RSS Flöde

Månadsarkiv: juni 2015

Penga-panik! /erviluca

Postat den

Först sökte jag ett jobb, och fick det, löneförhandlade och tackade sedan ja. Så sa jag upp mig: 3 månaders uppsägning. Sen blev jag erbjuden ett annat jobb, med bättre förutsättningar – högre lön och bil bl a. Det började senare, men när jag försökte räkna ut om jag kunde ta det iallafall, så tyckte jag det verkade så. Sen tänkte jag också att en månads pengabrist kan väl inte göra så att jag tackar ja till ett jobb med nästan dubbelt så mycket i lön (och bil) for ever and ever. Typ.

Saken var ju alltså den att jag hade redan sagt upp mig och uppsägningen hade börjat ”verka”. Jag skulle sluta på mitt förra jobb ett par månader innan mitt nya jobb börjar. Jag räknade på att semesterdagarna skulle nästan räcka, men jag räknade troligen lite fel….

Sen tänkte jag att ”det löser sej nog”.

Nu är jag mitt i ”det löser sej nog” och jag har ingen aaaaning om hur det ska lösa sej. Nu. Och det jag räknade ut stämde inte alls! Jag tror att den delen i hjärnan som ska kunna räkna har krympt. Jag har i hela mitt liv fokuserat på människor, relationer, barn och psykologi och är urduktig på det (!), och den delen har liksom tagit över hela hjärnan. Det är ju bra, men jag skulle behöva en revisor. Eller en man som kan ekonomi, som skulle kunna ta hand om min ekonomi och få den att fungera. Jag skulle kunna få veckopeng. Typ.

Just nu är det superkris!

Jag behöver minst 20 000 kr för att denna och nästa månad ska fungera! Därefter får jag min första lön, som är mycket högre än den tidigare. Dessutom ska jag inte längre försörja mina stora söner.

Som det ser ut just NU har jag varken pengar till hyra eller till mat.

Kan någon hjälpa mej?

Jag kan/får inte ta något lån och jag har tidigare lånat av mina närmaste (både mamma, systrar och äldste sonen) så att jag känner att jag inte kan be dom mer, samt att dom inte har det så fett själva…

Det här är mycket pinsamt och jobbigt men jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa den här månaden och nästa…

Otrohet 1980 /erviluca

Postat den

Jag bodde i ett studentrum på Körsbärsvägen i Stockholm på den tiden.

Jag låg och sov. Jag hade arbetat på Åkeshovs sjukhus (långvård) från tidig morgon till sen kväll och sov djupt.

Klockan är ungefär 3 då jag hör hur min stora Kärlek ramlar in genom dörren. Jag förstår att han är full eftersom han mer ”rumlar runt” än smyger. Jag ”låtsas-sover” och det pirrar lyckligt i hela mej över att han valt att gå hem till mej, istället för till sitt eget krypin, som också ligger rätt centralt.

Jag hör hur han går fram till mitt skrivbord och skriver något. Därefter kryper han ner bredvid mej i 90-cm:s sängen. Tätt tryckt intill mej somnar han djupt. Jag känner doften av alkohol och cigaretter, men är ändå bara lycklig över att han ligger där.

Samtidigt är jag otroligt nyfiken på vad han skrev vid skrivbordet.

Jag kan inte sova. Ligger bara där och väntar på att klockan ska gå. ”Vad skrev han??”.

Till slut smyger jag upp och tittar på pappret:

”FÖRLÅT! Jag var otrogen mot dig i natt. Med en man! Det var inte meningen. Det bara blev så. Jag berättar mer i morgon. Kram.”

Ibland liksom stannar tiden ett tag….och det gjorde den då. Och alla mina känslor hamnade i något slags tvättmaskin-tumult.

Jag stod en lång stund och tittade på honom – killen jag älskade så sanslöst mycket, fast han inte alltid varit så snäll mot mej….och så funderade jag på hur faan jag skulle reagera. Det kändes bara TOMT och kallt. Inuti.

Samtidigt kände jag mej på något sätt lättad över att han varit otrogen med en man. För jag tänkte att jag liksom inte blivit bortvald på något sätt, utan att han bara varit otrogen med något annat, som inte jag kan ge….

