Månadsarkiv: oktober 2015

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Hur ska man någonsin VETA?

Det ena Beslutet leder till Det Ena Resultatet och det Andra Beslutet leder till Det Andra Resultatet, men det vet man inte före, eller ens efteråt, eftersom  man bara tog ETT beslut vid just DET tillfället, så man VET INTE vad Det Andra Beslutet hade lett till. Någonsin!

Ändå sitter det en massa jävla ignoranta människor och TROR sej veta Sanningen om Beslut andra människor tar i livet. Det är dom som inte har förmågan att gå i någon annans skor. Det är dom som levt Väldigt Instängt. Det är Dom Rädda. Dom som hatar (för att dom inte fått den kärlek dom behövde, som barn). Det är dom som inte kan känna empati. Det är dom som vi andra, som kan allt ovanstående, borde känna förståelse för, och förklara Livet för (men som ändå inte lyssnar….eller förstår….eller ens vill förstå), men det är också dom som är otroligt svårt att känna empati och förståelse för. Men man ”ska vara mot andra såsom man vill att dom ska vara mot en själv” och man ska ”vända andra kinden till”.

Fast det är svårt. Ibland omöjligt.

Men det går.

Mina ”Rätt? Fel?”-tankar startade för några veckor sedan när jag gick och tänkte på det här med att Fiona troligen skulle må bättre av att få byta hem. Troligen skulle jag också må bättre av det, tänkte jag. För stressen och Det Dåliga Samvetet höll på att förtära mej. Hundarna satt i bilen hela halva dagarna vissa dagar, för att jag jobbade och jobbade och jobbade. Visserligen fick dom alla sina promenader och flera skogspromenader nästan varje dag, men ändå; Att sitta/ligga i en bil och vänta är väl inte ett liv för en hund? Eller? Eller? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Jag vill bara hennes bästa, tänkte jag. Men vad är hennes bästa? Är det att vara med mej, no matter what? Eller är det att byta hem och bo i ett hem där dom har TID med henne? Är det som för barn? Barn bör få bo med sina biologiska föräldrar, no matter what – NÄSTAN! – men är det så för hundar?

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Sen tänkte jag att jag inte orkar fatta en massa VIKTIGA beslut i mitt liv. Det är ett för stort Ansvar.  Jag vill att Någon Annan ska fatta besluten. I alla fall ibland…..För det är tungt att bära allt ansvar och fatta alla beslut FÄLV! ”Vill inte!”. Och vill.

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Sen började jag tänka på flyktingarna (som tycks ha en del i min hjärna hela tiden….precis som hos många andra just nu….), och på alla dessa svenskar som sitter med armarna i kors och sniper å munnen och säger: ”Dom får inte plats!” eller ”Hur ska vi försörja dom?” eller ”Dom tar våra jobb/bostäder/pengar!” eller ”Dom luktar illa!” eller ”Dom byter ju inte kläder!” eller…..

Rätt? Fel? Rätt? Fel? Rätt? Fel?

Och jag tycker INTE man har RÄTT att putta iväg en enda människa så länge man själv skulle vilja ha hjälp i samma situation! Jag tycker det borde vara förbjudet!

Många utav oss tycker om USA. USA består till 80-90% av INVANDRARE och FLYKTINGAR! Det är en salig blandning! Alla pratar inte ens engelska! Och en del duschar inte varje dag! Herre Guuuud! Hur klarar dom det ”over there”?

Ja, Sverige är ett mindre land, men har du rest runt i Sverige? Det är myyyyyyyyyyyyyycket plats! Och har du kollat alla lediga stugor, hus och lägenheter? Dom finns! Ute i landet! ALLA BEHÖVER KANSKE INTE BO I STOCKHOLM, och Sverige består av lite mer än Stockholm, Göteborg och Malmö….

DOM FÅR PLATS!

Och vi kommer att fixa det!

Om vi hjälps åt!

Om vi välkomnar dom, förstår att dom inte är svenskar från början och därmed har andra kulturer och andra sätt att se på vardagen och livet, och ger dom lite tid och tålamod, och en massa förståelse och kärlek.

Sen blir vi lite mer blandade. Och det är härligt! För det skapas förståelse och vi kanske blir mindre inskränkta och plockar åt oss av det som ”dom” har som är bra!

