RSS Flöde

Kategoriarkiv: familj

Straff skapar hämndkänsla /erviluca

Postat den

Faan, att jag inte kan det ”allra enklaste” i bloggvärlden, som tex att ”re-blogga” (vad nu det är/betyder….?) eller lägga in en länk här till min egen blogg. Jo så HÄR kan ju jag göra, förstås…: https://erviluca.com/2012/01/10/bagarens-barn-erviluca/

Genast får jag värsta kloka förklaringarna här längst ner där folk skriver: ”Men länka bara en blittanblättan på formens modifjong och så klickar du på raden under bladderbladen och snurrar på dutten – skitenkelt!”, lite så….och återigen inser jag att jag är född på 50-talet – alternativt är bara dum i huvet. Eller väldigt väldigt ointresserad av att lära mej grunden i dataspråket….eller….min bästa förklaring – så kan jag så JÄTTEMYCKET ANDRA SAKER så att hjärna är FULL av dessa och det får inte plats med MATEMATIK, siffror och datagrejer. Och ”hitta-sinne”. För övrigt tappar jag bort ord också. Som nyss; det heter ju inte ”hitta-sinne”….det heter ju….eeeeh…..eeeeh….

……3 timmar senare…..LOKALSINNE! Puh!

För två år sedan skrev jag ett inlägg om ”Bagarens barn….” och det handlade bl a om straff – att jag inte tror på straff. Jag överlevde i 2 år till….. och jag tror fortfarande inte på straff. Eller hämnd. Fast jag kan förstå att man VILL hämnas. Ibland. Fast inte alltid. Men ibland, som sagt.

Jag är inte så väldigt hämndlysten själv, för jag bryr mej för mycket om människor, och har för stor empati, och kan gå i andras skor för mycket. Nästan för mycket för mycket, för ibland skulle jag verkligen vilja slippa förståååå hur det känns, men tyvärr. Det går inte. Jag har jobbat med det här för länge och förståååååååår alla. Typ. Även min fiende.

Don't "Like" Companies on Facebook Or You'll Embarrass Yourself

Jag tycker riktigt illa om EN person. Jag ska inte berätta vem det är, men så är det. Säkert är det fler, och säkert borde jag analysera på djupet varför jag tycker så illa om den här personen och troligen skulle jag lära mej jättemycket och förstååå varför jag känner som jag känner och till och med kanske börja tycka om den här personen till slut. Men det vill jag inte. Jag vill inte förstå och jag vill inte tycka om Personen i fråga. Så det så. Hen finns inte i mitt liv ändå, så det spelar ingen roll. Hen fanns. Men finns inte mer. Fast finns. Men inte för mej. Puh! Ibland är det svårt att förklara.

Nåja.

Det är bara EN person. Många tycker illa om många. Och hämnas och låter en massa (ilsken) energi slösas bort, i mängder. Men sån är inte jag. Jag slösar bara på pengar, när jag har såna. När jag inte har dom är jag värsta bäst på att leva på ingenting.

Men jag skulle ju skriva om hämndens vara eller icke vara….. Nej, jag skulle skriva om straffets vara eller icke vara.

När Äldste Sonen var barn blev jag såååå fascinerad när jag hörde att han inte kunde träffa sin flickvän (när han gick i åttan) eftersom hon hade Utegångsförbud. Jag minns min Förvåning, för jag visste inte ens att det fanns föräldrar som använde sej av den gammelmodiga metoden (tyckte jag DÅ – för ca 15 år sedan), men sedan lärde jag mej att ”folk” använder den metoden och jag har förstått att den används FORTFARANDE! Både Utegångsförbud och ”Ta-mobilen-metoden”. Jag anser att dessa Straff-metoder endast skapar frustration och ilska, och en känsla av ”jag-ska-minsann-visa-dom!” (något dåligt).

