Kategoriarkiv: ensam pappa

Den Värdefulla Tiden /erviluca

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Jag undrar vad han tänker/tänkte…. /erviluca

 

När det är Min Egen Vecka kan jag ”skita i allt”:

–  Jag kan ”skita i” att laga näringsriktig mat tex, och bara äta några mackor till middag, eller en tallrik gröt, eller lite (?) yogurt med flingor….

Jag kan skita i att diska, plocka undan, städa ö h t …….

……fast det kan jag nog skita i lite då och då ändå, ba´fatt jag prioriterar Annat, som tex att gosa med hundarna, eller gå ut med dom eller hjälpa någon son med någon läxa eller bara sitta och glo på TV,  och jag VÄGRAR stressa runt som en hysterisk höna på kvällarna och Göra Allt!

Life is now! And life is not cleaning up and get destressed! Vet inte om den engelskan var riktigt, men det kändes rätt att skriva det här på engelska.

Jag kan skita i dom flesta Måstena, UTOM just att gå ut med hundarna och det som rör dom.

Nu har vi (jag och exet) precis bestämt att Grabbarna Grus ska vara hos var och en utav oss TVÅ veckor i taget istället för EN.

Igår var det EN vecka utan Grabbarna som var tillända, och jag såg fram emot Ytterligare en fri helg, mitt i RÖRAN hemma.

Då ringde numera jättestora Minsting: ”Mamma, får jag och XX lana hos dej? Jag får för pappa, och han får för sina föräldrar!”.

Först tänkte jag: ”NEJ!”

Sen tänkte jag: ”Varför inte?”

Sen sa jag: ”Men då får du förbereda XX på att golvet är fullt av bajs och kiss och vi har en valp som biter en i tårna, och jag har inte städat på en vecka och det är disk upp till taket i köket och…och…och….”

”Jarå! Helt okey!”

Så dök dom upp.

XX blev överskjutsad av sin pappa när jag var ute med hundarna.

Googlad smutstvätt...

När jag kom in efter att XX kommit tänkte jag:

”UNDRAR vad XX:s pappa tänkte när han gick slalom mellan framdragna strumpor och skor (valpen drar fram alla skor och placerar dom lite här och där….och hittar strumpor överallt som hon också lägger där hon hamnar), bajs- och kisshögar och mina sorterade smutstvätthögar, som jag sorterat i vardagsrummet (!) och som Valpen sedan delvis ”sorterat om”…..och vad han sen säger till Mamman om det hem deras son ska vistas i i ett dygn??…..Ring soc!!?”

Jag funderade också senare på om XX kanske ångrade sej – att han velat lana här – när han snubblade runt bland bajs- och kisshögar och kände DOFTEN! Och när han fick putta undan valpen som försökte äta upp hans grillade kycklingben då han satt i soffan och åt….

Googlat diskberg.

Eller när han försökte ställa sin tallrik ovanpå ALL ANNAN disk i köket, när han ätit upp sin kyckling och sina pommesfrites….

Eller när han skulle gå och lägga sej på morgonkulan, och Minsting ropade på mej ( som försökte sova, vilket var svårt eftersom Fiona (vår bebis) hade svårt att förstå varför vi skulle sova i Ett Annat Rum….

….eller så var det för att hon blivit lös i magen och bajsade förton FLER, och mycket mer illaluktande och löööösa, högar än vanligt.

”Mamma! Kom och plocka upp bajset som ligger i Mellans rum!” (där XX skulle sova)

Jag vinglade upp, med håret på ända, med Fiona huggandes i vaderna – typ! – och torkade upp högarna, som STANK (!), i Mellans rum, samt allt kiss hon också lyckats producera under natten…

Hur mycket kiss och bajs får plats i en liten skrutthund egentligen?!?

Jag undrar verkligen om XX ångrade sej då?

Det tar ett tag innan STANKEN lägger sej nämligen….

