RSS Flöde

Månadsarkiv: maj 2015

SISTA dagen på SISTA veckan…/erviluca

Postat den

 

Det känns konstigt när jag kliver in i den stora hallen i skolan, och när jag sätter mej på bänken för att ta av skorna, tänker jag att det är sista gången jag sitter där och tar av skorna.

Jag går in i skolan och tänker att det är sista gången jag kliver in så självklart i denna skola och känner mej ”hemma”. Från och med ”imorgon” är inte det här ”hemma” längre.

Skolan är så fin. Alldeles ny och fräsch, och ganska ”läcker” och speciell…Kommer jag att sakna den?

Jag går upp på mitt rum och sätter mej vid skrivbordet och skriver ett ”avskedsbrev”, som jag ska sätta på dörren som ett ”hejdå” till alla (speciellt barnen/eleverna). En lärare kommer in: ”Hur känns det nu då?” frågar hon. ”Konstigt”, svarar jag.

Jag känner verkligen hur mycket jag kommer att sakna barnen. Hur ska jag klara mej utan alla dessa samtal med barn varje dag?? Det har varit såååå givande och jag har lärt mej MASSOR – mer än några böcker och några utbildningar i världen skulle kunna lära mej!

Jag går till personalrummet. Där sitter ett gäng lärare. En utav dom har flera väldigt ”svåra” elever i sin klass. ”Hur ska jag klara mej nu då, när du slutar? Ingen förstår ju hur allvarligt det är!” Hon visar på armarna hur en elev har bitit henne och en annan har klöst henne….

….och det enda ”hjälparna” säger är att hon ska tänka på om hur hon kan möblera om i klassrummet, och att hon måste säga ifrån. ”Eeeeeeh….som om jag inte gjort det redan tusen gånger!”

Support

Kanske jag skulle stanna, och hjälpa lite till….och lite till….

Men samtidigt är det lite skönt att gå vidare – mot Nya Mål och Möjligheter.

Men oj vad jag kommer att sakna baaaarnen!!!

Kan man få ta med sej några? Bara ett par, tre stycken? Som tröst, liksom.

Nu blir det sommarlov, och sen blir det Nytt Nytt Nytt. Allt nytt!

Jag gillar nytt.

Också!

Nytt och spännande!

Och jag gillar Utmaningar och Det Okända.

Sober Mommies  Don't let fear of the unknown keep you from changing what you know doesn't work

Annonser

Andra dagen på sista veckan/erviluca

Postat den

 

Soraskolan_980x600

 

Det har varit kul att jobba i skolan i några år. Det var skolkurator jag ville bli när jag började på Socialhögskolan 1981. Jag testade att vara skolkurator som mitt andra jobb (1989-90), men det var fel tid och fel plats då. Den här gången var det mer ”rätt” och jag trodde, när jag fick jobbet, att jag skulle jobba på skolan tills jag gick i pension. Men icke!

Det tog tid att lära sig ”skolterminologin” och ”skoltänket”, men nu när jag kan det förstår jag inte hur jag inte kunde kunna det.

Jag har lärt mej MASSOR på dom här drygt 2 åren i skolvärlden. Varje arbetsplats blir som en egen värld i världen på något sätt, och när jag klev ur Socialtjänstvärlden, och klev in i Skolvärlden var det som att byta planet.

Framförallt har jag lärt mej massor av saker av BARNEN! Jag har träffat barn i åldrarna 6 år till 15 år, och pratat med dom om allt möjligt! Det har varit så kul att träffa alla dessa barn, och jag kommer att sakna dom jättemycket!

 children and adolescents

Barn är kloka. Barn blir ofta missförstådda och överkörda. Om dom vuxna tog en extra sekund/minut innan dom sa, och gjorde, saker mot/med/för alla barn skulle dom/ni upptäcka hur fantastiskt kloka och härliga dom är! Det konstiga är att ALLA vuxna har varit barn, och ändå är det som om dom/ni glömt det.

För så lydiga (som ni säger att ni var när ni var barn) var ni inte!

Teacher

Det har också varit positivt att träffa alla dessa härliga och ambitiösa lärare, som kämpar med att få eleverna att lära sig, och som verkligen, veigen tycker att deras förmedlade kunskap är viktig. Att ”ta” 30-60 minuter från lektionstiden för samtal med elever för mej har ibland suttit långt inne. Jag har varit förundrad då, eftersom det i MIN värld är viktigare att må bra i själen, än att kunna alla floder i Sverige (dom kan man ju ändå googla, nuförtiden…).

