Första arbetet var som paketinslagare inför julafton på en butik i Sala. Jag var väl 14-15 år och var skräckslagen. Jag kunde inte slå in paket fint (kan fortfarande inte) och var livrädd att någon skulle fråga mej om något i butiken, vilket faktiskt hände och då pekade jag bara på någon som arbetade där och sa att jag inte visste, men jag tyckte det var skitläskigt!
2. Mitt andra arbete var som någon slags hjälpreda på ett kontor i Sala då jag fick stoppa blanketter, eller var det var, i kuvert och klistra igen och ställa i lådor. Jag fick också stämpla på olika papper. Sen ville dom att jag skulle sätta på kaffe. HerreGud! Jag hade ingen aning om hur man satte på kaffe (och vågade inte fråga!) så jag minns inte hur jag löste det. Jag gissar att jag gick ut i pentryt och stod och tittade på kaffebryggaren tills någon kom och hjälpte mej. Jag minns också att jag inte vågade fråga om någonting, för jag ville VERKA ”vuxen”, och som om jag ”kunde allt” redan, på något vis…
3. Mitt tredje arbete var som cafebiträde på cafeet på Domus i Sala (numera Konsum). Där jobbade jag i ett par år på helgerna när jag gick i gymnasiet. Orange liten tunika med brunt förkläde har jag för mej att vi hade. Jag fick fylla på kakor och bullar, fixa kaffe, stå i kassan, torka av borden och bära ut brickor. Efter gymnasiet tänkte jag jobba där i ”ett par år” på heltid, men stod ut i 2 månader innan jag höll på att implodera av tristess. Jag ville vidare!
4. Mitt fjärde arbete var som Matsalsbiträde (eller vad det kan ha hetat) på SVT i Stockholm där jag bl a träffade Lennart Hyland! Han stod i kön en dag och frågade efter något (typ kanelbulle) och jag fyllde på med detta. Wohoo! Dock var det ju helt bakvänt för mej att arbeta (vidare) med mat och sånt när det är något som verkligen inte intresserar mej – ej heller att vara serviceminded. Men allt jag gjort har jag gjort till 100%. Jag slutade där för att jag skulle åka till USA och plugga.
5. Mitt femte arbete var som sjukvårdsbiträde på långvården på Åkeshovs sjukhus (i Stockholm/Bromma). Först fick jag gå en kurs i hur man bäddar, hur man tvättar människor som ligger i sängen, hur man byter blöja på vuxna och lite till. Sen var det bara att börja. På långvården låg människor som verkligen bara låg och väntade på att dö. För en del tog det åååår. Så kändes det. Många biträden bara gjorde det dom skulle men jag ville stanna till och prata med dom som det gick att prata med. Det blev mycket torka bajs och mata och allt annat man gör med människor som knappt kan sitta upp. Där slutade jag för att jag skulle börja plugga och bli dansare ELLER läkarsekreterare ELLER både ock.
6. Mitt sjätte arbete var som läkarsekreterare på KI (eftersom jag då gått en 1-årig läkarsekreterarutbildning) där jag skrev forskarrapporter för medicin-professorer. Tror jag. Jag fattade nog inte riktigt vad jag skrev, men WTF – jag skrev fort och gjorde det jag skulle. Sen var jag på flera andra avdelningar, men minns inte riktigt hur det gick till…och varför jag hamnade på dom andra avdelningarna – jag kanske hade en slags ambulerande läkarsekreterartjänst, för jag var också på Onkologen och på Barnhabiliteringen och skrev. Och en kortis på Psykiatrin. Det lustiga/konstiga med mej var att jag aldrig brydde mej om, eller noterade, vilken slags tjänst jag hade – om det var vikariat eller ambulerande eller fast. Jag fick jobbet – tackar! Liksom.
7. Mitt sjunde arbete var som (svart) dagmamma eftersom jag inte ville och kunde lämna min äldsta, men då väldigt lilla, son på förskola. Så jag tog hand om 4 andra småttingar och sonen hemma i min lägenhet.
8. Mitt åttonde arbete var som läkarsekreterare på Sala lasarett, där jag var på röntgen ett tag och sedan på Vårdcentralen ett tag och skrev journaler med lurar i öronen. Jag kände starkt att det inte var min grej alls och att jag inte ville skriva journaler resten av mitt liv, så jag sa upp mej, åkte till Östersund och gick färdigt Socialhögskolan.
Sen började alla arbeten efter Socionom-examen och det får ni läsa om i nästa inlägg.
Jag har en ängels tålamod. Ibland. Rätt ofta. Med mycket.