Och jag VET att XX har Väldigt Ordningssamma och Duktiga föräldrar!

Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem?

Jag kan bara föreställa mej. Men försöker låta bli….

Men what the heck!

I am me, och vad gör det om hundra år!

Det viktiga är ju att Carpe Diem.

Och det gör jag, så gott jag kan.

Dessutom ääääälskar jag den lilla bitiga, bajsande och kissande Galningen vi tagit hem. Mitt i allt är  hon Helt Underbar!

Så det så!

🙂

 

Tunnelbane-rånet /erviluca

Usch, jag blir så illa berörd!

Givetvis är det en fruktansvärd handling killen, som rånade den medvetslöse mannen på spåret, har utfört! En ful och VIDRIG handling. Fullkomligt empatilöst och människoföraktligt tar han en medvetslös´mans saker, och lämnar honom liggande på spåret, varefter han blir överkörd av tåget.

Det ÄR vidrigt!

Jag håller med alla om det!

Men jag tycker det är nästan lika vidrigt med den förföljelse, och med vilka ord ”alla andra” nu utsätter Rånaren för! Han är en ”råtta”, han borde döööö, folk ska ”slå ihjäl” honom och jag vet inte allt!

Dessutom ligger det bilder på honom, när han går ut genom en t-banedörr, på nätet och dessa sprids, tillsammans med allt detta HAT, på nätet.

Jag tycker det är minst lika vidrigt.

”Man ska inte kasta sten i glashus”.

Och ”Den som är utan skuld får kasta första stenen”.

Näe, jag gillar verkligen inte det här hatet som blossat upp kring denna man. Lika lite som jag gillar hans handling.

Jag tycker att han ska bli straffad, men jag tycker inte ”gemene man” ska utföra straffet, utan att han – precis som alla andra som mördar, slår, våldtar, rånar och beter sej fullkomligt galet – ska få ett straff inom våra lagar.

Hur blir det annars? Om vi börjar straffa varandra, för saker vi TROR har hänt, eller för att vi HÖRT något vi inte gillar, eller för något vi SETT på nätet?!? VI vet inte bakgrunden. VI vet inte historien bakom. VI vet Ingenting!

Usch, vad jag blir illa berörd av allt hat.

Och åh, vad jag hoppas att den här Rånaren blir fast av polisen, och Det Svenska Rättsväsendet, innan ”pöbeln” får tag i honom.

*ryser*

Hur orden låter eller Att bli Gammal /erviluca

Jag är Medelålders.

Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!

M e d e l å l d e r s.

Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”

NOT.

Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.

Eller?

Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”

 

Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”

 

Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”

 

Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.

old lady cartoon

Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”

 

Så nu vet du.

Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.

Det är nog därför jag är så….

…tråkig.

Och trött.

 

😉

 

 

Hur privat får man vara? /erviluca

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

Alone again…/erviluca

….and I like it!

FEM fredagar i rad har jag haft Fredagsmys med mina söner. Det är mysigt att ha mys med dom.

Men det är också mysigt att ha Ensamt Fredagsmys. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, ensam, slå på TV:n…

….fast i omvänd ordning – det vore ju ingé smart att FÖRST krypa upp i soffan och SEN behöva resa sej och sätta på TV:n….

Men guuud, vad dum jag är! Nu är jag tillbaka på 70-talet juh (!),  för jag har ju ”remote-control”…eller vad heter det? Kanalväljare? Fjärrkontroll! Så jag KAN ju krypa upp i soffan, och SEN sätta på TV:n! Jag tar tillbaka allt. Nästan.

Nåja.

Äta en tallrik  (nä! inte äta TALLRIKEN! ) MED grillad kyckling och klyftpotatis….

….kanske ett glas vin (inte äta vinet förstås…) att DRICKA till…..

….eller 2 liter Pepsi Max…Det beror på om jag ORKAR gå till Systemet eller inte…innan.