Det här var innan HIV och allt sånt! På den tiden fanns inga ”faror” än…

Jag åkte till jobbet och hela dagen gick jag som i ett töcken. Inuti levde känslorna rövare – hit och dit och upp och ner. Jag kunde inte äta, var kräkfärdig och det kändes som om tvåtusen fjärilar och myror var i krig med varandra inuti min kropp.

På kvällen när jag kom hem till mitt rum hittade jag en ny lapp, på sängen. På den stod det:

”Förlåt! Sätt på bandspelaren och lyssna!”

Jag satte på den och det som spelades var:

http://www.songlyrics.com/elton-john/sorry-seems-to-be-the-hardest-word-live-lyrics/

Vad spelar det för roll? /erviluca

Postat den

Vad spelar det för roll vad jag gör, hur jag går och hur jag står?

Vad spelar det för roll vad jag säger och vad jag tycker och tänker?

Vad spelar det för roll vilka tankar jag delar med dej, er och hela jävla världen?

Vad spelar det för roll någonting?

Vad spelar det för roll om jag är tjock eller smal, hur håret ligger och om jag är sminkad eller inte? Vad spelar det för roll vad jag har för kläder på mej och om jag ler vänligt mot kvinnan jag möter på gatan?

Vad spelar det för roll?

Mina tankar här i bloggen skrev jag från början för att dom inte skulle försvinna i en pappershög, eller för att jag inte hade papper nog. Jag tänkte mest: Här stannar orden kvar. I datorn.

Om jag hade läsare eller inte, spelade inte mej någon roll alls, i början. Jag ville bara uttrycka mej – skriva skriva skriva!

Skriva av mej om dagen, tankar, funderingar och om livet.

Som jag alltid gjort – fast tidigare i pappersform.

Sedan började fler och fler läsa mina funderingar, och kommentera ibland, och plötsligt hade jag kränkt någon eller skrivit något som någon tyckte något negativt om. Jag, som aldrig aldrig aldrig vill såra eller skada någon. Hela mitt liv har jag velat vara SNÄLL och hjälpa och stötta. Jag vill aldrig aldrig aldrig skada eller göra någon något ont!

Det är jobbigt att vara ”sån”. Ibland vill jag inte vara ”sån”. Ibland vill jag vara en sån som ”stövlar på/kliver rätt över/skiter i om andra tar illa upp” – sån som bara häver ur sig saker utan att tänka – ba´fatt man inte tänker ibland.

För hur man än gör har man rumpan bak och en vacker dag sårar man någon. I bloggen. Och så blev det.

Så då blev jag tvungen att tänka ett varv till varje gång jag skulle skriva något. Och sedan ett varv till ibland. Iallafall när jag skulle skriva om människor. Ingen skulle känna igen sej, eller någon annan, och ingen skulle bli kränkt.

Sen upptäckte jag – mest på min andra blogg – att ibland tycker människor att man är hur knäpp som helst, fast man bara tycker till och tänker till. Och först tyckte jag det var jobbigt, och sedan började jag sluta tycka det, och började strunta i det.

Det är skönt att strunta i det.

Men numera bryr jag mej om om människor läser mina bloggar eller inte.

Nu tycker jag det är lite tråkigt när få läser, och väldigt roligt när många  läser.

När någon kommenterar blir jag glad! Jätteglad! Varje gång.

Men nu så sitter jag då här, ensam på min lilla svarta stol i låtsasläder och skriver, om livet som pågår, utanför dörren, ibland innanför och ibland inuti huvudet.

Jag sitter här, och skriver, och känner mej ibland så ensam att det värker i bröstet.

Men vem bryr sej?

 

Alla ”har någon”. En ”ryggrad” – någon som dom kommer hem till och den frågar hur det är. Någon som man kan sucka med, sura med, fråga ”vad ska VI göra i helgen/på semestern?” eller ”ska VI bjuda hem XX och NN?”. Någon att somna med och någon att vakna med.  Någon att luta sej emot när räkningarna växer och livet känns jobbigt. Om man blir utskälld av någon, på sin hundpromenad tex, kan man gå hem och ösa ur sej hur fruktansvärt dum i huvet den personen var. Man är aldrig Övergiven och aldrig ensam. På riktigt. I grunden. Man har alltid Någon.

