Kategoriarkiv: Uncategorized

Först hade jag en cokerpoo – inget hår någonstans. Sen hade jag en cockerpoo till – inget hår. Sen kom en liten yorkipoo. Fortfarande inget hår. Sen kom en cornish rex – inget hår.

SEN!!!

Oj oj oj! Två gatuhundar från Sibirien och en 50% ragdoll + 50% bondkatt = HÅÅÅÅR!

Vi badar i hår! Och jag VÄGRAR dammsuga varje dag. Jag har annat att göra. Jag tänker inte bli en sån fru-ig typ. Nej! Jag är inte ens en fru. Har varit. Två gånger. Men inte speciellt ”fru-ig”. Hur nu en sån är… Men en sån är inte som jag. DET vet jag.

Jag började borsta hundarna, och rycka den lösa pälsen av dom (DET gillar dom inte!), nästan dagligen. Borsta, borsta, borsta! Det försvann nästan en hel hund varje gång! HUUUUR mycket hår kan en hund ha?? Sen klippte jag ner dom. Båda två. Och då har jag för mej att det var liiiiite bättre, ett tag. Men nu håras det igen.

Det ligger stora tussar i hörnen. Och kläderna blir FULLA med hår! Och man får hår i maten och INUTI kläderna! Hår, hår, hår! Och jag tänker: ”Hur står hund- och kattägare ut??” Såna hund- och kattägare som har hårande djur. Inte pudelblandningshundägare etc. För dom hårar inte. Alltså, inte ägarna, utan pudlarna (och blandningarna).

SÅ jag kom på den briljanta idén att köpa en robot-dammsugare. Wohooo, vad jag är smart! Då kan den dammsuga lite nu och då och varje dag. Så. Den har nu stått i ett hörn i 2 veckor och dammsugit EN gång. Den gången tyckte den det var jobbigt med mattkanter, trådar, hörn, fastnade under sängen, fastnade i ditten och datten och hela fadderullan och sen blev den trött och ville sova. Jävla mes!

Jag ska ge den fler chanser, men jag kan säga direkt att jag är rätt besviken på den. Jag trodde den var lite mer ”bufflig” och liksom bara åkte runt, och fattade inte att den skulle fastna i varje liten tråd! ”Sug upp tråden för i helvete!”

Jag ska vara ledig några dagar kring jul och då jävlar ska den få visa vad den går för!

Annars….

……………………………………………………………

#robotdammsugare #hundhår #katthår #hårigt #dammigt #fuckyou #hundarochkatter #blandrashund #ryskgatuhund #allavilllevahund #cornishrex #ragdoll

Förra helgen råkade jag plötsligt börja titta på ett Youtube-klipp där Stina Dabrowski intervjuade Åsa Waldau. Jag blev fascinerad och ville höra och se mer. Jag har också följt serien på Cmore (och TV4) om Knutby. Mycket bra. Man tror att skådespelarna överdriver, men sen när jag har tittat på flera intervjuer av f d sektmedlemmar samt tittat på serien ”Knutby – I blind tro” på HBO där två journalister gräver i vad det egentligen var som hände och där flera ex medlemmar uttalar sej, förstår jag att det var så hysteriskt och galet det var.

Det är fruktansvärt och galet att så många människor kan glida över i sån galenskap där dom låter en människa förödmjuka dom, slå dom och manipulera dom till vansinne. Det är ren och skär hjärntvätt. Och vad är det för människa som över huvud taget KAN slå, manipulera och till och med döda andra människor?

OCH varför blev inte Åsa Waldau dömd hårdare i domstolen? Gills inte det psykiska lidandet? Var det för att människorna omkring henne ”valde” att bli utsatta?

Människor är fascinerande. Det är därför jag jobbar med det jag gör… för det slår mej samtidigt att det finns så mycket större sekter där människor letts till galna tankar och beslut. Det blir som en masspsykos. Vad är det som gör att människor låter sej ledas in i galenskap?

Är det Behovet av att Höra Ihop och Vara Tillsammans? Bli Godkänd och vara med och känna Gemenskap? För ofta börjar det ju så, med mycket VI- och DOM-prat och att isolera gruppen och göra klart att ”dom andra” (=utanför) bara förstör och saboterar och är onda.

VET ledarna från början att det är dit dom ska – till galenskapen? ELLER dras dom också med av hetsen och galenskapen så att dom ingår i masspsykosen?

Det MÅSTE ju vara psykopater som styr. Man KAN INTE göra andra så illa med ett fungerande samvete. Eller?