Så låt oss välkomna ”dom” och ge dom tid att bli ett ”oss” med oss!

DET är RÄTT! Och inget annat!

För cirka 1 månad sedan krockade jag med bilen. Sedan dess är det lite läskigt att köra bil. ”Det-händer-inte-mej” är helt borta, och har ersatts av ”Det-kan-hända-när-som-helst”. Det är en läskig känsla.

”Jamen jag har koll på trafiken, liksom. Jag känner mej trygg när jag kör. Jag vet hur man gör!”

Säger ”folk”.

Hej och hå!

Många förare tror att dom har FULL KOLL.

Hur faan kan man ha FULL KOLL på ANDRA människor?!

Och hur faan kan man ha full koll på mörkret, halkan, regnet och dimman?!

VA?!

När jag osäkert, med händerna hållandes hårt i ratten, försöker fokusera på Hela min omgivning, kör alldeles för långsamt för vad skyltarna säger, betyder inte det att jag är dum i huvet eller att jag är tappad bakom en vagn – det betyder bara att jag är rädd och att jag VET att DET KAN HÄNDA! Det kan hända mej, dej och alla andra!

Det var en Smått Chockartad Upplevelse att hämta grejerna i min krockade bil på Skadeverkstaden….Där stod kanske HUNDRA KROCKADE bilar i olika konstiga former. Min bil var en utav dom som var MINST krockad. Jag nästan KÄNDE all sorg och rädsla som alla krockade bilar skapat – för att inte tala om alla skadade kroppar, och smärtan, som många som suttit i dessa bilar upplevt. Var är alla dessa människor nu? tänkte jag.

Finns dom på vägarna, som jag, skiträdda för att dom lärt sej att ”det kan hända vem-som-helst”?

Eller är det bara jag som osäkert framför min bil?

Jag blir GALEN på mannen (alltid män!) som kommer bakifrån på motorvägen i 180 knyck, när jag precis kör om en långtradare på den fyrfiliga vägen, och så kör han så nära mitt (bil-) arsle att om jag kunde skulle jag släppa ”stans största mök” för att få honom att släppa lite på gaspedalen. Jag blir rädd! Tänk om jag måste bromsa till! Då är det bara mos av både honom och mej! Och alltid har ni/dom en NY bil, av ”värsta sorten” (dvs BMV eller en mercedes). Har ni liksom Egna Regler i trafiken??

Eller när jag kör i mörkret….SKITLÄSKIGT! Jag SER ju inget! Och tänk om det kommer ett rådjur eller en älg! Då kommer Mr Merca upp i mitt arsle igen, för jag kör ju för LÅNGSAMT! Men ärligt talat kör jag precis så fort som jag vågar, och precis så fort att jag håller mej kvar på vägen och svänger i dom kurvor som finns….

….men Mr Merca vill att jag ska flytta på mej!

Hallå Mr Merca: Jag KAN INTE flytta på mej! Och jag vill inte köra fortare. Kan inte. Vågar inte.

Jag vill komma fram nämligen. Levande.

Kan du tänka dej, kära herr BMV, att kärringen som sitter och trycker i bilen framför dej är rädd! Du kanske tycker att ”såna” inte borde vara ute i trafiken, men jag måste. Det är en del av jobbet. Och dessutom kanske jag kör fortare om 1 år, eller 2…när jag blivit mer van, eller mindre rädd, eller så kommer jag att fortsätta ”krypa” på vägen…..

Och det är bara för dej att stå ut med mej i trafiken. Jag måste ju stå ut med dej!

Men snälla du:

Sluta nosa mej i arslet! Det är skitläskigt!

Man SKA säga att man inte vill ändra något i sin bakgrund/historia, och man SKA känna att allt man gjort varit bra och att man inte ångrar något….

….men ibland tänker jag ändå att ”Jag borde ha…..” (…eller ”Jag borde inte ha….”)

Jag borde…:

• ha tänkt efter före många gånger
• inte haft så bråttom
• inte hoppat på ALLA tåg som gick…
• ibland låtit Tiden fått verka – istället för att Skapa Förändringen själv. På studs, och på Känsla.

Det verkar som om det är rätt bra ändå att tänka först, planera sedan och därefter agera – i alla fall ibland – och att vänta ut skit och piss och se om det blir bättre av sej själv – ”på andra sidan”….eller att ibland i livet bara stå ut, och se tiden ann. Fast det har jag ju också gjort. Faktiskt.

