Verkligheten knackade högljutt på! /erviluca

Eller vad man ska kalla det.

Jag hade varit på Utvecklingssamtal i skolan och fått höra att Minsting gjort jätteframsteg och alla lärare lovordade detta, enligt mentorn. Skitkul! Äntligen, liksom.

Jag fick skjuts ifrån skolan av Minstings pappa. Minsting cyklade. Jag blev hemskjutsad. Väl hemma satte jag mobilen på laddning och gjorde i ordning middag, och åt den. Då kom Mellan mellan med sin mobil och sa: ”Pappa vill prata med dej!” Jag tog mobilen och undrade vad HAN ville. ”Vi träffades ju nyss!”, liksom….

”Minsting har råkat ut för en olycka. Jag står här med ambulans och polis och allt….”

Vad händer med ens hjärna när man får ett sådant besked? Jag har varit med om det här flera gånger i livet och reagerar alltid med att bli ”kall” och hjärnan börjar arbeta direkt. Den sätts på ”ON” liksom.

Samtidigt blir det lite TILT i huvudet. Det blir liksom ”Meh, det kan han väl inte ha gjort för jag träffade ju honom nyss!”. Lite så. ”Det kan inte stämma!” liksom. Men det sa jag inte. Jag frågade om Minstings pappa kommit körande ”direkt efter”, vilket jag senare insåg var en oerhört korkad fråga, för han skjutsade ju hem mej då (!), men så blir det med hjärnor som slår slint – dom säger konstiga saker.

Minsting hade kört in i en bil som svängt, slagit i bröstkorgen mot bilen och ramlat i gatan och därefter svimmat. Mannen som satt i bilen ringde antagligen 112. Ambulans och polis kom iallafall. Jag vet inte vem som ringde Minstings pappa, för det frågade jag inte. Minsting höll på att läggas in i ambulansen när pappan pratade med mej. Dom skulle åka till Danderyds sjukhus.

Jag ringde Minsting. Han sa att han mådde ”bra”. Han låg i ambulansen och hade ”ont i bröstkorgen”, men mådde ”bra”….

”Puh!”, kände jag lite grann, men ändå vet man ju aldrig….Man har ju hört talas om inre skador som kommer senare och sånt.

Jag tog en långpromenad med hundarna, och försökte ringa Äldste sonen, Storing och min mamma. Jag fick bara tag på Äldste Sonen. Jag berättade för honom vad som hänt. Han blev också lite omtumlad. Tror jag. Det lät så.

Mitt i promenaden slog det mej plötsligt att Minsting var på väg till sjukhuset och att där gick jag, som vanligt…Det kom en våg av sorg över mej, men ändå inte. Liksom. 

Om jag haft en bil, hade jag åkt in till sjukhuset direkt, men nu har jag ingen. Dessutom tänkte jag att det kanske t o m är BRA att det är Pappan som för en gångs skull är den som åker med till sjukhuset med en son. Jag har ju gjort dessa resor varje gång det hänt något med någon son i hela deras liv (brutna armar och blindtarmsinflammationer och sånt…).

Men å andra sidan: ” Tänk om han har inre skador och det blir värre och jag är inte där….”. Usch!

Sen ringde jag Minsting igen, och ställde en massa frågor och fick svaren: ”Ve´ne, ve´ne, ve´ne…”, vilket är väldigt tyyyypiskt för det otroooligt tonåriga beteende han har. Så jag ringde istället pappan, som sa att Minsting gåtts igenom väldigt noga av tre olika läkare som alla konstaderade att han visserligen var mörbultad men inte tycktes ha några inre skador.

Men han får inte vara med på orienteringen som skolan har i morgon. Uj uj uj! Stackars Minsting! Oj vad han liiiider.

Not!