Månadsarkiv: juni 2015

Det snurrar verkligen i huvudet av allt jag vill pränta ner på olika sätt: Jag har sååå många bok-idéer! Mitt problem blir att jag inte vet i vilken ände och med vad jag ska börja, eller fortsätta…och börjar jag med något så hamnar ändå tankarna på det där andra som jag kanske borde skriva istället…

…men det är ju inte så att TIDEN bara VÄNTAR, utan det är ju så mycket annat som måste och ska göras OCKSÅ.

Varför är inte jag gift med en liten fru som tar hand om ALLT omkring mej medan jag skapar?? Jag ÄR ju en sån där KREATIV KONSTNÄR som egentligen behöver få dra mej undan och bara vara ifred långa perioder, och så kommer orden och allt….om jag bara lämnas ifred! ÅÅÅÅH, vad jag skulle SKAPA om jag fick den TIDEN, och blev försörjd under tiden. Och upp-passad.

Faan, att jag inte har en sån liten fru! Dom finns ju! Alla gamla fantastiska (manliga) skapande MÄN har ju haft såna….Orättvist är bara förnamnet.

Förresten lider jag av svår Avundsjuka. Jag gillar det verkligen inte, men så är det. Ibland blir jag så avundsjuk så att jag känner mej ARG på personen i fråga, som jag blir avundsjuk på: ”Det var inte DU som skulle…..det var ju JAG!” tänker jag irriterat. Ibland kan jag glädja mej åt andras lycka, tur och framgångar, men ibland tänker jag verkligen elaka, svarta och äckliga tankar.

Man kan ju undra vad Avundsjukan är till för liksom? Är den till för att man ska kämpa lite mer, eller vilja nå dit OCKSÅ? Isåfall funkar det inte på mej. Jag blir inte peppad av min avundsjuka. Jag blir bara…sur och arg. Mest på mej själv faktiskt, som inte kan GLÄDJAS åt när andra har det och får det bra. Givetvis KAN jag det, men inom vissa områden kan jag det INTE.

Jag kan glädjas åt andras lycka och framgång också, så att att jag nästan känner lyckan själv av att DOM/HEN lyckades! Men jag kan också vilja skjuta någon som lyckades. Fast det skulle jag ju givetvis inte, om jag hade ett vapen. Jag skulle nog nöja mej med att räcka ut tungan. Inuti. Eller bakom ryggen. Framför dom skulle jag leeeee och säga ”GRATTIS!!”. Förljugen som jag är.

Hur faan räcker man ut tungan inuti??

Nåja.

Egentligen tänkte jag önska er alla en HÄRLIG MIDSOMMAR!

Själv brukar jag inte fira den så värst nuförtiden. Det blir liksom inte så när man har vuxna och ”nästanvuxna” söner och är singel själv. Om jag nu ska skylla på det.

Jag kan skylla på att vi inte har något ”land” längre heller. När man har ett ”land” åker man ju gärna dit och ”firar” genom god mat och nubbe och sånt. Eller inte.

Jag ska iallafall åka över till Söstra Mi och hennes familj i Sigtuna, och vi ska väl äta något gott (för det gör vi alltid där), och ”supa” (som hon skrev till mej på chatten). 🙂

Regnar gör det ju alltid på midsommar, så vi ska väl sitta inne och titta ut på regnet också. Och gå alla hundpromenader som vanligt förstås! I regnet. Men när man går på sina hundpromenader tänker man knappt på att det regnar.

I Sigtuna finns det härliga rundor för mattar, hussar och hundar!

GLAD MIDSOMMAR,

…som sagt.

Iallafall för MINA barn. Kanske jag kommer att få uppleva skolavslutningar för eventuellt kommande barnbarn – kanske inte.

Ikväll (!) är det min sista skolavslutning i grundskolan som förälder. Jag har haft barn i grundskolan sedan 1990! Nej, förresten 2000-2001 hade jag inget barn i grundskolan – däremot tre barn på dagis, och en som gick en halv termin på gymnasiet.

