Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag ville dela bördan/ansvaret/kärleken/livet – allt!

Jag orkade, och ville inte, göra allt själv. Bära alla bördor själv. Ta allt ansvar själv. Stå ensam i blåst och stormar och inte ducka för hagel och regn. Jag ville dela skiten, eländet, lyckan och kärleken!

D E L A ! !

Om man delar ansvaret är det lättare att bära. Om man INTE delar blir det mer än dubbelt så tungt eftersom ilskan och besvikelsen över att ens partner smiter undan/inte fattar/skiter i det också tar en massa energi.

-”Jag vill DELA ansvaret!” sa jag till man 1. Jag till och med skrek det, för jag fick för mej att han hörde lite dåligt…

Han brydde sej inte. Ryckte på axlarna och gick iväg till någon rolig fest. Jag lämnade honom till slut. Hellre ensam än bära både man och barn och hem, själv. Liksom.

-”Jag vill DELA livet/ansvaret med dej!” sa/skrek/tjatade jag till man 2.

Men han kunde/ville inte. Han sa, efteråt, att det liksom inte gick att dela ansvaret när jag var med – att han liksom ”blev som ett barn” när jag var i närheten – ”sådär lite trotsig och barnslig”. Jo tack, jag märkte det.

Så det gick inte. Jag är hellre ensam än bär både man och barn och hem, själv. Med man 2 fick jag dessutom bära en stor del av ekonomin själv, och när jag inte klarade det, blev han arg. Jäklar vilka utbrott han kunde få. Över ingenting ibland – bara för att han var på dåligt humör.

Suck!

Men det som är sorgligt är att jag trodde att man kunde leva jämlikt och att jag skulle göra det – att det liksom var självklart efter 70-talets revolt då kvinnorna slogs för jämlikhet och dagis och allt. Jag trodde verkligen det. Så jag lärde mej inte laga mat eller passa upp på en man. Jag tänkte att ”vi får väl lära oss ihop”. Dela på det liksom.

Sen kom besvikelsen över att det inte funkade i praktiken – att jämlikheten inte gick att genomföra eftersom det var jag som väntade och födde våra barn och var hemma med dom. Jodå, man 2 var också föräldraledig, men om jag var hemma 1,5 år så var han hemma 6 månader. Bra nog, tyckte många. Och andra tyckte han var ”duktig” som både ville och kunde laga mat, vilket han gjorde på helgerna, och att han la in sill fick tanterna på jobbet att tindra med ögonen.

På vardagarna hann han inte laga mat. Då åkte han tidigt och kom hem sent så jag var tvungen att göra allt: Väcka barn, klä barn, tjata på barn, göra frukost, eventuellt mata och skjutsade till förskola eller skola (på cykel), stressade till jobbet, jobbade och åkte sen till förskola/skola (periodvis flera olika) och hämtade tre trötta söner, som slogs i cykelvagnen, handlade eventuellt, om jag orkade, med tre trötta killar som körde racer med kundvagnarna på affären eller blev osams om något, åkte hem och lagade mat och så åt vi – ofta under gräl – eftersom något barn trilskades och mannen blev ”galen”. Sen diskade faktiskt han. Hallelujah!

Vi turades om att lägga sönerna, som dock grät när pappan skulle lägga dom: ”Jag vill att mamma skaaaa…”. Det är ett blogginlägg för sej (eller kanske en hel bok). Så det lämnar jag därhän. Just nu, och kanske forever.

Skitsamma. Det är över och det blev bra människor av alla söner och det är väl det som är viktigast. Eller? Är syftet att man ska överleva mentalt själv också?

Nu har i alla fall den sista lämnat boet.

Det jag förundras över när jag jobbat med unga mammor och pappor och deras små barn, är att det fortfarande är så ojämlikt. Att tjejerna oftast lagar mat, är hemma med barnen, fastnar i det där ”göra-allt-hemma-och-ta-allt-vardagsansvar” medan killarna försvinner. Ofta ut, till kompisar eller till dom viktiga intressena och förstår inte varför tjejen vill att dom ska vara hemma och bara ”sitta där och glo på en baby som bara ammar och sover”.