När jag frågade en 14-årig tjej om hennes Utegångsförbud lärde henne att INTE göra det hon gjort (bjudit hem några kompisar utan att fråga, när föräldrarna var borta) frustade hon ”Nähääää! Jag känner mej bara ARG och tycker att dom är helt körda!” sa hon ilsket. Sen berättade hon om hela händelsen och hur ångerfull hon varit och hur mycket hon skämts när föräldrarna fått reda på det hela osv. Det hade räckt med det. Hon skämdes och ångrade sej. Och hon kände att hon svikit sina föräldrar. Men sen kom straffet: ”En månads utegångsförbud”, och då blev hon ARG! Och kände hämndbegär.

Och jag tänkte: Vad var det jag saaaaaa?!

Fast jag sa det inte högt.

 

—————————————–

Vissa straff behövs

Men sen behövs det ju fängelser för att låsa in folk som är farliga för samhället osv, förstås, men dom borde man ge all möjlig terapi och utbildning och hela fadderullan så att dom kan FUNGERA när dom kommer ut igen – OM dom kommer ut igen. Men det är en annan diskussion.

Kanske.

 

Att ha ett trött´t ansikte… /erviluca

Postat den

Vissa dagar är jag så superdupertrött så att det värker i hela ansiktet.

Det känns då som om huden i ansiktet liksom hänger ner till knävecken. Att dra upp hänget i normalhöjd kräver sin kvinna. Om jag är hemma behövs det inte. Då kan jag gå med ansiktet hängande vid knävecken, dinglande bredvid magen och tuttarna….

…men om jag är ute och ska ”träffa folk”, som jag gör när jag jobbar tex, så kan ju inte ansiktet hänga där nere och dingla. Folk ska ju inte behöva böja sej UNDER bordet vi sitter runt för att få ögonkontakt, förstås, så då får jag med alla mina krafter använda dom helt supertrötta ansiktsmusklerna till att draaaaaaa upp ansiktet i rätt höjd. Ibland måste ögonbrynen hjälpa till att lyfta ansiktet: ”Åheeeej-åhååååå!”

När ansiktet kommit på plats igen, måste jag anstränga mej allt vad jag orkar för att hålla kvar det där. Ibland går det, ibland inte.

Ibland blir vissa delar av ansiktet hängande kvar där nere…..

….eller så gliiiiiiiider vissa delar av ansiktet nedåt igen – speciellt om jag fokuserar på Andra Saker, såsom att prata. Mitt i en mening kanske jag upptäcker att kinderna hänger likt två långa deeegklumpar utefter sidorna av ansiktet….

*suckar*

Det är INTE lätt att ha ett ansikte som blir såååå trött!

Idag, när jag stod i hissen, efter jobbet, på väg hem, tittade jag mej i spegeln där. I hiss-spegeln BRUKAR jag alltid vara snygg! Jag älskar hiss-spegeln i ”mitt” hus, och hiss-spegeln på jobbet, för i dessa är jag ALLTID snygg!

”Hej, snygging!” brukar jag säga till mej och ge mej själv en slängkyss i hiss-spegeln.

Spegeln hemma gör mej bara FUL. Gammal och ful och tjock! I den ger jag mej själv Fingret! Fuck-you-fingret!  Jag borde slänga den! Den är DUM!

Men, iallafall: Jag tittade mej i hiss-spegeln och upptäckte att skinnet häääängde under ögonen, som stora gråa bajspåsar, och det såg ut som om jag var…..72 år!

Jag lovar!

Då förstod jag HUR trött jag var! För om t o m hiss-spegeln gjorde mej ful, gammal och trött; DÅ måste jag vara riktigt trött!

När jag kom innanför dörren föll jag ihop på hallmattan och somnade på studs!

Tänk dej att somna på en studs! Mitt i studset liksom. Jag vet inte varför jag studsade innanför dörren, men jag kanske blev lite smittad av Fiona, som studsade av lycka  när hon fick syn på mej.

Tänk vad besviken hon måste ha blivit när jag somnade mitt i studset!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz osv…..

