Månadsarkiv: oktober 2014

Uppvuxen på 70-talet som jag är, med Flower-Power och Kärlek-till-alla och Lika-för-alla och Tillsammans-ska-vi-rädda-världen och Alla-ska-vara-lika och Allt-är-Naturligt, så ansåg jag (och många med mej – då) att ”Att-tycka-om-att-shoppa” var FULT. Bort bort bort! Det passade sej inte i vårt Tillsammans-samhälle.

Men sedan kom det: ”Vilka är dina intressen? Att shoppa”. Och när jag läste och hörde sådana svar, tänkte jag ”Huuuu! Hur vååågar han/hon säga så?? Så FULT! Så Ytligt!”. Ordet hen fanns inte då.

Men nu känner jag att det är dags att komma ut ur garderoben: Jag älskar att shoppa!

Jag älskar Det Nya. Det som är Nytt! Nytt för mej alltså, för det kan vara gammalt i Verkligheten. Jag kan likaväl shoppa på Myrorna, som på Åhlens.

Men inte på NK. Nope. Jag har svårt för fiiiina märken och För Dyrt. No no!

Det ska vara lågt pris och roligt, gulligt, passande eller ovanligt.

OM jag hade pengar, skulle jag kunna shoppa Hur Mycket Som Helst!

Kanske jag är ”Shop-aholic”. Fast jag inte kan. För jag har inte pengarna. Men OM!

OM jag hade Pengar så det räckte och blev över skulle jag shoppa shoppa shoppa! Och det jag MEST tycker om att shoppa är små och roliga eller söta PRESENTER åt Andra – speciellt åt sönerna. Jag får verkligen Hålla i Mej för att inte alltid – så fort jag ”råkar gå in i en affär” – köpa något åt någon av mina söner. Hålla. I. Mej.

Varför måste jag hålla i mej då? Jo, för att jag har inte råd (är det ena) och för att sönerna inte alltid uppskattar ”presenterna”. Dom begriper verkligen inte gåvans Fantastiskhet! Jag älskar både att fynda bland kläder i olika butiker till sönerna, skor och andra roliga eller tokiga saker.

Mina två äldsta har För Det Mesta uppskattat en tröja här och ett par skor där….men Mellan: Oj oj oj! ”Meh, KÖP INTE saker till mej då!!” säger han när han suckar över att jag köpt en tröja till ”på rea” som ”var nedsatt från 1000 kr till 399 kr!”, och som han tycker är ”mesig” eller något-annat-mer-modernt-ord-som-jag-har-glömt. Minsting sätter på sej det jag lägger framför honom. För det mesta. Men han märker inte ens när tröjan är ny….

Igår var jag på en sån där Tokrolig affär, där jag skulle kunna ha plockat med mej Hälften (nästan), om jag haft råd. Den hette ”Mixage” och ligger på Fridhemsplan. Trots att ena affärsbiträdet var väldigt tjurig, skulle jag kunna gå dit igen och shoppa shoppa shoppa. Jag hittade roliga kylskåpsmagneter, tokiga nyckelringar, härliga ljuslyktor, fräna hyllor och billigt billigt billigt! Jag ville köpa till svågern och söstrarna mi, till sönerna och till den ena och till den andra.

Jag höll i mej så att jag nästan blev blå och köpte Bara Det Nödvändigaste, vilket var några saxar, en nyckelring, disktrasor (åååh, vad KUL ….NOT! Men BILLIGT!) och en pytteliten ficklampa (bra att ha när man är ute med hundarna på kvällarna), så jag var JÄTTEDUKTIG.

Och nu undrar jag: Kan inte du skicka mej, typ 1000-5000 kr som jag kan shoppa shoppa shoppa för?!?

?????????????????????????????????

Nähä.

Snåljåp!

Jag är så Förundrad.

Kroniskt.

Över Tiden.

Tiden, som är så Föränderlig – över Tid.

När jag var barn var Tiden såååååååååå lååååååååååång. Den var Evig. Jag var både 8 år och 12 år och 16 år för eeeeevigt. Ett år var ”En eeeevigheeeeet”! Barndomen räckte och blev över och blev Ett Helt Liv.

Det Viktiga Barndomen, som påverkar oss för hela livet, som finns kvar, inuti – alltid. 