Ibland bara BLIR livet.

Och en sak är jag rätt säker på: ”Det blir som det blir”.

NÄr man är Ung har man Hela Livet framför sej och man TROR att ”Jag ska minsann inte….” eller ”Jag ska först…..och sen ska jag….”……

…… och: ”….om jag någonsin gifter mej/köper hus/får barn så ska jag…..” eller ”Jag ska minsann bli Något Stort och tjäna massor av pengar/åka runt hela världen/vara snäll mot mina barn/vara världens bästa mamma/pappa…..”

…och så står man där och Livet liksom bara kom, och var, och gick, utan att man fattade att man var mitt i det hela tiden!

Och fast man fortfarande är där – i livet – så är det som om det ändå kommer att ske ”i morgon”, eller som om det ”skedde igår”, men man fattade det inte – då!

Jag hade väldigt bråttom och ville LEVA IDAG hela tiden….Men också väldigt mycket ”….i morgon kommer det/vi/dom/allt att……”.

Och jag kan inte låta bli att förundras över dom som kanske aldrig ens fick välja själva. Till exempel den thailändska kvinnan jag träffade som fick sig tilldelad sin första make, fick tre barn med honom, men det blev inget bra äktenskap (berättade hon)….och jag undrar i mitt stilla sinne hur det är att ha sex med någon man inte älskar….vilket många många utsätts för dagligen….

Hon skilde sej och blev sedan ”infångad” av en svensk man och flyttade till Sverige flera år senare. Hon berättade att familjen levde så fattigt i hennes hemland så att hon fick ta på sej att rädda familjen, via denna man.

”Nej, jag älskar honom inte. Men han är snäll och generös…”, berättar hon.

Tänk att om och om igen ”offra sej” för att ”det ska vara så” eller för att ”traditionen säger så” eller helt enkelt för att överleva.

Och här går jag och tänker att jag kanske borde ha valt annorlunda eftersom det hade påverkat mina söners liv på ett annat sätt….och mitt med för den delen.

Men grejen är ju att TROTS att jag är KVINNA har jag fått göra helt egna val livet igenom, och det har jag gjort – med råge!

Oj, vad jag gjort Egna Val…rakt av och rakt igenom! Många gånger har jag inte ens bett om råd. ”Kan själv!” Liksom.

Så jag har bara mej själv att skylla. Rakt igenom. Typ.

Och det tjänar ingenting till att ångra sej, för det förändrar ju inget.

Det är som det är och det blir som det blir!

Det kanske räcker. För vissa.

Inte för mej, för jag är ”bortskämd” – född och uppvuxen i Sverige och har fått lära mej att vi är jämställda och att jag har en massa rättigheter. Säkert 90% av världens kvinnor har aldrig ens fått tänka sina egna tankar, eller känna sina egna känslor.

Blir man mer ödmjuk då? Eller mer bitter? Eller mer lydig?

Eller lite gott och blandat?

Eller så blir man som man blir, när man gör som man gör.

Dom är som oss – killarna som flytt. I alla fall dom jag träffat.

Jag träffar ett par varje vecka, eftersom dom kommer åkande med tåg från någon flyktingmottagning i Sverige, kliver av på någon station i Dalarna, varvid jag hämtar dom, och sedan åker vi vidare till deras nya hem.

Det är fina killar.

Första gången trodde jag att jag skulle hämta en trasig och ledsen själ, men icke! En pojke med strålande ögon satt på en bänk på stationen och väntade på att bli upphämtad. Jag frågade med kroppspråket hur länge han varit på flykt och om han förstod vad jag frågade, och om jag förstod hans svar rätt så var det ett par månader….

När vi kom fram till familjehemmet tog vi fram mobilen och använde oss av en telefontolk, och vi fick veta att hans pappa var död och att han tappat bort sin mamma och sina två yngre syskon ”någonstans i Iran”….Han fick tårar i ögonen och ville inte prata mer om det.

14 år och fylld av både förvirring och hopp, och med en massa minnen från krig och flykt, som han just då bara ville glömma.

