RSS Flöde

Månadsarkiv: september 2014

Vem mobbar? ”Inte jaaaaa!” /erviluca

I morse, när jag åkte (vilse) buss och t-bana, och trängdes med folk och svettades och stressade och tyckte att ”fyfaan-för-att-bo-vistas/vara-i-stockholm-bland-alla-människor-det-passar-verkligen-inte-mej”, så läste jag tidningen Metro. I den hade en kvinna skrivit om mobbing. Hon, som många andra (kändisar), var mobbad som barn, och led av det (givetvis). Många lider hela livet av den mobbing som pågick under skoltiden.

Det jag undrar över är: VEM/VILKA var mobbare?

Ofta får man höra berättelser om människor som var mobbade, eller att dom känner någon som mobbades eller vet någon som mobbades, men INGEN minns att dom såg någon bli mobbad, eller mobbade själva.

Alla som är Skyldiga lyser med sin frånvaro.

 

You have Done This .. Admit it

Ibland undrar jag om mobbarna VET att dom mobbade? Ibland undrar jag om dom minns, och skäms? Eller kanske dom, till och med idag, tycker att den mobbade ”förtjänade” pikarna, slagen och dom elaka orden, för ”han var ju så ful/luktade så illa/var så knäpp” etc.

Varför träder aldrig en gammal mobbare fram? Består hela skalan mobbare av Fegisar? Är det ingen som efteråt vill säga ”förlåt” eller ens erkänna att det var dumt? Är det ingen som ångrar sej?

Om man ska få mobbare från ”idag” att träda fram, behöver man nog få mobbare från ”igår” att träda fram, först. Som några slags Förebilder, på något bakvänt sätt.

Det kommer att visa sej att dom inte är Monster, utan att dom är Helt Vanliga Människor, som gjorde Helt Galna val.

Men det viktiga är att Träda Fram och Visa upp sej i alla sin svaghet. Och erkänna. Kanske berätta varför. Kanske berätta hur dom tänker sej att man kan få stopp på mobbing. Kanske dom sitter inne med sån erfarenhet att vi som jobbar med detta dagligen, kan få tips och hjälp?

Det finns också vuxenmobbning. På arbetsplatser. Någon som ”inte passar in”, någon som blir utfrusen, någon som ”inte gör som alla andra”….och därför blir hårt åtsatt.

Vuxenmobbing.

Finns.

Been there.

Men nu kämpar jag för en mobbningsfri skola.

 

 

 

Annonser

Åldersnojjan försvann /erviluca

”Du är inte som andra i din ålder. Jag tänkte på det häromdagen, när jag var på en heldag med en massa andra kollegor, där det var tanter i din ålder, för dom var liksom….tanter! Men du är mer som mej – mer som oss!” säger hon och menar sej själv (37 år) och min andra kollega, som är född 1989…..

”Du är liksom ung i sättet, och så ser du ung ut också!”, säger hon. ”Man kan verkligen inte tro att du är lika gammal, och till och med äldre, än en del tanter som jag träffade häromdagen!”

”Mer! Mer!” säger jag och skrattar.

Och där försvann åldersnojjan. Iallafall för en liten stund.

Typ en vecka, eller två.

😉

Estonia-katastrofen /erviluca

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19588045.ab

Ja, jag minns när Estonia sjönk. Jag minns det ”som igår” och jag häpnar över att det är 20 år sedan. Å andra sidan var jag höggravid med Storing, som nu är 19 år, så visst förstår jag ändå, på något sätt.

Skärmavbild 2012 11 21 kl. 00.46.56 Intervju med TV4:s flygande reporter Lelle Modig

Jag var hemma hela dagarna. Magen var enorm och jag hade ont lite här och där, så jag var sjukskriven på heltid. Jag minns chocken då jag såg på TV vad som hänt, och jag följde varje TV-utsändning dygnet runt så länge det rapporterades om det. Jag minns dessa människor i vattnet, och reportern Lelle, som rapporterade. Jag led när jag hörde honom, för han var så påverkad av allt som hände omkring honom så att hans röst darrade och ögonen var fyllda av tårar hela tiden. Det var nästan en plåga att höra och se honom, minns jag att jag tyckte. ”Ta bort honom! Låt honom vila! Han kommer inte att klara det här”, minns jag att jag tänkte.