Sen kom Ung-vuxen-åldern som också var lång och knepig och härlig och rolig och läskig, och så var den så MYCKET. Mycket av allt. Den fanns en Framtid, men ändå inte. Man levde i NU:et, för det mesta, och framtiden var ”i morgon”, men inte ”om 30 år”.

”Om 30 år” fanns inte alls.

Iallafall inte för mej.

Framtiden fanns, men ändå inte.

Inte skulle jag bli ”gammal”. Jag förstod ju att jag skulle bli det, men ändå inte. Det var svårt att föreställa sej, och jag skulle inte bli som ”dom”. Jag skulle inte bli som ”dom där gamla”. 50 år var GAMMALT.

När mina föräldrar fyllde 50 år, tyckte jag att dom skulle flytta till ett hus utan trappa, eftersom dom var så gamla, och jag tänkte att ”vilken dag som helst” kommer dom inte att kunna gå i trappan längre.

Hoppsan, så tokigt jag tänkte!

Nu är jag själv 50+. Och går i trappor hur lätt som helst. Fast inte lika lätt som när jag var 25! Faktiskt.

Jag tyckte det var skönt att fylla 30 år, för då var man liksom ”vuxen på riktigt” – iallafall i år sett. Jag såg rätt så ung ut, så det var skönt att säga att ”jag är faktiskt 30 år!”, när folk undrade varför det satt en ”16-årig socialsekreterare” där och pratade med dom.

Så gick åren, och när jag fyllde 40 år fick jag PANIK! Jepp. Gammal hederlig ålders-panik-nojja. Jag trodde jag skulle slippa sådan eftersom jag inte haft den tidigare, men OJ vad den dök upp. Med besked. Hej och hå!

”Jag är GAMMAL! Det är för sent! Nu är det kört!”. Eller nåt. Såna tankar och andra knäppa tankar fastnade i mej bara pga siffrorna  i år jag uppnått. Det gick inte att sudda ut eller få bort. Nojjan fanns där, och ville inte försvinna.

Jag hamnade i någon slags panik som det inte fanns något svar på eller någon lösning på. Jag ville vara ung, men ändå inte. Ville se ung ut, men ville inte bli ”tagen för” en 25-åring. Pust!

Kanske jag helt enkelt ville vara Viktig och Betydelsefull. Uppskattad. Kanske. Jag vet inte. Men ont gjorde det. Inuti. Och löjligt var det. Och är.

Det har inte riktigt gått över, men nu handlar det mer om en Förundran.

En Förundran över att jag plötsligt tillhör Den Äldre Generationen på en arbetsplats. Det kändes som om jag tillhörde ”Dom Unga” väldigt länge, och därefter ”lagom/mittemellan” vääääldigt länge…..

….och sen är det som om det/tiden tog Ett Stort Skutt och så PLÖTSLIGT sitter jag där och tillhör Dom Äldre.

”Men vänta nu! Jag hann inte med! Vad hände??!”

Typ.

Och så vill jag berätta för alla Unga att ”jag var UNG alldeles nyss!”, men förstår samtidigt hur PATETISKT det skulle vara att säga så, för så sa alla gamla till mej när jag var ung….och inuti mej skakade jag på huvudet och tänkte: ”Näe, det var du inte! Det var för typ HUNDRA år sen!”.

När jag pratar med kollegor och inser att dom FÖDDES efter det att jag gick ut Socialhögskolan….så blir jag så….paff! Och när det visar sej att mina kollegor är lika gamla som mina barn!

Det jag egentligen ville säga var:

Vad hände?!

Och:

Fifaan vad fort det gick!

….allafall Vissa Delar av livet.

http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141028_se_stockholm/9?e=0

Det är som om man nuförtiden hela tiden måste vara Stark och Glad och Duktig och Effektiv och Tänka Positivt och….och….och….

Jag tittar på Cancergalan och alla fantastiska cancersjuka människor är såååå duktiga och starka och ihärdiga och….och….och…. Dom tränar och dom äter rätt och dom lever NU och kämpar och tycks vara så….DUKTIGA!  Tänker positivt gör dom också. Dom flesta. Och jag tycker Cancergalan var jättefin och man blev både rörd och påverkad och ville ge en massa pengar för att cancergåtan ska lösas osv, men det är som om det fastnar en stor klump i halsen….på något vis.

Och när jag åker buss idag på morgonen läser jag Cissi Wallins krönika i tidningen Metro där hon skriver om Psykisk ohälsa, och hon konstaterar – precis som jag gjort i tidigare inlägg här –  att det inte är lätt att få rätt hjälp när man mår psykiskt dåligt.

