Som ni vet TÄNKER jag. Mycket. Om allt. Och inget.
Om högt och lågt, om viktigt och oviktigt. Fantasin flödar och hjärnan arbetar. Jämt. Nästan.
Ibland är det tomt, och då är det SKÖÖÖNT!
Också.
Just nu funderar jag på förhållanden. Par-relationer. Kärlek.
Jag tycker inte man ska jämföra, men jag kan inte låta bli. ALLT lever ju i JÄMFÖRELSER.
Man vet ju liksom inte om man är lycklig förrän man har något att jämföra med.
Typ.
Eller så är man lycklig i ”onödan”…
Fast det kan man väl inte vara?
Men man kan vara olycklig i onödan.
Tjejen som fyllde 16 år i USA och hade svinrika föräldrar, var olycklig, för hon hade fått FEL FÄRG på lyxbilen hon fick i födelsedagspresent…..Snacka om olycklig i onödan!
Killen som hittade en liten påse med nästan bara oruttet ris på sophögen i Manilla, blev överlycklig, för det var nästan en full påse! Och 75% av riset var inte ruttet! Wohooo! Var han lycklig i onödan?
Nu ska jag jämföra relationer. Fast man inte ska jämföra.
Vi låtsas att Lena träffar Lasse när båda är 17 år. Hon lever sedan sida vid sida med denne man i 40 år. Dom är idag 57 år. Hur lång tid av deras 40 år tillsammans har varit lyckliga? Hur ser deras sexuella relation ut? Existerar den och hur aktiva är dom sexuellt? Har dom utvecklats tillsammans eller har var och en gått SIN väg? Känner dom varandra utan och innan, eller lever dom med en Främling vid sin sida? Älskar dom varandra – på riktigt – inte bara av slentrian, eller för att dom inte vågar förändring? Har var och en utav dom haft EN förälskelse var, och EN sexuell partner var, eller har någon utav dom, eller båda känt sådana känslor fler gånger – antingen för varandra eller för någon annan? Har deras relation utvecklats med åren, eller är det ”samma-likadant” som det var från början?
Hur lång tid KAN vara olycklig i en relation utan att man GÖR NÅGOT? Finns det en sådan tid? ”Jaha, idag klockan 15 tog TIDEN av olycka slut”. Typ.
Och vad gör man då?
Hur viktigt är löftet man ger vid ett giftermål? Kan man verkligen förvänta sej att en ung kvinna/man ska VETA att dom ska hålla ihop hela livet, no matter what? Får man skilja sej för att den ena blev sjuk, eller för att den blev för tjock, eller inte kan få barn? Varför har vi människor bestämt att vi ska hålla ihop i par i ett helt liv? För vems skull gör vi så? För lagens eller för varandras eller för BARNENS? Barnen blir ju vuxna – spelar det roll för dom om deras föräldrar håller ihop eller inte? Om alla skilde sej lite hit och dit och levde lite hejsan-hoppsan; skulle vi tycka att äktenskapet var mindre viktigt då?
Förr gick ”folk” inte i familjerådgivning, men det gör många nuförtiden. Själv har jag gått i sådan, men äktenskapet tog slut ändå – eller just för att vi gick i samtal, kanske….Who knows? Vem vet när det är dags att sätta ner foten? Hur ska man veta när det räcker? En del väntar på Ett Tecken. Det kommer inget Tecken, kan jag säga. Det är givetvis olika för olika människor, och kvinnor verkar sätta ner fötterna oftare – för vi kvinnor kräver mer av en parrelation, tror jag, bla a kräver många utav oss SAMARBETE.
Ofta får jag höra: ”Det är ju inte bara lycka jämt i en relation…”. Näe, så är det ju, men hur länge kan man känna INGENTING, eller olycka, i en relation, utan att göra något åt det? Och dom sexuella känslorna – finns dom for ever and ever eller dör dom ut? Jag vet, av egen erfarenhet, samt andras ihopsamlade, att under småbarnsperioden kan dom sexuella känslorna helt dö (av utmattning) – i alla fall hos kvinnan (som ofta är mest utmattad, av någon anledning….), men kommer dom självklart tillbaka och hur och när? Och vad händer då?
Eller när den ena säger: ”Vi har det väl bra….” (ofta mannen) medan kvinnan säger ”Vi har det för jävligt!” (ofta kvinnan). Hur kan det bli så? Lever dom i Olika relationer, fast samma? Samtidigt?
Var och en får givetvis bestämma vad den står ut med i en relation.
Har en del människor haft mer TUR när dom hittade varandra, och/eller är en del människor mer tålmodiga? Är det både ock eller handlar det om annat?
Jag hade själv bråttom IN i mina relationer, och hade inte tålamod nog att stå ut med mycket skit länge. Fast ändå hade jag det. För mycket skit var det. Felval, kan jag säga i efterhand. Jag skulle ha gjort grundligare genomgång av den jag skulle leva ”resten av mitt liv” med….inte haft så bråttom in.
Men lyckan är ju i det hela, när man skilt sej och haft sin skopa av skit, kris och elände, att det kanske finns en väg UT ur det också – en väg som leder till Ny Kärlek! Och att få uppleva förälskelserus och kärlekslycka IGEN!
Och jag kan lova – den känns minst lika bra som när man var ung! Om inte bättre!
Så: Har jag TUR som har skilt mej och får uppleva allt igen?
ELLER har jag otur som inte har kvar samma gamla….?
Who knows?
Ingen vet.
Och det finns inget svar.
Tur i oturen är det nog ändå.
Eller bara tur.
I vilket fall som helst är det helt underbart att känna fantastiska, starka känslor igen!
Såna där som bubblar och pirrar som kolsyra i kroppen och som snurrar runt som nervösa fjärilar i magen och överallt, såna där som gör benen svaga som överkokt spagetti och som får hjärnan att säga TILT…..
….såna där som gör att man finner sej själv gå omkring med ett löjligt leende på läpparna åt precis ingenting!
erviluca #mammatillfyrakillar 