Jag oroar mej inte för saker som andra oroar sej för. Men OM jag oroar mej, så gör jag det i KUBIK – jättemycket! Måste hitta en utväg, måste lösa det, måste GÖRA NÅGOT åt det. Jag kan inte bara ”gå omkring och oroa mej” sådär som många gör….dra ut på det…gå omkring i det…prata om det…älta….
Människor omkring mej är bekymrade över grejer och saker och allehanda ting, tycker jag. Det handlar om ”småsaker”, tycker jag. Småsaker som tycks vara viktiga – superviktiga – just nu. Att kaffemuggar står kvar på ett bord, att någon kom 10 minuter för sent, att det bosatt sej en duva på balkongen etc. Åsså är dom upprörda och låter arga och irriterade och ska verkligen grotta ner sej och prata om det med alla och ingen och gärna om och om igen i flera dagar/veckor/månader….
….medan jag kväver en gäsp i handen (och himlar med ögonen inuti huvudet så att ingen ser). Ju äldre jag blivit desto modigare har jag blivit med att säga ”Ursäkta, men jag bryr mej faktiskt inte om att det står odiskade kaffemuggar på diskbänken eller bordet ibland…eller att Nisse kommer för sent 2 gånger i veckan….” etc. Ibland blir man då Den som Katten Släpat in och blir den UDDA TYPEN. ”Hon-som-är-konstig” eller ”hon-som-inte-håller-med-om-nåt” (och man SKA hålla med – no matter what!).
Jag TROR att män i det stora hela får vara lite mer såna än kvinnor, men jag är inte säker. Att en man struntar i odiskade koppar på fel ställen är mer…”Jaja, typiskt MÄN! Ser inte…”.
Men så kommer vi till när jag blir upprörd och arg. När JAG reagerar, men ingen annan. Det är när det är VIKTIGA grejer, som tex att anställa en ny personal eller en ny chef (som verkar helknäpp/störd) eller när det ska till en stor förändring som är galen och faktiskt inte kommer att fungera…. och kanske alla andra tycker som jag inuti sej själva, men dom verkar FINNA SEJ mer i saker än jag gör: ”Okey, nu ska vi göra så här, fast det är helt uppåt galet, men nu bestämmer cheferna så och då gör vi så.” Jag är mer: ”Nej! Vi måste protestera! Vi måste säga vad vi tycker! Vi kan ändra det här!” och så vill jag prata, skriva skrivelser, ha möten och säga hur vi EGENTLIGEN tycker och INTE stryka medhårs alls och ändra på det tokiga beslutet.
Men så är inte andra. Andra är mer: ”….men vi kanske borde säga att vi ändå är lite samarbetsvilliga och att vi….och det är ju ändå chefen som bestämmer…”. ”VA?! Vi vill ju inte! Beslutet är ju galet!”
Jag anser att man inte måste lyda bara för att någon säger att det ska vara så. Iallafall inte om det är fel och tokigt.
Jag skulle vara en hopplös soldat. Jag är inte en sån som ”bara lyder” om jag tycker det är fel, om det går emot vad jag tror på.
Jag är nog en rätt jobbig arbetstagare…fast jättebra också! För faan vad jag tar i och jobbar och kan jobba över utan att kräva ersättning och jobbar på tills jag fixat det utan att kräva en massa extra lön eller grejer hit och dit. Jag vill göra jobbet bra. Helst bäst. Och utanför boxen. Så på så sätt är jag en jättebra arbetstagare.
Men om man säger åt mig att göra något som går emot mitt inre, så är det tvärstopp. Och jag säger ”sanningar”, även till chefer. Men jag kränker i princip aldrig någon. Jag säger bara vad jag tycker är rätt och fel. Rakt, liksom. Och då vill jag bli lyssnad på. På riktigt.
Och när man är sån, har jag lärt mej att man måste stå ut med att ”hamna under bussen” ibland, bli ”illa sedd” eller utsedd till syndabock och lite (eller mycket) tillknycklad. För chefer har ALLTID rätt och chefer kan ALLTID fixa till så att dom kan smita ut bakvägen, hur fel chefen än har och hur hen än går emot alla lagar och regler, för chefer håller ALLTID dom andra cheferna bakom ryggen.
Jag sitter mittemot en ung mamma och hennes ca 9-årige son på pendeltåget. Hon tittar i sin mobil och skriver något, tar sin son i handen och smeker hans hand, pussar på hans huvud och säger något vänligt till honom. Han nickar och ler lite och svarar något, tittar ut genom fönstret och ser ut att tänka.
Hon släpper hans hand, skriver något på sin mobil, lägger ifrån sej den och tar sin sons hand igen och smeker honom lätt över håret, säger något till honom och han svarar något. Det lyser kärlek ur hennes ögon när hon tittar på honom.