Han blev informerad om familjen, Sverige, God Man, Socialtjänsten och en massa andra saker som säkert bara blev ett sammelsurium i hans huvud. Han hade nog fullt upp med att bara ”landa” och inse att han var i Sverige.

Eller visste han ens det?

Nåja, killarna jag träffar varje vecka är jättefina mysiga killar med Hopp i ögonen!

Bara så du vet!

Sverige står i lågor.

Vi bombas ifrån alla håll. Några Onda Makter vill att vi ska Försvinna!

Vi är livrädda!

Vi flyr för våra liv!

Vi lämnar hus och hem hals över huvud, om det finns något att lämna, för allt bombas.

Det är livsfarligt att gå ut – det ligger krypskyttar i varje hörn. Dom skjuter ihjäl folk utan urskiljning; Din man, din granne, dina barn….

Alla drabbas!

Hjärtat bultar av skräck dygnet runt. Du är så rädd att du tror du ska få hjärtstopp, men du måste visa dej stark, för barnens skull.

En del orkar inte utan skriker rätt ut. Blir galna.

Många dör.

Lemlästade människor ligger på gatorna. Vi lever i Helvetet.

Vi älskar vårt land, men vi måste lämna det, för vi orkar inte leva i Helvetet, och vi vill åtminstone att våra barn ska få växa upp – bli vuxna, gå i skolan, få ett Liv!

Om vi inte orkar själva, skickar vi våra barn…ut i Tomma Intet. Vi vet inte vad som väntar dom, men vi vet att om dom blir kvar dör dom.

Vi kämpar oss fram, gåendes, bärandes på våra barn, möjligen väskor med några få klädesplagg. Vi får skavsår, ont i magen av hunger, ont i huvudet av utmattning och törst…..

Vi går och går och går….Vi fryser, blir blöta och fryser ännu mer….

Vi bär på våra barn, som gråter, sover, hänger på våra ryggar och axlar….Dom undrar vart vi ska och när vi ska sluta gå, men vi kan inte svara. Vi går tills vi kommer fram. Vi vet inte var ”fram” är….Vi går tills vi inte hör bomberna längre….tills vi finner Trygghet.

Var finns Tryggheten och Freden?

Vi hör rykten om Landet A och Landet B: ”Dit kan man gå! Men först måste vi passera Landet G och där bor Dom Elaka!”

När vi kommer till Landet G stoppar dom oss, knuffar oss, skriker och hotar oss med vapen. Vi försöker säga att vi bara vill gå igenom deras land, men dom lyssnar inte….

Några tar sej igenom Landet G, trots allt…..

…så kommer vi till gränsen i Landet F: Där har dom rullat ut taggtråd runt hela gränsen: INGEN får gå in i deras land! ”GÅ RUNT ELLER DÖ!” skriker dom. Om vi går runt deras land dör vi, för det kommer att ta åååår, om vi går igenom landet ändå, dör vi….

Vad ska vi göra?!?!?

Ryktena går att i Landet där Friheten finns bränner dom ner dom bostäder som skapas för oss som flytt…..

Sprider sej Helvetet på jorden, eller varför finns det inte plats för oss någonstans – vi som bara vill leva i fred och frihet??

….blir man trött.

Det är inte så kul att vara trött. Det är roligare att vara pigg och positiv och energisk.

Men det är jag inte.

Jag är trött.

Det är mycket nu.

Det är allt och inget, och överallt. Samtidigt.

Näsan upp och huvet ner. Eller tvärtom, eller hur det nu var….

Så det blir bara en tummetott idag.

😛

Jag sitter och läser i en blogg som är helt otroligt rolig, klok och fantastisk!

Jag skrattar högt!

Vilken människa!

Hon måste ju bara vara helt underbar och fantastisk! Inkännande, empatisk, humoristisk och med en helt underbar självdistans!

Meh!

Det är ju MIN blogg!

Det är MOI!

www.erviluca.com

Tänk att JAG är så fantastisk! Och rolig!

Vad härligt!

Nu ska jag njuta lite av att jag är så HÄRLIG.

Och lite knäpp.

Nästan varje gång vi möter en annan hund, nuförtiden, morrar Milton. Tyvärr drar han då nästan alltid igång Fiona också, som beter sej som en ”jävla idiot” och skäller och drar i kopplet.

 Ja, jag jobbar med att få bort det beteendet!