För att inte tala om alla föräldramöten, komma ihåg gympapåsar och matsäckar och allt annat som är kring barnen, tandläkarbesök, läkarbesök, komma ihåg födelsedagar, allt allt allt som ingår i Företaget Familjen.

Detta råkade falla på….mej! Det susade i huvudet ibland av allt jag skulle hålla reda på och komma ihåg. Icke att förglömma att jag då samtidigt jobbade som socialsekreterare (på Barn- och familjeenhet, dvs med att utreda hur barn har det, med alla viktiga beslut man behöver ta) med allt vad det innebär att hålla reda på.

Jag bestämde mej för att jag i alla fall inte skulle hålla reda på min mans alla släktingars födelsedagar och/eller hålla i all kontakt med dom, som kvinnor gjort i alla tider. Jag skulle hålla reda på min sida av släkten och han fick hålla reda på sin. Hur det blev? Jo, hans sida glömdes bort, vilket gjorde dom besvikna och missnöjda med….dalaaaa: MEJ! Och det var ingen uppdatering av den sidan släkten så hela släktsystemet omkring oss blev liksom ”halt”. Det led dom, och jag, av, men givetvis inte Han.

Så hur man än försöker har man rumpan bak.

Äldste sonen föddes 1983. Jag var singelmamma från det att han var 4 månader gammal – från 1984 till 1994. 10 år. Singel. Ensamstående mamma.

Visserligen träffade jag en man här och en man där, lite förälskelser och lite ”gott och blandat”….

….eller kanske mest bara ”blandat”, eller nåt, men singelmamma var jag alla dessa år.

Det blev många fruktade helger som jag inte såg fram emot, i ensamhetens tecken. Med en Evig Längtan efter Tvåsamhet, efter att få älska, vara nära, Betyda Något för Någon Speciell, vara Utvald, vara älskad, ömhet, närhet, omtanke.

Ha någon som vill veta ”var jag köpt min tröja”.

Lite så.

Efter 10 år dök han upp. 10 år!

Och när han väl dök upp gick det undan. Hej och hå, vad det gick undan! Eller som han sa: ”Varför VÄNTA när det känns så RÄTT?” så vi förlovade oss inom 2 månader och blev gravida i samma veva. Sen kom barn efter barn. Och mitt däri någonstans gifte vi oss också.

Allt gick i 180 knutar, och rätt in i väggen körde vi. TJONG, bah!

Tio år tillsammans klarade  vi.

Vi skilde oss 2005, när Minsting var knappt 6 år.

”Att vara singel är HUNDRA gånger så tungt och ensamt mot att vara TILLSAMMANS!” sa någon någon gång. ”ALLT blir enklare när man är två. Dessutom hör man till.”

Man HÖR TILL.

Som singel hör man inte till.

Vissa dagar var/är det enklare än andra, och ibland var/är det till och med skönt. Men inte är det eftersträvansvärt, precis. I och för sej lever jag hellre ensam än i en skitrelation – och så är det ju fortfarande – men varför ska det vara så svårt att hitta rätt?

Inte för att jag letar (längre). Men ändå.

Vid skilsmässan bestämde jag mej för att skaffa en hund istället. Göra mej mer Upptagen och mer älskad av någon som behöver mej JÄMT. Och som jag längtar efter, och älskar. En som älskar mej förbehållslöst, för det gör dom verkligen. En sån som vill att man ska gå långa promenader i skogen med den. En sån.

En sån som man kan ligga nära och gosa med framför TV:n och som låter mej bestämma kanal och film. En sån.

Efter skilsmässan har det kommit och gått hundar i mängder; Flisa, Milton, Beppe, Bosse, Sally, Fiona, Cecy, Matilda och Elsa. Några har dött av sjukdom eller ålder och några har flyttat vidare till andra familjer. På sista tiden har det också flyttat in några katter… bara för att.

Kanske fyller inte en hund (eller en katt) tomheten i hjärtat, men den kanske fyller något slags behov i alla fall. Och oj vad jag älskar dom! OCH mina barn.

Jag, som från början absolut inte ville leva ensam, utan ville verkligen DELA mitt liv med någon härlig man (och en massa barn) for ever and ever, har levt längre som singel (-mamma) än tillsammans med någon. Men hellre ta hand om allt själv, än att dela livet med någon som inte delar. 

