Att dela på ansvaret och sånt /erviluca

Jag ville dela bördan/ansvaret/kärleken/livet – allt!

Jag orkade, och ville inte, göra allt själv. Bära alla bördor själv. Ta allt ansvar själv. Stå ensam i blåst och stormar och inte ducka för hagel och regn. Jag ville dela skiten, eländet, lyckan och kärleken!

D E L A ! !

Om man delar ansvaret är det lättare att bära. Om man INTE delar blir det mer än dubbelt så tungt eftersom ilskan och besvikelsen över att ens partner smiter undan/inte fattar/skiter i det också tar en massa energi.

-”Jag vill DELA ansvaret!” sa jag till man 1. Jag till och med skrek det, för jag fick för mej att han hörde lite dåligt…

Han brydde sej inte. Ryckte på axlarna och gick iväg till någon rolig fest. Jag lämnade honom till slut. Hellre ensam än bära både man och barn och hem, själv. Liksom.

-”Jag vill DELA livet/ansvaret med dej!” sa/skrek/tjatade jag till man 2.

Men han kunde/ville inte. Han sa, efteråt, att det liksom inte gick att dela ansvaret när jag var med – att han liksom ”blev som ett barn” när jag var i närheten – ”sådär lite trotsig och barnslig”. Jo tack, jag märkte det.

Så det gick inte. Jag är hellre ensam än bär både man och barn och hem, själv. Med man 2 fick jag dessutom bära en stor del av ekonomin själv, och när jag inte klarade det, blev han arg. Jäklar vilka utbrott han kunde få. Över ingenting ibland – bara för att han var på dåligt humör.

Suck!

Men det som är sorgligt är att jag trodde att man kunde leva jämlikt och att jag skulle göra det – att det liksom var självklart efter 70-talets revolt då kvinnorna slogs för jämlikhet och dagis och allt. Jag trodde verkligen det. Så jag lärde mej inte laga mat eller passa upp på en man. Jag tänkte att ”vi får väl lära oss ihop”. Dela på det liksom.

Sen kom besvikelsen över att det inte funkade i praktiken – att jämlikheten inte gick att genomföra eftersom det var jag som väntade och födde våra barn och var hemma med dom. Jodå, man 2 var också föräldraledig, men om jag var hemma 1,5 år så var han hemma 6 månader. Bra nog, tyckte många. Och andra tyckte han var ”duktig” som både ville och kunde laga mat, vilket han gjorde på helgerna, och att han la in sill fick tanterna på jobbet att tindra med ögonen.

På vardagarna hann han inte laga mat. Då åkte han tidigt och kom hem sent så jag var tvungen att göra allt: Väcka barn, klä barn, tjata på barn, göra frukost, eventuellt mata och skjutsade till förskola eller skola (på cykel), stressade till jobbet, jobbade och åkte sen till förskola/skola (periodvis flera olika) och hämtade tre trötta söner, som slogs i cykelvagnen, handlade eventuellt, om jag orkade, med tre trötta killar som körde racer med kundvagnarna på affären eller blev osams om något, åkte hem och lagade mat och så åt vi – ofta under gräl – eftersom något barn trilskades och mannen blev ”galen”. Sen diskade faktiskt han. Hallelujah!

Vi turades om att lägga sönerna, som dock grät när pappan skulle lägga dom: ”Jag vill att mamma skaaaa…”. Det är ett blogginlägg för sej (eller kanske en hel bok). Så det lämnar jag därhän. Just nu, och kanske forever.

Skitsamma. Det är över och det blev bra människor av alla söner och det är väl det som är viktigast. Eller? Är syftet att man ska överleva mentalt själv också?

Nu har i alla fall den sista lämnat boet.

Det jag förundras över när jag jobbat med unga mammor och pappor och deras små barn, är att det fortfarande är så ojämlikt. Att tjejerna oftast lagar mat, är hemma med barnen, fastnar i det där ”göra-allt-hemma-och-ta-allt-vardagsansvar” medan killarna försvinner. Ofta ut, till kompisar eller till dom viktiga intressena och förstår inte varför tjejen vill att dom ska vara hemma och bara ”sitta där och glo på en baby som bara ammar och sover”.

För att inte tala om alla föräldramöten, komma ihåg gympapåsar och matsäckar och allt annat som är kring barnen, tandläkarbesök, läkarbesök, komma ihåg födelsedagar, allt allt allt som ingår i Företaget Familjen.

Detta råkade falla på….mej! Det susade i huvudet ibland av allt jag skulle hålla reda på och komma ihåg. Icke att förglömma att jag då samtidigt jobbade som socialsekreterare (på Barn- och familjeenhet, dvs med att utreda hur barn har det, med alla viktiga beslut man behöver ta) med allt vad det innebär att hålla reda på.

Jag bestämde mej för att jag i alla fall inte skulle hålla reda på min mans alla släktingars födelsedagar och/eller hålla i all kontakt med dom, som kvinnor gjort i alla tider. Jag skulle hålla reda på min sida av släkten och han fick hålla reda på sin. Hur det blev? Jo, hans sida glömdes bort, vilket gjorde dom besvikna och missnöjda med….dalaaaa: MEJ! Och det var ingen uppdatering av den sidan släkten så hela släktsystemet omkring oss blev liksom ”halt”. Det led dom, och jag, av, men givetvis inte Han.

Så hur man än försöker har man rumpan bak.