Jag tycker mej höra att dom är på väg till hans pappa och att hon ska lämna honom där över helgen. Båda är lite spända och hon försöker säga positiva saker. ”Ser du fram emot att träffa pappa?” frågar hon. ”Nä, inte direkt…”, säger han och ler lite osäkert. ”Det blir säkert bra. Det var ju så länge sen så du känner dej kanske lite orolig och pirrig?” ”Aaaa….”. Han tittar ut och tänker på något.
Han flyttar på sin väska som han har i knät ner på golvet och råkar peta till mej. ”Ursäkta!” säger han och tittar på mej. ”Det gjorde inget”, säger jag och ler och ser i ögonvrån att mamman blir så stolt över hans ursäkt att hon böjer sej över honom, pussar honom på håret och viskar i örat: ”Vad duktig du är! Vad fint sagt!”. Hon strålar av stolthet.
Jag och min äldste son Victor på landet (Lindris) 1987 tillsammans med vår första katt, Minus.
Jag tänker att det är som att det är jag som sitter där med min äldsta son för 30 år sedan och det känns så fantastiskt att SE mej själv utifrån på nåt vis. Så mycket älskade jag Victor! Så kände jag. Vi hade så fin relation och han var mitt allt. Så känns det när jag sitter mittemot denna FINA mamma som strålar kärlek till sin lilla fina son.
Min mobil sjunger på sista versen, så jag fick låna en mobil och flyttade över mitt sim-kort till den mobilen. Nu har jag två halvtaskiga mobiler….
….så laddades den lånade mobilen ut och när jag lyckades starta om den ville den att jag skulle skriva in pin-koden till Sim-kortet…..
”Faan!” tänkte jag. ”Det är ju inte MIN mobil så jag har ju ingen pin-kod”. SÅ tänkte jag.
Så jag messade och frågade vilken pin-koden var.
Och alla som vet lite om mobiler och koder och sim-kort förstår hur fel jag tänkte….
Men jag fattade inte. Först.
Så nu ska jag se om jag har alla bestick i lådan, kolla om hästarna står i stallet och se om alla indianer sitter i kanoten. Sen ska jag gå ut i trapphuset och se om hissen går ända upp.
Jag märker att jag nästan blir stum när jag sitter hos läkaren. Jag vill inte säga för mycket, för jag märker att han inte hänger med och så tänker jag att han måste skriva ner det i datorn….
…och med pekfingervalsen på datorn går det väääldigt långsamt. Han läser högt vad han skriver när han skriver det….och det går väääääldigt långsamt…
…och det är som om han, när jag säger något, inte vet hur han ska skriva det i sin dator, vilket gör det komplicerat, för honom. Det är som om han hela tiden tänker: ”Hur ska jag skriva det på datorn?”
Han vill att jag ska känna FÅ saker och bara på NÅGRA FÅ ställen så att han tydligt kan skriva det, via pekfingervalsen (och dålig svenska) på datorn.
Jag har lust att säga: ”Vänta. JAG sätter mej vid datorn så sätter du dej här så kan jag skriva och uttrycka allt snabbt som faan och alla detaljer jag känner, i datorn, så det blir rätt. Jag kan dessutom skriva rätt tempus och stavar rätt. Så slappna av en stund så fixar jag.”
Näe, jag tänker inte berätta om allt jag känner, som jag tänkte från början, för det GÅR INTE. Han har inte tid att lyssna och det blir för mycket för honom att skriva. Dessutom skriver han ju när jag sitter där, så jag får sitta och väääänta medan han skriver ”Kvinna i XX-ålder….ont…i….” Tittar på mej och frågar: ”Knän?” ”Ja”, säger jag och vill tillägga ”men inte bara knäna”….”knä pga övervikt”, skriver han och säger det samtidigt. Sen är han rätt nöjd. Och jag är kränkt. ”Överviktig?” I och för sej, men inte sååå överviktig. Men jag håller tyst. Han verkar så nöjd.
”Fast jag har inte bara värk i knäna”, säger jag. Han suckar. Det stämmer inte med proverna han tagit. Han har bestämt att jag har ont i knäna pga att jag är överviktig. ”Jag har ont i alla leder”, lägger jag till.
Han vill inte att jag ska ha ont i alla leder. För proverna säger att jag inte har reumatism och därför har jag inte ont i alla leder. Punkt.
Jag hatar ”provsvaren”, för när dom är normala, så är det som om alla smärtor och problem inte finns.
”Proverna är bra så du är frisk. Hejdå!”
Medan han skriver, och läser högt (och skriver fel tempus), hoppar hans ena fot hela tiden under bordet. Dessutom knackar det på dörren och han måste gå iväg och fatta ett beslut om någon medicin-höjning som en sköterska frågar om gällande en patient. Stress, stress (känns det som). Man är ju INKÄNNANDE.