Så tänker jag att det är som om man inte FÅR må dåligt. Det finns inte plats för det i dagens samhälle. Man ska vara Duktig och Stark och Tänka Positivt och träna och äta rätt och ha massor av vänner och vara snygg och vältränad (igen – ja, för att det är ett himla tjat om detta), och så ska man tycka att man Duger (hur man än ser ut, fast man ska vara vältränad)….

….. och så ska man vara så Oerhört Positiv och se till att alla Svårigheter som Livet ”serverar” bemöts med hurtiga rop såsom: ”Jahaaaa! Nu ska jag lära mej hantera svåra sjukdomar och död! Så NU ska jag tänka Positivt! VAD kan detta dödsfall i min närhet ge mej för Positivt?” och så ska alla stötta och säga: ”Ååååh, vad du tar det här DUKTIGT!” , och man ska gråta lite grann och i rätt mängd, men sedan ska man gå vidare och ha Lärt Sej Något Viktigt.

Att vara superledsen, snora och inte orka träna, eller inte orka gå ut eller inte klara av att Tänka Positivt finns inte. Bort bort!

Att vara Ensam och känna sej Övergiven finns inte. Att vilja ge upp. Att inte Se Ljuset.

Och Alla har Någon. Någon som finns där och kämpar Tillsammans med en. Ensamhet finns inte. Punkt.

Det är liksom bestämt så. Och man lär sej av alla svårigheter och man är så Duktig när man bemöter svåra tider med styrka och kraft och när man tar emot stöd och hjälp ifrån ”alla”.

Men vad händer med dom som lägger sej på golvet och grinar, vägrar träna sej igenom svårigheterna, ser inget positivt med det som dom utsätts för och hatar allt och alla och tycker BARA det är Orättvist att just dom drabbades av cancer eller någon annan sjukdom?

Och dom som dog – kämpade inte dom tillräckligt?

För att inte tala om alla dom som faktiskt  mår skitdåligt idag, just nu, och vågar inte dela det med någon eftersom allt går ut på att vara Duktig och att kunna SE träden i skogen (istället för ”ser inte skogen för alla träd”) och Möta Faror med ett ”Ha-ha-ha! det här klarar jag!”

Och vad händer om man står där, mitt ibland alla, och med tårar i ögonen säger: ”Jag mår skitdåligt!”. Vad gör du då? Springer? Långt? För vem vill ha en person i sin närhet som ”mår skitdåligt” och som inte ”rycker upp sej”, FAST alla säger att ”det är bara att…..” osv?

Jag tycker det är på tiden att ”folk” FÅR må dåligt, får gråta och tycka att allt är skit. Att man FÅR vara avundsjuk och svartsjuk (iallafall lite grann) och att man FÅR gråta och tjuta, trots att man kanske inte ens har någon svår sjukdom.

Alla känslor borde få finnas. Och jag tycker inte man ska behöva tänka så jävla positivt jämt!

Jag undrar verkligen om det är så att någon På Riktigt sett en u-båt, eller liknande, där i vattnet där militären letat och letat och letat (för en massa miljarders kronor). Jag tror att dom helt enkelt vill ha mer pengar till försvaret och därför fixar en ”hitte-på-u-båts-letning” för att visa hur oskyddade vi är och hur farligt det är att ha sitt land så nära ”ryssen”.

Det var ju samma sak för…..MASSOR av år sen – typ 30 år sedan, eller nåt. Då letades det också efter en u-båt i flera dagar och veckor, men ingen u-båt hittades. Kanske tyckte försvaret även då att dom hade lite för lite pengar.

Kanske är det så man ska göra när man behöver mer pengar till sin verksamhet? Man kan göra lite ”hitte-på-problem”.  I skolan tex, där det lääääääääänge behövts mer pengar, men ”ingen” har fattat det förut, utan man har väntat på att det ska visas i en massa Resultat av Viktiga Undersökningar, och först DÅ vaknar  politikerna. Fast jag skrev för cirka 10 år sedan vad som skulle hända om man struntade i BARNEN (som alla går i skolan).

Kanske dom som kämpade för skolan skulle ha skapat en massa ”hitte-på-undersökningar” redan då!

Liksom.