Och sen när det är uppätet och uppdrucket ska jag gluffsa i mej en HEL skål med micropopade popcorn. Kanske dela lite med Milton, som också gillar popcorn.

 Hela tiden ligger förstås mina kompisar Milton och Flisa tättintill och myser med mej…tills Flisa blir för varm och lägger sej på det svala golvet, en bit ifrån….

Och när kycklingen är uppäten, vill Flisa och Milton ha resterna. Det som blev över. Dom VET att det är så. Varje fredag. Och dom ääälskar kyckling!

Dom får inte benen förstås. Jag VET att dom är farliga för hundar (för er som började oroa sej för detta).

SÅN mysfredag ska jag ha.

Ensam.

Framför TV:n.

Och så ska jag se på ”Fångarna på fortet”, för det är sååå mysigt att se på ”familje-program”, och BARA bli underhållen! Jag vill helst inte TÄNKA. Bara VARA, och njuta.

Frågan är om jag njuter mer INNAN – bara av att tänka på hur mysigt det ska bli – än när det verkligen sker…??

Skitsamma!

Jag mår bra av ”för-njutningen”.

Nu.

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.

 

 

Tankar och frågor om TV-program/erviluca

 

Jag ska kasta ur mej lite tankar och frågor om TV-program, sådär utefter hur dom (tankarna och frågorna) kommer:

1. Alla älskar Raymond är en underbar serie. Raymond är helt underbar! Han borde bli terapeut!  Se den! Den handlar både om äktenskapliga bekymmer, problem med tonåring, trassel mellan svärmor/svärdotter men på ett underbart, ”mitt-i-prick-sätt” och med en massa humor. Rekommenderar den.

2. Varför sänds Dr Phil på kanal 7  klockan 17.00 på vardagarna? Visserligen är väl halva mänskligheten supertrött på Dr Phil – iallafall av och till – men jag är inte den som tröttnar i första taget! Fram för fler såna ”prata-problem-och-lösa-dom-iallafall-någorlunda-program”. Jag vill att detta program ska sändas på en tid som gör att man KAN se det! Inte kl. 17.00! Då har man ju inte ens hunnit komma hem! Är det för barnen? Tror inte det, va?!?

3. Jag har förstått att ”folk” (= alla utom jag!) älskar deckare, kriminalare och thrillers. För det är ju på varenda jävla kanal varenda jävla kväll, och ibland är det INGET annat på någon annan kanal! Lovar! Så, vad ska då jag titta på? Är jag den enda i hela Sverige, och kanske världen, som INTE gillar deckare/kriminalare/thrillers?

4. Förresten är det en massa matprogram också, med arga matlagare, och snälla, och stora, och fulla, och svettiga, och tjocka, och smala, och alla möjliga andra människor som tycker om att laga, och prata om, och äta, mat. Är jag den enda i hela Universum, och Sverige, som INTE tycker det är speciellt roligt med matlagning, och absolut inte att titta på när andra lagar mat, eller pratar om mat??? Den enda?!? Jaha.

5. Varför sänds ”So you think you can dance” så himla SENT?? Man halv- eller helsover ju den sista delen av programmet! Och varför sänder man ofta detta program samtidigt som någon superbra dokumentär på 2:an?? Jävla idioter att planera!

Måste jag vara där och fixa till det också? Tydligen.

Oj oj oj, vad jobbigt jag har det i mitt liv….

😉

 

PS. Har du sett Shrek 2?? Om inte; gör det! Det är en av dom BÄSTA filmer jag sett! Jag skrattar högt varje gång jag ser den! Den är underbar! Och det måste vara TVÅ:an, eftersom ettan och trean inte är lika bra. DS

 

 

 

 

En fettohög! /erviluca

När min vikt började vandra uppåt, och varje kliv upp på vågen blev en sorgestund, slängde jag vågen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle upp i den vikt-klassen som jag då var i! Man tror liksom inte att man ska hamna där, eller här, där man hamnat….