Om jag räknar sådär rakt av bah, typ att jag har fyra söner och alla har gått 9-10 år i grundskolan (ja, för fr o m Storing har barnen gått 10 år i grundskolan, eftersom dom började som 6-åringar), och då blir det x 4 allting, dvs 39 år i grundskolan! Fast sen har dom ju gått samtidigt och skolavslutningarna har ibland varit samma. Något år hade vi tre skolavslutningar på samma dag efter varandra. Inomhus. Utan syre. Typ. Men vad gör man inte som förälder för sina barn….

Att uppleva allt det här med Äldste Sonen var Magiskt! Varje skolbörjan och skolavslutning var Speciell och jag Upplevde varje minut och sekund av dom. Jag var den ENDA föräldern i åk 9 som kom till Äldste Sonens skolavslutning. Dom andra föräldrarna var tydligen ”bannade”. Det var ingen bal på den tiden. Tror jag.

Jag minns inte det iallafall, eller så hade jag så fullt upp med hans tre småbröder så att jag inte märkte vad som försigick i hans liv… (fö´låt, i så fall!).

Att få uppleva allt det här med Storing var också häftigt, och då insåg jag mer hur FORT allt går och jag hade bestämt mej för att njuta av ALLT ännu mer, men sen kom ju Mellan året därpå, så det blev liksom ”Storing-Mellan-Storing-Mellan-Storing-Mellan” med alla föräldrarmöten, föräldrasamtal, insamlingar, julavslutningar och sommaravslutningar….i en enda lång rad, så jag hann knappt Uppleva något, såsom jag ville….för att inte tala om Minsting: ”Hoppsan! Ska han också börja skolan?! NU?? Redan??” och så försöka hänga med på vad alla tre gjorde och sa och upplevde och kompisar och lärare och skolkamrater och påsklov och föräldrarsamtal och insamlingar (HATADE insamlingar till slut!!) och hela fadderullan!

Och så var det ju Äldste Sonen också. Men han fick ju ha mej för sej själv i 10 år innan allt det här, så det får jag/han trösta sej med…

Det där med att Carpe Diem och Njuta av Stunden gick inte så bra längre då. Jag försökte snarare Överleva allt. Och fort gick det!

Nu går alltså min lilla beeeeebis (nästan 2 meter lång) ut årskurs nio och han har gjort sitt ”måste”! Sen följer tre år till av ”nästan-måste-för-annars-kommer-du-ALDRIG-att-få-jobb!”, men då ska dom vara mer självgående och jag KANSKE slipper tjaaata upp honom ur sängen på mornarna…Keep on dreaming!

Usch, det går så fort! Jag tycker både det är skönt, vill rewind då och då för att göra om vissa saker och så försöker jag njuta av det som är, samtidigt som jag knappt hinner för tiden bara RUSAR iväg: ”SWOSCH” bah!

”Fånga dagen!” tjuter alla. Jamen vafaan, jag hinner inte! Den bara rusar förbi! Värsta Speedy Gonzales!

Och ikväll (!) är det den sista skolavslutningen för grundskolan för min yngste son.

UNBELIVABLE!

Han föddes ju nyss. Typ.

Stackars Minstingar, dom blir liksom aldrig ”stora”.

När Äldste Sonen gick ur nian var han ”nästan-vuxen”, när Storing gick ur nian var han faktiskt ”vuxen”, Mellan gick  ur gymnasiet nyligen och han är inte riktigt så ”vuxen”…..

…åsså är det min lilla beeeeeebis!

”Skärp dig, Erviluca!”

Okey!

*skärpning pågår*

Snart ska jag gå på skolavslutning med min stora Minsting!

Hej svej!

….hur killar funkar.

När jag växte upp hade jag ingen aaaaaning. Vi var tre, nej fyra, tjejer i familjen och en Väldigt Hemlig man (= pappa), som alltid var Frånvarande, så min kunskap om Män var ungefär lika med Noll.

Jag hade många kompisar i tonåren som var killar, och så hade jag kärleksrelationer – eller var bara kär – typ, alltid, men det betyder inte att jag någonsin förstod mej på killar.

Under en lååååååååååång period trodde jag att killar och tjejer var på ett ungefär likadana och tänkte på ett ungefär likadant….för på 70-talet skulle alla vara UNISEX = Likadana, fast vi inte var det. Sen att jag inte förstod mej på killar alls, eller hur dom tänker/tänkte, trodde jag inte alls hade med könet att göra utan mer med….något annat.