Den här veckan har jag verkligen grävt ner mej i Knutby-sekten och är så fascinerad. Det finns alltså människor som ”förlorat” 20-tal år i den sekten. Och barn som förlorat hela sin barndom. Mammor som inte fått vara mammor till sina barn och barn som förlorat sina föräldrar. Allt pga Åsa Waldau.

Jag har funderat en hel del på Helge Fossmos barn, som först förlorade sin biologiska mamma (fick dom ens sörja?) och samtidigt hade en pappa som tycktes HELT ha gått upp i Åsa Waldau och var med henne 24/7, så vem hade dom? Barnflickan, som ju blev ”fel” och inte längre fick vara med? Strax efter att deras mamma dött, klev det in en ny ”mamma” i Helene, dvs Åsa Waldaus syster, i deras liv. Så skulle hon plötsligt ta över rollen som mamma och ligga i mammans säng och allt. Gud (!) så snurrigt! Pratade någon med barnen? Det måste ha varit hur förvirrat som helst. Så dog den ”mamman” också, för att hon blev skjuten av Barnflickan (som hade tagit hand om barnen tidigare!).

Hoppas barnen fått den hjälp dom behöver efter att ha levt i detta kaos.

HUR orkar Åsa Waldau leva vidare med allt hon gjort? Och hur kan hon förneka allt? Hon kan inte ha alla hästar i stallet. Eller så har hon ett proppfullt stall, överfullt med bajs överallt och hästar som mår riktigt dåligt…

Helge Fossmo tycks inte ångra något. Han vill bara skylla ifrån sej. Han han tagit ansvar för sin del och bett om ursäkt till dom inblandade? Inte som det verkar i dokumentären iallafall.

…………………………………………………………….

#knutby #knutbysekten #åsawaldau #iblindtro #knutbyiblindtro #tv4 #cmore #hbo #helgefossmo #knutbybarnen #barnflickan #sekt #sekter #tro #filadelfia

Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:

Man vill liksom VETA från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan, för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det.

Hur ska man veta om personen ska ”hålla” och vara okey och passa ihop med en? Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Hur ska man veta om man kommer att bli kär och vilja dela livet med den? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka.

Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är RÄTT”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”?

Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…

Jag funderade aldrig på om han var SI eller SÅ – jag var mest bara kär! Och han BLEV ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.  

Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop.

Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé?”

Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..

…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….

…..så får man något –  ett slags utbyte/givande och tagande, som ger något som gör en till en liiiite bättre människa.

I så fall är jag JÄTTEBRA!

För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever. 🙂

 Typ.

---

Ska #a också:

#ervilucah #erviluca #relationer #äldstesonen #mammatillfyrakillar #bästamänniskan #thebestmanever #thebestman #relations #dejta #tinder #par #tillsammans #kärlek #älska #göraslut #uppbrott

Dom som säger halva meningar mitt i pratet:

Personer som säger halva meningar ungefär varannan mening:

”När jag gick där så såg jag en fågel och då tänkte jag…. Men så såg jag också en domherre som satt där och då ville jag…. Det var solnedgång den kvällen och jag tyckte att det var så fint! Så jag…. Men jag gick hela vägen dit trots att vägen var lång, för jag tänkte…. Men då gick jag liksom runt hela sjön.”

Har du träffat på någon halvmeningspratare?

Dom som har en massa långa (oväsentliga) parenteser:

”Förra året när vi firade jul kom Jonas (som utbildade sej till läkare i Paris och han hade så himla tråkig tjej då och hon skulle injicera botox och då tyckte han att det var onödigt så då gjorde han slut, men till slut flyttade han tillbaka till Sverige) hem och då hade han med sej en massa paket från Lilly (för hon hade året innan varit sjuk på julafton för hon fick ju cancer och orkade inte fira och hennes dotter bröt samtidigt benet, Anna och hon är ju gift med Johan och dom har tre barn som alla går i samma skola som Birgittas barn…du vet Birgitta som är gift med Per och dom har fyra barn där en har ADHD och dom åkte till Paris över jul det året) för Lilly hade ju inte köpt några paket förra året och då tyckte vi att det blev så mycket paket så då bestämde vi och grannarna (Åke, som är veterinär och har fyra hundar, två katter och tre sköldpaddor varav en går lös på tomten och är jättegullig, om man ger den en liten köttbulle så rullar den köttbullen först en lång stund och sedan äter den upp den, den heter Gösta – jättegulligt! ) att vi skulle fira jul tillsammans.

Har du träffat någon parentespratare?

Det KAN vara otroooooligt stressande när dom aaaaldrig kommer till punkt/slutet och man hänger ibland inte med i alla oväsentliga svängar från ämnet.