Läkaren kommer tillbaka, skriver lite till och jag har verkligen ingen lust att prata om något mer. Jag vill bara gå därifrån och leva vidare med värken.
Så har det ju varit med min migrän i alla år. Ingen har kunnat göra något, alla prover har varit bra, och jag har inte orkat bråka vidare kring någon lösning, så jag har haft kronisk migrän i 45 år (fast den är över nu, men ändå!).
Jag tror det var bättre förr. När någon annan gjorde det administrativa och läkare slapp tänka på vad dom ska skriva och hur och vara sina egna sekreterare, plus att halva läkartiden ägnas åt att stirra in i datorn
Och OM nu läkare ska skriva så mycket som dom uppenbarligen måste, så bör det ingå en skrivmaskinsutbildning på läkarutbildningen.
När man kommer till Vårdcentralen (eller vad det nu heter nuförtiden) så är det ofta en reception och ett väntrum som möter en. Den som sitter i receptionen sitter bakom glas men jag, som är ”sjuk”, står helt öppet och får säga namn, telefonnummer och vad jag söker för (ibland) helt öppet så att alla hör. Sekretess? Nope. Inte ett dugg.
Hur ska man våga säga ”det kliar i underlivet” eller ”jag tror jag har fotsvamp” eller ”jag har ont i stjärten” när man står där i receptionen? Och varför ska man behöva säga sitt telefonnummer helt öppet, eller sitt personnummer?
För att inte tala om när jag skulle röntgas häromsistens. Jag lämnade fram mitt leg för att SLIPPA säga namn och personnummer och hon bakom glaset sa: ”Hur lång är du?” Jag sa det och så frågade hon: ”Vad väger du?”.
Eeeeh, what?!? Ska jag säga det här och nu, inför alla som sitter i väntrummet? Jag som inte ens säger min vikt till mina systrar. Det är otroligt hemligt. Skämsigt (tyvärr).
”Eeeeh, jag vet inte riktigt….det var så länge sedan jag vägde mej”, säger jag. ”Ja, men på ett ungefär?” säger hon bakom receptionen. ”Dom behöver veta det för inställning av röntgen”, förklarar hon sedan. ”Eeeeeeh…..xx kg ungefär”, säger jag tyst och med pyttesmå bokstäver. ”VA? XX kg?” säger hon högt, så att alla i väntrummet kan höra det.
”Ja”, säger jag och har lust att vända mej om och säga:
….och dom som satt i väntrummet bah: ”Men. HerreGud – du borde verkligen gå ner i vikt! Skärp dej! Det är väl bara att….bla bla bla bla…”.
Eller inte.
Vad jag vet om sekretess är att den är SUPERDUPERVIKTIG för en präst/inom kyrkan. Sen som nummer 2 kommer sjukvården där det är jätteviktigt med sekretess. Eeeeh, närdå, liksom? Journaler och sånt, ja, men….
Skärpning sjukvården! Låt dom som kommer till läkaren få prata med den som sitter i receptionen i fred. Gör en liten glasbur som man går in i eller nåt. Det fanns det förr, på vissa ställen i alla fall. Och ropa helst inte upp både för- och efternamn när man ska gå in till läkaren, utan det räcker väl antingen med förnamn, eller som vi gjorde när jag jobbade på Socialtjänsten: ”Besök till XX – välkommen!”
Det var ovanligt länge sedan jag gick vilse. Men det är ju för att jag gått kända vägar ett tag. Så fort jag går ”okänd väg” så går jag vilse. Och när jag tänker efter kanske det inte är så länge sedan….
Nåja. Det var länge sedan jag gick en vilse-promenad med hundarna, men idag gjorde jag det. Fast bara lite.
När det varit, eller är, dåligt väder (=blött och geggigt) brukar jag gå den färdiga gångvägen utefter sjön här i Skogås. När det är fint väder, och relativt torrt, går jag i skogen. Varför? Hm….Min gummistövlar gick sönder, så jag kan inte klafsa omkring på blött och geggigt underlag (men igår beställde jag nya gummistövlar, så när dom kommer kan jag gå i skogen även när det är regnigt och blött igen).
Första gången jag gick den färdiga gångvägen anser jag att jag gick den så långt jag kunde och så slutade den plötsligt, varför jag vände och gick tillbaka samma väg. Så har jag gjort varje gång därefter och jag har tänkt att det är konstigt att vägen bara slutar sådär, men men…
Så gick jag en långpromenad med Corinne och hennes matte (som bott i Skogås 33 år) för någon vecka sedan och så frågade hon om vi ville gå långt. ”Ja”, sa jag. Då sa hon att vi skulle gå runt sjön. Hon ledde, vi följde. Ett helt nytt område uppenbarade sej för mej, vilket inte är konstigt eftersom jag bara bott här i 2 år. Vi gick en fin gångväg utefter sjön och så PLÖTSLIGT sammanfaller den med den gångväg jag gått i 2 år (fast åt andra hållet) och ansett att det plötsligt tar slut. Den tar inte slut. Den fortsätter hela vägen runt! Men för i helvete! Jag fattar inte! HUR kunde den sluta första gången jag gick den och nu gör den inte det?