Lärarna sliter och dom har det inte lätt i dagens tekniska och moderna samhälle, där reglerna kring vad dom får göra, och inte får göra, är otydliga samt kraven på HUR dom ska lära ut, och vilka dom är och hur dom beter sej, är höga. ALLA andra vet minsann hur lärarna ”borde” göra, hur man säger till en elev att sitta still och hålla käften vara tyst, på ett tydligt, rakt, vänligt och relationsskapande sätt. ”Det är ju bara att…..!”

Men INNAN du säger att ”….det är ju bara att….” så tycker jag att du ska vara med en skoldag i en klass där det är ”bara att”…. Eller varför inte en vecka? Du kan ju hjälpa till att be eleverna, på ett vänligt sätt, att hålla käften vara tysta.                    

 

Barn som gått i skolor (i andra länder) där dom fått stryk titt som tätt kommer till skolorna i Sverige där lärarna knappt får höja rösten, för då blir det stora rubriker i tidningarna, och föräldrarna samlas till MÖTE: ”SKREK du åt Mitt Barn?!?”. Här ska eleverna sitta stilla och vara tysta fast lärarna inte slår till dom, eller skriker åt dom. Hur blir det? Dessutom ska dom sitta stilla och vara tysta med fasansfulla minnen i huvudet. Hur. Blir. Det?

 

Det har varit en spännande och lärorik tid, men nu tackar jag alltså för mej och styr kajutan vidare mot…Uppsala. Där ska jag bli chef.

Jag ska bli Världens Bästa chef! Jag ska vara rak, tydlig, strukturerad och lagom inkännande. Jag ska vara trevlig och glad och positiv, och komma med goda och vettiga råd och handleda gänget på ett bra sätt.

Typ.

Det ska bli  så kul och spännande, och så ska jag bli med bil igen!

 

    Car - meaning of dream                                      

                            *längtar*

Men innan dess ska jag ha mitt längsta sommarlov ever, nästan, och det ska bli så  sköööööööönt!

 

 

 

 

Mindfullnessiga fästingar /erviluca

Postat den

 

När jag går i gräset tänker jag på fästingar. Jag brukar inte tänka på fästingar.

Jag tänker lite på ormar också. Jag brukar inte tänka på ormar heller. Hoppas jag inte börjar bli rädd för en massa saker. Det är rätt skönt att inte vara rädd och inte tänka på fästingar och ormar. Blir man biten så blir man. Jag gillar ju att gå omkring i naturen. Om jag börjar bekymra mej för allehanda småkryp så blir det ju inge bra…

Jag tänker lite mer på fästingar…Jag tänker på deras tråkiga liv. Eller också är dom väldigt kloka. Dom sitter där och väntar i FLERA ÅR på att någon ska gå förbi, så att dom kan ta ett skutt och sätta käkarna i någon med blod i sej.

Jag tänker: ”Snacka om Mindfullness!”, som ju är så inne nu. Alla ska mindfullnessa! För det är jättebra! Att sitta still, andas och hitta sitt inre. Det är ju det enda fästingar gör!

Så summa av kardemumma är att fästingar är väldigt ”moderna”, och så har dom kontakt med sitt inre.

Typ.

”ALLA får vara med!” /erviluca

Postat den

Fyra killar kommer upprörda till mej och frågar: ”MÅSTE alla få vara med jämt?!?”

Dom går i årskurs 3 och leker en jätterolig lek tillsammans. ”Vi har lekt den leken jättelänge! Typ….flera veckor! Näe, typ…ända sen tvåan!” berättar dom. Därefter berättar dom vilka rollkaraktärer var och en har. Jag ser på dom när dom berättar hur otroligt rolig deras lek är och märker hur bra dom passar varandra i det här gänget. Dom är fyra killar som ”klickar”, helt enkelt!

Men sedan till deras problem: ”ALLA” måste få vara med!

Det säger lärarna jämt: ”Alla får vara med!”. Men när den regeln gäller förstörs leken. ”Alla” förstår inte hur leken ska lekas. ”Alla” kan inte leka så bra som dom här fyra ihop. Vissa kliver in i leken och förstör, bossar, försöker ändra och bestämma. ”Alla andra” förstör helt enkelt leken.