Tänk vad vi tjejer DISKUTERADE vad vi trodde killarna tänkte och tyckte och vad vi FUNDERADE på vad dom MENADE när dom gjorde och sa olika saker.

Tänk om jag hade förstått att killar inte TÄNKER åt höger och vänster och runtomkring i förton finurliga och trassliga håll! Tänk om jag hade fattat att ”ja” är JA och ”nej” är NEJ och att ”jag tänkte inte på det” betyder faktiskt att dom inte tänkte på det!

Det var först när jag fick min första son som jag började ANA att vi i GRUNDEN är olika.

Och då tycker jag att OLIKA är bra, men att tro att man är LIKA och utgå från det, blir så fel.

Tack Gode Gud att jag fick fyra söner. För OJ vad jag lärt mej mycket av det!

TACK!

Bara den här lilla saken att jag bad Minsting ”fotografera MYCKET” när han var med sin klass i Berlin häromdagen. Givetvis menade jag att han skulle fotografera sina kompisar och vad dom gjorde (!) för jag tänkte att det vore kul för honom att i FRAMTIDEN se dom här bilderna och MINNAS.

Men va faan – jag glömde ju att han är kille (och INTE har några systrar, för det spelar roll för hur en kille utvecklas och tänker)….

Vad fotograferade han?
//

Lydigt tog han MÅNGA bilder….på hus och SAKER. Han lyckades ta ungefär 50 bilder, men inte en enda bild på MÄNNISKOR, eller på sina klasskompisar! Skickligt!

Låååååååångsamt börjar jag förstå hur killar funkar, så NU kan jag träffa en man, och kanske eventuellt fungera ihop med en sådan Varelse….

…och förstå hans Underliga tankegångar.

Det gäller bara att han förstår mina också….

….jämfört med en bal i årskurs 9?

……………………………………………………………………………..

Dagen efter Mellans student skulle Minsting gå på bal. Årskurs 9 har bal ”nuförtiden” (och då har troligen ”nuförtiden” pågått sedan 90-talet, eller nåt?) har jag förstått.

Det hade vi INTE när jag gick ut nian. Vi hade bara en avslutningsfest, med lärarna, men ingen bal. Bal var ”ute” när jag var ung. Det var mer jeans- och t-shirt-fester.

Att fixa en kostym var ett kapitel för sej, eftersom den unge herren inte hade någon större lust att följa med till Dressman alls. Jo, han sa: ”I morgon kan vi fixa det!” glatt, varje gång jag påtalade det, tills ”imorgon” tog slut. Liksom. Och då gick jag och köpte en kostym i en ”gissa-storlek” som givetvis inte passade, så jag fick gå och byta den, fast jag däremellan blev så ARG på Minsting så att jag gormade och skrek   tog ett allvarligt snack med honom, och sa att jag ”aldrig i livet” skulle gå tillbaka och byta kostymen, vilket han i och för sej struntade i, för om han fick bestämma kunde han både avstå från balen och/eller gå till balen i mjukisbyxor och t-shirt.

Faktiskt!

Han frågade också: ”Måste jag PROVA kostymen på Dressman??” och fick det som att låta som ”blir man halshuggen på Dressman?” och när jag då svarade ”Självklart!” så var det STOPP-tecken x 10!

Jag gick därmed och bytte kostymen utan Minsting, fast jag sagt att jag ”aldrig i livet” skulle göra det (även solen har fläckar), och till slut hade Minsting en kostym, en skjorta och två slipsar (för man fick två för en) – en blommig slips och en med silverränder på. ”Bögig”, enligt Minsting, men han kunde ha den ändå.

Först försökte vi knyta hans slips (den blommiga). Jag hade inställningen: ”Detkanvälintevarasåsvårt”, eller snarare ”Lättsomenplätt”, trots att jag aldrig knutit en slips, men jag lyckades inte, och Minsting tyckte att jag höll på att strypa honom. Sen föreslog han Youtube. Jag försökte göra exakt som youtubekillen visade. Två gånger. Sedan försökte Minsting, och därefter gav vi upp – han halvstrypt och jag helsvettig. Han fick gå slipslös. Jag tyckte vi kunde ta med slipsen och be någon på festen knyta den, men det gick inte. Piiiinsamt. Jag stoppade dock ner slipsen i min ficka i smyg, fast jag inte fick.