Jag är ingen.

Har ingen.

Är ensam.

Utan ryggrad.

När jag faller måste jag alltid alltid resa mej upp själv.

I tid och evighet.

Amen.

Ensamhet /erviluca

Postat den

Mauro beskriver så fint hur det känns…

Det är en hård värld där utanför
Full av ensamma människor
Ingen som hör dig
Ingen som ser dig när du går

Och det verkar som kärleken
Är till för några få
När du bäst behöver nån
Är det ingen som orkar höra på (höra påååå)

music bar

Refr:
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Ingen frågar när du kommer
Ingen saknar dig när du går
Ingen delar din dröm
Ingen undrar hur du mår

Och jag ser människor omkring mig
Ser dom jobba dygnet runt
För att slippa känna efter
hur dom egentligen mår (hur dom mååår)

music bar

Refr:
Det här är
en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Mitt hjärta gick med tunga steg
Nerför gatan till vårt hus
Och jag minns när vi flyttade in där
Det var 1987 och hur som helst så
Jag stod där en bra stund
Medan molnen drog förbi
Och från ett öppet fönster
Hördes en melodi

music bar

Refr:
(Den lät såhär)… En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är

Refr:
En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
Denna sången är till dom
Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
(att dela sin glädje och sorg)
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är

En sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med

Read more: http://artists.letssingit.com/mauro-scocco-lyrics-till-dom-ensamma-ht58fsz#ixzz3eHjVH2kF
LetsSingIt – Your favorite Music Community

Djupa diskussioner på våra promenader /erviluca

Postat den

Minsting viftade irriterat med handen vid ansiktet igår på promenaden: ”VAFAAN! Dom tror att dom får sätta sej var som helst och hur som helst, utan att fråga, liksom! Det är MIN kropp!” fräste han irriterat.

Insekterna kränker helt enkelt ens integritet. Dom sätter sej på en var som helst och hur som helst utan att fråga! Det är för jävligt! Men trots detta behövs dom, för OM vi skulle skrota hela jorden och behöva börja om från början så skulle insekterna också sättas på jorden igen, eftersom dom behövs. Det var funderingen som kom från Minsting efter insektsangreppet.

Därefter fick jag frågan vad jag skulle göra om jag var GAMMAL (över 70 år) och hade ett sår på benet som inte läkte och jag hade två val: 1. Amputera benet 2. Få en medicin utskriven, som är superjättedyr och som jag inte har råd med och som jag skulle må jättedåligt av, men den skulle rädda mitt ben.

Jag svarade att jag skulle vilja ha medicinen. Han blev förvånad. ”Men du har inte råd! Du har inte pengarna!” sa han. ”Jamen jag skulle starta insamlingar, eller fråga alla jag kände eller jobba extra eller vadsomhelst för att få tag på pengarna!” sa jag. Han tyckte att jag väl kunde lära mej gå på kryckor eller med en protes istället. Men jag tyckte att det skulle vara jobbigt när jag var så gammal. Han tyckte att det spelar väl ingen roll när man är så gammal!

Sen frågade han vad jag skulle säga om han utbildade sej inom det militära till att sitta i en JÄTTESTOR robot och kunna skjuta, och flytta på människor, i den (obs! denna robot är inte uppfunnen än). Jag sa att jag skulle bli jättebesviken om han utbildade sej inom det militära eftersom jag själv är emot krig och vapen och allt sådant. Jag anser att man bara trappar upp genom att uppfinna mer och mer konstiga och läskiga vapen och att en jättestor robot skulle ingå i den här upptrappningen. Vi diskuterade detta väldigt länge och enades inte alls.

Det var en rätt seriös diskussion, och det kändes lite underligt att inte bli överens till slut, men sedan kändes det ändå bra; att vi diskuterade och att vi båda stod upp för våra åsikter.

Vi började sedan diskutera TRO också. Att tro på Gud eller Kärlek och religionens betydelse och verkan på människor. Även där är vi rätt oense. Sams, men oense. Jag tror. Han tycker det är trams att tro, och att all religion bara leder till elände. Jag tycker inte religion och tro nödvändigtvis behöver hänga ihop.

