I morse, när jag åkte (vilse) buss och t-bana, och trängdes med folk och svettades och stressade och tyckte att ”fyfaan-för-att-bo-vistas/vara-i-stockholm-bland-alla-människor-det-passar-verkligen-inte-mej”, så läste jag tidningen Metro. I den hade en kvinna skrivit om mobbing. Hon, som många andra (kändisar), var mobbad som barn, och led av det (givetvis). Många lider hela livet av den mobbing som pågick under skoltiden.
Det jag undrar över är: VEM/VILKA var mobbare?
Ofta får man höra berättelser om människor som var mobbade, eller att dom känner någon som mobbades eller vet någon som mobbades, men INGEN minns att dom såg någon bli mobbad, eller mobbade själva.
Alla som är Skyldiga lyser med sin frånvaro.
Ibland undrar jag om mobbarna VET att dom mobbade? Ibland undrar jag om dom minns, och skäms? Eller kanske dom, till och med idag, tycker att den mobbade ”förtjänade” pikarna, slagen och dom elaka orden, för ”han var ju så ful/luktade så illa/var så knäpp” etc.
Varför träder aldrig en gammal mobbare fram? Består hela skalan mobbare av Fegisar? Är det ingen som efteråt vill säga ”förlåt” eller ens erkänna att det var dumt? Är det ingen som ångrar sej?
Om man ska få mobbare från ”idag” att träda fram, behöver man nog få mobbare från ”igår” att träda fram, först. Som några slags Förebilder, på något bakvänt sätt.
Det kommer att visa sej att dom inte är Monster, utan att dom är Helt Vanliga Människor, som gjorde Helt Galna val.
Men det viktiga är att Träda Fram och Visa upp sej i alla sin svaghet. Och erkänna. Kanske berätta varför. Kanske berätta hur dom tänker sej att man kan få stopp på mobbing. Kanske dom sitter inne med sån erfarenhet att vi som jobbar med detta dagligen, kan få tips och hjälp?
Det finns också vuxenmobbning. På arbetsplatser. Någon som ”inte passar in”, någon som blir utfrusen, någon som ”inte gör som alla andra”….och därför blir hårt åtsatt.
Vuxenmobbing.
Finns.
Been there.
Men nu kämpar jag för en mobbningsfri skola.
erviluca #mammatillfyrakillar 