Michael Mosley är en journalist som gjort flera olika program om kroppen och dess funktioner. Bland annat har har gjort en serie om hjärnan – The Brain: A Secret History – som är mycket intressant.
Hjärnan är förändringsbar, och det verkar inte vara så svårt att förändra impulserna och dom elektriska strömmarna hit och dit. Michael säger i den här serien att han är väldigt negativt lagd – att han hela tiden ser det negativa i tillvaron, att han oroar sej för saker som KAN hända och att han sover dåligt på nätterna pga detta. Denna negativitet visar sej sedan tydligt när en hjärnforskare mäter hans värden i hjärnan. http://www.rainybrainsunnybrain.com/bbc-horizon/
Därefter tränar han hjärnan i 8 veckor genom att bl a meditera. Undersökningen görs därefter återigen, och värdena är helt förändrade! Dessutom känner han sig mycket mer positivt inställd till allt. Han har också börjat sova bättre.
Detta är ju bara EN del av hjärnan.
När jag promenerar i skogen tänker jag på alla de barn som får diagnosen ADHD. Denna diagnos ska ju vara någon slags ”felkoppling” eller ”annorlunda elektrisk impuls” el dyl, i hjärnan. Så om man KAN förändra impulser mm i hjärnan, borde också ett ADHD-beteende gå att förändra, så att det försvinner.
DESSUTOM är det så att det beteende ADHD-barn har är samma beteende som barn som har det jobbigt hemma har. Och föräldrar som beter sig rörigt, utan rutiner, oroligt, överbeskyddande, stressigt, hotfullt, slåss etc skapar barn som har samma beteende som ADHD-barn har.
Så hur ska man VETA om det är föräldrarna som behöver föräldrastöd – hjälp i att bli mer funktionella vuxna/föräldrar – eller om det är barnen som har en störning/disorder i hjärnan?
Det sorgliga är ju att barnen får en Stämpel och tror själva att de är ”störda”, när det faktiskt ibland är föräldrarna som skulle behöva gå i Föräldraskola.
Det är precis som det med ”Mannen som talar med hundar”, där hundarna får ”stämpeln Omöjlig”, fast det är mattarna och hussarna som behöver Göra Annorlunda.
Det som skulle hända då är att man skulle ”peka finger” på föräldrarna som ”gjort fel”, och man kan ju inte veta om det är föräldrarna som ”gör fel”, eller inte, för de undersöks inte – i praktiken (utan man låter dem berätta bara) – utan istället fokuserar man på barnet och säger ”Det är du som har ett fel”. Ingen förälder VILL ju göra fel, men många gör det ändå – för att dom kan inget annat. Antingen är dom uppfostrade på samma sätt, eller så är dom uppfostrade på Helt Annat Sätt, och gör precis Tvärtom, eftersom deras uppfostran var så knäpp. Men så blir det inte bra ändå.
Det är svårt.
Jag vet att föräldrar som har barn som har ADHD, blir TOKIGA om man ifrågasätter diagnosen. Och det finns massor av barn som har olika diagnoser som gör att de beter sej på olika svåra sätt, hur man än gör som vuxen.
Men visst kan man se det positiva i det jag skriver också; att inse att en del föräldrar skulle kunna ändra sina beteenden, och därmed göra sina barn ”normalfungerande”?
Det handlar i mångt och mycket om Rutiner, Förutsägbarhet, Kärlek och att bli sedd. Alla barn behöver det. Speciellt små barn. Ju mindre barnet är, desto viktigare är det. De som inte får det, kan klara sej ändå, för att dom är ovanligt stabila och trygga barn, men det finns också barn som inte föds lika stabila och trygga. Dom behöver verkligen förutsägbarhet, rutiner och att man förbereder dom, förklarar för dom och är respektfulla mot/med dom. Från början. Man kan vara respektfull mot en liten baby. Det borde vara självklart, men det är det inte.
Jag skulle kunna skriva en bok om det här! Kanske jag gör det.
Men nu räcker det för den här gången.
