utav oss SAMARBETE.

Ofta får jag höra: ”Det är ju inte bara lycka jämt i en relation…”. Näe, så är det ju, men hur länge kan man känna INGENTING, eller olycka, i en relation, utan att göra något åt det? Och dom sexuella känslorna – finns dom for ever and ever eller dör dom ut? Jag vet, av egen erfarenhet, samt andras ihopsamlade, att under småbarnsperioden kan dom sexuella känslorna helt dö (av utmattning) – i alla fall hos kvinnan (som ofta är mest utmattad, av  någon anledning….), men kommer dom självklart tillbaka och hur och när? Och vad händer då?

Eller när den ena säger: ”Vi har det väl bra….” (ofta mannen) medan kvinnan säger ”Vi har det för jävligt!” (ofta kvinnan). Hur kan det bli så? Lever dom i Olika relationer, fast samma? Samtidigt?

Var och en får givetvis bestämma vad den står ut med i en relation.

Har en del människor haft mer TUR när dom hittade varandra, och/eller är en del människor mer tålmodiga? Är det både ock eller handlar det om annat?

Jag hade själv bråttom IN i mina relationer, och hade inte tålamod nog att stå ut med mycket skit länge. Fast ändå hade jag det. För mycket skit var det. Felval, kan jag säga i efterhand. Jag skulle ha gjort grundligare genomgång av den jag skulle leva ”resten av mitt liv” med….inte haft så bråttom in.

Men lyckan är ju i det hela, när man skilt sej och haft sin skopa av skit, kris och elände, att det kanske finns en väg UT ur det också – en väg som leder till Ny Kärlek! Och att få uppleva förälskelserus och kärlekslycka IGEN!

Och jag kan lova – den känns minst lika bra som när man var ung! Om inte bättre!

Så: Har jag TUR som har skilt mej och får uppleva allt igen?

ELLER har jag otur som inte har kvar samma gamla….?

Who knows?

Ingen vet.

Och det finns inget svar.

Tur i oturen är det nog ändå.

Eller bara tur.

I vilket fall som helst är det helt underbart att känna fantastiska, starka känslor igen!

Såna där som bubblar och pirrar som kolsyra i kroppen och som snurrar runt som nervösa fjärilar i magen och överallt,  såna där som gör benen svaga som överkokt spagetti och som får hjärnan att säga TILT…..

….såna där som gör att man finner sej själv gå omkring med ett löjligt leende på läpparna åt precis ingenting!

 

 

Det är som om jag inte riktigt vet var jag bor, eller hör hemma, längre…

Fast det gör inget, och hundarna blir lika GLADA vart vi än hamnar: ”Hemma!! JAAAAA!”, ”Espen!! JAAAAA!”, ”Huset-i-Borlänge!! JAAAAA!!!”.

🙂

Såna är dom. Speciellt Fiona. Hon rusar runt av LYCKA vart hon än kommer, så länge hon känner igen sej. Är det NYTT är hon mer avvaktande. Milton travar in överallt, och Anpassar Sej. Lugnt och sansat: ”Jaha. Nu ska vi bo/vara här: Nöjd.”

Nåja.

Häromdagen, när jag skulle packa in i bilen – för det är mycket att packa hela tiden också – så ställde jag datorväskan….*host host host* – väska och väska, det är med som en PÅSE; min ”data-påse”…..

🙂

……men liknar väldigt mycket en plastpåse för inköpta skor från Skohuset i Borlänge (otroooligt bra affär, full av billiga skor!), för Den Riktiga Datorväskan är full av kollegieblock samt allehanda Viktiga Saker, som jag i och för sej aldrig använder…men ändå!  Var var jag nu då?

🙂

Jo, i alla fall så ställde jag datorväskan (med kollegieblock etc i) till HÖGER om bilen vid bakhjulet och laptop-påsen till VÄNSTER om bilen vid bakhjulet (för att lasta in i baksätet till HÖGER respektive till VÄNSTER i bilen), för att sedan öppna bakluckan och släppa in hundarna där bak.

Medan jag gjorde det tänkte jag: ”Nu får jag inte glömma datorpåsen till höger, så att jag kör ifrån den!” och sen tänkte jag att ”…det gör jag ju inte. Jag lastar först in till höger och sen till vänster och så glömmer jag ingenting!” …..

🙂

…..och sen fyllde jag på vatten i vattenskålen till hundarna, stängde gallergrinden bak, lastade in laptopväskan (med kollegieblock och papper) vänster bak, hoppade in i bilen och började backa…..

🙂

”OJ! VAD VAR DET?!?!” tänkte jag när jag körde över något.

”Hoppas det inte var en liten hund eller något annat litet djur”, tänkte jag sedan och svängde bilen i körriktningen och stannade för att se vad det var jag hade kört över (med hopp om att det var en större sten eller något sånt….).

VAD hade jag kört över???

GISSA!!!

Min laptop! Of course!

*suckar*

Jag förbannade mej själv, och gick sedan ut, lyfte upp påsen och tittade i den. Laptopen såg hel ut. Jag bestämde: ”Laptopen är hel. Inget gick sönder”. Punkt. Puh!

🙂

Sen gick hela helgen med lite ”Hemma”, lite mer ”Espen och Skärgården”, en hel del SOL och lite ”hälsa-på-mamma” och ganska mycket ”köra-bil” och en hel del packande ut och in i väskor och påsar. Rätt mycket promenader också, med hundarna – som alltid. Här och där. Mest där.

Idag, på morgonen, öppnar jag min laptop…. ”Hoppsan, hejsan!” och ”SUCK! DUBBELSUCK!!” 😦  Laptopen ÄR trasig!

Nu måste jag gå till min chef, med mössan i handen, och bocka och niga och be om ursäkt: ”Tyvärr körde jag över min NYA laptop med bilen….”.

Sorry! Liksom.

Fi faan!

Och det är JAG som måste leva med MEJ – varje dag!!

😛

PS. Eftersom laptopen är trasig och jag inte förstår hur jag ska lägga in bilder från iPaden…så blir detta inlägg med små smileysar emellan istället. Dom bilder jag lagt in lyckades jag lägga in med laptopen, men nu är den DÖD! RIP laptop. 😦  DS.