Livet är rätt oförutsägbart – i alla fall för vissa.

Så kan en kille säga till en kille. Så kan en tjej säga till en kille. Att säga otroligt kränkande och elaka saker till en kille tycks vara helt ok. Det är godkänt av oss alla och man skrattar rått – eller hjärtligt – åt såna kommentarer.

Småkillar får inte säga så till småkillar eller småtjejer.

Men ALDRIG ever någonsin att en kille/man får/kan säga så till en tjej/kvinna! Never ever!

Eller att retas kring kroppsvikt: ”Din fule faan, du e så tjock att hela bilen gungar när du sätter dej i den! Ha ha ha!”. Så skrattar alla. Så får man säga till en man.

Detta kom jag att tänka på igår när jag såg Parlamentet. Där ska dom ibland ”bråka” med varandra (på skoj, givetvis) och snabbt blir det personangrepp kring hur någon (man) ser ut. ”Din skalle kan användas till att spegla sej i!” (skallig man). ”Du sitter mellan en lussebulle och en lucia” (sitter bredvid en överviktig man och en kvinna). ”Ha ha ha ha!”.

Man får skämta om mäns utseende och vikt hursomhelst! ”Din fule fan! Hur fick du tag på HENNE?!”

Vänd på steken:

Tänk om man skulle säga ”Din fule fan! Hur fick du tag på honom – han som är så snygg?!” till en kvinna. Eller ”Du har sån jävla mustasch att man kan tro att du är en man! Ha ha ha!” Det skämtas ofta om mäns utseende och allt möjligt och man utgår från att dom ska tåla ALLT. Att skämta om män är legitimt. Punkt.

Att skämta om kvinnor är förbjudet. Punkt.

Vi kommer INTE att nå någon jämlikhet mellan könen så länge vi (även kvinnor) inte ser MANNENS sida av det hela. Dom Vanliga Männen.

En sak till:

Tjejer kräver att män är JÄMLIKA och GÖR LIKA MYCKET HEMMA och inte säger ”fel saker” osv (och det håller jag med om), men sen kräver dom OCKSÅ att mannen betalar när dom går ut, håller upp dörren, tar alla initiativ etc. Men hallå!

I jämlikhetens namn: Håll upp dörren av artighet – inte beroende på vilket kön du har! Betala om du har pengar och dela på notan om ni har ungefärlig lika inkomst (om ni är ihop) – bjud honom om han är fattig och du rik (till kvinnan!). Ta initiativ (tjej) och var tydlig.

Var en jämlik kvinna/man i ALLA sammanhang – inte bara när det passar dej.

#män #kvinnor #tjejer #killar #snackaskit #jämlikhet #artig #kön #orättvist

Om du har en partner som säger att hen inte bryr sej om alla hjärtans dag och du gör det inte heller. Bra. Ni är överens.

Om du tycker att det bara är ”ett kommersiellt jippo” och inte bryr dej, men din PARTNER bryr sej, dvs tycker både om att ge något – uppmärksamma kärleken ni har – och längtar efter att bli uppvaktad (i alla fall lite grann) – VEMS vilja ska då gälla?

Jag tycker det är självklart att det är den som vill bli uppskattad lite extra eftersom att jag gissar att den som tycker det är ”ett kommersiellt jippo” inte blir LEDSEN om hen uppskattas lite extra just den dagen, medan den som VILL bli ”lite extra uppskattad” den dagen, och VILL fira, faktiskt blir ledsen om partnern inte bryr sej.

Fattar ni?

Nu vet jag inte hur alla andra är (NÄHÄ?!?), men JAG är en sån som uppskattar ”det lilla” och ”tanken” bakom något mer än vad det kostar. Jag bryr mej inte ett skit om det är billigt, kostar ingenting eller är dyrt. Jo, faktiskt mår jag inte riktigt bra om jag får en riktigt DYR gåva, för då hamnar jag i någon slags ”skuld” (om inte den personen är superrik förstås).

JAG uppskattar en handskriven lapp där det stod ”Jag älskar dej” eller ”Du betyder väldigt mycket för mej” eller det där lilla, men för mej stora. Det där lite unika, men ändå enkelt och med en tanke bakom.