Jag och Minsting promenerade tillsammans till skolan (ca 3 km), eftersom jag inte har någon bil och våra cyklar var obrukbara. Minsting ansåg först att ”man” inte kan gå i kostym utomhus, långt, så att alla ser, men efter en stunds övertalning, så gick det iallafall, och han upptäckte att hela stada inte stannade upp och pekade på honom. Dessutom följde hundarna med och dom är bra på att avleda. Speciellt Fiona, som fick småpinnar och grässtrån att hoppa efter och springa efter hela vägen (av Minsting).

Väl framme stod hela klassen där, uppklädda till tänderna. Alla killar såg ut som MÄN och alla tjejer som DAMER. Killarna hade kostym – svarta eller mörkblå – och fluga eller slips. Jag halade upp Minstings slips ifrån fickan när jag hörde att en av killarna var ”värsta bäst” på att knyta slipsar. Minsting blev överraskad över att jag fått med slipsen trots att jag inte ”fick” det, men hängde ändå med klasskompisen in för att få sin slips knuten av honom. Tjejerna hade fantastiska kreationer och jag tänkte att dom måste ha kostat tusentals kronor! För att inte tala om frisyrerna och skorna! Men å andra sidan är en kostym också rätt dyr.

Hur var balen då?

Ingen aaaaning!

Att ha söner betyder att man inte får veta någoting, efteråt. Säkert finns det en massa killar som kommer hem till sina föräldrar och BERÄTTAR om allt som hände på festen, men såna söner har inte jag. Jag frågar och frågar och får ”ja” eller ”nej” som svar, och frågar jag ”Hur var det??” så får jag svaret ”Bra” och frågar jag ”Hade du kul??” så får jag svaret ”ja” och säger jag ”BERÄTTA!!” så får jag svaret ”Det finns inget att berätta” eller ”Det var som en vanlig fest”. Sen att det delats ut diplom eller lekts lekar eller att det hölls tal….näe, det får jag aldrig veta, om jag inte pratar med föräldrar till någon tjej i klassen, eller så får jag veta hur det var genom    någon helt annan fem år senare. Typ.

För övrigt är ALLT mina söner gör Ytterst Hemligstämplat.

Resten är dolt i dunkel.

Mellan tog studenten häromdagen. Att ”ta studenten” betyder att ha gått färdigt gymnasiet, och gymnasiet är en ”nästan-obligatorisk” skolform, eftersom alla ”måste” gå där.

När jag var ung, och gick ut min två-åriga (URTRÅKIGA) gymnasielinje, firades  jag lite grann – lite lagom sådär. Men det var på gränsen till att man inte skulle fira alls, på den tiden, så vi firades lite ”halvdant”. Vi fick saker runt halsen och det hurrades och sjöngs, och vi gick på fester, men det var liksom lite ”fyyy” bakom allt. Jag tror inte killarna hade kostym, för det var ”ute”, och vi tjejer klädde upp oss, men inte för mycket. Typ. 70-talet, vettu! Jag TROR inte någon åkte något flak eller sånt då heller. Men jag kan minnas fel också. Minnet är ju lite tokigt och gör om saker och ting efter hand.

Förra året tog Storing studenten och då tyckte jag att jag hela tiden hamnade i ”tusen-frågetecken-mode” (engelskans mode) där jag inte förstod vad som var vad och vad som skulle göras och fixas och sånt. Huuuur ska man VETA vad man ska göra när ens barn plötsligt är 19 år och ska ta studenten?? Man har liksom inte den KUNSKAPEN kring hur det ska vara och vad man ska fixa och ordna. Eller ingår det i Att Vara Förälder? I vilket fall som helst fixade vi det och Storing tog studenten med allt vad det innebär med kläder och fester och hela fadderullan.

Det här året tog Mellan studenten, och jag kände mej mer ”hemma” med hela situationen, och insåg att varje klass och varje skola gör lite som den vill och önskar vad gäller sina fester och ”för-grejer” inför studenten, för det är Många För-grejer inför studenten – små bjudningar och ”fester” som heter olika saker, såsom ”möss-påsättning” tex.

