RSS Flöde

What doesn´t kill you…. /erviluca

Postat den
funny-what-doesnt-kill-you-quote

….hurt you!

Eller hur var det nu?

Om jag bestämmer mej för att Ödet/Gud –  ja, ”Den-som-bestämmer-och-styr” – helt enkelt vill SÄGA/FÖRMEDLA ett budskap/en lärdom till mej, så antar jag dom är två. Budskapen alltså:

  1. Tålamod. Jag måste lära mej tålamod. Jag har en ÄNGELS tålamod med Andras Bekymmer och Trassel och tillkortakommanden, och som mamma tycker jag faktiskt att jag har haft ett oändligt tålamod, men med mej själv….Uj uj uj! Och med saker jag VILL GÖRA eller vill ska hända, eller när jag väntar på något….Tååålamod! Need to learn.
  2. Be om hjälp. Jag har, sedan jag var 3 år ungefär velat/kunnat klarat ALLT själv! Självklart har jag ungefär 2396 ggr både velat ha hjälp, och önskat hjälp och stöd, men dom gångerna + 3457 ggr till har jag inte klarat av att be om hjälp – alternativt så har jag bett EN människa om hjälp, på ett otydligt sätt, som kan tolkas på alla möjliga sätt…. och har jag då fått ett litet nej, har jag fallit ner, som Alice i Underlandet, i en håla under jorden där jag slagits mot än den ena, än det andra. Typ. Sen har jag klarat av själv. Alltid! Och att vänta på någon som ”bara ska….” innan jag får hjälpen, är nästintill omöjligt. Så dessa två kunskaper hör tätt ihop för mej.

asking for help

För övrigt har jag gjort ALLT själv. ”Kan själv!”. Orkar INTE vänta in att någon ska vilja, kunna eller se att jag     behöver hjälp. Och jag HATAR att tjata om hjälp! Vilket jag, typ aldrig, gjort….förrän igår, då jag var tvungen att tjata några gånger på sönerna….iallafall lite grann….och jag ser framför mej veckor – kanske månader (!) av att träna på att be om hjälp.

*ryser av obehag*

Vad har hänt då?

Broken ribs

Skrev jag om revbenet? Hm…. Kanske inte. Kort resumé: För någon vecka sedan snubblade jag på en mattkant på jobbet, vred till foten, ramlade i golvet med ett TJONG och slog i båda handlederna, båda knäna, varav det ena började blöda, vänster kind samt bröstkorgen. Efteråt låg jag kvar en stund på golvet, för att jag trodde jag skulle svimma, men gjorde det inte, och hasade mej sen fram till en fåtölj och satt där en stund och kände efter var det gjorde ont osv. Konstigt nog kändes det inte värst i bröstkorgen just då…..

….men nästa dag: AJ! Kunde bara andas högst högst upp i lungorna – resten gjorde skitont! Konstaterade att jag måste ha fått en spricka i ett (eller flera?) revben och visste (av erfarenhet: Been there – done that) att inget behöver göras, utan det är bara att vänta och läka.

Alla rörelser efter det här ackompanjerades av ”aj-aj-aj!” högt eller bara inuti.

Tre gånger till har jag snubblat till på den där jävla mattkanten! Andra snubblar inte. Inte vad jag hört iallafall. Jag gick och önskade det i några dagar så att jag inte skulle känna mej så klumpig/dum, men icke! Jävla mattjävel! Det är faktiskt en nedsänkning för mattan där och mattan är nog lite för tunn, för det är ett GUPP där. Jävla Gupp!

Jaha.

Sen körde jag ju över min laptop också. Fast det var innan snubblet.

Jag packade in i bilen: Ett gäng väskor ställde jag till vänster om bilen, och laptopväska mm ställde jag till höger om bilen, varefter jag lät hundarna hoppa in där bak, där dom har sin egen ”koja”. Jag pratade lite med dom, som jag alltid gör, fyllde på med vatten, stängde burluckan och därefter bakluckan. Gick till Vänster om bilen, öppnade bakdörren och kastade in väskorna där, i baksätet. Öppnade fram och hoppade in och körde….”GUPP!”. Jag körde över något!! ”Jävlar – en katt!” tänkte jag och stannade bilen och hoppade ur. Nej, ingen katt – en laptop! Shit pommes frites! Jag tittade snabbt på laptopen och konstaterade att den var hel, pustade ut, la in den i bilen och körde.

Den var inte hel. Den var ganska skadad. Den Helt Nya Laptopen.

Cloetta-text II

Det med detta (ta det rätta – ta en Cloetta!)

Eftersom min dator inte funkade, sa min chef att jag fick låna någon annans. Det var ju så många på semester. ”Du kan säkert låna Malins!” sa någon. Jag tog Malins laptop, trasslade mej in i den, på något sätt – hur vet jag inte, men skrev på den i ett par dagar. Sedan kom Malin tillbaka….. Javissstja! Det har jag redan skrivit om!