Eller sjukvården. Där har det länge behövts mer personal och mer pengar. Men det kommer inte politikerna att förstå förrän dom själva blir sjuka, eller förrän någon Undersökning visar att vi ligger sist på någon lista över hela världen.

För det är ju viktigt att ligga högst på Listan.

Listor är viktiga.

Jämförelser är viktiga. Hur människor mår och har det i VERKLIGHETEN spelar ingen roll, bara Listorna säger Rätt Saker.

”Vi mår dåligt!!” skrek barnmorskorna.

Men vem bryr sej om dom inte fixar någon Lista.

Eller kanske en u-båt.

En u-båt som åkt vilse och hamnat på BB.

Eller en stor u-båt som ska till att pluppa ut en liten u-båt.

Häromveckan kom några små ”Ebola-rädda” barn till mej och grät och sa att dom var så rädda för att Ebola skulle komma till Sverige. Vi pratade en stund och jag försökte lugna dom och sa bl a att dom inte behövde vara rädda för ”Ebola kommer INTE att komma till Sverige”.

Men tji fick jag!

Barn vet. Barn kan. Barn är kloka.

Någon vecka senare klev en man, som ”kanske var smittad av Ebola” av ett plan på Arlanda, och genast kom rädslan krypande: ”Ebola KAN komma till Sverige”.

Sorry, barn! Mina ord var fel. Typ.

Och så hörde jag på TV idag att människor som åkt ner till dom drabbade områdena i Afrika och hjälpt till, drabbas av någon slags ”mobbning” när dom kommer hem till Sverige igen, och detta sprids också till deras familjer och barn.

Visst kan vi skaka på huvudena och tycka ”Oj, vad dom är DUMMA – dom som utsätter Hjälparna för denna mobbing!”, men så tänker jag ett varv till: Hur skulle JAG reagera om en lärare här på skolan kom tillbaka från att ha jobbat med Ebola-smittade människor och hur skulle jag reagera om det kom barn in till mej och berättade att deras föräldrar varit i Afrika och jobbat ideellt med dessa människor?

Jag vet inte. Jag skulle iallafall inte pussa på dom….

Och jag tror att min ”Ebola-rädsla” skulle vakna och börja Agera på olika konstiga sätt.

Ebola tycks ju hålla på att utrota ett helt land, och människor dör som flugor av denna fruktansvärda sjukdom. Och inget botemedel finns, än. Dom som överlever verkar mer ha haft tur, än att det skulle vara Något Speciellt som gör att dom överlever.

Barnen hade nog rätt i att bli lite oroliga – lite rädda – den där dagen.

Även jag börjar känna av lite oro.

Fast bara lite.

För det blir ju ändå som det blir, hur jag än gör och vad jag än känner.

Så att säga.

En helt för mej okänd man, vid namn Anthony vill ge mig en fond med 21,5 miljoner dollar. För dessa pengar ska jag investera i jordbruk, gruvdrift och Hotel i Syrien. Jag kan också föreslå egna grejer att investera i. Schysst!

Varför han valt ut just mej av alla världens miljarder människor, är för mej en gåta, men det kan inte vara för mitt ekonomiska sinne, eftersom det inte fungerar. Kanske han vet att jag ändå bryr mej om mina medmänniskor….eller nåt, eller så går det något rykte ifrån Åkersberga, Sverige till Damaskus i Syrien om mej…Något rykte som gör att Anthony valt ut MOI, och upphetsat ropar: ”Henne vill vi ha!”, typ. Fast per mail då.

Jag känner mej oändligt ödmjuk och uppskattad av frågan han ställt mej, via mail, utan att känna mej alls,  trots att han inte vet min status i samhället eller min ekonomiska förmåga. Han vet heller inte att jag själv givit mej diagnosen dyskalkyli. Han ”belives in me”. Liksom.

Fast jag undrar ändå om jag inte först kan få betala några egna räkningar, och eventuellt köpa ett par gummistövlar, eftersom det är ett hål i mina. I vänster stövel. Otroligt irriterande. Vänster fot blir dyngsur varje dag när jag är ute och går i skogen med hundarna…..

Tror ni han blir sur för det? Det är ju ändå 21,5 miljoner dollar! Några ynka tusen kronor borde han väl inte märka om dom försvinner?

Typ.

Eller?