Detta hände, som vanligt, idag – både en och två gånger. Jag var beredd med kort koppel och hålla emot och ”fy:a”. Varje gång.

Vid ett möte, vänder sej mannen i sällskapet om efteråt, går emot mej och säger ILSKET att jag SKA ha min hund till VÄNSTER om mej. Han säger det varken vänligt, eller som ett förslag, utan han nästan ryter det åt mej – som en order.

Det brinner till inuti: INGEN ska fanimej ge mej order om hur jag ska ta hand om min hund! Så jag säger det, på ungefär samma hårda sätt som han gav sin order till mej: ”Jag har min hund på precis vilken sida jag vill!” Och så lägger jag till att jag både hade koll och kort koppel. Dessutom, lägger jag till, så är inte Fiona farlig eller bits – hon bara ”låter”.

Mannens ilska stegras, och han tar några hotfulla steg emot mej, ställer sej nära-tättintill, spänner ögonen i mej, och fortsätter med sin ”ge-order-stil” och säger: ”PASSA DEJ JÄVLIGT NOGA!!!”

Nu är jag förbannad så det KOKAR i mej : Karljäveln HOTAR mej!

”Hotar du med att slå mej?! Hotar du med att slå en KVINNA?!?” fräser jag.

 ”Det spelar ingen roll att du är kvinna – du ska passa dej jäääävligt noga!!” morrar han.

Jag tar ett millimetersteg närmare honom, spänner ögonen hårdare i honom än han gör i mej (ha!) och säger någonting i stil med:

”Du hotar inte mej, din jävla fegis! Jag är inte det ett dugg rädd för dej!”

Han fortsätter med sina hot och jag (som kokar inombords) är inte ett dugg rädd, bara heligt förbannad! Jag säger till honom att jag borde polisanmäla hans hot, och jag nästan känner att jag önskar att han slog till mej så att jag fick något riktigt att anmäla.

Jag tror han inser att han inte kan skrämma mej, så han börjar gå iväg men fortsätter säga idiotiska saker, vilket gör att jag säger bråkets mest intelligenta kommentar:

”Dessutom är din hund tjock!!” …och på något sätt ”vinner” jag, eftersom han svarar att den inte alls är tjock – den har bara mycket hår! Det sista är ju så dumt (både det jag säger och han) så jag blir alldeles full i skratt när jag skriver det.

Förresten skriker jag ”Fuck you din jävla idiot!” också.

Som Avslut. Liksom.

Galet va?!

_________________________________

Fotnot

Svar på ofrågade frågor: 

Mannen var i 45-50 års åldern. Svensk. Mörkhårig. Glasögon. Ganska ”stor” (kraftfull), ca 184 cm lång. Mörk klädsel.

Med i sällskapet var en kvinna med röd jacka i samma ålder ungefär (kanske äldre – tittade inte så noga) samt en pojke med Downs Syndrom i 14-15 års åldern (som oroligt stod och drog/höll i mannens arm).

Kvinnan fortsatte gå en bit så hon stod ca 8 meter bort hela tiden. Tyst.

En djupare kärlek än man någonsin kan förstå.

Jag kände det idag. Att den faktiskt finns. Och att jag har tillgång till den.

Att den finns för mej, fast jag många dagar faktiskt inte förtjänat den. Att den Bara Finns där. För att DOM är så vackra och fina människor.

 Och att jag insåg idag hur OÄNDLIGT TACKSAM jag är – eller borde vara – över att jag fötts in i den.

Tänkte på att vi känt varandra hela livet, delat stora delar av det och både hatat och älskat varandra. Vi har tyckt saker om varandra, avskytt varandra, klippt varandras hår, retats, blivit kära i samma kille (iallafall jag i deras…), tyckt att deras åsikter varit helknäppa, suckat åt varandras kläder och tankar, tyckt att dom gjort fel, tänkt fel, varit knäppa och jobbiga.

Vi har sett och  upplevt varandra genom livets ALLA skeenden. Stått där bredvid varandra i regn, rusk och alla skitväder som finns. Delat högt och lågt.

Sagt upp kontakten, tillfälligt, i frustration och ilska, men sedan mer eller mindre (mot-) villigt sökt upp varandra igen.

Dom finns där.

Trots allt finns dom kvar.