Och om man inte förstår vad ens son ska gå för fest på ”på en hundradels sekund”, utan istället frågar ”VAD är det för fest??” och inte förstår vad det är, så blir man sänd till Helvetet där alla Töntiga Föräldrar bor, tillfälligt och då och då.

Det jag hade förstått var att man ska fixa ett stort plakat med en bild på ens underbara barn – helst där barnet är ybersöt och gullig, eller rolig! Allas barn är sötast. Fast mina är allra allra sötast. 😉

Sen ska man hänga saker runt halsen på sitt barn när det kommer ut från skolan (eller kanske vissa skolor är inomhus?). Det kan vara en nalle, en blomma/blombukett, en påse chips, tuta, visselpipa etc. Bara fantasin sätter gränser, tror jag. Det ska iallafall hängas många saker runt halsen på studenten. Själv har jag inte hängt blombuketter, för vad ska man göra med dom sedan? Eller vill sonen ha en blombukett på sitt rum??

Den skolan Storing och Mellan gått på har dom åren vi haft barn där, fixat en lastbil till varje klass, som alla studenter åker i efteråt och sprutar öl (!) på varandra. Jag vet inte varifrån den traditionen kommer men den har tydligen pågått i några år. Sonen frågade om jag kunde köpa några ”3,5:or” åt honom men när jag förstod vad han skulle ha dom till sa jag att ”då går det väl lika bra med 2,8:or eller till och med lättöl?”. Mellan suckade sådär så att jag förstod att jag var sådär urbota DUM igen, fast jag själv tyckte att jag var rätt smart, men sen ordnade någon annan ölen så jag slapp (och vet därmed inte vilken procent som sprutades).

Så efter utspringet osv, så går alla studenter in igen och byter kläder så att dom inte förstör sina finkläder. Och så upp på flaken, hög musik och spruuuuuta!

🍗🍘🍖🌽🍴🍵🍔🍻🍷🍸🍹🍰🍧🍨🍦🎉🎁💫

Sen ska man ha bjudning för släkten/vännerna etc. Alla gör nog olika där också. En del har ”öppet hus” och andra bjuder närmaste släkten. Vi har bjudit närmaste släkten.

Vi hade bjudning hemma hos sönernas pappa och hans sambo. Båda är mästare på att göra mat, så det var gott och mycket och trevligt. Närmsta släkten var där; Söstra mi med man och barn, barnens pappas söstra med barn samt sönernas pappa och hans sambo plus hennes barn och så Mellans bröder förstås, förutom Storing, som ju är i Kina. Gott, trevligt och jag höll tal och hade gjort en sång. 🎶

Nu tror Mellan att det är över, men han har inte fattat att DET ÄR JU NU DET BÖRJAR! Livet, allvaret, ansvaret, det roliga & det jobbiga och svåra.

Nu!

När jag var ung älskade jag att dansa. Jag kunde dansa hur länge och hur mycket som helst! I loved it!! Jag ville hela tiden lära mej mer och mer, och jag tränade flera gånger i veckan, flera timmar åt gången, för att bli bättre och bättre, och jag älskade varje steg (nästan).

När jag bodde i Sala använde vi fönstrerna i Idrottshallen som speglar för att se om vi gjorde rätt, och för att se hur vi såg ut när vi dansade. Sedan flyttade jag till Sigtuna, och därefter Stockholm och dansade på Balettakademien, och sedan på Kulturama (som då hette ”Svenska Artist- och Musikerskolan”) och där hade dom speglar överallt!

Men det var DÅ jag föll och insåg mina fel och brister…För i Sala var jag DUKTIG, men när jag kom till Stockholm var jag en av dom sämre. Jämförelsen gjorde alltså att jag kände mej sämre och att jag tappade självförtroendet i dans rätt rejält. Det gjorde också att det inte kändes lika härligt att dansa längre, även om jag fortfarande älskade det. Jag var irriterad på min kropp som inte gjorde exakt som jag ville, och jag såg ju att andra kunde och gjorde bättre, fattade fortare och var smidigare. Jag tyckte dessutom att jag var lite för tjock (55 kg, 167 cm…..)!