Avbrytaren = Dom som pratar lite, pausar, och sedan pratar vidare när man tror att man kan svara och därför avbryter en hela tiden eller man avbryter dom, fast inte med flit = Svår att prata med:

”Jag var på konsert igår och såg Diana Ross och hon var jättebra. Jag stod upp och hoppade hela konserten.” 

Där pausar den här personen, precis så länge att man tror att hen pratat färdigt så då kanske man säger ”Jahaaa, vem var……”   men då fortsätter hen prata:

”…och bredvid mej stod Gunnar och han blev trött i benen för han har artros så han var tvungen att sätta sej….” Och så tror man igen att personen pratat färdigt, men DÅ:

”….och när hon spelade min älsklingslåt så bara skrek jag rätt ut! Vilken känsla!” Då KANSKE man kan flika in: ”Vad kostade biljetten?” Eller ”Vem är Gunnar?” eller ”Var spelade hon?” men det är inte säkert för Avbrytaren har kanske ändå inte pratat färdigt, utan fortsätter:

”….och mitt i konserten kom det ner en flygande ballong och landade på scenen och ur klev Elton John!” och man bah: ”VA?!…vad….” men så blir man avbruten av:

”….och han sjöng Crocodile Rock ” etc.

Har du träffat någon sådan?

Dom är jättesvåra att prata med och sitter dom med i en grupp blir det ALLTID prat i smågrupper till slut, även om alla inledningsvis pratade tillsammans, men det går inte med Avbrytaren. Man ”avbryter” heeeela tiden när man pratar med avbrytaren, och till slut vänder man sej till någon på sin andra sidan för att ställa frågan man tänkt ställa eller kommentera något, för det går knappt med avbrytaren (eftersom man aldrig vet när hen pratat färdigt).

Finns det fler ”lite udda” sätt att prata?

I söndags skulle jag på första adventsfika hos Mellan och hans sambo och få träffa sambons föräldrar för första gången.

Dom bor jättefint på Lilla Essingen och det är liiiite bökigt att ta sej dit så jag letade på SL-appen om det fanns ett enklare sätt än att först åka p-tåg till Odenplan, sen byta till t-bana till Fridhemsplan och därefter buss till Lilla Essingen. Bökigt att byta så många gånger, tänkte jag. Finns det inget annat sätt? Jodå, man kunde åka p-tåg till T-Centralen och ta buss 1 från Kungsbron till Lilla Essingen.

Dumt nog tänkte jag inte på att jag alltid går vilse. ALLTID! I alla fall första gången, ofta andra och tredje gången och ibland femte gången när jag ska ta mej till nya ställen. ”Pröva inte nya vägar!” skriker en inre röst (ibland). Den hördes även denna gång, men så tänkte jag ”Kungsbron” vid ”T-centralen….huuuur kan man missa den”, liksom?

Man kunde missa den. Huuuur kan jag inte känna mej själv efter alla dessa år! Huuuuur?!?!? Jag kan ju gå vilse i en hiss!

Jag åkte till T-centralen och tänkte att ”Kungsbron ligger väl där uppe där bussarna går” och tog mej dit. Busskuren skulle ha bokstav O (eller var det P?) på sej. Jag såg M och N när jag gick ut genom dörrarna. ”Då måste ju O (eller P?) ligga här i närheten”, tänkte jag och gick mot….typ…bron. Men det stod inte Kungsbron någonstans. Det stod ”Klarabergsviadukten”. Men ”Kungsbron” borde ju vara en bro. Tänkte jag. Den enda bron jag hittade låg det ingen busskur på, så jag gick…. Och gick. Och förbannade mej själv så inihelvete! ”Jag orkar inte vara jag!!” Liksom.

 Kände mej så irriterad på mej själv att jag hade lust att gå hem och dra något gammalt över huvudet på mej och aldrig mer gå ut, om jag inte hade en ledsagare som ledde mej dit jag ska. Men vuxen, som jag ju faktiskt är, så skärpte jag till mej och ringde Mellan och sa att jag var vid Stadshuset och att jag inte hittat busshållplatsen.

Jag fick instruktioner från Mellans tjej via Mellan och skulle ta ”buss 3 och kliva av på St Eriksgatan och därefter ta buss 1”. Buss 3:s kur låg alldeles där jag stod, så jag hoppade på bussen när den kom strax därefter. Jag höll NOGA koll på hållplatserna och tänkte hela tiden ”St Eriksgatan”. Mellan hade sagt att jag skulle ta nästa buss alldeles intill ett köpcentrum som hette ”xxxxx” (minns inte), men det for vi förbi (!). Så klev jag av på St Eriksgatan och letade därefter efter busskur där buss 1 skulle gå. Hittade inte. Ringde Mellan: ”Är på St Eriksplan, men hittar ingen busskur där buss 1 går.”