Jag tror jag slog i huvet häromdagen också.  😉

Cartoon girl walking a dog in park tolking on the cellphone

I förrgår gick jag en något längre hundpromenad på lunchen. Eftersom en gammal (fast ”ung”, fast min ålder…) kompis till mej hade messat att hon var ledsen och orolig över en kille, passade jag på att ringa henne och vi pratade och pratade, och jag gick och gick, och så pratade vi. Hela promenaden blev Ett Enda Prat. Jag BRUKAR inte prata i mobilen när jag går. Jag gillar det ö h t inte någé vidare, men ”a friend gotta do what a friend gotta do”, liksom.

Cartoon Woman Tripping Clipart

Jag TROR att det var pga min okoncentration på hundarna, som jag föll, för när jag kopplat hundarna, efter skogspromenaden, och vi gick på en grusväg, ryckte dom plötsligt till så hårt att jag fullkomligt FLÖG iväg! Mobilen flög all världens värld och jag SKREK, när jag försökte hålla balansen och sprang-ramlade ner för ett dike där jag sedan låg, i en hög, hållandes hundarna i kopplena fortfarande.

Fiona och Milton september 2013 043

Först SKREK jag på dom, för jag var så ARG!! Dom hade satt sej ner och tittade i himlen, som om dom inte gjort något…. Jag SKREK igen sen för att det gjorde ONT överallt!! Och sen försökte jag gråta, för att det gjorde så ont, men det gick inte. Det går tydligen inte att gråta när man har riktigt ont!

Jag låg där en lång stund och kände efter och funderade och hade ont. Jag funderade på hur jag skulle ta mej upp, var jag var skadad, var det gjorde ont och HUR FAAN JAG SKULLE TA MEJ UPP ur diket. Och så var det ju det där med revbenet också…

.ApplyToKnee Step 4.jpg

…och det gjorde så JÄVLA INIHELVETES ONT i ena benet! Det andra blödde det ifrån, men det gjorde inte lika ont. Jag försökte rulla runt i en bra ställning för att försöka krypa, men då gjorde det ont här och där och överallt.

För att göra en låååång (som det kändes) historia kort, så tog jag mej upp ur dik-fanskapet, ilsket fräsande åt hundarna, som just då var till SALU. Dom verkade inte fatta något. Fiona, som brukar ”tycka synd” om mej när jag skriker eller gör mej illa, genom att pussa på mej och nervöst hoppa runt mej, nonchalerade mej helt! Jävla hundjävel!

45874-knasighund

Milton fattade NOLL, som vanligt, och accepterade läget: ”Jaha. Ska matte ligga här nu. Okey, då lägger jag mej också här.”

Jag kom till slut upp på vägen igen, och has-haltade med små myggsteg hemåt och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont!

Hjärnan gick i 180: ”Vad ska jag göra NU?? Gå (ha ha ha!) till jobbet? Ringa ambulans? Ringa maaammaaaaaa?? (näe, hon är ännu sjukare! och dessutom 82 år!), Be Någon hämta mej och i så fall VEM??” osv.

IMG_0236

Jag haltade till mitt rum på Vandrarhemmet, la mej i sängen och låg där och slumrade någon timme, för att se om smärtan skulle lägga sej.

Det gjorde den inte.

5 bra sajter om psykisk ohälsa - lista!

Så jag has-haltade med små myggsteg till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljoners fansjävlaskitpissfittkukskitont! Från bilen ringde jag 1177. Kvinnan på 1177 trodde inte jag brutit något, eftersom jag förklarade att det inte syntes något utanpå (”jävla svikarkropp! Om man nu är skadad kan det väl synas!!”) och jag var inte svullen. Jag bestämde med henne att jag INTE behövde åka till akuten.

Falu lasarett

Sen åkte jag till akuten i Falun. Hundarna fick sitta i bilen (med bakluckan öppen eftersom jag har galler där).

Ifrån bilen has-haltade jag med små myggsteg och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! En kvinna fick syn på mej och frågade om hon kunde hjälpa mej. ”JAATACK!” ropade jag (för hon stod en bit ifrån och hade inte hört om jag sagt ”jaatack” tystare). Hon gick och hämtade en rollator, som jag sedan fick sätta mej på, och så rullades jag in. Denna kvinna hjälpte mej sedan även vidare tills en sjuksköterska tog över. ”TACK, Kvinnan!”.

Cartoon Girl in a Wheelchair

Sen fick jag en rullstol.

Så började Akut-väntan. När det är akut är det en eeeeeevig väntan. Väntan på att få berätta vad man gjort, väntan på att bli undersökt, väntan på röntgen, väntan på svar på röntgen, väntan på röntgen igen, väntan på svar på röntgen och sen lite väntan bara för att vänta….och sen hem.

Trottoar för 3 spricka
 Två sprickor/frakturer. Den ena mitt på knäskålen på höger ben, den andra på sidan på benet.