Dygnet runt levde jag med Estonia-katastrofen. Jag försökte prata med min dåvarande man om det, men han viftade mest bara bort det – tyckte att jag överdrev, förstod inte omfattningen.

Jag minns hur upprörd jag var över att Äldste Sonens skola inte tog upp det på någon lektion. ”Här är vi – mitt i en av historiens största katastrofer – och i skolan pratar de inte om det! Jag tyckte det var ofattbart, men gjorde inget åt det. Jag berättade för Äldste Sonen vad som hänt (han var 11 år) och försökte få honom att förstå hur stort det var, och att det skulle komma att stå i historieböckerna i framtiden.

742

Äldste Sonens skola hade flaggorna på halv stång, men ingen berättade för eleverna i Äldste Sonens klass (eller skola?) varför. Det upprörde mej löjligt mycket.

Jag minns Estonia-katastrofen ”som igår”, och jag kan fortfarande känna för dom människor som drabbades – det måste ha varit ofattbart otroligt hemskt (!) – och man kunde konstatera att ”alla” kände någon, eller kände någon som kände någon, som omkom i Estonia-katastrofen.

Att politikerna sedan började tjaffsa om kropparna skulle tas upp eller inte, om båten skulle bärgas eller inte och allt däremellan, att dom tillsatte en massa utredningar som tog tiiiid, var…..ofattbart! Hur kunde dom?! Varför?!? Jag förstår fortfarande inte. Varför inte bara bärga det man kan bärga, och ta upp dom kroppar som går att ta upp, så länge det går och någon orkar?

Näe, det skulle utredas och snurras till och sättas till små grupper av folk, som tycktes ha NOLL förmåga till empati och kris-förståelse.

Precis som när, några år senare, Tsunamin drabbade Svenskarna: ”Vänta! Vi ska bara utreda först.”

Successfully Responding to “Crisis-Mode”

Hoppas politikerna lärt sej att det inte finns TID att tillsätta små grupper och UTREDA när man är mitt i krisen. Detta måste ske efteråt.

Det var mina nuvarande tankar från Katastrofen som drabbade Sverige 1994.

 

Vilken luring! /erviluca

Som vanligt handlar jag ”för mycket” när jag är i affären. ”För mycket” = jag kan knappt bära hem allt! Det är punka på cykeln och därför måste jag bära och/eller dra maten i ”dramaten-vagnen”. TROTS ATT jag tycker att jag bara tar Det Nödvändigaste, så blir det 6 kassar. Shit pommes frites, liksom.

Shoppingvagn Puccini Dramaten Väska

Jag inser att jag måste dra hem kundvagnen för att klara det. Dramatenvagnen OCH kundvagnen. Många skulle kanske skämmas, men jag orkar inte. Det är som det är. Bil-lös och cykel-lös som jag är för närvarande. Och man-lös också, för den delen….

Men enligt Pelle ska en jämlik Quinna klara sej själv. Men Pelle vet å andra sidan inte vad jämlikhet är. Han tror att jämlikhet är att vara stark. Han tror fel. I jämlikhet kan man faktiskt hjälpas åt, OCH vara svag. För att man är det. Liksom. Äh, orkar inte förklara.

Vem är Pelle? frågar sej nu Vissa. Svaret är: Facebook-vän.

Såja. Nu har vi klarat ut det.

Shoppingvagn Puccini Dramaten Väska

Jag går alltså hemåt med en kundvagn och en dramatenvagn. Varför ska alltid kundvagnar dra åt SIDAN väldigt mycket?!? Det gör iallafall kundvagnen, så jag tar tag i den och draaar den istället för att putta på den, om ni förstår (?). Det är svårt. Och jag svettas. Floder. Det droppar efter mej. Droppspår på asfalten. Typ.