Jag blir rörd när jag tänker på det, och hur jag liksom ofta ibland bara tar dom för givet – uppskattar dom inte tillräckligt.

Det finns dom som inte har några, medan jag har begåvats med två!

Dom står där och hejar på och pushar och försöker att stötta igen och igen – även när jag kryper under en sten och fräser ”GÅ! STICK! FÖRSVINN! LÅT MEJ VARA!!”.  Då ställer dom sej där utanför och säger lugnt: ”Vi är här. Vi går inte.”

Och kanske ger dom mej korkade råd ibland, och kommer med idiotiska lösningar, men fanimej: Dom ger mej råd, dom försöker hitta lösningar och dom står kvar!

Dom står kvar och finns för mej – genom eld och vatten – och framför allt finns dom för mej fast jag ibland verkligen inte förtjänar det!

TACK, GODE GUD för MINA SYSTRAR!!

Unbelivable, och väldigt konstigt!

Att det en gång fanns en ”hinna” i ”mitt” (kvinnors) underliv, som plötsligt aldrig fanns!

Jag känner mej lite ”lurad”. Som om jag gått omkring ett  helt liv och trott på något, och så PLÖTSLIGT – ”som en blixt från klar himmel” – får jag vid 50++ ålder (!) veta att Det är inte SÅDÄR; Det är SÅHÄR!

Som att få veta att man hade ett syskon till, fast ingen sagt något. Nästan. Eller som att få veta att man haft en lunga hela livet, fast man fått veta att man har två (för hur kan man VETA hur många man har, om man inte röntgats?). Ännu värre är det ju OM man röntgats och läkarna sagt: ”Ja, du har två lungor”, fast man bara hade en!

SÅ känns det lite grann.

Jag brukade säga att min mödomshinna försvann när jag ramlade på en cykel när jag var 8 år. Jag fick in hela spetsen på sadeln i…..Ja: ”AJ AJ AJ!” Det gjorde SKITONT! Och, ja det blödde! Och, ja det gick sönder! Fi faan!

Jag brukade säga att jag förlorade min ”oskuld” till en cykel. Röd. Monark. Mini.

Men så var det alltså inte. Typ.

Backa bandet.

Mödomshinnan fanns inte!

Finns inte.

Satt jag inte där i skolan och fick veta att den fanns?? Jo, så var det. Vi HADE sexualundervisning i skolan, i typ åk 8, och vi fick trä kondomer på träkukar. Det var på det glada 70-talet, nämligen, då sexualiteten var ”fri” och man knappt kunde eller ”fick” säga ”nej”, för alla ville ha sex. Punkt! Sa man ”nej tack”, så var man ”pryd” och ”töntig”. ”Alla” skulle och kunde äta p-piller. Sen var det bara att köra (inte bil, allså – utan att ha sex!).

Men först skulle mödomshinnan spräckas. Liksom. Och det gjorde ont, för dom flesta. Och så blödde man. DET fick vi höra.

Och man kunde inte använda tampong vid mens förrän man haft sex. För det var liksom ”stängt” där. Så det var inte ens någon idé att försöka stoppa in något innan mödomshinnan var borta.

Och så fanns den inte.

Jag undrar:

NÄR slutade mödomshinnan finnas?

 Och VARFÖR gick man inte ut med det som STORA NYHETER i alla tidningar, för alla oss som fått höra i hela livet att den finns???

Varför har man inte berättat det för ALLA – även oss ”gamlingar”? Och VET alla unga det numera? Visste dom det innan ”igår”?

Typ.

Jag bara undrar.

En sak till: När mina söner fick sin FANTASTISKA sexualundervisning i högstadiet, för det fick dom verkligen – ett tjockt kompendium med ALLT ALLT om sex! Där stod INGET om mödomshinnan, tror jag. Men det stod inte heller att den funnits och inte längre finns s a s….

Och jag UNDRAR om jag själv berättat för mina söner om mödomshinnan, som inte finns? Har jag det? Minns inte. Men eftersom jag varit så öppen med allt sexuellt med dom, så är risken stor att jag lurat i dom att mödomshinnan finns. Faan, om jag lurat dom! Måste fråga dom.

Sen undrar jag:

Vad är det mer vi har som vi inte har, som Samhället/Läkarna/Dom-som-bestämmer lurat i oss??