…och fast jag avskyr ordet ”man” tänker jag använda det i hela detta inlägg flera gånger, för idag känner jag för det! Jag vill inte stå för allt själv, utan jag skriver ”man” istället, så drar jag med er alla andra i samma svep!

Ha!

VAR tror man inte att man ska hamna??

Jo, i fettohögen! Där ”alla andra medelålders/gamlingar” hamnar, där brösten hänger till knävecken och allt annat hänger med! DÄR trodde man aldrig att man skulle hamna. Och nu är man där! Hur gick det till?! NÄR hände det??

Jag funderar nu allvarligt på att slänga alla speglar i hemmet…..

”Igår” var jag ”ung, fräsch och snygg” – typ – och IDAG är jag ”en tjock fettohög där allt strävar mot golvet”. 

Och jag märkte knappt ens när det hände!

Det är såååå konstigt! Jag bara hamnade där, utan att göra nåt!

Jag kommer ihåg när jag tittade på min ex kollega Gunilla (fingerat namn) som var i 60-årsåldern, och tänkte att MIN mage aldrig skulle stå ut som en liten stor bula framtill, och att MINA tuttar inte någonsin skulle nå dit – till kulan på magen, så att de liksom möttes där i mitten….

Men VAD fick mej att tro att MIN kropp skulle vara så fantastisk att den höll sej Ung och Vältränad (*harkel*) och Snygg år ut och år in utan att jag gjorde något?!?

VAD?!?

Ärftlighet? Vädret? Världens Orättvisa eller Rättvisa?!? VAD??

När jag nu tittar på GAMLA tanter med grått, krulligt hår, beige kappa och käpp….

…som stapplar fram och ser knappt vägen framför sej, och ropar ”VA?!?!” när någon säger något…

…tror jag att :”JAG KOMMER ALDRIG…..”

Men VA FAAN!

ALLT ”kommer-aldrig” har ju skett hittills!!

Jag blir mörkrädd!

Fast det var jag redan innan.

Men ändå!!

 

Första dagen efter semestern… /erviluca

…är alltid TUNG.

Kvällen innan inser man att det är slut. Livet är slut. Näerå, men semestern och ledigheten är slut, nästan forever and ever! Fast så är det ju inte, förstås. Men det känns lite så.

Man går till jobbet med TUNGA steg, för nu börjar ALLVARET igen: ”Plikten  kallar”, typ.

Nu ska jag förtjäna mitt leverbröd igen, och Ansvaret vilar tungt på mina myggbitna axlar.

Lite så.

Tungt!

Och trött är man. Ja, ”alla” är trötta. Så ÄR det.

Man (ja, typ ALLA) har nästan vänt på dygnet helt och plötsligt ska man upp kl 6.00 på morgonen fast man (ja, typ ALLA) sovit till 11-12 på dagarna i flera veckor.

Ögonen VILL INTE öppna sej när mobilen spelar sin truddelutt, och hundarna öppnar bara VARSITT öga och kikar förvånat, och irriterat, på mej: ”Stör-oss-inte-mitt-i-natten!!!” ser det ut som om ögonen säger. Sen stänger dom igen sina ögon igen och snarkar vidare, medan jag kör ”värsta racet”, som brukligt är vanliga vardagsmornar.

Dagen går och det behövs inte mer än EN dag på jobbet, så är allt som vanligt igen, men just den här Första Dagen efter semestern är Speciellt….trött.

När klockan nu närmar sej 16 har jag all möda i världen med att hålla ögonen öppna. Jag får skriva en massa trams-bloggar för att inte falla över skrivbordet i någon slags sov-koma.

Fast jag orkar inte det heller. Det bästa är om jag ställer mej upp och Gör Något. Typ, städar skrivbordet. Men det gjorde jag INNAN semestern, så det är inte stökigt…..

…men jag kan ju möblera om lite på skrivbordet en stund…

…bara för att händerna ska få arbeta lite så att jag inte somn…….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz