Minsting viftade irriterat med handen vid ansiktet igår på promenaden: ”VAFAAN! Dom tror att dom får sätta sej var som helst och hur som helst, utan att fråga, liksom! Det är MIN kropp!” fräste han irriterat.
Insekterna kränker helt enkelt ens integritet. Dom sätter sej på en var som helst och hur som helst utan att fråga! Det är för jävligt! Men trots detta behövs dom, för OM vi skulle skrota hela jorden och behöva börja om från början så skulle insekterna också sättas på jorden igen, eftersom dom behövs. Det var funderingen som kom från Minsting efter insektsangreppet.
Därefter fick jag frågan vad jag skulle göra om jag var GAMMAL (över 70 år) och hade ett sår på benet som inte läkte och jag hade två val: 1. Amputera benet 2. Få en medicin utskriven, som är superjättedyr och som jag inte har råd med och som jag skulle må jättedåligt av, men den skulle rädda mitt ben.
Jag svarade att jag skulle vilja ha medicinen. Han blev förvånad. ”Men du har inte råd! Du har inte pengarna!” sa han. ”Jamen jag skulle starta insamlingar, eller fråga alla jag kände eller jobba extra eller vadsomhelst för att få tag på pengarna!” sa jag. Han tyckte att jag väl kunde lära mej gå på kryckor eller med en protes istället. Men jag tyckte att det skulle vara jobbigt när jag var så gammal. Han tyckte att det spelar väl ingen roll när man är så gammal!
Sen frågade han vad jag skulle säga om han utbildade sej inom det militära till att sitta i en JÄTTESTOR robot och kunna skjuta, och flytta på människor, i den (obs! denna robot är inte uppfunnen än). Jag sa att jag skulle bli jättebesviken om han utbildade sej inom det militära eftersom jag själv är emot krig och vapen och allt sådant. Jag anser att man bara trappar upp genom att uppfinna mer och mer konstiga och läskiga vapen och att en jättestor robot skulle ingå i den här upptrappningen. Vi diskuterade detta väldigt länge och enades inte alls.
Det var en rätt seriös diskussion, och det kändes lite underligt att inte bli överens till slut, men sedan kändes det ändå bra; att vi diskuterade och att vi båda stod upp för våra åsikter.
Vi började sedan diskutera TRO också. Att tro på Gud eller Kärlek och religionens betydelse och verkan på människor. Även där är vi rätt oense. Sams, men oense. Jag tror. Han tycker det är trams att tro, och att all religion bara leder till elände. Jag tycker inte religion och tro nödvändigtvis behöver hänga ihop.
Vi pratade om vad som händer efter döden. Han är övertygad om att det inte finns något mer: ” Vi dör och sedan är det svart och slut”. Jag tror på ett ”liv” efter detta. Han blev nästan lite irriterad på att jag är så ”naiv” och att jag tror på något som det inte går att bevisa.
Jag tycker inte det är viktigt att det bevisas. För mej räcker det att JAG tror och jag känner inget behov av att övertyga någon annan. Han ville dock övertyga mej om hur dumt det är att tro på ett liv efter detta. Där är han och hans mormor helt överens. Min mamma tror nämligen inte på något heller. Jag har bett henne ”komma tillbaka” och säga ”hej” på något sätt när hon dör, men jag tror inte hon har lyssnat på min önskan, eftersom hon inte tror på det. Jag tror att hon kommer att träffa både pappa, sina föräldrar, pappas syskon och föräldrar På Andra Sidan. Hon tror INTE det.
När man tror så tror man. När man inte tror så är man övertygad.
Så verkar det vara.
Men alla måste få tro på sitt!
Tycker jag.
Så länge man inte skadar någon kan man få tro vad man vill.
erviluca #mammatillfyrakillar 