Jag tror dom hade svårt att se på bilderna, eftersom det togs om och togs om….och jag kan gissa att det finns sprickor lite innanför och bakom liksom, för det känns så.

När läkaren fick veta att jag tänkte köra själv hem, suckade hon och ”höll för öronen” och sa ”Det där hörde jag inte!”. Men vafaan! Hur annars??

nice-alone-wallpaper

Man är rätt ensam, när man är ensam, liksom.

Under hela akutvistelsen tänkte jag på, och oroade mej för, hundarna, som satt i bilen timme ut och timme in, utan vatten, fast det var inte varmt, men ändå! Dom hade inte fått sin eftermiddags/kvällspromenad och var säkert jättehungriga och undrade var matte tagit vägen. Jag funderade också på hur jag skulle göra när jag kom ut igen – jag kunde ju inte ta dom på en promenad! 

.

Hangouts with SMS support starts rolling out through Google Play, iOS gets minor update

Jag fick SMS-förslag från mina systrar, och även ifrån Storing, att jag skulle be sjukvårdspersonalen gå en promenad med mina hundar. Meh! Som om dom inte har fullt upp med sitt eget arbete!! Dom är ju underbemannade x 10 och dessutom får människor i Sverige bara göra det som står i deras arbetsbeskrivningar. Har jag hört. Och dessutom var det sent på kvällen och sen blev det natt (”Nähä!?!”) och man ringer väl knappt en kompis på natten och ber om hjälp ens, och jag har inte ens några – iallafall inte i Falun!

nice-alone-wallpaper

Fy faan vad ensam man är när man är ensam!

En tår lyckades jag stoppa, men den  kom upp, när jag chattade lite med Espen, som jag ska byta namn på nu. Han ska heta Pennan. Varför vet bara han (? om ens han!?) och jag. Pennan peppade mej att vara stark, men fanemej (!), det är det enda jag är jämt!

Stark och duktig och en jävla Klara af Allt!

Ibland vill jag faktiskt (också) kunna vara ett litet hjälplöst Knytt – iallafall en minut här och en där.

Det var ett jävla (!) dividerande mellan personalen på sjukhuset om jag skulle lindas, gipsas eller få en skena. Till slut bestämde dom att jag skulle lindas och därefter komma in dagen därpå och gipsas, eller få skena….eller? Men sen ändrade dom sej igen. Nu är jag lindad. Kryckor fick jag också. Och två Citodon.

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, till bilen och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Hundarna blev ÖVERLYCKLIGA!!! Of course. Och för att dom skulle få röra på sina kroppar, släppte jag ut dom i garaget och dom rusade runt som galningar en stund. Eftersom klockan då var typ mitt i natten så gjorde det inget, tyckte jag. Milton kissade. Inte Fiona. Så hoppade dom in i bilen igen och jag körde tillbaka till Vandrarhemmet.

swear-word2

Sen has-haltade jag med små myggsteg, med hjälp av kryckor, mitt rum och varje steg SMÄRTADE som tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskitont! Väl där duttade jag runt hit och dit för att sköta mina enkla kvällssysslor som blivit tusen miljonersmiljonersfansjävlaskitpissfittkukskit-svåra, och sedan föll jag i säng, utan att kunna kommunicera med Fan-och-hans-moster och Resten av Världen, eftersom mobilen var urladdad och alla mina grejer var kvar på jobbet (typ laddare och allt annat Viktigt!).

Jag insåg att jag inte skulle kunna kommunicera med någon förrän jag vaknat (! smart kvinna det här!) och tagit mej till jobbet (”hur och när?”), men ibland är det bara att Gilla Läget och Go with the flow.

På något fantastiskt sätt sitter jag nu vid min dator i Åkersberga, och I am still alive!

Nu ska jag träna på TÅLAMOD och att BE OM  HJÄLP.

Help-and-support-signpost

HJÄLP!

Vad ska jag göra med hundarna? Det här funkar inte! Visserligen har jag två friska starka söner hemma, men det kommer att vara ett eeeevigt tjaj i att få dom att gå ut med hundarna, och vad ska jag göra när jag börjar jobba igen, för jag vill INTE vara hemma!? Jag KAN jobba med trasigt ben! Men jag kan inte gå promenader med trasigt ben.

Lilsis, som kommer från Florida, nästa vecka, har erbjudit sej att ta hand om hundarna, när hon ändå ska vara hemma hos vår mamma och stötta henne, men mamma vill inte det (enligt Storsis), fast hon sagt ett tveksamt ja till det till mej.

*suckar*

Shit happens!

Och livet går vidare.

unnamed (6)

Och om 1 år är det här en piss i havet.

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Men jisses… stackars dig!!!
    Jag vet hur det är att vara så envis och inte be om hjälp. Är själv sån. Och där sitter man med skiten att ta reda på bara för att man är som man är.
    Jag hoppas att du blir bättre snabbt. Kram!

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: