Äventyr i glasögonaffären /erviluca

Jag gick med ”nästan-2-meter” Minsting till Spacesaver….Nä. Inte heter det så: ”Rymdsparare”? Nä. Space….space….MÅSTE jag googla? *suckar* Specksaver? *googlar* : Jepp, nästan: Specsaver. Inte sååå långt ifrån iallafall.

I vilket fall som helst så gick vi dit, och…”ursäkta mej, du som var vår första hjälp/guide där, men du var visserligen rak och rättfram och pigg och glad, men du gav ett rätt så….hm…osäkert/rörigt intryck”.

På något sätt fick jag för mej att tjejen som hjälpte oss inte riktigt visste vad hon gjorde. Jag kan inte sätta fingret på varför jag kände så, men så kändes det. Intuitionen sa ”SPRING!”. Närå, men något sa den. Vad visste jag inte säkert. Något slags ”red light”…. Men skitsamma!

Minsting fick först komma in i ett rum och göra något (vad minns jag inte), och därefter gå in i ett annat rum där han fick sätta sig framför en maskin.

Jag tänkte att det kanske var för att dom nyss bytt lokal och hade fått så stora lokaler med så många extrarum, som gjorde att man fick titta på bokstav A i ena rummet och bokstav U i andra rummet…liksom.

Den ”röriga” tjejen försvann och in kom en annan tjej, som var helt annorlunda och som verkade veta vad hon gjorde, och som gav ett helt annat intryck. Mitt ”red light” försvann.

Synen undersöktes och därefter skulle ”vi” välja bågar. Då fick ”Förvirrade tjejen” ta över igen. Shit! ”Red light” ON direkt, bah. Jag började fundera på om hon var praktikant, eller nåt, men hon hade ingen sån skylt på sej. ”Vi” (=JAG + Minsting, fast han stod bredvid och såg mest trött ut) kollade på bågar.

Det är en helt egen berättelse att kolla på bågar med en stycken Minsting. Snacka om förvirrad! Tur att det inte var HAN som var ”praktikant”! DET hade varit Katastroflarm direkt! Han vet liksom ”ingenting”. Och har inga åsikter och tycker ingenting (i såna här sammanhang):

– Tycker du om dom här?

– Vetn´te…

– Dom HÄR då??

– Vetn´te…

– Titta häääär! DOM var ju snygga!!

– Vetn´te…

– Prova dom här!!

*provar glasögonbågar*

– Oj, dom var lite små, eller hur?

– Vetn´te…

– Men DOM HÄR är ju snygga!!

– Vetn´te…

Såååå höll vi på en lång stund. Jag har dock lärt mej (efter att att ha haft flera ”vet´nte”-upplevelser innan, med andra trötta/förvirrade/osäkra/ointresserade/tonåriga söner) att det är bara att skita i sonens ”vetn´te” och låtsas att han säger: ”Åh, vad fina!” eller ”Jaaa!” eller ”Nej, dom var inte så snygga” osv, så det gjorde jag, och så kom ”vi” fram till ett par bågar som ”han” gillade (tror jag, och då har jag ENORM avlyssningsförmåga, inlevelseförmåga och intuition). Dom hade färgade glas, för att Minsting är ”ljuskänslig” (på riktigt eller inte – vet inte, men han anser att han är ljuskänslig. Inte konstigt kanske när man sitter framför datorn jämt…men….ja ja…).

Vi fick sätta oss vid ett litet bord med Den Förvirrade Praktikanten (fast hon säkert inte var praktikant), och hon skulle gå igenom en massa grejer kring glasögonens vara eller icke vara, såsom ”antireflex”-grejs och ”inte-göra-märken-grejs” och en massa annat obegripligt och sånt.