”Alla andra” får väl vara som dom vill……

….. fast helst ska dom ju vara som jag, förstås.

Glad Alla Hjärtans Dag!

….eller vad man nu säger.

#allahjärtansdag #valentinesday #ervilucah #mammatillfyrakillar #kärlektillalla #kärlek #omtanke #tahandomvarandra #gemenskap #aldrigensam #visadinkärlek #vågavisadinkärlek #vågavarakärleksfull #kärleksfull #kärlek

Jag såg en serie på Netflix, som jag tror hette ”Hundra människor” där det är några forskare som undersöker olika saker med 100 människor som är slumpmässigt utvalda med lika många män som kvinnor och med utspridda åldrar, från ca 18 år upp till ca 80 år.

Dom utför olika tester och människorna vet inte vad forskarna testar vid varje försök. Det är både roligt, spännande och intressant att se hur resultatet blir och vad det är för tester dom hittat på samt vad det är dom testar.

Ibland jämför dom åldrar, ibland kön, ibland annat. ”Vilka orkar hoppa jämfota längst?” / ”Vilka sätter ihop en ikeapall med någon som ska berätta om HUR man gör (alltså inte med bruksanvisningen framför sej) snabbast?” etc.

Det roligaste övningen/testet tycker JAG är Multitasking-testet där varje person ska vispa grädde i en bunke, trösta en baby (docka) som gråter, slå ner gubbar som dyker upp ur hål med en klubba och så var det en sak till….minns inte. I vilket fall som helst så är det JÄMNT över könen i varje test innan det och ibland presterar 40-åringarna bäst, ibland 20-åringarna etc.

MEN just i Multitaskingtestet är kvinnorna överlägset bättre än männen! Det är sååå kul att se männen i den övningen. Herre Gud!

OM det nu är så att vi kvinnor har någon slags hormon eller grej i hjärnan som gör att vi i snitt är bättre på att Multitaska och män är inte lika bra på det, så borde vi bara landa i det och förstå varandra i det, tycker jag. Män är kanske (i snitt) bättre på att fokusera 100% och när det behövs – let them! Liksom. Låt oss vara som vi är och kanske till och med utnyttja det vi är bra på!

I vilket fall som helst är jag jättebra på att multitaska….eller VAR i alla fall. Det kanske blir mindre av det med åren…Vet inte. Jag kan tex skriva jättesnabbt på datorn samtidigt som jag pratar om något annat med någon. Inte en lång stund, men jag imponeras själv av att jag kan göra det över huvud taget.

Jag är också en sån som kunde ropa till barnen att sluta slåss, samtidigt som jag satt på toa och ammade, tvättade handfatet och stoppade in en tvätt i tvättmaskinen.

Just saying.

#netflix #erviluca #mammatillfyrakillar #ervilucah #multitasking #hundredhumans #hundramänniskor #tester #experiment #testamänniskor #olikaåldrar #gamla #unga #vemärbäst

Ibland tål jag nästan vad som helst av kränkningar eller påhopp och kan skita i vad någon säger eller skriver eller tycker – det rör mej inte i ryggen.

Jag kan vara cool och lugn genom vad andra upplever är kaos och kris och jag kan hålla huvudet kallt genom öken.

Men faan vad jag kan ta åt mej av pyttesaker ibland, som är så obetydliga så att jag bara skakar på huvudet åt mej själv och undrar ”Varför BRYR du dej över huvud taget??”.

Det hände igår. Och faktiskt idag också.

Igår skrev jag på en FB-sida att jag aldrig sköljt riset innan jag tillagat det. Oj, oj, oj….små snärtor (ja, sååå sur blev jag – att jag kallar dom ”snärtor”- fast jag inte ens vet deras ålder, eller något annat om dom) skrev då att det var ”jättefarligt” och att ris innehåller arsenik och att det är ”giftigt” och hela fadderullan. Jag skrev då att jag faktiskt ätit ris hela mitt liv plus min ålder och ännu ej blivit sjuk eller dött. Då skrev någon att hennes mormor rökt i 75 år och blev 90 år och att man inte kan skriva så om gifter.

