http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19588045.ab
Ja, jag minns när Estonia sjönk. Jag minns det ”som igår” och jag häpnar över att det är 20 år sedan. Å andra sidan var jag höggravid med Storing, som nu är 19 år, så visst förstår jag ändå, på något sätt.
Jag var hemma hela dagarna. Magen var enorm och jag hade ont lite här och där, så jag var sjukskriven på heltid. Jag minns chocken då jag såg på TV vad som hänt, och jag följde varje TV-utsändning dygnet runt så länge det rapporterades om det. Jag minns dessa människor i vattnet, och reportern Lelle, som rapporterade. Jag led när jag hörde honom, för han var så påverkad av allt som hände omkring honom så att hans röst darrade och ögonen var fyllda av tårar hela tiden. Det var nästan en plåga att höra och se honom, minns jag att jag tyckte. ”Ta bort honom! Låt honom vila! Han kommer inte att klara det här”, minns jag att jag tänkte.
Dygnet runt levde jag med Estonia-katastrofen. Jag försökte prata med min dåvarande man om det, men han viftade mest bara bort det – tyckte att jag överdrev, förstod inte omfattningen.
Jag minns hur upprörd jag var över att Äldste Sonens skola inte tog upp det på någon lektion. ”Här är vi – mitt i en av historiens största katastrofer – och i skolan pratar de inte om det! Jag tyckte det var ofattbart, men gjorde inget åt det. Jag berättade för Äldste Sonen vad som hänt (han var 11 år) och försökte få honom att förstå hur stort det var, och att det skulle komma att stå i historieböckerna i framtiden.
Äldste Sonens skola hade flaggorna på halv stång, men ingen berättade för eleverna i Äldste Sonens klass (eller skola?) varför. Det upprörde mej löjligt mycket.
Jag minns Estonia-katastrofen ”som igår”, och jag kan fortfarande känna för dom människor som drabbades – det måste ha varit ofattbart otroligt hemskt (!) – och man kunde konstatera att ”alla” kände någon, eller kände någon som kände någon, som omkom i Estonia-katastrofen.
Att politikerna sedan började tjaffsa om kropparna skulle tas upp eller inte, om båten skulle bärgas eller inte och allt däremellan, att dom tillsatte en massa utredningar som tog tiiiid, var…..ofattbart! Hur kunde dom?! Varför?!? Jag förstår fortfarande inte. Varför inte bara bärga det man kan bärga, och ta upp dom kroppar som går att ta upp, så länge det går och någon orkar?
Näe, det skulle utredas och snurras till och sättas till små grupper av folk, som tycktes ha NOLL förmåga till empati och kris-förståelse.
Precis som när, några år senare, Tsunamin drabbade Svenskarna: ”Vänta! Vi ska bara utreda först.”
Hoppas politikerna lärt sej att det inte finns TID att tillsätta små grupper och UTREDA när man är mitt i krisen. Detta måste ske efteråt.
Det var mina nuvarande tankar från Katastrofen som drabbade Sverige 1994.
erviluca #mammatillfyrakillar 