Jämförelserna fick mej att må dåligt.

I JÄMFÖRELSE med andra kan vi känna oss BÄTTRE eller SÄMRE. Utan jämförelser mår vi bara som vi gör, liksom.

En del små barn älskar att rita och dom visar oss sina härliga teckningar, men så kommer det en dag när dom tycker att allt dom ritar är fult. Dom har börjat jämföra….

Lilla Lisa är överlycklig över sina nya jeans och gör hoppsasteg hela vägen till skolan för att få visa sej i dom. När hon kommer dit har Molly också fått nya jeans, men mycket dyrare och med ett märke som är mycket viktigare och finare (förstår Lisa). Plötsligt är Lisas byxor ”fula” och hon vill inte ha dom på sej igen.

Om man INTE jämförde sej med någon eller något skulle man må ganska bra, tror jag. Man skulle ha på sej kläder som kändes sköna, bo i hus som man trivdes i, göra saker för att må bra och fokusera på hur det kändes inuti, i just mej.

Så, kanske jag skulle försöka leva utan att jämföra….iallafall en dag, eller två, om det går, bara för att se om det hjälper mej mot….Nirvana.

Typ.

Jag gick med ”nästan-2-meter” Minsting till Spacesaver….Nä. Inte heter det så: ”Rymdsparare”? Nä. Space….space….MÅSTE jag googla? *suckar* Specksaver? *googlar* : Jepp, nästan: Specsaver. Inte sååå långt ifrån iallafall.

I vilket fall som helst så gick vi dit, och…”ursäkta mej, du som var vår första hjälp/guide där, men du var visserligen rak och rättfram och pigg och glad, men du gav ett rätt så….hm…osäkert/rörigt intryck”.

På något sätt fick jag för mej att tjejen som hjälpte oss inte riktigt visste vad hon gjorde. Jag kan inte sätta fingret på varför jag kände så, men så kändes det. Intuitionen sa ”SPRING!”. Närå, men något sa den. Vad visste jag inte säkert. Något slags ”red light”…. Men skitsamma!

Minsting fick först komma in i ett rum och göra något (vad minns jag inte), och därefter gå in i ett annat rum där han fick sätta sig framför en maskin.

Jag tänkte att det kanske var för att dom nyss bytt lokal och hade fått så stora lokaler med så många extrarum, som gjorde att man fick titta på bokstav A i ena rummet och bokstav U i andra rummet…liksom.

Den ”röriga” tjejen försvann och in kom en annan tjej, som var helt annorlunda och som verkade veta vad hon gjorde, och som gav ett helt annat intryck. Mitt ”red light” försvann.

Synen undersöktes och därefter skulle ”vi” välja bågar. Då fick ”Förvirrade tjejen” ta över igen. Shit! ”Red light” ON direkt, bah. Jag började fundera på om hon var praktikant, eller nåt, men hon hade ingen sån skylt på sej. ”Vi” (=JAG + Minsting, fast han stod bredvid och såg mest trött ut) kollade på bågar.

Det är en helt egen berättelse att kolla på bågar med en stycken Minsting. Snacka om förvirrad! Tur att det inte var HAN som var ”praktikant”! DET hade varit Katastroflarm direkt! Han vet liksom ”ingenting”. Och har inga åsikter och tycker ingenting (i såna här sammanhang):

– Tycker du om dom här?

– Vetn´te…

– Dom HÄR då??

– Vetn´te…

– Titta häääär! DOM var ju snygga!!

– Vetn´te…

– Prova dom här!!

*provar glasögonbågar*

– Oj, dom var lite små, eller hur?

– Vetn´te…

– Men DOM HÄR är ju snygga!!

– Vetn´te…

Såååå höll vi på en lång stund. Jag har dock lärt mej (efter att att ha haft flera ”vet´nte”-upplevelser innan, med andra trötta/förvirrade/osäkra/ointresserade/tonåriga söner) att det är bara att skita i sonens ”vetn´te” och låtsas att han säger: ”Åh, vad fina!” eller ”Jaaa!” eller ”Nej, dom var inte så snygga” osv, så det gjorde jag, och så kom ”vi” fram till ett par bågar som ”han” gillade (tror jag, och då har jag ENORM avlyssningsförmåga, inlevelseförmåga och intuition). Dom hade färgade glas, för att Minsting är ”ljuskänslig” (på riktigt eller inte – vet inte, men han anser att han är ljuskänslig. Inte konstigt kanske när man sitter framför datorn jämt…men….ja ja…).

