Jag märker att jag nästan blir stum när jag sitter hos läkaren. Jag vill inte säga för mycket, för jag märker att han inte hänger med och så tänker jag att han måste skriva ner det i datorn….
…och med pekfingervalsen på datorn går det väääldigt långsamt. Han läser högt vad han skriver när han skriver det….och det går väääääldigt långsamt…
…och det är som om han, när jag säger något, inte vet hur han ska skriva det i sin dator, vilket gör det komplicerat, för honom. Det är som om han hela tiden tänker: ”Hur ska jag skriva det på datorn?”
Han vill att jag ska känna FÅ saker och bara på NÅGRA FÅ ställen så att han tydligt kan skriva det, via pekfingervalsen (och dålig svenska) på datorn.
Jag har lust att säga: ”Vänta. JAG sätter mej vid datorn så sätter du dej här så kan jag skriva och uttrycka allt snabbt som faan och alla detaljer jag känner, i datorn, så det blir rätt. Jag kan dessutom skriva rätt tempus och stavar rätt. Så slappna av en stund så fixar jag.”
Näe, jag tänker inte berätta om allt jag känner, som jag tänkte från början, för det GÅR INTE. Han har inte tid att lyssna och det blir för mycket för honom att skriva. Dessutom skriver han ju när jag sitter där, så jag får sitta och väääänta medan han skriver ”Kvinna i XX-ålder….ont…i….” Tittar på mej och frågar: ”Knän?” ”Ja”, säger jag och vill tillägga ”men inte bara knäna”….”knä pga övervikt”, skriver han och säger det samtidigt. Sen är han rätt nöjd. Och jag är kränkt. ”Överviktig?” I och för sej, men inte sååå överviktig. Men jag håller tyst. Han verkar så nöjd.
”Fast jag har inte bara värk i knäna”, säger jag. Han suckar. Det stämmer inte med proverna han tagit. Han har bestämt att jag har ont i knäna pga att jag är överviktig. ”Jag har ont i alla leder”, lägger jag till.
Han vill inte att jag ska ha ont i alla leder. För proverna säger att jag inte har reumatism och därför har jag inte ont i alla leder. Punkt.
Jag hatar ”provsvaren”, för när dom är normala, så är det som om alla smärtor och problem inte finns.
”Proverna är bra så du är frisk. Hejdå!”
Medan han skriver, och läser högt (och skriver fel tempus), hoppar hans ena fot hela tiden under bordet. Dessutom knackar det på dörren och han måste gå iväg och fatta ett beslut om någon medicin-höjning som en sköterska frågar om gällande en patient. Stress, stress (känns det som). Man är ju INKÄNNANDE.
Läkaren kommer tillbaka, skriver lite till och jag har verkligen ingen lust att prata om något mer. Jag vill bara gå därifrån och leva vidare med värken.
Så har det ju varit med min migrän i alla år. Ingen har kunnat göra något, alla prover har varit bra, och jag har inte orkat bråka vidare kring någon lösning, så jag har haft kronisk migrän i 45 år (fast den är över nu, men ändå!).
Jag tror det var bättre förr. När någon annan gjorde det administrativa och läkare slapp tänka på vad dom ska skriva och hur och vara sina egna sekreterare, plus att halva läkartiden ägnas åt att stirra in i datorn
Och OM nu läkare ska skriva så mycket som dom uppenbarligen måste, så bör det ingå en skrivmaskinsutbildning på läkarutbildningen.
#läkarbesök #läkare #administrativauppgifter #administration #felstavningar #feltempus #hjälpatill #vårdcentralen
#capio
erviluca #mammatillfyrakillar 