Så skriver en snärta att ”ja, så är du ju väl konserverad också – ser inte en dag äldre ut än 65 år”, eller nåt sånt. DÄR gick min gräns. Och jag blev skitsur! Och ledsen.

Sååååå löjligt!

I morse skrev jag på FB om hur man kan avhjälpa viss rädsla hos en hund, som svar på en fråga som ställdes om rädd hund. Det var ett långt svar, men efteråt ångrade jag mej för jag tänkte hur jag skulle bli utskälld (ha ha ha!) och få en massa vassa motkommentarer av ”unga snärtor som tror att dom kan allt” (ja, nu har jag blivit gammal, som tänker så) och till slut blev jag riktigt ARG inuti mej av vad dom skulle skriva, fast jag inte ens läst någon kommentar än.

Sen tog jag ilsket sats och tänkte läsa alla elaka kommentarer, men då var det bara positiva kommentarer där så jag kom helt av mej. Men jag var SKITARG av bara tanken innan. Gu´ så dumt!

What´s wrong with me?

Och nu vill jag inte veta om alla som gått ur FB ”…för att bla bla bla…” för jag gillar ju FB! Det är så mycket som är bra med FB – alla kontakter, alla som bryr sej (även om dom inte bryr sej). Jag bryr mej inte om om dom inte bryr sej på DJUPET för det känns ändå bra. Punkt.

Jag lever ensam. Jag är mycket ensam. Jag behöver FB. Så är det.

Jag kommer fortsätta ha FB och troligen kommer jag att fortsätta att ibland gå igång i 180 av en fånig kommentar. Även om det stör och även om jag blir helt PERPLEX av förvåning när jag gör det: ”Varför bryr du dej?” liksom.

Eller ”Vem bryr sej om 100 år?”.

Så satt jag där i min Buffelhudshörnsoffa, på hålen, och retade mej på den. ”Är den ens fin?” tänkte jag. Jag som äääääälskat denna soffa, och lääääängtat efter den – i alla fall innan jag hade den.

Fram med mobilen: Blocket.se . Sökord ”Soffa”. Letade. Hmmmm. Det måste vara billig och så ska det vara hörn-, eller schäslong (stavas det ens så?). Den ska inte vara för ljus (man ser smuts) och inte för mönstrad (då kan jag inte ha mönstrade gardiner, vilket jag vill, ibland). Färg? Hm…gärna grön. Vill ha en färg. Inte helt svart. Inte helt grå. Men oj, vad många grå soffor det finns! Är det inne nu? Eller är det ute och därför säljer alla sina grå soffor?

Så dyker en mocka-soffa upp. Åh, snygg! tänker jag. Men dyr. Och är jag dum i huvet?? Mocka?? När man har hundar och katter och KANSKE någon dag får barnbarn. Näe.

Men titta där! Samma modell som jag hade förut, fast svart-beige, typ. Oj! Den ser rätt okey ut. 800 kr. Oj, vad billigt! Är det trasig? Skriver och frågar. Får svar att om jag tar den NU kan jag få den för 600 kr. Oj! Inom 10 minuter har jag ordnat med att Tiptapp hämtar den och jag har en soffa för 600 kr. Shit bah! ”Vad gjorde jag nyss?? OJ!” Liksom.

Sen monterade jag isär Buffelhudssoffan och flyttade den åt sidan. Så nu ligger den i tre delar på sidan, liksom. Någon som vill ha en buffelhudshörnsoffa?? Gratis. Från typ 80-talet. Tror jag. Kan bli värd något. Kanske. Den är i alla fall cool. Så det så! Och är man ung och bor i en cool lägenhet där många kompisar hälsar på: Gratis stor soffa! Var så god!

Plötsligt har jag en ny soffa. Jättefin faktiskt. Hundarna älskar den. Det går att sträcka ut sej i den och jag kröp upp i hörnet och somnade. Oj!

Sen tänkte jag att gardinerna inte passade till soffan. ”Måste ha nya gardiner”. Kollade på nätet. ”Vilken färg skulle passa nu då? Det får inte bli för mörkt och dystert.”…..letade, kollade…..Hm….”Men guuud vad söta och coola katter i ett roligt mönster! Men jag kan ju inte ha katter på gardinerna!”…..Klick, klick, klick. ”Men titta! Samma mönster fast med hundar! Guuuud, vad läckert tyg!”