Så jag ringer Minsting. ”Hjälp! Kom och hjälp! Möt mej och hjälp mej bära/dra hem maten!”. Han svarar att han inte kan, för han har ONT i ena armen och axeln, efter Olyckan i förrgår. ”Ojdå!”, säger jag och tycker att jag är en idiot som inte fattade att Minsting fortfarande har ont efter Olyckan. Så jag ber honom säga åt  Mellan att komma och möta mej istället. Han gör det, och Mellan okeyar detta.

Fast ingen Mellan kommer. Jag hinner bli Galet Arg och har lust att skrika mina Fulaste Ord åt ALLA, som går förbi, och ser mej svettas, och som er hur vagnarna åker åt alla håll, utan att hjälpa till, eller ens fråga! Om JAG hade gått förbi mej (om ni förstår?) så skulle jag DIREKT frågat: ”Vill du ha hjälp?”, men nu finns det bara EN av mej. Tyvärr! The Best One är bara skapt i Ett Exemplar. *suckar*. Och oj vad jag har lust att svära åt alla (starka) män som går förbi, utan att hjälpa till, trots kundvagn som kör rätt ut i vägen och trasslar in sej i dramatenvagn, och Quinna som svettas och sliter.

Jävla helvetes skit!

Och Mellan kommer inte.

Jag ringer Mellan. Han har letat efter mej. På fel ställe. För Minsting förklarade fel. Of course. Hur kunde jag tro anna?. Men Mellan svär lite, och sen kommer han.

Han tycker att jag är knäpp. Som vanligt. Av alla möjliga skäl. Men det är skitsamma, för han drar iallafall ena vagnen hem.

På kvällen, när jag står i köket och fixar med maten, kommer Minsting in. ”Jag ljög!” säger han. ”När ljög du?” frågar jag. ”Jag har inte ont i armen och axeln. Jag har inte ont någonstans!” säger han och ser generad ut.

”Meh! Jag tyckte ju synd om dej juh! Varför ljög du??” frågar jag.

”För att jag inte hade lust att hjälpa dej!” säger Minsting ärligt.

Då ger jag honom en rak höger.

Not.

Men nästan iallafall.

Han får iallafall en Livsfarlig…….

………blick!

 

 

Psykiatrin funkar inte! /erviluca

undefined

Kan vi inte bara komma överens om det?

Inte ni som jobbar där, förstås, för ni tycker säkert det funkar…. Men vi andra. Vi som har träffat människor som ”vårdats” på olika psykiatriska avdelningar.

Psykpiller ökar våldsfrekvensen

Vad betyder egentligen ”vård” inom psykiatrin? För ofta är det ingen vård alls. Det är ett boende, tillsammans med andra som också mår skitdåligt, och så har man Tråkigt Tillsammans, blir kanske medicinerad och däremellan händer egentligen ingenting. Jo, man kanske får höra sorgliga och jobbiga historier från dom andra som är psykiskt sjuka, och kanske blir man försämrad i sitt eget mående…

Man blir kanske fasthållen, inspärrad och neddrogad om man ”beter sej” på något sätt som verkar jobbigt eller så, men för övrigt så är det ju ingen vård.

Fast vi kanske har olika sätt att tolka ordet ”vård” bara, psykiatrin och jag.

Psykakuten i Uppsala får nu kritik efter att ha skickat en tvångsomhändertagen patient ensam i taxi till en stängd akutmottagning i Falköping. Foto: Krister Larsson

Jodå, jag har träffat X antal tjejer som vårdats på psykiatrisk avdelning, och jag säger bara det, att OM jag hade en dotter som mådde psykiskt dåligt, så skulle jag ALDRIG låta henne ”vårdas” på en psykiatrisk avdelning. Ej heller skulle jag låta henne åka till psyk-akuten.

undefined

Det är som om människor tror att OM man är Utbildad Psykiatriker så KAN man psyket, så när en psykiater säger ”blättan blättan bläh!”, fast med finare ord, så är det hugget i sten och skrivet med Guld, för det är en PSYKIATRIKER som sagt orden. Hallelujah!