Såna här saker upplever jag jämt i mitt liv. Kartor förändras, hus flyttar på sej, bensinmackar ligger plötsligt på andra sidan gatan och gator går åt andra håll än tidigare. That´s my life.
Idag tänkte jag gå den där nya vägen som Corinnes matte visade mej fast åt det håll jag brukar gå. Förundrat gick jag vidare där jag i 2 år trott att gångvägen slutade och funderade på hur jag kunde ha kommit fram till att vägen slutade tvärt? Därom tvistar di lärde.
Vi gick och gick och gick. Och så plötsligt delade sej den jävla gångvägen. För i helvete! När gångvägar delar sej blir det förvirring i mitt huvud om jag går från ”fel” håll eller om jag går en väg första (eller andra, eller femte… gången). Jag vände mej om för att som om hjärnan kände igen vägen från andra hållet. Nope. Jag chansade på att gå åt vänster. Gick och gick och var plötsligt tillbaka där gången delade sej, från början, utan att vägen svängt! Såna saker händer mej ständigt också; Jag går en rak väg och kommer tillbaka där jag började. Skickligt va?
Så jag gick om och när vägen delade sej gick jag istället åt höger. Och hamnade ganska rätt. Kände igen mej lite grann, pyttelite. En stund. Sen var jag lost igen. Jag kände igen området eftersom jag och Minsting gick omkring där för ett år sedan och letade efter Blinka (vår försvunna katt), men vi gick ju hit och dit och överallt och inte vet jag hur vi sen kom hem.
Så det blev en SÅN promenad till slut: Lite hit och dit och snurrade runt kring olika kvarter som hette Tenorvägen (och jag tänkte för mej själv ”heter nästa väg Läkerolvägen då?” och så skrattade jag inuti åt mitt fantastiska ”pappa-skämt”), Altvägen och Sopranvägen och sånt.
(Nja, vette-faan om jag hittar mej själv när jag går vilse….)
OM jag får en känsla att jag borde gå åt nåt håll, så ska jag gå åt det motsatta hållet. Mina känslor för hur jag ska gå och sånt är alltid helt fel. INGET lokalsinne över huvud taget. Nope. Bortmonterat. Eller nåt.
Jag såg en mamma gå med sin barnvagn och hon gick med bestämda steg. Jag tänkte ”det ser ut som om hon är på väg mot centrum med raska steg”, men så släppte jag den tanken när jag såg en förskola som jag kände igen; ”Här gick jag med Minsting och letade efter Blinka”, och svängde av åt andra hållet. Och kom fel.
Jag borde ha följt efter mamman med barnvagnen och lyssnat på min terapeut-instinkt som tolkade hennes gångstil som att hon skulle till Centrum. DET var rätt, för sen såg jag henne i Centrum, när jag äntligen hamnade rätt.
För från Centrum hittar jag hem. Wopp! Wopp!
Det blev en lång promenad i det här lustiga strilregnet som liksom hänger i luften på nåt sätt.
Nu är hundarna helt slut, men det var skönt att gå en REJÄL promenad.
….för att inte tala om övrig vårdpersonal. Men nu tänkte jag skriva om läkare.
Jag träffade en nyss.
Läkaren ska inte bara prata med och undersöka patienten – hen ska också skriva journal, skicka remisser, skriva recept, klicka här och där på rätt rader i datorn och göra ALLT administrativt samtidigt som hen pratar med patienten.
Jag minns en gång i tiden när man som patient blev LYSSNAD på ordentligt, när läkaren verkligen fokuserade på PATIENTEN rakt igenom hela besöket. Sen sa man tack och hej och gick och då pratade läkaren in allt hen ville ha skrivet och utfört i en slags bandspelare och sen var det den administrativa personalen som gjorde resten. Läkaren kunde fokusera på PATIENTEN och dom eventuella åkommor hen kanske hade.
Jag har jobbat som läkarsekreterare. Jag tog den lilla bandspelaren, satte lurar i öronen och skrev det som läkaren sa. Sen la jag det färdiga resultatet i läkarens låda och så fick hen jobba vidare med det som den utbildat sej till i (minst) 7 år.
Det är rätt frustrerande att sitta vid en läkares skrivbord och uppleva hur han halva tiden man är där, måste fokusera på att skriva rätt, skriva ut rätt papper, skicka rätt papper till FK, stava rätt och uttrycka sig klokt. Jag blir så stressad av att läkaren är så stressad.
