Det var ovanligt länge sedan jag gick vilse. Men det är ju för att jag gått kända vägar ett tag. Så fort jag går ”okänd väg” så går jag vilse. Och när jag tänker efter kanske det inte är så länge sedan….
Nåja. Det var länge sedan jag gick en vilse-promenad med hundarna, men idag gjorde jag det. Fast bara lite.
När det varit, eller är, dåligt väder (=blött och geggigt) brukar jag gå den färdiga gångvägen utefter sjön här i Skogås. När det är fint väder, och relativt torrt, går jag i skogen. Varför? Hm….Min gummistövlar gick sönder, så jag kan inte klafsa omkring på blött och geggigt underlag (men igår beställde jag nya gummistövlar, så när dom kommer kan jag gå i skogen även när det är regnigt och blött igen).
Första gången jag gick den färdiga gångvägen anser jag att jag gick den så långt jag kunde och så slutade den plötsligt, varför jag vände och gick tillbaka samma väg. Så har jag gjort varje gång därefter och jag har tänkt att det är konstigt att vägen bara slutar sådär, men men…
Så gick jag en långpromenad med Corinne och hennes matte (som bott i Skogås 33 år) för någon vecka sedan och så frågade hon om vi ville gå långt. ”Ja”, sa jag. Då sa hon att vi skulle gå runt sjön. Hon ledde, vi följde. Ett helt nytt område uppenbarade sej för mej, vilket inte är konstigt eftersom jag bara bott här i 2 år. Vi gick en fin gångväg utefter sjön och så PLÖTSLIGT sammanfaller den med den gångväg jag gått i 2 år (fast åt andra hållet) och ansett att det plötsligt tar slut. Den tar inte slut. Den fortsätter hela vägen runt! Men för i helvete! Jag fattar inte! HUR kunde den sluta första gången jag gick den och nu gör den inte det?
Såna här saker upplever jag jämt i mitt liv. Kartor förändras, hus flyttar på sej, bensinmackar ligger plötsligt på andra sidan gatan och gator går åt andra håll än tidigare. That´s my life.
Idag tänkte jag gå den där nya vägen som Corinnes matte visade mej fast åt det håll jag brukar gå. Förundrat gick jag vidare där jag i 2 år trott att gångvägen slutade och funderade på hur jag kunde ha kommit fram till att vägen slutade tvärt? Därom tvistar di lärde.
Vi gick och gick och gick. Och så plötsligt delade sej den jävla gångvägen. För i helvete! När gångvägar delar sej blir det förvirring i mitt huvud om jag går från ”fel” håll eller om jag går en väg första (eller andra, eller femte… gången). Jag vände mej om för att som om hjärnan kände igen vägen från andra hållet. Nope. Jag chansade på att gå åt vänster. Gick och gick och var plötsligt tillbaka där gången delade sej, från början, utan att vägen svängt! Såna saker händer mej ständigt också; Jag går en rak väg och kommer tillbaka där jag började. Skickligt va?
Så jag gick om och när vägen delade sej gick jag istället åt höger. Och hamnade ganska rätt. Kände igen mej lite grann, pyttelite. En stund. Sen var jag lost igen. Jag kände igen området eftersom jag och Minsting gick omkring där för ett år sedan och letade efter Blinka (vår försvunna katt), men vi gick ju hit och dit och överallt och inte vet jag hur vi sen kom hem.
Så det blev en SÅN promenad till slut: Lite hit och dit och snurrade runt kring olika kvarter som hette Tenorvägen (och jag tänkte för mej själv ”heter nästa väg Läkerolvägen då?” och så skrattade jag inuti åt mitt fantastiska ”pappa-skämt”), Altvägen och Sopranvägen och sånt.
OM jag får en känsla att jag borde gå åt nåt håll, så ska jag gå åt det motsatta hållet. Mina känslor för hur jag ska gå och sånt är alltid helt fel. INGET lokalsinne över huvud taget. Nope. Bortmonterat. Eller nåt.
Jag såg en mamma gå med sin barnvagn och hon gick med bestämda steg. Jag tänkte ”det ser ut som om hon är på väg mot centrum med raska steg”, men så släppte jag den tanken när jag såg en förskola som jag kände igen; ”Här gick jag med Minsting och letade efter Blinka”, och svängde av åt andra hållet. Och kom fel.
Jag borde ha följt efter mamman med barnvagnen och lyssnat på min terapeut-instinkt som tolkade hennes gångstil som att hon skulle till Centrum. DET var rätt, för sen såg jag henne i Centrum, när jag äntligen hamnade rätt.
För från Centrum hittar jag hem. Wopp! Wopp!
Det blev en lång promenad i det här lustiga strilregnet som liksom hänger i luften på nåt sätt.
Nu är hundarna helt slut, men det var skönt att gå en REJÄL promenad.
En vilse-promenad.
#vilse #regn #promenad #hundar #blandras #blandrashund #blandrashundar #skogen #promenera #skogspromenad #gåvilse #hittahem #skogås #allavilllevahund #allavillleva #erviluca #mammatillfyrakillar #ervilucah #huddinge #strilanderegn #långpromenad
erviluca #mammatillfyrakillar 