”Och vi kan inte göra nåt, för alla vuxna säger bara Alla får vara meeeed!”

Fabian berättar att fröken säger att OM dom ska leka den leken bara dom fyra, så får dom göra det hemma hos varandra och efter skolan, men Fabian säger att han inte får ta hem några kompisar, att Adrian aldrig har tid för han har fotboll och andra grejer på fritiden, Murath har för liten lägenhet och Ville får inte heller ta hem kompisar – iallafall inte tre stycken samtidigt….

Jag försöker vara lite lurig och listig och frågar om dom inte kan leka någonstans där ingen hittar dom, eller ser dom. Fast jag vet inte om jag ens får föreslå det….

File:Pin oak middle school.jpg

Näe, något sådant ställe finns inte på skolan, som nu byggs om, och där utrymmena för lek är lite begränsade – speciellt utomhus.

Dom berättar upprört om att Adam brukar kliva in i leken och säga: ”Fröken säger att alla får vara med!” eller Kalle som förstör genom att brotta ner någon av dom. Killarna tror att dom andra är avundsjuka för deras lek är så rolig och bra, men det är faktiskt bara dom fyra som KAN leken och som VET hur man gör.

Jag förstår PRECIS känslan. Jag minns känslan när en lek funkade sådär härligt, fantastiskt bra, och när någon klev in och förstörde genom att inte förstå Grejen – själva grundmeningen med leken.

Concrete seating in a corner of the little park at Harpur Mount Primary School in Harpurhey was smashed to pieces by hooligans armed with a sledgehammer.

Och sen tänker jag på barn som inte KAN leka, inte KAN turordning, inte KAN ”lyssna av” dom andra….ska dom ALLTID få kliva in och ”förstöra” för dom som KAN leka?

Och får man inte hitta på en lek som funkar underbart, och sedan få leka den ifred, i skolan?

Hm!

Svårt.

Jag säger till killarna att det är svårt….ett dilemma….Hm….

Kids playing soccer

”Men kan inte dom andra leka med varandra?! Dom kan väl hitta på en egen lek?” föreslår Adam. ”Nisse, Evald, Totte och Patric kan väl leka tillsammans?” säger han. ”Dom är ju också fyra stycken! Det är ju inte som att dom är ensamma precis….Eller så kan dom spela fotboll! Dom älskar ju det! Dom är ju liksom fotbollskillarna!”

Jag tycker att det låter som en bra idé, men kan ”vi” bestämma vad ”dom” ska göra, frågar jag. Och kan man säga ”Du får inte vara med?” i skolan, för att leken fungerar bara när det är Vissa Personer (som förstår leken) som leker?

Svårt!

Vad tycker du?

Ibland liksom hejdar sig tiden…./erviluca

Postat den

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

(Alf Henriksson)

Ovan är en jättefin dikt, tycker jag, som jag återkommer till om och om igen, varje gång något oväntat, och ofta sorgligt, händer.

Häromdagen fick jag veta att en liten flicka, vars mamma jag känner, blivit svårt sjuk.

Man blir liksom stum. Och fylld av känslor samtidigt. Man vill göra något, hjälpa till, förändra, lyfta upp, ändra, slå, stoppa men kan inget göra. Man kan be och hoppas och hålla tummarna och sända varma och läkande tankar i mängder. Men för övrigt är man liksom hjälplös.

Men man vill. Man vill så gärna hjälpa och stötta och….allt!

Jag förstår också att ni som nu kämpar behöver ibland få falla, och då behöver alla runtomkring vara starka och ta emot i fallet, och låta er som behöver det mest få gråta, vara svaga och vara förbannade. Då behöver alla andra, runtomkring, vara starka.

Dom som är utsatta ska inte behöva trösta alla andra, som också blir så berörda.

Det är inte endast ett litet barn som blivit sjukt – det är en hel släkt som blir berörd och omtumlad, kompisar och arbetskamrater som känner, tänker och bryr sig.

Ni är inte ensamma.

Det kanske inte hjälper ett dugg när ens lilla älskade dotter blivit sjuk, men vi finns här, med våra tankar och vårt stöd, så gott vi kan.

Kramar!

