Jag ska hämta Storing på Arlanda. Han har varit i Kina sedan i januari, och pluggat kinesiska, och nu är han på väg hemåt igen. Klockan 16.10 ska planet landa på Arlanda.
Jag ser till att Minsting, Äldste Sonen och Mellan är hemma hos mej/oss där jag har bett dem ”fixa i ordning” och laga mat inför att Storing och jag kommer hem. En lite överraskning, liksom.
Jag åker ut till Arlanda med hundarna. Varför följer dom med, kan man undra….? Jo, för att när jag åker hemifrån är det ingen där, och Mellan svarar lite tjurigt när jag SMS:ar honom, så jag känner mej osäker på om han över huvud taget kommer att komma hem i vettig tid.
När jag närmar mej Arlanda minns jag att Storing mailat att han ska komma till grej 2 (vad hette det nu igen…? Hus? Perrong? Infart? Utfart? Landningsställe? Äh! Två var det iallafall. Jag tänker att jag ska ställa bilen NÄRA hus 2. Men hej och hå, så är det tiotusen avfarter åt olika håll och på 3-4 stycken står det 2, och så ska jag snabbt se ”vaddå 2?” liksom och bestämma hur jag ska köra….
Jag hamnar i ett parkeringshus som tillhör 4 istället. Tjosan hejsan! ”Men det kanske inte är så långt till 2…” tänker jag och parkerar bilen i p-huset. Och går. Och går. Sååå nära var det inte, men man kan iallafall GÅ emellan husen. Hundarna trippar med. Dom går så fint att jag känner mej som Världens Bästa Matte. Människor tittar beundrande på mej och tänker säkert att jag nästan är som ”Ceasar Millan”, typ….SÅ bra går dom!
När jag plötsligt befinner mej i byggnad 2, ser jag på den där Ankommande-tavlan att planet är lite lite försenat. Jag funderar på om jag då ska passa på att flytta bilen….och istället köra upp och ställa mej precis utanför huset, för där kan man stå en timme, när man väntar på att hämta någon. Typ. Jag bestämmer mej för att göra det. Går tillbaka. Är mycket stolt även på tillbakavägen. Åh, vad hundarna trippar fint precis intill mej, med lösa koppel som om dom aldrig skulle göra något dumt någonsin!
Hittar knappt tillbaka. GIVETVIS! HUR kunde jag tro något annat??
”Var det verkligen hus 4, och var det verkligen våning 2 och var verkligen ränderna gula??” osv. Jag känner inte igen någonting. Sen kommer jag på att jag ju via mobilen kan se var min bil står. Klickar på mobilens Volvo-app :”Jaha. DÄR är bilen och där är jag.” Men sen då? Hur ska jag ändå veta åt vilket håll och var liksom? Hm. Sen minns jag att man också kan ”ropa” på bilen. Jag chansar. Jag vet ju inte ens om jag är i rätt hus, men det märker jag väl om jag klickar på ”tuta och blinka”! Ha ha haaaaa! Jag hör min bil!!! Jag går till den och stoppar in hundarna.
Nu ska jag ta mej ut ur byggnaden. VAR FAAN ÄR UTGÅNGEN?? Gud, så otydliga pilar i golvet! Dom går ju åt BÅDA hållen! *kör runt en stund*
Till slut hittar jag ut. Denna lilla korta parkeringsrunda kostar ”PLING! 80 kr tack!”. Som hittat. Not!
Jag kör ut.
Borde inte ha.
Nu ska jag hitta till byggnad 2 IGEN! Fast nu VET jag. Tror jag. Hej och hå!
Plötsligt står jag på en utomhusparkering som visserligen verkar ”tillhöra” byggnad 2, men som ändå känns väldigt långt bort. Men eftersom jag kört IN, så måste jag parkera, för annars kostar det ju 80 kr till att bara köra runt lite. Jag parkerar och tittar mej omkring: ”Kom ihåg 112” (för så heter parkeringsplatsen där jag ställde mej).
Går och går och går. Och så går jag.
Jag kunde lika gärna ha stått kvar på det förra stället. Det här är lika långt bort – fast utomhus. Varför jag inte hamnade precis utanför huset är otroligt konstigt, eftersom det var dit jag skulle….men men….Tänk att jag inte upphör förvånas över mej själv! Pust! Är lite lätt irriterad på mej själv och önskar jag hade någon att hålla i handen RESTEN AV LIVET! Som en blindhund. För jag hittar tamejfan ingenstans!
Nåja. Nu är jag här och jag kommer dit jag ska. Till slut. Alltid. Typ.
Sen väntar mina FANTASTISKT duktiga hundar, och jag. LÄNGE! Typ minst en timme! Om inte mer.
Och sedan dyker han upp: Prinsen ifrån Kina. Hundarna, som ”nyss” låg väluppfostrat och sov mitt i röran på golvet på Arlanda i byggnad 2, får nu tokfnatt. Fiona slår knut på sej och så måste vi reda ut den….(ha ha ha!).
”Var har du ställt bilen?” frågar Storing när vi börjar gå….
Jag suckar.
”Var faan ställde jag bilen??”
Jag minns att det var utomhus och att parkeringen tillhörde byggnad 2, och att den står på 112, men VAR, liksom???
”Jag tror man ska gå här….” säger jag och låter superosäker….och så går vi och går och går och går….lite hit och dit och under och över….och till slut känner jag igen något och pekar: ”DÄR BORTA står den!!” över under runt och över igen! Wohoooo! Jag hittade bilen!
Storing är van vid sin mamma. Han säger ingenting, luffsar bara med med jätteväskan rullande efter. Även om vi går runt hela Arlanda så VET han att jag alltid kommer fram dit jag ska.
Oj oj oj, vad många vilse-resor han och hans bröder åkt på med mej!
Fast han är nog familjens GPS för HAN har koll! Men när jag ska leda så blir det ju så här….
När vi kommer hem har resten av sönerna STÄDAT så att jag knappt känner igen mej!!! Mitt skrivbord som brukar ha ett BERG av papper och andra grejer och pryttlar, är tomt!
”Det var ett sånt hääääär lager av damm på skrivbordet!!!” berättar Äldste sonen. ”Ja, det har jag nog inte dammat sedan 1838, tror jag”, säger jag bekräftande. Jag undrar i mitt stilla sinne var alla papper grejer och pryttlar nu är, men det blir jag varse senare….när jag kliver in i garderoben. Min walk in closet. Utan walk in.
Men det är en annan historia.
Det är rent, det är fint, det är städat och Äldste sonen gör en GOD middag och har också med sej en jättegod chokladtårta.
Vi får höra underbara historier om dom knasiga kineserna, och också höra Storing prata lite kinesiska. Vi skrattar så vi gråter åt tok-kineserna och det är såååå härligt att ha ALLA söner runt bordet för en gångs skull!
Idag är alla spridda för vinden igen….
…och jag är tillbaka i Dalarna.
erviluca #mammatillfyrakillar 