När man är 50plus vet man att allt som är idag, går över på något sätt – blir sämre, blir bättre, blir annorlunda.
Även om känslorna kan skrika att det är OMÖJLIGT eller HOPPLÖST eller HELT FANTASTISKT i stunden, så VET hjärnan att ”allt går över” eller så lär man sej leva med det.
Även om man ska leva i NU:et, så är det bra att veta att NU:et går över. NU:et blir Något Annat i morgon – när jag vet mer, kan mer, förstår mer….när Tiden fått göra sitt.
Och ändå har jag svårt att vänta. Ibland.
Just i NUET kan jag inte gå mina härliga långa skogspromenader. Just i NUET måste jag mest sitta still och vänta, på att benet ska läka. Men jag vet också att om 1 år är allt bra och jag går på benet igen, så jag måste ha tålamod och stå ut och göra det bästa av idag.
Hundarna förstår ingenting och jag får för mej att Fiona deppar. Hon ligger på olika ställen i lägenheten, sover, vilar, tittar på mej och undrar. Ser det ut som. Våra promenader brukar vara ”LYCKA!”. Hon brukar skutta iväg och komma tillbaka, med ”Lycka” strålande ur ögonen. Nu är det liksom…tomt – ledsamt – i ögonen.
Två gånger har en Dogwalker gått entimmespromenader med hundarna. Då har Fiona verkar lite nöjdare, men det är ändå inte bra nog, för Lycka är att springa lös, med matte, i skogen!
Nu har Storing lovat att ”ta” promenaderna, och det blir bra, men inte bäst. Det vet jag. För Fiona och jag har Something Special ihop.
Milton klarar allt. Han klarar bara korta promenader med främlingar, inga promenader alls ibland, ändrade förhållanden hit och dit. Han är en hund som Gillar Läget och finner sej i det som ÄR. Han lever NUET och funderar inte på igår eller i morgon.
Jag ska åka tillbaka till Borlänge, utan hundarna, alldeles ensam. Lämna hundarna hemma. Det blir Annorlunda. Kanske lite skönt, ibland. Att bara vara. Men dom är ju ändå jag. Hundarna och jag är ETT. Det ska liksom vara VI. Med hundarna är jag aldrig ensam.
Nu ska jag åka upp till Borlänge ensam. På riktigt. Det blir Annorlunda.
Tur att jag har Pennan nu. För då känner jag mej inte ensam i hjärtat. Ensam, utan hundar, och i hjärtat, hade nog gjort ont.
Att vara ensam i hjärtat känns värst. Ensam i hjärtat, men med hundar, går bra. Ensam i hjärtat och utan hundar hade gjort ont.
Nu känns det bra ändå. 🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 