Vad spelar det för roll vad jag gör, hur jag går och hur jag står?
Vad spelar det för roll vad jag säger och vad jag tycker och tänker?
Vad spelar det för roll vilka tankar jag delar med dej, er och hela jävla världen?
Vad spelar det för roll någonting?
Vad spelar det för roll om jag är tjock eller smal, hur håret ligger och om jag är sminkad eller inte? Vad spelar det för roll vad jag har för kläder på mej och om jag ler vänligt mot kvinnan jag möter på gatan?
Vad spelar det för roll?
Mina tankar här i bloggen skrev jag från början för att dom inte skulle försvinna i en pappershög, eller för att jag inte hade papper nog. Jag tänkte mest: Här stannar orden kvar. I datorn.
Om jag hade läsare eller inte, spelade inte mej någon roll alls, i början. Jag ville bara uttrycka mej – skriva skriva skriva!
Skriva av mej om dagen, tankar, funderingar och om livet.
Som jag alltid gjort – fast tidigare i pappersform.
Sedan började fler och fler läsa mina funderingar, och kommentera ibland, och plötsligt hade jag kränkt någon eller skrivit något som någon tyckte något negativt om. Jag, som aldrig aldrig aldrig vill såra eller skada någon. Hela mitt liv har jag velat vara SNÄLL och hjälpa och stötta. Jag vill aldrig aldrig aldrig skada eller göra någon något ont!
Det är jobbigt att vara ”sån”. Ibland vill jag inte vara ”sån”. Ibland vill jag vara en sån som ”stövlar på/kliver rätt över/skiter i om andra tar illa upp” – sån som bara häver ur sig saker utan att tänka – ba´fatt man inte tänker ibland.
För hur man än gör har man rumpan bak och en vacker dag sårar man någon. I bloggen. Och så blev det.
Så då blev jag tvungen att tänka ett varv till varje gång jag skulle skriva något. Och sedan ett varv till ibland. Iallafall när jag skulle skriva om människor. Ingen skulle känna igen sej, eller någon annan, och ingen skulle bli kränkt.
Sen upptäckte jag – mest på min andra blogg – att ibland tycker människor att man är hur knäpp som helst, fast man bara tycker till och tänker till. Och först tyckte jag det var jobbigt, och sedan började jag sluta tycka det, och började strunta i det.
Det är skönt att strunta i det.
Men numera bryr jag mej om om människor läser mina bloggar eller inte.
Nu tycker jag det är lite tråkigt när få läser, och väldigt roligt när många läser.
När någon kommenterar blir jag glad! Jätteglad! Varje gång.
Men nu så sitter jag då här, ensam på min lilla svarta stol i låtsasläder och skriver, om livet som pågår, utanför dörren, ibland innanför och ibland inuti huvudet.
Jag sitter här, och skriver, och känner mej ibland så ensam att det värker i bröstet.
Men vem bryr sej?
Alla ”har någon”. En ”ryggrad” – någon som dom kommer hem till och den frågar hur det är. Någon som man kan sucka med, sura med, fråga ”vad ska VI göra i helgen/på semestern?” eller ”ska VI bjuda hem XX och NN?”. Någon att somna med och någon att vakna med. Någon att luta sej emot när räkningarna växer och livet känns jobbigt. Om man blir utskälld av någon, på sin hundpromenad tex, kan man gå hem och ösa ur sej hur fruktansvärt dum i huvet den personen var. Man är aldrig Övergiven och aldrig ensam. På riktigt. I grunden. Man har alltid Någon.
Jag är ingen.
Har ingen.
Är ensam.
Utan ryggrad.
När jag faller måste jag alltid alltid resa mej upp själv.
I tid och evighet.
Amen.
erviluca #mammatillfyrakillar 