Jag måste berätta fort fort hur jag mår, för jag vet att läkaren inte har TID och berättar jag för mycket, måste hen skriva väldigt mycket – ”förlåt”, liksom.
Läkare tycks vara sååååå stressade nuförtiden! Jag fattar inte att dom orkar! Jag förstår inte hur dom klarar att träffa en patient i bara 15 minuter och sen stressa vidare till nästa och dagarna i ända lyssna på OLIKA krämpor på OLIKA patienter. Hur håller dom reda på allt? Blandar dom inte ihop alla och tycker dom inte att det är jobbigt att aldrig hinna sitta ner och verkligen PRATA med sina patienter, på riktigt?
”Får jag fråga en personlig fråga?” frågade läkaren. ”Ja”, sa jag. ”Lever du ensam?”.
Är det ens en personlig fråga? Är det inte bara en vanlig fråga? Är det inte frågan man ställer inledningsvis som är självklar? Den som jag, som ung läkarsekreterare skrev under rubriken ”hereditet” (eller var det ”familj”)? Nåja. Det var olika rubriker som man fyllde i första gången en patient kom till Vårdcentralen. Grunden liksom.
I vilket fall som helst så tycks läkare behöva stressa ihjäl sej nuförtiden. Vem tar hand om läkarna när dom faller ihop? Går dom då in i rummet intill och ber kollegan sjukskriva dom?
Björnen sover, björnen sover….inuti mej. Sover gott lääänge, typ hela vintern och kanske lite längre, eller kortare. Men fanimej när den vaknar – då mullrar det och stökar och bökar. Det är en utvilad och väldigt ARG björn som vaknar inuti.
Fast inte okontrollerat arg, mer….bara ARG. Eller kontrollerat arg. En björn som vill berätta och beskriva hur jävla dumma i huvet folk är. Ja, folk. Jag tycker inte om ordet ”folk”, som människor jämt skriver och säger, som om dom själva inte tillhör folk, eller som om det är en annan ras. Man kan ju faktiskt inte dra alla över en kam vad det gäller någonting egentligen, men när man är sur eller arg, så vill jag dra alla över en kam.
Jag gillar inte när man säger ”man” heller. Inte av betydelsen man (vuxen pojke) utan som ett sätt att säga jag utan att ta ansvar för vad man tycker och tänker. Jag använder väldigt sällan ”man”, men jag känner att just nu när jag är ARG så vill jag använda orden man.
Jag vill använda både folk och man. NU är jag arg.
Just nu tycker jag att folk är dumma i huvet! Om just DU tillhör folk eller inte, vet jag inte, men faan vad många det är som är helt dumma i huvet, kocko i kolan och helt jävla självupptagna i sin navelskådande egoistiska lilla rädda värld. För fyfaan vad folk är rädda (här i Sverige = svenskar)!
Folk (=ni) är rädda för:
främlingar
sjukdomar/baciller/bakterier
solen
värme
allt-som-känns
tydlighet
säga ifrån
inte säga ifrån
ilska
känslor
insekter
djur
allt som dom inte känner igen
– folk ser fanimej faror i allt allt!
För att inte tala om alla regler för och emot allt och när/om man bryter mot en regel (men det gäller VISSA regler – ANDRA regler SKA man tydligen bryta emot, tex hastighetsbegränsningar). Sen finns det saker som verkligen ÄR farliga som folk inte fattar att det ÄR farligt, på riktigt.
Det är som om vissa hjärnor inte har fått stimulans nog, eller så är dom så inskränkta så dom inte kan se längre än näsan räcker.
Varför är ni så jävla rädda? Och allt det här som ni är STOR-rädda för; Att flytta, att byta jobb, att åka någonstans där ni aldrig varit, att välkomna en främling till ert hem/er by/er stad.
Usch, vad jag känner mej arg. Och jag vill egentligen inte berätta vad jag blev så arg över, för då kommer jag att överösas av folks åsikter (och dom tycker att jag är en idiot). Åsikter från inskränkta idioter. Och dom har jag fått nog av.
Och jag är inte en idiot. Jag är klok, snäll, omtänksam, tydlig, empatisk, duktig med barn och hundar och en massa andra bra saker. Så det så! Är dom det? Nej, det är dom inte. Men troligen tror dom det. Alla tror att en själv är nästintill bäst och bara gör rätt saker. Men jag är den enda som faktiskt ÄR det.
Som pappa brukade säga: ”Alla tänker på sej – det är bara jag som tänker på mej.” Lite så.
Till saken. Ändå.