 

Jag – en TV-böginna /erviluca

Postat den

Jag har liksom redan ”varit där” och ”gjort det”. Har ingen längtan ”ut” alls! Tycker om att krypa upp i mitt soffhörn och vara ifred, med mina små vänner hundarna – och eventuellt någon son som vill vara social en stund – och glo på något underhållande, intelligensbefriat program på TV. ELLER en dokumentär, om MÄNNISKOR!

Jag har haft mina år av att ”vara ute och festa/träffa folk/vara ute och dansa” etc och jag orkar eller vill inte längre. Jag vill vara hemma. Med mej själv. Trivs rätt så bra med mej själv. Fast oj vad det skulle vara tomt utan hundarna. Tur att jag har dom. Annars skulle jag nog klättra på väggarna, tror jag. UTAN Kontrads kalasklister.

Men EN fattas mej nu:

Jag saknar ljudet av en svans som slår emot golvet, eller soffan, när man går förbi; ”dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!”. Även om hon såg ut att sova djuuuuuupt, så fick varje ljud av OSS henne att vifta på svansen: ”dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!”. Jag saknar också av att ha henne tättintill när jag ligger där i soffhörnet, och att pilla på hennes öron, som var så mjuka och luktade så gott!

Jag saknar hennes STORA bruna ögon som tittade på mej INTENSIVT för att jag skulle kunna läsa hennes tankar, vilket jag ofta lyckades med. Ofta, men inte alltid. Men då tog hon till andra medel, genom att säga ”buff” eller kraffsa på något eller någon eller försöka visa med andra medel vad hon ville. Jag förstod till slut. Jag tror hon hade velat kunna prata. Eller så tyckte hon det var kul att ta upp tiden med att försöka förklara på Sitt Sätt.

Men nu skulle jag ju inte skriva om henne.

Jag skulle skriva om att jag är en TV-böginna. En sån som kan se fram emot TV-programmen på kvällen, som ser fram emot att krypa upp i soffan med en skål popcorn och bara sitta och glooooo i lugn och ro. En sån är jag.

En sån som kan känna små glädjeskutt i hjärtat när jag tänker på att det är ”Lets Dance” på TV på kvällen, tex. Nördigt och töntigt? Okey´rå ! Men då är jag väl det då.

Jag är inte den där Intellektuella och Duktiga typen som BARA tittar på nyhetsprogrammen och övrig tid gör jag andra Viktiga Saker.

Jag gör ju för i helvete viktiga saker resten av dagen!!!

Oj, jag hamnade i Försvar….Sorry!

Så på kvällen vill jag bara DEGA i soffan, och VARA, och kanske slippa tänka också (om det går….och om det inte är någon bra dokumentär om MÄNNISKOR på TV, som får mej att förstå MER om oss och vårt sätt att vara…DÅ vaknar hjärnan till och arbetar för fullt! Och det gillar jag OCKSÅ!).

Jag är alltså en jävla TV-böginna!

Bara så ni vet.

 

Idag är det deppigt /erviluca

Postat den

Ensamheten gör så ont ibland.

Speciellt dom där dagarna när jag kommer  hem från jobbet och känner mej liten och ledsen….

…dom där dagarna när jag hade behövt en kram och ett par lyssnande öron.

Ensamheten blir så ensam då.

….fast Dom finns ju där, dom små lurvmojjarna…..

Det känns som om jag står i livet utan ryggrad. Ingen som ”stagar upp”, ingen som ”finns där”……

Om jag faller ligger jag kvar.

Eller måste resa mej själv, när jag orkar igen. OM jag orkar.

Men när jag ligger där, känns det inte så.

Kanske jag får jag då en slick på kinden, och det är bättre än ingenting. Men sen vill dom ”kasta boll” eller ”ha mat!”.

Och tänk om jag inte orkar.

Inte vill.

Verkligen. Inte. Orkar.

Eftersom Ensamheten är så ensam, tar så mycket kraft.

Och gör så ont.

Ibland.

Idag.