Nedanstående (tonsatta) dikt sjöng jag för mina barn när dom var små. Jag tycker den så fint beskriver den stora kärleken man känner för sitt barn (även om den kanske är skriven av en vuxen till en vuxen…):

Kärleken kommer, kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter som vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

(Nils Ferlin)

 

Man lär så länge man lever eller Nu börjar det/erviluca

Postat den

 

Jag har alltid velat lär mej mer mer mer – varit Nyfiken, liksom – på människor!

Fast när jag gick i skolan ville jag inte lära mej mer. Det var liksom ett löjligt ”motstånd” mot kunskapen, tror jag. Någon slags ”tjurighet” mot läroböcker och kunskap eller nåt. Jag vet inte, men minns hur tråååkigt det var att sitta på en stol och stirra rakt fram och höra en lärare mala om ”ointressanta saker”….Jag ville ju vara med kompisar, leka och ha kul!

I actually really like most of my teachers this year… especially for humanities, physics (despite the fact that he’s intimidating), and calc. :3 The ‘fun’ teacher is just nice too. It’s hard to generalize these things, so forgive me if I’ve forgotten any.

KANSKE hade lärarna kunnat göra kunskapen roligare och mer intressant, och kanske hade dom kunnat få mej att vakna då, men jag var ju inte värre än någon annan, utan lite medelmåttigt ointresserad liksom. Normalt ointresserad.

Och jag minns hur tråååkiga läroböckerna var. Man somnade bara man öppnade dom. Så är det i mångt och mycket fortfarande. Varför gör man böckerna så torra och tråkiga?

 

Historia är ju egentligen väldigt spännande och roligt, men varför handlar böckerna nästan bara i mångt och mycket om ”kungar och krig”? Det känns ju så….långt bort. Liksom.

Nåja. Det var inte det jag skulle skriva om, utan jag skulle skriva om att jag EFTER att jag gick ut gymnasiet och Folkhögskolan och University of Eau Claire, Wisconsin, USA OCH Fridhemsplans gymnasium (läkarsekreterarutbildningen) – Puh! – EFTER det började jag bli intresserad av MER kunskap.

Biblioteket är inrymt i den gamla gymnastiksalen, och man har sparat detaljer som ribbstolar och basketmål.. Foto: Eva Dalin

 När jag gick Socialhögskolan tryckte jag i mej allt så mycket jag kunde. Pluggade som bara den. Jag ville lära mej!Var bäst på prov för första gången i mitt liv, och därefter har jag PLÖJT böcker och SUGIT i mej kunskap om dom ämnen som intresserar mej: Barnuppfostran, barn- och vuxenpsykologi, familjeterapi, relationer, behandlingsteorier etc. Jag har kastat mej över allt som har med det att göra – velat lära mej MER MER MER!

Och lite till.

images

Men så för ett par år sedan  hörde jag mej själv säga: ”Nej, jag vill inte gå på den kursen/utbildningen…jag har redan gått på liknande, och jag orkar inte…”. Jag nästan vände mej förvånat om och tittade på mej själv och sa: ”VA?!?! Vad säger du?!?”. Och sedan har det varit så. Jättemånga gånger. Jag är liksom….FULL. Till brädden fylld av kunskap och känner mej otroligt säker och trygg i mina samtal med barn och familjer. Vet vad jag ska göra för det mesta och är i princip aldrig orolig för samtal eller för vad som ska hända.

Nu kan jag vända mej ut mot Resten av Världen och lära mej mer om historia, religion och allt annat. Eller inte. Matematik tänkte jag vänta med….tills Intresse uppstår. Eller nåt.

Grejen är dock att jag tänkte häromdagen att jag nu och idag skulle vara rätt trygg med att få mina barn, för jag skulle veta precis hur jag skulle bemöta dom och vad jag skulle göra, utan att vara speciellt orolig för att det ska gå fel. Och kanske jag skulle slippa känslan/oron över att ”göra fel” eller tänka ”vad-har-jag-gjort-för-fel?” så fort barnet gjorde något lite tokigt…

GAMLA BILDER 016

Så varför får man inte sina barn senare i livet? När man kan och vet och förstår lite mer, liksom….

Och ibland när jag tänker på hur jag var och vad jag gjorde som tonåring och ung vuxen i  både kärleksrelationer och andra relationer, så blir jag generad så att jag nästan rodnar, och jag skulle vilja rewind time till då, och göra om och göra rätt, liksom. Eller säga ifrån. Eller nåt.