Gunilla Persson säger till journalisten att om hon ska dejta i ett TV-program måste männen hon dejtar minst ha ”en biljon”. En kvinna visar Gunilla några bilder på män som ”har en bilj0n” och Gunilla väljer ut ett par. Hon ska nu göra ett Pilot-avsnitt på sitt kommande dejting-program. Hon själv anser att hon är VÄRD ett sådant program. Hon är faktiskt ”minst lika känd som Britt Ekland”, tycker hon själv….

Jag blir så fascinerad av denna människa som inte har ett uns av självdistans eller självkritik i sej. Hon är fullkomligt ofelbar i sina egna ögon – för att inte tala om hur fantastisk hon tycker att hennes dotter är, och sjunger. Jag kan bara inte låta bli att titta och gapa stort av förundran över denna människa, och när jag sedan tänker på mitt eget ”dejting-liv” som är lika med NOLL och zero och NADA, så blir jag lite avundsjuk på Gunilla och på dom krav hon kan, och vågar, ställa.

Kanske jag också ska KRÄVA att dom män jag ska dejta ska ha EN BILJON. Tänk vad mycket enklare mitt liv skulle bli, om jag hade en man som var superrik. Någon sådan har jag aldrig testat, faktiskt.

Det gäller bara att man själv ska tänka att man är VÄRD det.

Jag är faktiskt värd att bli älskad av en man som har ”minst en biljon”. Han ska se lite bra ut också. Och inte lukta illa. Fast det gör väl inte män som har över en biljon? Och så ska han vara en god älskare. Tycka om det, liksom. Och vara trogen. Trots att han kan köpa välja vilken kvinna som helst i hela världen (inklusive Gunilla Persson) ska han alltså välja mej.

MOI!

Because I´m worth it!

…och det gör det ju inte varje dag.

Jo, det kommer såna där med fönster, och med ”otrevliga avsändare” som Vill Haaaaa något – typ pengar – men vänliga handskrivna brev kommer…aldrig!

Förutom igår.

TACK ANN!

Ett jättetrevligt handskrivet brev från Ann (klasskompis+kompis från åk 1-9 + 2), samt en bunt brev som jag skrivit till henne från det att jag var 15 år tills jag var 19 år. Men fatta!? Jag fick ändra om hela min världsbild, när jag läst breven. Eller iallafall vrida lite på hjärnan, vad gäller mina Minnen.

Förstår ni hur vi ALLA ändrar om vår historia genom att fixa till och göra om våra minnen, så att dom ”passar bättre”, eller varför vi nu ändrar om minnen….

Min första fylla tex. Den var INTE på gymnasiet, när jag drack körsbärsvin med Ann, Lilian och Mia (och Lilians storasyster+kompis) hemma hos Lilians syster. Jag var helt övertygad om det. Men icke sa Nicke.

Näe, första fyllan var i Jugoslavien (nuvarande Kroatien) på en semester med familjen, då jag och storasyster tydligen festade med ett gäng tyskar på en strand. I minnet var jag helnykter. Jämt. I Jugoslavien. Jag var sååå skötsam och duktig. I minnet. Drack bara läsk. Hm. Minnet hade fel, fel, fel!

I Verkligheten drack jag både vin och öl, redan när jag var 15 år (!), åkte bil med en ”halvfull” tysk till ett disco, festade och dansade och hade ”skitkul” och blev sedan skjutsad vidare till ett annat disco där ”Stevan” sjöng (!) och där vi festade och dansade och drack vidare. Sedan kom mamma och pappa och hämtade oss och dom skjutsade oss till stranden igen, men då hade alla gått hem, så vi fick ta oss tillbaka till rummet vi bodde i med familjen, mitt i natten, i mörkret, gåendes….Fulla, blonda, unga.

HerreGud!

Men jag var inte rädd. Det var bara jobbigt att vingla och att inte se något, när det var så mörkt.

Och HerreGud vad jag höll igång ”förr-i-tiden”! Inte konstigt att jag är så trött ”nu-för-tiden”.

Jag bestämde mej Tidigt i livet för att jag skulle leva livet fullt ut, hoppa på alla tåg som gick, våga allt jag bara kunde och inte ångra dom beslut jag tagit.

När jag skriver till Ann ifrån Sigtuna, där jag gick på Folkhögskola, och är 18 år, berättar jag bland annat om mina aktiviteter efter skolan….Oj oj oj! Jag sjöng i kör, gick på ”Textil fantasi”, dansade både jazzdans och folkdans, gick på gymnastik, simmade och sprang spåret (det hette så ”förr-i-tiden” – det hette inte jogga och såna engelska ord, när man gjorde saker…) varje morgon.