Hoppsan jag köpte just 8 meter tyg!

Fifaan!

Jag orkar inte vara jag.

Jag vaknar på natten och tänker: ”VAD FAAAN gjorde jag?? ÅTTA meter tyg! Ärú inte klok!! Du kunde gått till second hand och tittat, eller köpt något billigt på IKEA!! Ååååh, jävla idiot!”

Men det kommer att bli skitsnyggt.

Tror jag.

———————————————————————-

#gratissoffa #buffelhudsskinnsoffaskänkes #villduhaensoffa #hörnsoffabortskänkes #blocket #soffamedhål #gårattlaga #villduhaminhörnsoffa #ervilucah #mammatillfyrakillar #gebort #gratis #bortskänkes

The Sofa/erviluca

Sist jag spontanköpte en soffa var ungefär för knappt två sedan. När jag tänker efter så brukar jag ha mina soffor i max 2 år, men som tur är köper jag aldrig helt nya soffor.

Jag har (nästan) alltid köpt soffor som jag 1. Tycker är snygga. 2. Är praktiska. 3. Är billiga 4. Second hand 5. Funkar om man har barn/hundar. Allt är lika viktigt när jag köper soffa.

Jag har testat olika sorter och modeller och kommit fram till att jag just nu gillar schäslongsoffa eller hörnsoffa. Vanlig rak soffa är lite booring. I alla fall i mitt liv just nu. Jag kan ändra mej. Jag ändrar mej med tiden. DET har jag lärt mej om mej själv: Vad jag tycker om och vad jag vill ha ändras. Smak och tycke ändras med åren. Kanske inte för alla, men för mej.

Något som varit konstant för mej genom åren är att jag inte vill ha ömtåliga saker eller saker som är så dyra att Världen Går Under om dom går sönder eller får fläckar på sej. Allt jag har ska TÅLA barn och hundar och katter. Om grejen inte tål, så åker den ut. Punkt.

Allt jag har ska tåla spill och elände. En helt enfärgad matta eller soffa funkar inte. Fläckar syns. Det ska vara mattor med liiiite mönster så grus och sånt inte syns. Samma sak med soffor. Om man ställer ett glas på ett bord, och det råkar vara blött under glaset, ska jag inte behöva skrika ”Åh! Det blir ett märke!” och springa efter trasa. Bordet SKA tåla vatten och gör det inte det, och det blir en ring: ”Bye bye”, eller så köper jag det inte.

Jag skrev ett inlägg om en buffelhuds-hörnsoffa, som jag lääängtat efter i 40 år. Den är nu klarsutten. Och längtan gick över. Skönt. Den hade två-tre hål i sej som jag ”lätt som en plätt” skulle laga. Först tänkte jag att jag skulle ta fram min ”läder-nål” som jag var säker på att jag hade – en sån där böjd och grov nål, som jag VET att jag haft, eftersom jag en gång i tiden sydde mjukisdjur. Jag sydde bl a en hund till en killkompis. Den blev jättefin! Den böjda nålen finns inte mer. Den har flyttat. Vart vet jag inte. Men den finns inte kvar. Inte heller killkompisen. Han dog för ett par år sedan. Jag undrar vart hunden tog vägen?

Sen tänkte jag att jag skulle köpa en skinnjacka jättebilligt på Second Hand och klippa ut bitar och laga soffan med. Jag hittade ingen jacka som matchade soffan. Då letade jag på nätet och hittade ”skinnbitar” som var som klisterlappar. ”Wohooo!” tänkte jag och skickade efter X antal och klistrade fast på hålen. Fy faan vad fult det blev! Och sen krullade sej lapparna så det blev ännu fulare. Och klistret blev som små vita bollar som rullade runt i soffan. Så jag tog bort dom. Och klisterrullarna.

Jag upptäckte också att en skinnsoffa, som är ”så lätt att torka av”, blir jättegrusig när man har två hundar och det blir ett evigt torkande av den. Varenda litet gruskorn känner man, om man sitter barbent i soffan. Huvva!