För NU kan jag och NU vet jag.

NU kan jag börja leva livet!

Fast nu orkar jag inte riktigt….

😉

Liksom.

Våra Perfekta liv /erviluca

Postat den

ipad for babies?Alla som växer upp nu – under 2000-talet – kliver in i Internets värld direkt, nästan från vaggan.

 

Min egen yngste son, satt i knät på sin storebror när han var 1,5 år och spelade enkla spel på datorn redan då.

Många små babysar får låna Ipads av sina föräldrar, och klarar tidigt av att spela spel och ta fram olika saker de vill uppleva via paddan.

 

Att lägga ut bilder och visa upp sitt liv för ”alla” är vardag numera.

För inte så länge sedan var vi tvungna att ringa den vi ville berätta om vårt liv för, och då var den ensam. Kanske berättade den personen vidare för ett par tre till, men inte fick 200 personer veta om vårt liv på 2 sekunder, med bilder till, förr.

Children playing hopscotch on a London street, c1970. Artist: Henry Grant Stock Photo

”Hur gjorde ni då?” och ”VAD gjorde ni hela tiden?” frågar de yngre, och man försöker förklara. Men jag vet inte. Jag vet bara att det att det fungerade. Livet. Och att det var bra mycket lugnare. Dock var det så att när man var ensam, var man väldigt ensam. Numera kan man ändå känna sig delaktig i andras liv, trots att man sitter hemma ensam.

Eller så kan man kan göra ett ”Hitte-på-liv”. Den första jag hörde talas om som gjorde det var ”Blondin-Bella” och på det blev hon känd. Och rik. Själv tänkte jag inte ens tanken innan hon gjorde det, men nu har jag förstått att det är många som gör så.

Det är enklare att ha ett ”skit-liv” om ingen vet att man har ett skit-liv, om man samtidigt utåt visar upp en Fantastisk Fasad med resor och middagar och skojiga händelser, som man får många ”gilla” på. Då spelar det kanske ingen roll om man sitter där ensam, framför datorn, och gråter?

Alla har så fantastiska liv på Facebook. Alla power walkar, gymmar, löper, joggar, får rutiga magar och går ner i vikt. De har också fantastiska partners som de har ett härligt liv med. Barnen är gulliga och man åker utomlands ett par gånger om året. Till fjällen åker man också. Däremellan jobbas det lite grann. Sådär lagom. Med ett häftigt arbete.

Alla bakar dessutom och gör fantastiska middagar med levande ljus. Dessa intas i jacuzzin som man har på sin altan, eller möjligen på den underbart härliga grannens altan, dit man alltid är välkommen.

Hur det går ihop med bullbakandet, de fantastiska middagarna samt att gå ner i vikt och all motion, vet jag inte. Men det går. Alla hinner allt. Att jobba heltid och ta hand om barn och hus och hem verkar inte heller vara något som helst problem.

För alla tänker ju så positivt hela tiden.

Och tänker man inte positivt får man skylla sig själv, för man väljer sina känslor, no matter what! Och så är det det där med karma också: ”Som man sår får man skörda”. Mår man dåligt har man väl ”sått” en massa ogräs då! Skyll dig själv, liksom.

Det är nämligen väldigt dumt att tänka på annat sätt. Man väljer ju hur man ska vara och hur man ska känna. Det skrivs det också om hela tiden på Facebook. Man ska tänka och vara som Buddha, Martin Luther King och Einstein.

Jag vet inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös och ha Facebook. När alla lägger ut sina små underbara barn (vilket jag också skulle gjort om jag fått barn nu, så inget negativt med det) på nätet i alla möjliga och omöjliga situationer.

Loneliness quote #6

För att inte tala om all denna ensamhet, som fortfarande finns – precis som förr, och precis som den kommer att finnas i morgon.

Är det lättare att vara ensam när man kan ”låtsasleva” via nätet? Och när man kan ha låtsaskompisar på Facebook, som bryr sig om när man fyller år, och om man har lagat god mat. Och ”gillar”.

Detta Fantastiskt Perfekta Liv vi alla har. Där alla mår bra och är lyckliga.

 

Men å andra sidan kan/vill vi ju inte dela med oss av Skit och Elände, för hur skulle det se ut?