När jag skriver ett brev ifrån Stockholm något år senare, är jag ute och festar både fredagar och lördagar (verkar det som) och jag dejtar killar hit och dit (fast det hette inte dejta då) och tycks vara igång varje sekund och minut.

Jag blir trött bara av att LÄSA om allt jag hann med, och gjorde, då.

Det är också kul att läsa om människor jag träffat som jag skrivit namnen på, och som jag hade glömt bort….

Tack, snälla Ann!

Om några år kanske jag orkar mej ner i källaren och rota fram alla brev jag fått genom åren. Det är säkert minst 7 fulla plastkassar med brev som ligger där nere UNDER allt kraffs. Jag har sparat ALLA brev jag fått! Så alla jag brevväxlat med (35 stycken har jag för mej att det var när det var som flest) kan se fram emot att få tillbaka sina minnen då, bl a Ann.

🙂

När jag kommer hem ropar Minsting på mej. Han visar mej sitt lillfinger. Det är svullet. Stort. Ser konstigt ut.

”Jag fick en boll på fingret”, konstaterar han.

Det ser ONT ut. Men han klagar inte. Nu får han bara spela (dataspel) med ENA handen, men det går det med.

Mina ”Mamma-tankar” sätter igång: Ska jag ta honom till läkare eller inte? Är det bara stukat eller inte? Är det brutet, eller inte? Är jag en dålig mamma om jag bara låter det vara, eller inte? Vilken läkare ska vi i så fall gå till, eller inte? Akuten, eller inte? Ska jag försöka sätta bandage på det, eller inte?

Han får en påse med is att lägga på fingret och sedan försöker jag bandagera det. Det går inte. Punkt.

Medan jag tänker, hinner kvällen gå och det blir inga Resultat av Tänkandet, och nästa dag  kommer utan Resultat också. Jag bestämmer att jag under dagen ska kontakta läkare och se om vi kan få komma till någon under dagen (och min jobb-kalender är FULL av besök, så jag kan bara inte vara hemma och gå till läkare just den dagen…och det är säkert ändå bara stukat…). Vi får en akut tid hos en läkare kl. 17.00. Piiip!

Läkaren klämmer och tittar, och konstaterar att ”fingrar är viktiga”. Sedan säger han att det måste därmed röntgas och en sådan remiss kan inte han göra/skicka för vi tillhör ”fel” läkare. Så vi måste uppsöka sonens Egen Husläkare dagen därpå. Suck. Det var bättre förr. Tänker jag.

Sagt och gjort. Klockan 08:00 ringer jag till Sonens Husläkarmottagning. Om man ringer två sekunder för sent hamnar man i en telefonkö på 1 timme (!), typ. Jag slår numret kl. 07:58 (tfn-svarare) och 07:59 (tfn-svarare) och 08:00 och ändå blir jag inte samtal nr 1, utan hamnar i ”Just nu är det många som ringer, men du är placerad i kö….”. Men plötsligt är jag Framme och får berätta att sonens finger möjligen är brutet.

Vi får en tid kl. 09:15, så jag rusar in i Minstings rum, rycker upp honom och vrålar: ”BRÅTTOM!”  viskar rart: ”Vakna min älskling. Vi ska gå till doktorn.”  Han ligger nämligen och sover.

Vi hinner. På en timme och en kvart hinner Minsting vakna, äta frukost, klä på sig och vi hinner gå till Pressbyrån, köpa SL-kort/fylla på det och ta bussen till doktorn. Wohoooo! Give me five!

Doktorn säger att det ”troligen INTE är brutet”, men att hon skickar iväg en remiss för röntgen iallafall, eftersom vi annars kommer att gå och undra om det ändå inte är brutet.Säger hon.  Ungefär.

Så vi tar bussen och tåget till Täby. Där är röntgen. Minsting röntgas en gång, två gånger, tre gånger. Sedan får vi ett Resultat. Jag läser Resultatet. Det står på latin. Hrmf. Jag har läst latin, men minns inte så mycket: ”….fissur….bla bla bla”. Jag kommer fram till att det står att det ÄR brutet och att en liten bit har lossnat, eller något sånt. Sedan står det att bilderna länkas till Danderyds sjukhus. BRUKAR man länka bilderna dit? Tänker jag. JAG vet inte.