Vi fick sätta oss vid ett litet bord med Den Förvirrade Praktikanten (fast hon säkert inte var praktikant), och hon skulle gå igenom en massa grejer kring glasögonens vara eller icke vara, såsom ”antireflex”-grejs och ”inte-göra-märken-grejs” och en massa annat obegripligt och sånt.

Jag kände mej mest bara förvirrad, för varför ska man betala 300-400-1000 kr extra för saker som man tar för givet ska liksom vara inbyggda i glasögonen?!? Sen frågade hon om försäkring för än det ena och än det andra, och jag satt och tänkte ”Men HERREGUUUUD! Glasögonen kommer att göra mej bankrutt!!”. Hon var sådär som vissa unga (tjejer, och ibland killar) kan vara – lite ”försäljartypen-som-bara-kör-på” så att man blir liksom alldeles ”överkörd” och  helt slut i huvudet av att höra allt svammel om allt och inget, som låter så VIKTIGT att man undrar om man över huvud taget överlevt utan allt det där som man överlevt utan förut.

Om du/ni förstår?

Jag blev lite svettig och till slut sa jag precis som jag tänkte att jag faktiskt inte har råd med alla dessa extrafinesser, som jag i och för sej trodde ingick, eller som jag egentligen inte ens visste att dom fanns, förut, men när jag insåg det så tyckte jag dom borde vara självklara: Ingen vill väl att glasögonglasen ska bli repiga eller ha jobbiga reflexgrejer på, eller i, sej?? Så då borde dom göra alla glasögon såna och göra dom typ 200 kr dyrare på en gång och inte låta människor sitta och vrida sej i stolar av pressen av att ta beslut och betala extra för reflexer och antigrejer och sånt som man knappt fattar!

Pust!

Sen undrade hon om vi ville att glaset skulle ”förtunnas” eller vad det var, för utan ”förtunning” (eller vad det var) skulle glasen bli jättetjocka! ”Som flaskbottnar”, sa hon. Typ. Men då kände jag: ”Men vafaaan!! Gör dom tunna från början, liksom!”. Jag vet inte vad jag svarade, kanske jag ställde en fråga, för när jag gjorde det visste inte Praktikanten (som inte var praktikant, förmodligen) svaret, utan hon ropade på ”Lisen” (eller vad hon hette) och bad henne komma. Lisen kom och tittade på hur Praktikanten fyllt i med kryss och rutor på datorn och sedan vände hon sej till mej och sa vänligt:

-Men om du väljer att istället köpa ett par vanliga glasögonbågar för 995 kr så får du dom här glasögonen PÅ KÖPET med antireflex och hela konkarongen (hon sa inte hela konkarongen, utan hon sa allt ”antiflex bla bla bla” som jag inte minns) !

Jag bah: -VA?!?

Hon sa hela meningen igen.

Jag bah: -VA?!? Menar du att vi FÅR ett par såna här som vi vill ha, om vi köper ett par vanliga glasögon för ett billigare pris än vad dom här kostar??

Hon bah: – Ja.

Jag upprepade meningen igen.

Hon me.

Så då gick vi och valde ut ett par vanliga glasögonbågar, köpte dom och fick alla ”antireflexgrejer och hela tjottablängen utan flaskbottenglas och allt” dubbelt så billigt, OCH med dom glasögon vi valt från början GRATIS till!

Fattar ni??

Hade den här lilla (?) praktikanten INTE ställt en fråga till Lisen, och Lisen INTE hade kommit och förklarat allt för henne, och sedan mej, så hade jag med kramp i magen köpt ett par jättedyra glasögon UTAN antireflex och allt! För annars hade det blivit för dyrt.

Så istället för att köpa ETT par jättedyra glasögon UTAN antigrejs och jox, fick vi två par för lägre pris, och MED antigrejs och jox!

Jag bah: -Eeeeeeh, va?!?