Till slut tröttnade jag på soffan. Längtade efter en Annan Soffa. Sen gick det fort. Igen.

Spännande fortsättning följer.

…..förrän han sätter på sej sin sjal. Mamman ser till att HELA håret täcks ordentligt. Pelle gnäller och säger ”Jag blir så SVETTIG!” och ”Den åker bara av!”, men mamma tar honom hårt i armen och fräser: ”DU VET VAD SOM GÄLLER!”. Pelle tystnar. Han VET att utan sjalen kommer han inte till himlen, utan hamnar i helvetet. Han tänker att det är så långt tills han ska dö, men han vill verkligen inte vara i helvetet, så han står still så att mamma får rätta till sjalen.

Sen springer han ut.

Han träffar Jocke. Jocke har ingen sjal. ”Du kommer inte att komma till himlen”, säger Pelle. ”Joho!” säger Jocke och kastar sej upp på sin cykel och cyklar iväg: ”Jag vinner!” tjoar han.

Pelle kan inte cykla längre. Han måste ha lång kjol på sej nu och den trasslar bara in sej i kedjan på cykeln. Han försöker springa ikapp Jocke, men kan inte så han sätter sej på trottoarkanten och tittar efter Jocke som försvinner runt en husknut.

Plötsligt kommer Jocke tillbaka i full fräs och sladdar coolt i gruset framför Pelle. ”Kom’rå! Vi sticker till lekparken!” säger han när han stannat.

Pelle sätter sej på Jockes pakethållare och blir skjutsad till lekparken. ”Varför kan du inte cykla själv?” ropar Jocke när han vinglande tar sej fram på sin cykel. Pelle svarar inte. Orkar inte. När dom kommer fram kastar Jocke cykeln på marken och springer fram till klätterställningen. Den är hög och stor och dom börjar klättra uppåt.

Pelle kliver på sin kjol flera gånger och är nära på att ramla. Att klättra neråt med lång kjol är ännu svårare. Det tar lång tid. ”Koooom!” ropar Jocke som är på väg till gungorna. ”Vi ser vem som hoppar längst!”.

”Varför har du ens dom där kläderna?” säger Jocke när dom gungar. ”Du fastnar ju hela tiden och kan varken cykla eller klättra. Så hade du inte förut.” Pelle säger att det är för att religionen säger att ”pojkar från 9 års ålder ska ha det” svarar Pelle. ”Jamen jag har ju inte det!” säger Jocke. ”Jamen pojkar i vår religion”, förklarar Pelle. ”Annars hamnar vi i helvetet när vi dör”.

”Var hamnar jag då?” frågar Jocke. ”Jag tror du också hamnar i helvetet”, säger Pelle. ”Meh! Fattar du inte att det där bara är hitte-på?!” säger Jocke och tar mer fart på gungan. ”Jamen, jag måste, typ”, säger Pelle och orkar inte förklara alla diskussioner dom haft hemma och orkar inte förklara att han faktiskt protesterat, men förlorat varje diskussion. Han har lust att säga att mamma slår pappa om jag inte har på mej såna här kläder och slöja och lyder alla regler, men han vågar och vill inte. Han tror det är hemligt. Det känns så.

Han hatar att vara annorlunda och att inte kunna cykla, klättra och allt annat. HATAR! Han försöker igen och igen prata med pappa om det, men det går inte. ”Så har jag haft det, min pappa och hans pappa… Det är något alla pojkar och män går igenom i vår kultur och religion. Det är bara att gilla läget”.

Så fort han blir vuxen ska han kasta bort sjalen, kjolen och allt som har med religionen och kulturen att göra, tänker han. Han ska verkligen inte leva så här resten av livet och ha någon kvinna som bestämmer över honom. Never ever! Men just nu måste han (tydligen) finna sej i att det är så här.

Han önskar att han var helt svensk, och inte behövde leva som i sina föräldrars hemland mitt i Sverige. Han vill leva som svensk i Sverige. Varför flyttade föräldrarna ens hit när dom inte vill bli riktiga svenskar?

Fy faan vad han hatar slöjan och kläderna! Han ser ut som ett jävla UFO. Han vill ju vara som alla andra. Varför skulle han hamna i helvetet för att han visar håret?? Obegripligt.