Hur lång psykologisk utbildning har en psykiatriker? Det är alltså en läkare som vidareutbildat sig inom psykiatrin, men kan hen samtal? Kan hen över huvud taget PRATA med sina patienter? Vet en psykiatriker hur man ”når fram” till en patient och VILL hen nå fram?

Varför har man inte MÄNGDER med terapeuter inom psyk-vården? Det är ju PRATA människor/patienter behöver, OMTANKE och värme. Också. Och mycket.

Ja, jag är upprörd efter att ha sett Uppdrag Granskning om självskadande flickor som ”vårdas” tillsammans med dömda fångar, som våldtagit och dödat och styckat folk….

Ja, jag är skitarg!

Fast det är egentligen dumt av mej, för jag visste ju redan hur Eländig den psykiatriska vården är. Slöseri med energi, liksom.

För jag VISSTE ju redan hur psykiatrin ser ut. ”Been there – done that”, liksom.

Woman Trying To Hold Up Column With Doctor Falling Off

Det jag retar mej nästan mest på är att människor tror att Psykiatriker VET och KAN och att dom går att lita på. För det går inte. Det förstod jag för fleeera år sedan, och jag har inte sett eller upplevt något hittills som gjort att jag ändrat mej.

Uppdrag Granskning bara understryker det jag redan visste.

 

Och jag kan inte låta bli att tänka på min unga vän, Islin, som valde att lämna detta liv, efter flera år av kontakt med psykiatrin, som bara gjorde hennes lidande värre.

😦

 

 
———————————————————————————

Fotnot:

Skillnader: Psykiater, psykolog, psykoterapeut

De olika professioner som finns inom psykiatrin kan ibland skapa en viss förvirring. Vem gör vad? Vilken utbildning krävs? Kan man vara både och?

Psykiater – är alltid en utbildad och legitimerad läkare som sedan vidareutbildat sig till att arbeta inom den psykiatriska specialiteten. Vad en psykiater gör kan Du läsa om under fliken ”Vad gör en psykiater?”

Psykolog – är utbildad och legitimerad som psykolog som är en beteendevetenskaplig utbildning på universitetet. En psykolog kan arbeta inom andra områden än psykiatri. I psykiatrin arbetar psykologen bland annat med utredningar av olika slag som kan innefatta olika testningar. De kan också arbeta med samtalskontakter av olika slag.

Psykoterapeut – är utbildad och legitimerad till att arbeta med psykoterapi. Det finns många olika slags psykoterapi och många olika utbildningar. En psykoterapeut har inom psykiatrin oftast en annan grundutbildning som psykiater, psykolog, sjuksköterska, socionom (kurator) eller mentalskötare.

Verkligheten knackade högljutt på! /erviluca

Image

Eller vad man ska kalla det.

Jag hade varit på Utvecklingssamtal i skolan och fått höra att Minsting gjort jätteframsteg och alla lärare lovordade detta, enligt mentorn. Skitkul! Äntligen, liksom.

Jag fick skjuts ifrån skolan av Minstings pappa. Minsting cyklade. Jag blev hemskjutsad. Väl hemma satte jag mobilen på laddning och gjorde i ordning middag, och åt den. Då kom Mellan mellan med sin mobil och sa: ”Pappa vill prata med dej!” Jag tog mobilen och undrade vad HAN ville. ”Vi träffades ju nyss!”, liksom….

”Minsting har råkat ut för en olycka. Jag står här med ambulans och polis och allt….”

Vad händer med ens hjärna när man får ett sådant besked? Jag har varit med om det här flera gånger i livet och reagerar alltid med att bli ”kall” och hjärnan börjar arbeta direkt. Den sätts på ”ON” liksom.