Vi pratade om vad som händer efter döden. Han är övertygad om att det inte finns något mer: ” Vi dör och sedan är det svart och slut”. Jag tror på ett ”liv” efter detta. Han blev nästan lite irriterad på att jag är så ”naiv” och att jag tror på något som det inte går att bevisa.

Jag tycker inte det är viktigt att det bevisas. För mej räcker det att JAG tror och jag känner inget behov av att övertyga någon annan. Han ville dock övertyga mej om hur dumt det är att tro på ett liv efter detta. Där är han och hans mormor helt överens. Min mamma tror nämligen inte på något heller. Jag har bett henne ”komma tillbaka” och säga ”hej” på något sätt när hon dör, men jag tror inte hon har lyssnat på min önskan, eftersom hon inte tror på det. Jag tror att hon kommer att träffa både pappa, sina föräldrar, pappas syskon och föräldrar På Andra Sidan. Hon tror INTE det.

När man tror så tror man. När man inte tror så är man övertygad.

Så verkar det vara.

Men alla måste få tro på sitt!

Tycker jag.

Så länge man inte skadar någon kan man få tro vad man vill.

Fästingjävlar/erviluca

Postat den

Jag har varit ute och gått i skogar och hagar och över huvud taget i NATUREN sedan jag var barn. Farfar var jägmästare och när vi var på ”landet” på somrarna var vi ofta ofta på låååånga promenader på små skogsvägar och stigar i skogen. För att inte tala om hur vi vältrade oss i hö och gosade med fåren och lammen, men ALDRIG att jag blev biten av en fästing. Hundarna blev det, men aldrig jag (eller mina systrar – tror jag!).

Däremot upptäckte jag en fästing som satt fast på mitt vänstra bröst när jag stod i duschen i juli 1999. Då bodde vi i Gröndal i Stockholm, jag hade precis fått Minsting och ammade honom. Jag var då aldrig ute i skogen! Jag fick lite lätt panik över fästingen som hängt sej fast i bröstet. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att ta reda på om det var farligt för min lilla baby….

I förrgår kände jag plötsligt att det killade på ryggen. Jag sträckte armen bakåt för att klia på ”killet” och fick tag i något. Jag tog det mellan tummen och pekfingret och tittade på vad det var. Eftersom jag inte hade glasögon på mej såg jag bara något litet och svart, men eftersom det sprattlade, och eftersom jag har stor vana av fästingar (efter att ha plockat sådana från hundar i hundratal) så kände jag igen det suddiga svarta som jag såg, och blev äcklad! En fästing PÅ MEJ??? Moi?!? Jag tog en bit papper och tryckte ihop den och slängde den i toan, men blev därefter jätteosäker på om jag lyckats få med den i pappret….eller om den lyckades smita….No one will ever know!

Och så IGÅR upptäckte jag plötsligt att jag hade en fästing på VÄNSTER BRÖST, som satt fast! Fi faan! Vänster bröst verkar vara gott utifrån fästingars tyckande…. Jag tog loss fästingen (det klickar så läcker när man plockar bort dom…) och slängde den i handfatet och spolade hett vatten på den. Den åkte ner i avloppet. Död, hoppas jag. Men man vet aldrig med fästingar.

Två fästingar på två dagar, och däremellan fästinglös i 16 år! Och innan det fästinglös i 40 år!

Det var som när jag stolt kunde berätta att jag aldrig blivit biten av en geting…tills jag en dag för 15 år sedan blev biten av TVÅ på samma dag i samma hand! Är det inte konstigt?!

Nu är jag lite röd och irriterad på stället där fästingen satt fast och jag undrar om jag ska ”göra något” –  typ, ringa 112 och åka in akut, eller vad? Kan man ta antibiotika förebyggande eller ska man ”vänta och se” om man blir sjuk?

Jävla fästingjävlar!!

Nu går jag omkring och ryyyyser av att jag hela tiden tror att fästingar kryyyyyper på mej….

Brrrrrrrrrrrrrr…….