Jag kände mej mest bara förvirrad, för varför ska man betala 300-400-1000 kr extra för saker som man tar för givet ska liksom vara inbyggda i glasögonen?!? Sen frågade hon om försäkring för än det ena och än det andra, och jag satt och tänkte ”Men HERREGUUUUD! Glasögonen kommer att göra mej bankrutt!!”. Hon var sådär som vissa unga (tjejer, och ibland killar) kan vara – lite ”försäljartypen-som-bara-kör-på” så att man blir liksom alldeles ”överkörd” och  helt slut i huvudet av att höra allt svammel om allt och inget, som låter så VIKTIGT att man undrar om man över huvud taget överlevt utan allt det där som man överlevt utan förut.

Om du/ni förstår?

Jag blev lite svettig och till slut sa jag precis som jag tänkte att jag faktiskt inte har råd med alla dessa extrafinesser, som jag i och för sej trodde ingick, eller som jag egentligen inte ens visste att dom fanns, förut, men när jag insåg det så tyckte jag dom borde vara självklara: Ingen vill väl att glasögonglasen ska bli repiga eller ha jobbiga reflexgrejer på, eller i, sej?? Så då borde dom göra alla glasögon såna och göra dom typ 200 kr dyrare på en gång och inte låta människor sitta och vrida sej i stolar av pressen av att ta beslut och betala extra för reflexer och antigrejer och sånt som man knappt fattar!

Pust!

Sen undrade hon om vi ville att glaset skulle ”förtunnas” eller vad det var, för utan ”förtunning” (eller vad det var) skulle glasen bli jättetjocka! ”Som flaskbottnar”, sa hon. Typ. Men då kände jag: ”Men vafaaan!! Gör dom tunna från början, liksom!”. Jag vet inte vad jag svarade, kanske jag ställde en fråga, för när jag gjorde det visste inte Praktikanten (som inte var praktikant, förmodligen) svaret, utan hon ropade på ”Lisen” (eller vad hon hette) och bad henne komma. Lisen kom och tittade på hur Praktikanten fyllt i med kryss och rutor på datorn och sedan vände hon sej till mej och sa vänligt:

-Men om du väljer att istället köpa ett par vanliga glasögonbågar för 995 kr så får du dom här glasögonen PÅ KÖPET med antireflex och hela konkarongen (hon sa inte hela konkarongen, utan hon sa allt ”antiflex bla bla bla” som jag inte minns) !

Jag bah: -VA?!?

Hon sa hela meningen igen.

Jag bah: -VA?!? Menar du att vi FÅR ett par såna här som vi vill ha, om vi köper ett par vanliga glasögon för ett billigare pris än vad dom här kostar??

Hon bah: – Ja.

Jag upprepade meningen igen.

Hon me.

Så då gick vi och valde ut ett par vanliga glasögonbågar, köpte dom och fick alla ”antireflexgrejer och hela tjottablängen utan flaskbottenglas och allt” dubbelt så billigt, OCH med dom glasögon vi valt från början GRATIS till!

Fattar ni??

Hade den här lilla (?) praktikanten INTE ställt en fråga till Lisen, och Lisen INTE hade kommit och förklarat allt för henne, och sedan mej, så hade jag med kramp i magen köpt ett par jättedyra glasögon UTAN antireflex och allt! För annars hade det blivit för dyrt.

Så istället för att köpa ETT par jättedyra glasögon UTAN antigrejs och jox, fick vi två par för lägre pris, och MED antigrejs och jox!

Jag bah: -Eeeeeeh, va?!?

Jag hade liiiite lust att strypa praktikanten, men jag gjorde inte det, utan hoppades i mitt stilla sinne att Lisen gjorde det istället. Sen.

Och sen tänkte jag på alla andra tillfällen i världen som ”en liten praktikant” gör supertokiga saker för att dom inte vet eller kan det som dom inte hunnit lära sej osv, och som man därför blir liksom ”lurad” av, fast ändå inte, för inget var ju LUR direkt. Men ändå!

Det är TUR att man inte VET det. Faktiskt.

Och snart har Minsting TVÅ nya snygga glasögon.

Wohoooo! 🙂