Jag tycker väldigt illa om rasister och där inkluderar jag HUND-rasister. Att en hund skulle vara av sämre ”kvalite´t” för att den är blandad är så korkat så jag vet inte om jag ens orkar argumentera för det, men dagens lilla ilskelåga tändes när jag var inne på FB och läste i en grupp, där en tjej bad om förslag på en hundras som hon skulle köpa som skulle ha vissa egenskaper. Hon fick förslaget ”cockerpoo” och avvisade det direkt eftersom ”bla bla bla….man vet aldrig med icke renrasiga hundar….bla bla bla”. Jag blev så arg så att ville sluta vara med i gruppen, men var med några timmar till.
Sen dök det upp en ny tråd om hundrastgårdar och om man måste be/fråga om att få kliva in i den när man kommer med sina hundar. Jag anser att om man går till en hundrastgård med sin hund så funkar ens hund bra med andra hundar (varför går man annars dit?) och man vill att den ska träffa andra hundar och leka. Så jag har bara brukat kliva in och tagit för givet att andra blir glada av att jag kommer med mina glada och leksugna hundar.
Oj oj oj! Vilket krig det blev! Nu tycker ”folk” synd om mina hundar som har en matte som inte bryr sej! Va?! Jag undrar å min sida varför man går till en hundrastgård/park om man har en aggressiv eller rädd hund? Då kan man väl ta en promenad istället eller åka ut i skogen med den.
Jag tycker det är lika korkat att behöva fråga om man får kliva in i en hundrastgård som att komma till en lekpark medsitt barn och fråga om ens barn får leka där. ”Nej, det får du inte för mitt barn slåss och är elakt, så ni får vänta tills henhar lekt färdigt.”
Ska man alltså kunna paxa en hundrastgård?
”Jag har en aggressiv hund som inte kan leka med andra hundar, men jag kom först så jag får stå här med min hund ensam och du får inte komma in!”
Eeeeh, va?!? Jag har faktiskt varit med om det en gång, när det var en kvinna i Sollentuna som blev arg när jag klev in i en hundrastgård med mina två hundar och jag förstod ingenting.
”Jag var faktiskt här först!” skrek hon och lyfte upp sin hund.
”Eeeeh, va?! Parken är väl för alla?”
Hon skrek att hennes hund var rädd (eller om den var aggressiv – jag minns inte) och att jag måste gå. Jag frågade om hon tänkte likadant om lekparker, att den som kommer först bestämmer vilka som får komma därefter. Hon var bara ARG och envisades med att hon kom först. En STOR hundrastgård för en ägare och dennes aggressive hund alltså…. ooookey.
I USA finns JÄTTESTORA hundrastparker. Hur gör dom där, om man måste fråga innan man går in? Finns det en megafon vid porten och man ropar ut: ”May I enter the park with my two dogs?” Och hur ska alla hundägare svara?
Dom senaste åren harhundägare blivit mer och mer rabiata, tycker jag. När jag hade hund förr, så ville dom flestahundägare man träffade hälsa och prata en stund och låta hundarna leka. Det var mer avslappnat och positivt.
För ett par år sedan träffade jag en tysk kvinna på min hundpromenad. Hundarna hälsade och fick leka en stund medan vi pratade en stund. Jättetrevligt! Hon sa att jag var den enda som hon träffat sedan hon kom till Sverige som hade låtit hundarna träffas och leka så här avslappnat och tyckte att det var så tråkigt med alla REGLER kring hundar vi har i Sverige och att alla hundägare verkade så aggressiva…. Jag kunde bara hålla med, och frågade hur det var i Tyskland. Hon berättade hur trevligt det var för hundar där och jag sa att jag skulle flytta dit.
Jag vet ju inte hur det är i HELA Sverige och hon hade bara varit i Åkersberga med sin hund, och hon visste troligen inte hur det var i HELA Tyskland, men ändå.
Sen tycker jag folk är så otrooooligt oroliga för sina hundar och hur dom går står och beter sej. Och vad dom ska äta! HerreGud! Det är inga utomjordingar, det är djur – hundar! Och självklart om man ger en hund EN sorts mat av ETT speciellt märke hela dens liv, så reagerar magen om den får i sej något annat. SJÄLVKLART! Om jag äter ENDAST cornflakes i 6 månader, kommer jag att få diarre när jag väl äter något annat igen. Så funkar ju kroppar. Sen säger hundägare vars hund ätit Pedigree (eller vad det nu är) i 5 år, och så råkar den äta en köttbulle eller en kanelbulle…och den får diarre….”Åh, han är allergisk mot gluten!!” eller vad dom tror.
Suck!
