På MOI!
Jag körde ju över min dator, så att den blev kaputt (men nu skriver jag på den i alla fall, för jag fick igång den, med en annan skärm som jag tittar på….nåja) och stod där utan dator. Vad göra?
”Du kan låna någons dator!” sa bossen. Men vems?
Jag gick runt i rummen och tittade. Dom flesta hade med sej sin dator, men i ett rum låg en laptop. ”Den lånar jag”, tänkte jag och tog den.
Men faan vad svårt det var att komma in på den! Första sidan var en login-sida och där kunde man bara komma in om man var ”Malin”. Jag är inte Malin. Sen kunde man också komma in om man var ”Karin” eller ”Börje”…..
…jag klickade och fixade och tog hjälp av Jannika. Vi klickade och klickade och klickade här och där.
Plötsligt så hade jag, eller Jannika, fixat det och jag kom in och kunde arbeta på datorn. Suveränt! Girl Power! Eller nåt.
I två dagar kunde jag skriva utredningar.
Sen kom Dator-ägaren Malin tillbaka.
”Kan du logga in på min dator, och sedan logga ut, så att jag kan logga in?” sa hon vänligt den första dagen. Jag kunde ana en viss irritation. Ingen vill kanske att man lånar deras dator utan att fråga…. (men hon hade ju semester och ”dom andra saaa…..”). ”Okey!” sa jag och gick till datorn.
Eeeeeh…..men HUR?!? Jag kunde logga in, men inte logga ur mej sådär helt så att hon kunde börja från början. Jag fixade och trixade – trots min dataokunnighet – men kunde inte fixa till det. ”Jäkla skit!” tänkte jag. ”Bäst att fråga någon som KAN!” tänkte jag vidare.
”Vem här är bra på datorer?” frågade jag Ahmed. ”Jag är rätt bra…..” svarade han. ”Kan du hjälpa mig?” frågade jag. Det kunde han. Efter mötet.
Tillsammans gick vi till datorn och trixade och fixade. Han verkade inte förstå, eller kunna, mer än jag. Hela Malin sida hade liksom blivit ”min”! Jag skämdes. Vad hade jag gjort?!?
Jag skulle iväg, men kunde ändå inte göra något, och Ahmed fortsatte försöka fixa. Malin städade irriterat sitt redan superstädade skrivbord. Hennes rörelser var hetsiga och snabba. Helst hade hon nog velat ge mej en rak höger…
Igår frågade jag henne hur det gått. Hon svarade knappt. Eller så minns jag inte, eller hörde inte. Men jag kände irritationen.
Idag frågade jag igen: ”Hur gick det med datorn?”
Hon gick hetsigt förbi mej, in i köket, började fixa med kaffemaskinen och pratade samtidigt: ”Jag var tvungen att ta den till lagning! Det var tid jag inte hade, men nu var jag tvungen, fast jag inte gjort något!” Hon pratade på, ilsket städande diskbänken och ilsket fixande med kaffet.
Jag hade kunnat åka med hennes dator till affären för fixning. Jag hade kunnat FIXA allt det. Men i och för sej hade hon inte haft sin dator under tiden. Men hon kunde ju lånat någons…. 😛
Malin är ARG på mej, fast hon har inte med ett ord nämnt det. Hela hennes kropp och själ är ARG på mej.
I morgon, när jag får min första lön, kanske jag ska köpa en chokladask till henne, som ett ”förlåt” (eller en muta?)…. Annars vet jag inte vad.
Det var ju inte Meningen!
Ibland hjälper inga förlåt, och den som känner sej utsatt behöver få känna sin arghet färdigt. Fast hon har inte med ett ord SAGT det, KÄNNER jag det och hela hennes kropp utstrålar det. Mot mej. Och mot diskbänken.
Stackars diskbänk, den blir städad ner på cellnivå….
I morgon ska jag köpa något åt henne. En blomma eller en chokladask…..
Hon ser så ordentlig och perfekt ut, så kanske det blir en….flaska vin! Så att hon på kvällen kan ta ett glas vin och slappna av….
Eller nåt.
Choklad äter hon nog inte. Det går man upp i vikt av. Och får finnar. Och hål i tänderna av.
En flaska vin blir det.
Vitt eller rött?
erviluca #mammatillfyrakillar 