Till alla #BILTILLVERKARE angående bilfärger /erviluca

Postat den

Grå grå grå grå grå grå grå svart svart grå grå grå vit vit grå grå

Grå grå grå vit vit vit vit svart grå grå grå grå grå grå röd svart vit

grå grå grå grå grå grå svart vit grå svart vit vit vit röd blå (!) grön (!)

grå grå grå vit vit vit svart svart brun grå grå röd vit vit svart grå grå

= BILAR PÅ PARKERINGSPLATS

…………………………………………….

Vit är det nya gråa.

Vit är innefärgen nu. Tror jag. Svart är på uppgång, men grå/silver håller ställningarna bra ändå. Varannan djävla bil är grå!

Såååååååååååååååååååååååååååååå tråkigt!

VET inte biltillverkarna att det är KVINNORNA som väljer bilen när man lever i par, och det gör ju många. Lever i par alltså.

Samma sak gäller när det ska väljas hus – det är kvinnan åsikt som räknas. Om inte mannen håller med kan han hälsa hem (bort). Det säger mäklare också.

a car with flower-power by Sanyai90

Vi kvinnor gillar färg! Vi gillar former! Vi gillar mönster!

Om det fanns blommiga bilar skulle vi välja dom framför dom grå! Eller hur, Qvinnor?!?

Vi vill ha blommiga, prickiga, bladiga, rutiga, randiga bilar!!!

ELLER HUR!?!?

Kom igen nu, biltillverkare! 

Vi betalar gärna några tusen extra för att få lite FÄRG på bilarna.

ELLER HUR!?!?

Minstings födelsedag /erviluca

Postat den

Hugo 2001 äter

Det är Minstings födelsedag idag. 

Ingenting är som en ”vanlig födelsedag” ändå, tycker jag. Vad nu en ”vanlig födelsedag” är. En del har ingen som firar sig alls, och alla familjer gör på SITT sätt.

Jag minns hur CHOCKAD jag blev när min kompis sa att hennes familj inte sjöng för födelsedagsbarnet på morgonen. Jag bah: ”Hur ÖVERLEVER du utan sång på födelsedagsmorgonen?!?”

Jag är nämligen uppvuxen med att den som fyller år ligger kvar i sängen och ”låtsas sova”. Resten av familjen ”prasslar med paket” osv i köket och därefter kommer hela familjen sjungandes ”Ja må hon leva…” i rummet och då ska födelsedagsbarnet se yrvaken ut och sätta sej upp. En i familjen (nästan alltid mamman) bär en bricka där det är ett ljus och ett glas saft och en tårtbit, eller en kopp the med en macka. Gärna en liten flaggstång med liten flagga på också. Övriga familjemedlemmar bär PAKETEN.

Alla sjunger och sedan hurrar alla. Därefter kramar alla födelsedagsbarnet och säger ”grattis” och lämnar paket. Födelsedagsbarnet öppnar paketen sittande i sängen.

Detta är FAMILJENS firande. Sen kan släkten och kompisars firande komma senare. Kanske senare på dagen, eller så senare den veckan.

No Gifts

 

 

 

Minsting brukar vakna vid 13-14-tiden så jag hann gå och handla innan jag och Mellan väckte honom med sång (fast Mellans sång hördes inte – bara min). Jag hade inget ljus och ingen bricka, däremot ett glas juice och två dougnuts. Inga paket, för han hade redan fått en dator som jag, pappan och Äldste sonen delat på. Tråkigt.

Tråkigt att ”fira” utan paket….. Men ändå….

ceasarsallad.jpg

Nu sitter jag och väntar på Pappan och hans sambo som ska komma och äta Ceasarsallad (som är beställd av Minsting) och därefter tårta (som jag tillverkat FÄLV!). Både pappan och sambo är superduktiga kock-typer. Jag är så långt ifrån en ”kock-typ” som man kan vara. Tyvärr. Jag ”höftar” och ”gissar” när jag lagar mat och hoppas det ska ”gå över” så fort som möjligt….dvs att lagandet inte ska ta för lång tid. För jag tycker det är så trååååååkigt!

Sorry.

