….i garaget from Hell.
Jodåsåatteeee….så var det.
Det Händer Saker i mitt Spännande Liv – kanske inte alltid så roliga saker, men det är ändå rätt kul…. Efteråt. Dessutom finner jag ALLTID på råd och lösningar. Kanske inte alltid Dom Bästa, men ändock Lösningar! Och ”imorgon är en annan dag”, och egentligen är det bara en ”piss i havet”….
…och shit happens!
Efter det sista terapisamtalet gick jag – trött, men nöjd – tillbaka till garaget där jag parkerat bilen (NÄRA fönstrerna så att luft skulle strömma in i bilen), till hundarna, som LYCKLIGA överföll mej med kärlek och pussar. As usual.
Jag satte mej i bilen, och efter att hundarna lugnat ner sej, startade jag den och körde mot utgången: *host-hos-host* sa bilen och betedde sej konstigt. Javisstja! Den har ju knappt någon bensin! tänkte jag och konstaterade att Röda Lampan lyste ilsket.
Hm! Den BRUKAR kunna åka rätt långt på Röda Lampan…men det kanske redan är gjort….Typ. tänkte jag vidare.
Jag körde till en ny parkeringsruta, och precis då sa bilen: ”SLUT!”.
Häftig bil, va?! En bil som säger ”SLUT!” när det är slut på bensin…. 😉
Jaha. Då var det bara att Gilla Läget och Tänka.
Tänker gör jag bäst när jag är ute och går med hundarna, så jag tog en liten promenad i Sollentuna Centrum, tänkandes. Jag kom fram till att jag INTE kunde köpa ny bensin eftersom jag inte hade pengar (idag har jag: Löööön!).
Men vänta nu; Jag kan ju panta tomflaskorna jag har i bilen! Hur många var det nu? Eeeeh….4 stycken! Det blir…16 kr! Kan man tanka 1 liter i en mack? Eeeeeh, inte så smart kanske…. Jag tänkte en stund till på den idén, men näe – den idén släpptes.
Idé 2: Vi (jag och hundarna) kan åka buss hem! Det har vi ju gjort förut, och jag har faktiskt plånboken med mej idag! Tjohooo!
Vi gick till busshållplatsen. Jag tänkte att ”alla bussar måste ha gått”, för det var så TOMT på folk där i busskurerna (det brukar ALLTID vara folk där), men men….så är det väl ibland, när alla bussar gått samtidigt…eller hur jag tänkte (ibland förstår jag faktiskt inte HUR jag tänker!!). Jag satte mej på bänken i busskuren och tog upp iPhonen för att kolla på www.sl.se när bussen skulle gå. Fiona sa: ”Neeeej! Jag vill inte åka sån där LÄSKIG!” (tror jag, för hon skuttade runt lite oroligt…).
Det var en liten gul trekant vid informationen, och först tänkte jag att det nog betydde något Oviktigt, och tänkte inte kontrollera det vidare, men så tog en liten intelligent djävel (som satt på axeln..) över och sa till mej: ”Kolla det NU!” så jag klickade på den och där stod det att det var BUSS-STREJK!
Javisstja! Åh, herreguuuuud vad jag är dum! tänkte jag, och hoppades att ingen sett mej….och smööög hukande bort från busskurerna.
Sen sträckte jag på mej och så var det dags att TÄNKA igen:
Tågen! Tågen kan man ju åka! Först pendeltåg till Centralen och sen Roslagsbanan….nä, först p-tåg, sen t-bana och SEN Roslagsbanan…kom jag fram till.
MOT Pendeltåget!
Ner för trappor, upp för trappor, betala med blått kort och vänta på perrongen. Milton är VAN. Fiona gick i småcirklar och undrade ”Vad händer?!”.
Så kom pendeltåget, och OJ vad svalt och skönt det är i pendeltågen nuförtiden och OJ vad fina dom är inuti, plus att dom flyyyyter fram! Shit bah! Fiona hoppade upp på sätet (för hon tycker att hon är en Människa), men jag drog ner henne igen (annars blir man väl utskälld..). Milton stod som en liten stel gubbe lugnt på golvet och kikade nyfiken runt. Han är van. Fiona ömsom stod, satt ner och låg, tittade undrande på mej (och jag tittade tryggt och lugnt tillbaka, som en Riktigt Ledare, och förmedlade: Så här ska det vara).
Vi klev av vid T-centralen och gick nedför trappor igenom gångar, uppför trappor, nedför trappor, igenom spärrar…bland tvåtusen miljoner trehundraåttiofyra människor (!). Fiona visste inte ens att det FANNS så många människor! Men hon var jätteduktig för att vara första gången att trängas med så många!
Sen var det dags för t-banan. Hej och hå, vad det skriker och knycker. Men jag fortsatte med Lugna Ledarskapsblickar och Lugnt Ledarskapsbeteende gentemot Fiona, som skötte sej galant, trots att det var första gången och femtusenåttahundramiljoner intryck: lukter, synintryck, och allt som hörseln utsattes för.
Så klev vi av och genom tunnel upp i Konstig Hiss (enligt Fiona), ut genom spärrar med konstiga dörrar, genom gångar, upp för trappor och in i nästa tåg som nästan var fullt av folk, och VARMT!
Vi trängde oss ner på en ledig plats och jag frågade omkringsittande om någon var rädd för hundar. Trötta och svettiga skakade folk på huvudet. Fiona är STOR när det kommer till såna här trånga utrymmen, och det finns ingen plats för hundar speciellt, så hon la sej till slut på golvet, mitt i gången. Det var rätt okey ändå, för folk klev över henne när dom skulle ut ur tåget och ingen klagade – inte ens konduktören. Skönt!
Så var det: UT UR TÅGET! Free at last!
Hemma i Åkersberga! Tjohooo!
Vid 21-tiden klev jag innanför dörren; HUNGRIG, trött och svettig. Då sprang Milton och hämtade en boll, viftade på svansen och ville LEKA!
”Äru inte klok?!?” sa jag.
😉
”Sådan matte – sådan hund”.