Samtidigt blir det lite TILT i huvudet. Det blir liksom ”Meh, det kan han väl inte ha gjort för jag träffade ju honom nyss!”. Lite så. ”Det kan inte stämma!” liksom. Men det sa jag inte. Jag frågade om Minstings pappa kommit körande ”direkt efter”, vilket jag senare insåg var en oerhört korkad fråga, för han skjutsade ju hem mej då (!), men så blir det med hjärnor som slår slint – dom säger konstiga saker.

Minsting hade kört in i en bil som svängt, slagit i bröstkorgen mot bilen och ramlat i gatan och därefter svimmat. Mannen som satt i bilen ringde antagligen 112. Ambulans och polis kom iallafall. Jag vet inte vem som ringde Minstings pappa, för det frågade jag inte. Minsting höll på att läggas in i ambulansen när pappan pratade med mej. Dom skulle åka till Danderyds sjukhus.

Jag ringde Minsting. Han sa att han mådde ”bra”. Han låg i ambulansen och hade ”ont i bröstkorgen”, men mådde ”bra”….

”Puh!”, kände jag lite grann, men ändå vet man ju aldrig….Man har ju hört talas om inre skador som kommer senare och sånt.

Jag tog en långpromenad med hundarna, och försökte ringa Äldste sonen, Storing och min mamma. Jag fick bara tag på Äldste Sonen. Jag berättade för honom vad som hänt. Han blev också lite omtumlad. Tror jag. Det lät så.

Mitt i promenaden slog det mej plötsligt att Minsting var på väg till sjukhuset och att där gick jag, som vanligt…Det kom en våg av sorg över mej, men ändå inte. Liksom. 

Om jag haft en bil, hade jag åkt in till sjukhuset direkt, men nu har jag ingen. Dessutom tänkte jag att det kanske t o m är BRA att det är Pappan som för en gångs skull är den som åker med till sjukhuset med en son. Jag har ju gjort dessa resor varje gång det hänt något med någon son i hela deras liv (brutna armar och blindtarmsinflammationer och sånt…).

Men å andra sidan: ” Tänk om han har inre skador och det blir värre och jag är inte där….”. Usch!

Sen ringde jag Minsting igen, och ställde en massa frågor och fick svaren: ”Ve´ne, ve´ne, ve´ne…”, vilket är väldigt tyyyypiskt för det otroooligt tonåriga beteende han har. Så jag ringde istället pappan, som sa att Minsting gåtts igenom väldigt noga av tre olika läkare som alla konstaderade att han visserligen var mörbultad men inte tycktes ha några inre skador.

Men han får inte vara med på orienteringen som skolan har i morgon. Uj uj uj! Stackars Minsting! Oj vad han liiiider.

Not!

 

 

 

 

 

Idiotiskt med kläder som måste strykas /erviluca

 

I garderoben hänger ett gäng blusar, varav alla BORDE strykas och några MÅSTE strykas. Blusarna som ”borde” strykas, kan jag ha ibland, fast dom är skrynkliga. Det ser inte såååå fult ut (och den som stör sej på det, kan väl….PIIIIP). Dom blusar som MÅSTE strykas har jag nu hängt ut, och planerar att stryka. Typ nu. Strax.

Jag stryker ungefär var 3:e månad. Däremellan hänger ”måste-strykas-blusarna” på en irriterande rad i garderoben. Dom hänger där och ropar ”du-borde-stryka-oss!” så fort jag öppnar dörren. ”Fuck you!” säger jag tillbaka.

Throw away ALL the trash!

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska kasta/skänka bort alla ”måste-stryka-blusar”, för jag tycker det är såååååååå löjligt och fånigt och knäppt att man måste:

1. Tvätta

2. Stryka

3. Använda

….för att sedan börja om från 1. efter EN användning.

Vilket slöseri med tid!

Och det är ju sååååååååååååååååååååå tråkigt att stryka!

Bored

Jag nästan kräks av tråååkighet.

Så: Ska jag kasta dom fina, men otroligt löjliga, blusarna, eller ska jag ge dom stryk en gång till, och bestämma mej senare?