Jag är en utav dom FÅ människor på jorden som tycker matlagande är tråkigt. Jag tror jag är nästan ensam om det, med tanke på hur många matlagningsprogram det är på TV och hur många som skriver böcker om mat osv….

Men men, jag är ju Unik också.

Sönerna som små barn 005

Så IDAG fyller Minsting 16 år! Han föddes ju ”igår”, typ!

Dom väller in!/erviluca

Jag minns så väl när JAG var 16 år! Det var i ”förrgår”, typ.

HerreGud, vart tar tiden vägen?? Den bara ruuuusar iväg!

Min ”baby” är nästanvuxen!

Unbelivable!

 

 

 

There is a war going on…./erviluca

Postat den

Vilse 2013-08-21 066

…in my favourite wood.

Det är Kriget mellan Cyklisterna och Hundägarna. Alternativt mellan cyklisten och hundägaren. Vet inte. Men när jag går i min favoritskog så ligger det av och till grenar över stigarna, så att cyklisterna ska snubbla på dom – alternativt stanna och plocka bort grenarna.

Jag fick veta det här för något år sedan. Jag tyckte nämligen det var konstigt att det låg grenar tvärs över stigarna i skogen, lite här och där, och jag plockade bort dom för att inte någon skulle snubbla på dom. En del som går i skogen ser inte lika bra som jag.

Vilse 2013-08-21 055

Det var gamla hussen Stig som berättade för mej att Arne (fingerat namn) var otroligt arg på cyklisterna som börjat befolka skogen. Den här skogen har i måååånga år befolkats av hundägare och deras hundar. Det är en underbar skog, eftersom alla hundägare som träffas där är såååå trevliga och många har sina hundar lösa, och ingen skriker och gapar ”KOPPLA DIN HUND!” osv. Dessutom har många som gått i den här skogen i många år, blivit kompisar, och går sina rundor tillsammans, stigarna har fått olika namn – som tex ”Överstens stig” eller ”Gunnars stig” och ”E4:an” – och skogen är liksom hundägarnas. Fast bara inofficiellt.

Nu har det byggts en massa villor i en del av skogen, och så har det flyttat in en massa unga familjer. En del har hundar; ”Välkomna!”, och en del tycks vara cyklister.

Cyklisterna kör FORT i skogen på stigarna. Dom kommer swischande ”i 180 knutar”, alldeles tyst, och så plötsligt dyker dom upp bakom en och man får hjärtsnörp – både av farten dom har, samt att dom ofta är många. Mej har det bara hänt ett par gånger, men jag flugit högt varje gång, hundarna har börjat skälla och vi har nästintill blivit överkörda (om vi inte KASTAT oss åt sidan). Vid något tillfälle har cyklisterna bara swischat förbi, medan jag och hundarna legat skräckslagna i buschen, och vid något annat tillfälle har någon cyklist stannat och skrikit åt mej för att hundarna skällt.

Någonstans förstår jag alltså grenutläggaren.

Idag när jag gick i skogen såg jag att kriget trappats upp, för OJ vad många grenar han lagt ut nu! Det var grenar överallt och en del var riktigt stora. På vissa avsnitt var det som att gå i en liggande stege! Till och med hundarna reagerade. Hur? Ja, typ….reagerade! Meh! Ååååh!

Vilse 2013-08-21 065

Jag har inte bestämt mej för vad jag tycker om kriget. Å ena sidan tycker jag att det är Hundarnas (och hundägarnas skog) det där, för så har det varit läääääänge, och jag tycker att cyklisterna kan ”få” en egen skog att cykla i. ELLER så kan cyklisterna skaffa signalhorn/plinga på sina cyklar så att man HÖR när dom kommer. ELLER så kan dom hojta: ”SE UPP!” eller nåt. Men det gör dom inte. Kanske för att dom har huvudet rätt ner (för det har ju ofta cyklister….dom stirrar rätt ner i marken, liksom…).

Vilse 2013-08-21 084

Näe, jag vet inte vad jag tycker.

Jag vill helst bara fortsätta gå i ”min” skog i lugn och ro, och fortsätta träffa andra trevliga hundägare och hundar där då och då.