Och OM du vill att din hund ska bli en vänlig hund som leker med andra hundar och är snäll mot alla, låt den då få göra det! OM och om igen! ALLA mina hundar har från första början fått träffa så många hundar som möjligt, nosa på och leka med. Jag har aldrig haft en hund-aggressiv hund. Och om man som hundägare vill att hunden ska vara lugn och avslappnad, VAR DET SJÄLV! Bli inte så aggressiv själv vid hundmöten eller i andra sammanhang. Dina känslor smittar.
Häromdagen träffade jag en kvinna som ryckte i sin lilla hund och tjöt att hunden var jätterädd och ville inte hälsa på mina hundar. Först tänkte jag bara gå förbi, men sen såg jag att hennes hund var jättenyfiken och glad. Så jag frågade vänligt om vi inte kunde testa. Hon gick med på det och ryckte i sin jättesnälla och gulliga hund för att ”den är rädd”. Jag sa att den inte såg rädd ut alls. ”Titta på svansen som viftar vänligt och öronen som den håller nyfiket framåt och i ögonen ser den glad ut…”. Hundarna hälsade och det gick hur bra som helst och kvinnan tyckte det var såååå konstigt.
”Nu måste i gå hem för han är rädd för regnet”, sa hon sen när det började regna. Hunden ville inte gå, och la sej ner och hon sa ”Det är för att han är rädd för regnet”….
Nu upplever jag min ANDRA renovering av hus på utsidan i mitt liv.
Den första var för några år sedan i Åkersberga men det enda jag minns är att vi var instängda bakom plast, kunde inte se ut eller vädra. Ljuden minns jag inte… Konstigt. Eller så var jag inte hemma på dagarna och UPPLEVDE inte ljuden? Kan det har varit så? Men jag har för mej att Minsting pluggade hemifrån och upplevde ljuden… Hm?
Vad mycket det är man inte minns. Och vad mycket det är man MINNS, som man undrar VARFÖR man minns. Små ögonblick i livet som sitter som berg i minnesbanken och som dyker upp när man minst anar.
Nu renoveras vårt hus på utsidan. Alla fönster och balkonger ska bytas ut. Eftersom jag inte har någon balkong kommer jag att få ny fin uteplats.
Just nu råkar jag vara hemma på dagarna. Utmattad. Eller nåt. Så jag får den stora äran att uppleva alla ljud och saker som händer när det renoveras. Just nu sätts bara ställningarna upp utanpå, men jag kan TÄNKA mej hur det kommer att låta när balkong-golvet av BETONG ska bilas bort! Fi faan! Dessutom bor jag längst ner så all betong som faller från dom andra balkongerna kommer att falla ner på MIN uteplats! BANG!!!
Hur överlever dom som bilar? Hur överlever dom som inte kan ta sej ifrån sin lägenhet och måste lyssna på ljuden? Jag har gått förbi dom hus som redan är färdiga och hört hur det låter när man BORRAR bort betong-golven. FIFAAN!
En granne i ett färdigt hus sa att hon köpt en husbil och bott i den när det var som värst. Det låter som en bra idé, men tyvärr står inte Akelius för inköp av husbil.
Jag tänkte inte på att man måste flytta på allt INOMHUS också. Jag tänkte bara ”tur att det är på UTSIDAN”…. För när det ska bytas fönster, måste några först komma och ”säkra fönstren” för dom har Asbest i fogarna, så dessa ska ”säkras”. Då måste man flytta allt 1,5 meter från fönsterna och så kommer dom ”den 24 augusti mellan kl. 7-16”.
Wohooo! Bra att veta TIDEN liksom.
Nu står alla möbler i en pyramid mitt i varje rum för att jag har många fönster. Så ska dom stå ett tag nu….eftersom idag kommer gubbar (antar jag) mellan 7 och 16 (så varje gång jag går ut med hundarna, måste jag stänga in katterna i badrummet utifall att….)….och sen ska fönsterna bytas ut helt och då kommer dom också sån där lös tid så man aldrig vet när dom kommer.
Jag förståååår att dom inte kan bestämma EXAKT när dom ska komma till varje lägenhet. Det är fullt begripligt, men man kan väl få klaga ändå? Det är liiiite besvärligt.
Jag vet att det är övergående och det blir jättefint med fina treglasfönster som man kan öppna åt alla håll och kanter plus att husen blir fina. Och förmodligen kommer jag att glömma stöket och böket. Dessutom får vi lite sänkt hyra när det här är över. I alla fall en hyra, kanske två? Vet inte. Å andra sidan KANSKE jag har flyttat då. Man vet aldrig med mej.
Jag flyttar och flyttar och flyttar så jag blir alldeles yr och knappt vet var jag bor.
Varför?
Ba´fatt.
PS. Jag glömmer hela tiden att # för om man inte gör det hittar folk inte till ens blogg och det vill man juh! Så här ska härstaggas:
erviluca #mammatillfyrakillar 