Jag hade liiiite lust att strypa praktikanten, men jag gjorde inte det, utan hoppades i mitt stilla sinne att Lisen gjorde det istället. Sen.

Och sen tänkte jag på alla andra tillfällen i världen som ”en liten praktikant” gör supertokiga saker för att dom inte vet eller kan det som dom inte hunnit lära sej osv, och som man därför blir liksom ”lurad” av, fast ändå inte, för inget var ju LUR direkt. Men ändå!

Det är TUR att man inte VET det. Faktiskt.

Och snart har Minsting TVÅ nya snygga glasögon.

Wohoooo! 🙂

De e mycke nu….

"Kloka ord" uppklistrade på glasväggen utanför 
skolkuratorns rum.

Först var det nedtrappning på jobbet…som kändes både väldigt sorgligt, och samtidigt lite skönt. Det sorgligaste är att jag inte kommer att få träffa en massa barn varje dag. Barnen har lärt mej så mycket! Att umgås med, och prata med barn varje dag, är otroligt utvecklande och helt underbart! HUUUUR ska jag klara mej utan det??

Jag tog några bilder på mitt rum på skolan, att ha som minne.

Tänk om jag inte klarar av att vara utan alla barn! Tänk om jag bara MÅSTE tillbaka till skolan?? Tänk om….

Nåja.

Min dörr.

Arbetshörna.                    Prathörna.

Det finns en hel del vuxna på skolan också som jag kommer att sakna jättemycket, och jag hoppas dom kommer att vara kvar i mitt liv på något sätt ändå. Men livet är ju så fullt av så mycket hela tiden, och man kan inte proppa in hur mycket eller hur många som helst heller…

…men man kan ju försöka! 🙂

Det var slutet av förra veckan.

Sen var vi på Specsavers, jag och ”två meter Minsting”. Se nästa inlägg:

Därefter har jag ägnat veckan åt inhandling av:

– Ett par finbyxor (herr) + en ljusblå skjorta

– En blå kostym + en vit skjorta + en blå fluga + svarta finskor

– En svart kostym + två slipsar + två par kalsonger + fyra par strumpor

– Plasttallrikar, bestick, muggar, pappersduk och en massa studentgrejer såsom ballonger och utsmyckningar, liten champangeflaska etc.

Dessutom tillverkade jag ett tal och en sång, samt inhandlade två halsband och en t-shirt till den blivande studenten.

Studentfirandet berättar jag om i nästnästa inlägg, men vet ni vad som hände som ”pricken över i” igår, när jag gick hem ifrån studentfirandet, med händerna fulla av hundar, väskor och paraplyer?

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jo, jag klev snett och ramlade raklång rätt på gatan/asfalten, men tog inte emot mej med händerna eftersom dom var fulla av kassar och grejer, så jag slog i höften och knät, så det tjongade (!?) om det, och sen låg jag där en stund och undrade om jag överlevt. Det hade jag. Men upp kom jag inte. Så jag låg där jag låg. Liksom. När man är i den här åldern (JA; JAG BORDE TRÄNA alla muskler, som ligger där i dvala! Typ. Jag veeeet!) och har lite typ artros, eller nåt, och lite svaga muskler och sånt….så behöver man antingen ställa sej på knä för att komma upp, ELLER få hjälp upp. Jag kunde inte ställa mej på knä eftersom jag var barbent och hade slagit hål på ena knät. Så HUR gjorde jag?

Ja, vad gör man när man har FYRA söner? Man tar hjälp av en, förstås, som man har med sej ”utifallatt”…. Minsting, som är stor och stark, fick dra upp mej. Hej och hå!

Sen sa han att det är otäckt när vuxna faller. Det tycker jag med. Och det tyckte jag extra mycket när jag var barn.

Milton reagerade med att bli stel som en pinne och stå som en staty och vänta. Fiona fick spel och skuttade runt i cirklar och ville pussa på mej och tjoade runt så att Minsting fick säga åt henne: ”SLUTA Fiona!!!”.

Hon tycker också det är läskigt när vuxna mattar faller.

Så var detta inlägg slut.

1 + 1 = 1

1 + 1 = 3

1 + 1 = 4

2 + 2 = 4

1 + 1 = 5

2 – 1 = 1 + 3 / 1 + 3