 

😦

 

 

Nada. Njet. No-no. None! Niente. Nope! /erviluca

Postat den

Det hände inget. Nada. Njet. No-no. None! Niente. Nope!

Det bidde inget. Nada. Njet. No-no. None! Niente! Nope!

Vad var det då kvar? Nada. Njet. No-no. None! Niente! Nope!

Det blev och kändes tomt.

Ihåligt liksom.

Som i en stor grotta, där det droppar lite kyligt från väggarna, men det är högt i tak och det EKAR:

”Ho ho!………….          

 

…………………………………………………..ho ho!”     
 
                                             

Jag vet inte om Besluten jag tar, då och då, är bra eller dåliga. Om dom leder till bra eller dåliga saker. Eller inget. Fast jag tycker att jag tänkt igenom dom rätt ordentligt, och verkligen tänkt KLOKT, så känns det – sen efteråt – inte ett dugg klokt. Bara dumt. Och ogenomtänkt. FAST det är så jävla genomtänkt.

Jag vet inte om jag öppnar ”dom rätta dörrarna” i livet, eller dom felaktiga, eller om jag borde ha nyckeln till Något Annat. Jag vet inte om jag borde vara mer misstänksam, mindre naiv, dummare dvs inte så snäll.

Jag kanske är för mesig, för korkad, för ogenomtänkt, för snabb, för långsam.

Kanske jag har för dålig självkänsla, för dåligt självförtroende, för tjock mage och är för prickig!

Kanske jag är för gammal, för trött, för utsliten, för tråkig, för knasig, för otålig, för tålig.

Dessutom tänker jag för mycket.

OCH för lite.

Kanske är jag helt enkelt FEL.

Ett måndagsexemplar.

För det blir ju inget av nåt.

Någonsin.

Ever.

Ever never ever ever!

Nada. Njet. No-no. Niente. Nope.

Och ibland är det bara så jävla trååååååååååååkigt…….

…….att det bara bidde en tummetott!

Om ens det……

😦

Samtal med hundarna /erviluca

Postat den

Vi kommer till sjön. Samma som igår.

Jag frågar Flisa:

”Ska du fånga flugor??”

”Fånga flugor = Stå-i-vattnet-upp-till-knäna-och-hugga-efter-inbillade-flugor-i-vattnet”

Flisa säger:

”VOV! VOV! VOV! VOV! VOV! VOV!” och stirrar intensivt på mej och viftar på svansen.

…men eftersom min kära läsare inte förstår hundspråket, ska jag översätta vårt samtal:

”Nej! Jag vill att du kastar en pinne ut i vattnet så ska jag simma efter den!!” svarar Flisa.

”Meh! Vattnet är ju kallt!” säger jag.

”Jamen, jag VILL!!” Flias är envis.

”Okey´rå!”  Jag är svag för Flisa, och därmed lättövertalad.

*kastar en pinne*

Flisa hoppar i och simmar iväg och hämtar pinnen och lägger den sedan vid mina fötter.

”IGEN!!!” skäller hon uppmanande.

”Men, var det inte KALLT?!” undrar jag.

”Nej, nej, nej! Kasta igen!!!” Jag SER hur kul hon tycker att det är!

”Okey´rå! Bara EN gång till då!”  Övertalad igen.

*kastar iväg pinnen ut i vattnet*

Flisa hämtar pinnen. Lägger den vid mina fötter och ropar:

”IGEN!!!!” Svansen går i 180!

”Näe, jag ser ju att du fryser. Det är ju kallt i vattnet!” Jag är osäker: Är det här verkligen bra för henne?

”Nej! Kasta igen! Det är så kul! Kasta´rå!” Hon lyckas övertala mej igen.

”Jamen, NU är det verkligen sista gången. Jag vill ju inte att du ska bli sjuk!”

*kastar pinnen lite längre*

Flisa hoppar i och simmar efter pinnen, kommer upp, skakar på sej och lägger pinnen vid mina fötter.

