Som vanligt handlar jag ”för mycket” när jag är i affären. ”För mycket” = jag kan knappt bära hem allt! Det är punka på cykeln och därför måste jag bära och/eller dra maten i ”dramaten-vagnen”. TROTS ATT jag tycker att jag bara tar Det Nödvändigaste, så blir det 6 kassar. Shit pommes frites, liksom.
Jag inser att jag måste dra hem kundvagnen för att klara det. Dramatenvagnen OCH kundvagnen. Många skulle kanske skämmas, men jag orkar inte. Det är som det är. Bil-lös och cykel-lös som jag är för närvarande. Och man-lös också, för den delen….
Men enligt Pelle ska en jämlik Quinna klara sej själv. Men Pelle vet å andra sidan inte vad jämlikhet är. Han tror att jämlikhet är att vara stark. Han tror fel. I jämlikhet kan man faktiskt hjälpas åt, OCH vara svag. För att man är det. Liksom. Äh, orkar inte förklara.
Vem är Pelle? frågar sej nu Vissa. Svaret är: Facebook-vän.
Såja. Nu har vi klarat ut det.
Jag går alltså hemåt med en kundvagn och en dramatenvagn. Varför ska alltid kundvagnar dra åt SIDAN väldigt mycket?!? Det gör iallafall kundvagnen, så jag tar tag i den och draaar den istället för att putta på den, om ni förstår (?). Det är svårt. Och jag svettas. Floder. Det droppar efter mej. Droppspår på asfalten. Typ.
Så jag ringer Minsting. ”Hjälp! Kom och hjälp! Möt mej och hjälp mej bära/dra hem maten!”. Han svarar att han inte kan, för han har ONT i ena armen och axeln, efter Olyckan i förrgår. ”Ojdå!”, säger jag och tycker att jag är en idiot som inte fattade att Minsting fortfarande har ont efter Olyckan. Så jag ber honom säga åt Mellan att komma och möta mej istället. Han gör det, och Mellan okeyar detta.
Fast ingen Mellan kommer. Jag hinner bli Galet Arg och har lust att skrika mina Fulaste Ord åt ALLA, som går förbi, och ser mej svettas, och som er hur vagnarna åker åt alla håll, utan att hjälpa till, eller ens fråga! Om JAG hade gått förbi mej (om ni förstår?) så skulle jag DIREKT frågat: ”Vill du ha hjälp?”, men nu finns det bara EN av mej. Tyvärr! The Best One är bara skapt i Ett Exemplar. *suckar*. Och oj vad jag har lust att svära åt alla (starka) män som går förbi, utan att hjälpa till, trots kundvagn som kör rätt ut i vägen och trasslar in sej i dramatenvagn, och Quinna som svettas och sliter.
Jävla helvetes skit!
Och Mellan kommer inte.
Jag ringer Mellan. Han har letat efter mej. På fel ställe. För Minsting förklarade fel. Of course. Hur kunde jag tro anna?. Men Mellan svär lite, och sen kommer han.
Han tycker att jag är knäpp. Som vanligt. Av alla möjliga skäl. Men det är skitsamma, för han drar iallafall ena vagnen hem.
På kvällen, när jag står i köket och fixar med maten, kommer Minsting in. ”Jag ljög!” säger han. ”När ljög du?” frågar jag. ”Jag har inte ont i armen och axeln. Jag har inte ont någonstans!” säger han och ser generad ut.
”Meh! Jag tyckte ju synd om dej juh! Varför ljög du??” frågar jag.
”För att jag inte hade lust att hjälpa dej!” säger Minsting ärligt.
Då ger jag honom en rak höger.
Not.
Men nästan iallafall.
Han får iallafall en Livsfarlig…….
………blick!
erviluca #mammatillfyrakillar 