Jag vill INTE att dom där tjuriga hundägarna ska börja gå i ”min” skog – dom där som skriker: ”KOPPLA HUNDEN!!” fast varken min eller deras hund är farlig. Dom gör det ”BARA FÖR ATT”. Liksom. Speciellt kvinnor i 35-40-årsåldern med bordercollies. Varför dom är värst, vet jag inte, men så är det. Punkt. 

Riktigt unga hundägare är ALLTID trevliga, samt riktigt gamla hundägare. Och jag. 

En vårdag 130420 035

Jag är ALLTID trevlig. UTOM när jag blir påhoppad och utskälld (!) av ingen anledning alls. DÅ kan jag blir ARG!

Men iallafall.

I min skog pågår ett krig.

Jag undrar hur det ska sluta….

 

Avklarat! /erviluca

Postat den

Såja.

Student och midsommarafton avklarat.

Vad är nu nästa sak man ska avklara?

Visstja; Minstings födelsedag. Stackar´n fyller år precis på eller efter midsommarafton, och strax FÖRE lön. Otroligt dåligt timat. Han kom med planerat kejsarsnitt så jag kanske borde ha tänkt igenom det lite och hittat någon ursäkt för att det skulle utföras lite…..tidigare? Eller senare? Eller vi kanske skulle ha avlat honom tidare/senare?

Tänk igenom det noga, ni som SKA göra barn: Födelsedagen ska vara på ett bra datum; Gärna tidigt på året, men inte för nära jul och nyår, för då blir det ”kaka på kaka” och strax EFTER lön och inte före.

Själv har jag inte alls planerat för bra födelsedagar för mina barn. Stackarna! Jag tror faktiskt dom har lidit svårt.

NOT!

 

 

Näe, jag har nog slagit knut på mej nästan varje födelsedag för att den ska bli så bra som möjligt för sonen. Fast Minstings födelsedagar har varit svårast. Har han ens fått någon födelsedagsfest, stackarn?

HerreGud! När Äldste Sonen, eller Storing, fyllde år hade jag KALAS i ”dagarna 3” och fixade och ordnade och donade, och hej och hå. När Mellan fyllde år fick han kalas, och säkert ansträngde jag mej rätt mycket då också, och han har kanske den bästa födelsedatumet faktiskt….näe, näst bästa….Nja, Äldste Sonen och Mellan får dela på förstaplatsen på bra födelsedagsdatum. Storing kommer tvåa och Minsting trea.

Fast å andra sidan fyller Storing år på en dag som ALLTID är röd/ledig. I början av året. DET är ju supertoppen! Å andra sidan är man PANK efter julafton och nyårsafton….

Stackars Minsting! Vi får väl ta i så vi kräks när han tar studenten istället!

….fast å andra sidan frågade han häromdagen: ”MÅSTE man ha fest och firas när man tar studenten??” och sedan la han till att han inte ville ha någon fest när han tar studenten. ”Meh!”, sa jag. Typ. Fast sen sa jag att han inte behöver ha fest, men att han KAN ju ändra sej för det är 3 år dit…..så vi får se.

 

Annars får jag fixa en JÄTTESTOR fest när han fyller 25 eller 30 eller något annat….Vi får se! Han gillar att få presenter iallafall.

Det finns INGEN som blir så glad för ”ingenting” som Minsting: När storebröderna slog in sina gamla och slitna plastleksaker och gav till honom på födelsedagen blev han OTROLIGT GLAD!!

 

För några år sedan skulle han ha kalas och vi bjöd hela klassen, bara för att han insåg att alla skulle komma med paket…. Sedan blev kalaset inställt av någon anledning som jag inte minns. Kanske blev jag sjuk….eller nåt. Så det blev varken kalas eller ”en massa paket”. Minsting föreslog då att vi skulle säga till alla att dom kunde få komma och lämna paketen BARA, och sen åka direkt, men jag sa att så kan man inte göra. Idén var ju inte helt fel, men…..

 

Tänk att mina senaste inlägg absolut inte blir det som jag har tänkt innan jag börjar skriva. Idag hade jag tänkt att skriva om midsommarfirandet. Eller om bilar.

Men så blev det inte.

Det är spännande att vara jag.

🙂