”IGEN! IGEN! IGEN!” Hon studsar på stället, av upphetsning och lycka.

”Du skakar ju Flisa. Nu räcker det!”

”BARA EN GÅNG TILL!!! SNÄLLA! EN GÅNG TILL!!” Tänderna skallrar, men det skiter hon i.

”Ooookey…..EN gång till!” Övertalad igen.

*kastar pinnen i vattnet*

Flisa hämtar pinnen.

Allt upprepar sej.

”IGEN! IGEN! IGEN!!” Hon studsar på stället, stirrar på pinnen och försöker få mej att ta den.

”Näe, Flisa, NU räcker det! Det är kallt och du blir sjuk om du simmar mer i det här kalla vattnet!”

”JO! JO! JO!”

”Nej, nu går vi vidare!”

Nu har jag bestämt mej…..

….och så går vi vidare en bit in i skogen, i geggan och leran, GENOM träsk och över små kullar.

Plötsligt är Fiona borta. Hon var med Flisa, och plötsligt är Flisa ensam.

”Var är Fiona?” frågar jag Flisa.

”Inte vet jag”, säger Flisa. ”Hon får väl hålla reda på sej själv!”

”Näe, Flisa. Hon är bara en valp. VAR är Fiona? SÖK Fiona!”

”Näe, jag har ingen lust. Kasta en pinne istället!”

”Näe! Sök Fiona!”

”Nej, jag orkar inte, men jag kan ropa på henne: FIONA! FIONA! FIONA! FIONA!”

Jag hjälper till: ”FIOOOONA!!!”

Plötsligt dyker Fiona upp.

”Matte! Jag kom bort!!!” Fiona kastar sej i mina armar och hjärtat slår hårt och fort på henne. ”Matte! Jag kom bort!”

”Ja, gumman, jag märkte det. Men nu är du här igen! Det är bättre om du går med Milton, för han springer inte så långt bort som Flisa…okey?”

”Okey….Matte! Jag kom bort! Det var så läskigt!”

”Ja, lilla gumman. Men nu är du här igen.”

*kramar om*

Nu ligger alla och sover runtomkring mej under bordet, efter Äventyret i skogen.

🙂

Mina fina hundar.

”Kom igen nu, gubbar!!” /erviluca

Postat den

Han låter väldigt arg och irriterad, ganska sträng faktiskt, och jag tänker att ”det är bara att LYDA eller så får man väl smaka på….riset”, eller nåt.

Så låter det.

JAG skulle INTE vilja vara med i det laget! Jag skulle skita på mej, av rädsla, för han fortsätter:

”Nu MÅSTE ni kunna hålla avstånden mellan er!! Jag fattar inte att jag måste säga till om det fortfarande!! Lukas!! Skärp dej!”

Usch, jag ryser av obehag. Han låter så ARG!

”Så dribblar ni bollen runt den högre vänstra skanken som lutar runt hörnet och håller samtidigt koll på var ni har era motspelare, samtidigt som ni…….bla bla bla bla”.

Det låter jättesvårt!

Att hålla koll på allt, samtidigt!

Titta hit och titta dit och dribbla bollen och snurra den runt och bakom och under och hålla koll! Kära nån!

Och gör man INTE som han säger, åker man säkert på en smäll! Han låter sån på rösten.

”Kom igen, gubbar!!! SKÄRP ER NU!!” vrålar han ilsket.

Jag går därifrån. Risken är annars att jag anmäler honom till….Barnombudsmannen!

Eller nåt.

För spelarna är bara i 8-årsåldern.

Jag undrar om ens hjärnan är utvecklad så mycket att en 8-åring KAN ”titta hit och dribbla dit och hålla koll på Allt Annat”!?

Inte konstiga att så många småkillar/tjejer SLUTAR spela fotboll/handboll/golf/ishockey när tränaren låter som om han skulle mörda en om man gjorde fel!

Jag trodde idrott och sånt skulle vara KUL! Iallafall under barnaåren.

Men, men….