”Jaha. Nu då? Vad gör vi nu?”

”Vi skulle ringa doktorn om det var något fel”, säger Minsting.

Jag ringer doktorn. Hon låter stressad och irriterad. Hon tycker att jag borde FATTAT att vi skulle åka direkt till Danderyds sjukhus.

Eftersom vi är på väg hem, så får vi vända och åka tillbaka och sedan vidare.

Mot Danderyds sjukhus.

Väl där ska vi först Anmäla oss i Akutens Ortopedreception, typ, som ligger i källaren, och man ska följa det blå strecket. Eftersom Minsting är lika förvirrad som jag, och har lika obefintligt lokalsinne, går vi lite hit och dit först innan vi hittar något blått streck över huvud taget.

Till slut hamnar vi rätt, och är anmälda och hela fadderullan. Då börjar den otroligt roliga VÄNTAN. Det är ju det man får göra när man ska göra akuta saker på sjukhus.

”Det är konstigt att det heter AKUT när man bara får vänta och vänta….”, säger Minsting.

Håller med.

När vi äntligen får komma in för Utförande, har vi ingen aaaaning om vad dom tänker göra med Minsting. Men armen läggs upp på ett högt bord och Gipskungen säger att han ska gipsa.

Jaha. Tack för infon, liksom.

Läkaren kommer in och säger att handen måste gipsas i 90 graders vinkel och det är JÄTTEVIKTIGT.

Gipskungen gipsar. Det blir fel. Han får göra om.

Gipskungen gipsar igen. Det blir rätt. Det blir klart, och vi får åka hem.

Minsting får förhållningsorder:

1)”Du får inte röra på fingrarna/handen alls. Det är en liten bit som sitter fel, som inte får röras.”

ELLER

2)”Du måste röra på fingrarna för om du har fingret för stilla, stelnar det och då blir det aldrig riktigt rörligt.”

Hur var det nu? Vad var det han sa, egentligen?

Som tur är har vi återbesök på torsdag, och om Minsting gjort RÄTT  (enligt ovan….) då, och fingret har börjat läka, ska dom inte göra någonting, men om det inte ser RÄTT ut inuti, måste dom operera.

På det där fingret som ”troligen inte” var brutet (enligt läkare 2).

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

//

Det kommer några flickor in till mej. Dom går i 3:an och är tårögda och upprörda. Jag stänger dörren bakom dom, och så ska dom få berätta vad som hänt. Döm om min förvåning när den första tjejen säger:

-”Vet du vad Ebola är?”

-”Ja…..?” säger jag och undrar vad som komma skall.

-”Ja, Ebolan har ju kommit….typ” säger en annan tjej vidare.

-”Ja, jag hörde på TV att en man som varit i Liberia, hade blivit smittad och åkt till USA….” säger jag.

-”Ja, och nu är vi jätterädda!!” gråter den tredje flickan.

Alla tre brister ut i gråt.

– ”Och då kom jag att tänka på min hamster, för när mamma skulle ta hand om den, smet den ut ur buren, och sen råkade hon klämma den i dörren så att den dog….Det var när jag gick i ettan”….snyftar en av tjejerna.

– ”Och min mormor bor i Tyskland och jag längtar efter henne!” gråter den andra tjejen vidare.

– ”Min lillebror har epilepsi”, snyftar en

– ”Och min storasyster har ADHD”, gråter den tredje.

Kära nån, vad ledsna dom är över allt och inget. Jag tröstar alla lite grann och sedan säger jag att jag tror att nästan alla människor har något som är jobbigt och svårt i sitt liv, och det gäller att lära sej att klara av sitt liv ändå….att gå i skolan och sånt….

Och så lägger jag till att dom inte behöver bekymra sej om Ebola, eftersom USA är så otroligt långt ifrån Sverige, och dessutom har dom så bra sjukvård där. Och här.

”Jag kan lova att ni inte kommer att bli smittade av Ebola”, säger jag till och med.

Och om jag lovat något som jag inte kan hålla, så får dom väl bli arga då,  Ebola-smittade och allt….

Jag minns när jag lovade mina söner att Michael Jackson inte skulle komma till Åkersberga. Dom var rädda för honom eftersom han ”sexade sej” med småpojkar. Det hade dom hört. Och den ”lovningen” förblev sann. Som tur var. Puh, liksom….