Månadsarkiv: maj 2013

…fast kanske inte så vanligt ändå, för att vara mej. Men vanligt vanligt ändå, för vanliga människor…tror jag. Såna som…du.

Det är ju rätt Vanligt att åka hem till en kompis, dricka lite vin och snacka lite skit. Eller hur?

Det gjorde jag på Valborgsmässoaftonen.

Det är ju rätt Vanligt att åka hem till en syster, och en gudson, och fika lite ihop, gå en promenad och äta middag tillsammans. Eller hur?

Det gjorde jag den 1 maj.

Fast sen blev det lite ovanligt ändå, eftersom Söstra Mi, efter promenaden (med våra FYRA hundar), skulle leka med Fiona, snodde in sej i kopplet och ramlade och bröt handleden. DET är ju inte så vanligt faktiskt. Även om det inte är unikt.

Det var ”min” tredje arm-hand-brytningsupplevelse!

Passa er för att umgås med mej, för då är risken stor att ni bryter armen!

Typ.

Och fast jag är så ”van” vid detta, var den första reaktionen ”TILT” i hjärnan.

”Vad gör man nu???” liksom.

Men sen började den fungera igen.

Det som händer mej när jag är med om en olycka är att jag blir ISKALL. Näe, inte iskall iskall, utan mer LUGN, COOL och EFFEKTIV. Det är bra att veta.

Eventuella känslor kommer efteråt. LÅNGT efteråt.

Något som var bra, den 1 maj, när Söstra Mi bröt handleden, var att jag fick vara med om att Ambulansen faktiskt kom och hämtade henne! Jag tänkte köra in henne själv först, men det blev lite rörigt i huvudet när jag började fundera på vad jag skulle göra av alla hundar och Gudsonen…..

…och när jag då ringde Sjukvårdsupplysningen, för att fråga (vad jag skulle göra av alla hundar….närå), så sa dom att man KAN ringa Ambulansen fast ”man” bara har brutit handleden.

Mitt i röran, ringde det på dörren. Jag trodde först det var Gudsonens kompis och sen trodde jag det var en Väldigt Ung Ambulansförare, men sen förstod jag att det var en Väldigt Ung Dörrförsäljare. Snacka om att komma olämpligt! Och snacka om att jag bemötte honom förvirrat!

Sen dök 3 otroligt snygga och trevliga ambulans-män upp, och dom fixade och trixade med Söstra Mi, OCH hennes arm….

…..och sen åkte hon iväg med dom i en gul ambulans, mysigt morfinpåverkad. 

Senare på kvällen ringde hon och ville bli hämtad. Det var bara att sätta sej i bilen och åka Sigtuna-Danderyds sjukhus-Sigtuna, och sen direkt hem till Åkersberga. Tur att hundarna gillar att åka bil!

När jag kom hem, och satte mej ner, kände jag att all spänning, som jag inte ens visste att jag hade, släppte, och jag sjönk liksom bara ihop, i en hösäckshög.

Pffffuuuuiiiii……..

Liksom.