Pust! Jag hade åkt för långt! Jag skulle klivit av på station ”Flemminggatan”. Så det var bara att gå tillbaka. Och jag hade inga sköna stövlar. Fy faan, vad osköna stövlar jag hade! Tror jag ska slänga dom, trots att dom är rätt snygga. Jag gick alltså över bron från St Eriksplan till Fridhemsplan och där började jag också snurra runt: ”Var faan är busskuren till buss 1???”. Ringde Mellan: ”Den ligger runt hörnet”. Faan, jävla hörn! Man måste säga varje steg jag ska ta, annars hittar jag inte!

Men jag hittar ju inte i vilket fall så….

Jag gick till busskuren om hörnet och satte mej och väntade. Det var KALLT! Och fötterna värkte. Till slut var jag framme på Lilla Essingen, vid rätt port och försökte ringa på port-telefonen. Funkade inte. Jag ringde Mellan: ”Ring på porttelefonen, så öppnar vi”, sa han. ”Det går inte!” sa jag. Då kom en kvinna och öppnade dörren. Jag hade tryckt på fel knapp!

En timme för sent kom jag till adventsfirandet där Mellans sambos föräldrar tålmodigt satt och väntade. Dom hade varken fått glögg eller kaffe i väntan på mej…. Pust!

Jag tog Uber hem, eller om det hette nåt annat…. Mellan beställde.

Visstja, måste betala honom… 😛

Det har varit mycket machosnack bland vissa killar i Bachelorette och det tycks som om det varit en av killarna som drivit det mer än andra, som tagit en slags ledarroll i den ena gruppen, och som berättar för oss tittare att han och hans grupp tillhör ”Alfahanarna”. Den andra gruppen killar, som inte är som han/dom, kallar han för ”Beta”.

Denna kille hånar killar som visar ”mjuka känslor”, menar att ”man kan inte bli kär på 3 dagar” och skrattar överlägset åt killar som får känslor för Julia, och som gråter. Han skriker ”Kom igen då din jävla fitta!” till en kompis när killen ska göra något utmanande och har över huvud taget inte kontakt med sitt inre, utan är väldigt mycket en ”machokille” på ytan. Han säger till kameran att han har haft ”jättemånga tjejer” och att han kommer att vinna Julias hjärta hur lätt som helst för han ”vet hur man charmar tjejer”.

Jag upplever honom som en liten rädd kille, men för att dölja det slår han sej på bröstet (bildligt talat) och är aldrig nervös, aldrig rädd och blir inte kär.

Sen charmar han arslet av sej och är väldigt ytlig och säger saker han lärt sej att tjejer vill höra.

Säkert har han charmat massor av (unga) tjejer med sin amerikanska brytning och blandningen av svenska och amerikanska. Och kanske är han snygg också (inte min smak dock).

Till slut är det en kille som reagerar på jargongen i huset. Han och en annan kille samlar ihop alla killar och säger att ”Vi måste sluta med macho-jargongen som råder”, ungefär. ”Alfa-killarna” med amerikanska killen i spetsen känner sej påhoppade (trots att ingen sagt att ”DU gör så!” eller ”NI gör så!”) och blir förbannade ”Vaddå, har inte DU gjort så då??” etc. Alfa-killen stormar ut till slut.

När killarna sedan i efterprogrammet pratar ut och tar upp det här ämnet igen, blir Kristoffer, som inledde ifrågasättandet av macho-tugget, ifrågasatt av flera stycken. Det tycks som om han varit lite utanför och ”mobbad” under tiden i huset och han ses som ”konstig”…. Kan det bero på att han inte velat delta i ”killsnacket”?

”Vaddå, har inte du sagt nåt dumt då under tiden i huset?!” säger en kille irriterat till Kristoffer. ”Jo, jag sa råtta till dej….”, säger Kristoffer lite skuldmedvetet…. Eeeeeh, va?!? Det här handlade om ”machosnack”, att håna och prata illa om tjejer! Kristoffer ville bryta det snacket – inte säga att han är bäst eller försöka säga att han aldrig gör några fel.

Varför stod inte killarna som var emot macho-tugget upp mer för Kristoffer och hans uttalande?

Och SKÄMS alla ni som försvarade ”Ben” och hans ”Alfa-polare”!! SKÄMS!

#machokultur #stoppamachokultur #atillayoldas #ervilucah #mammatillfyrakillar #bachelorette

#bachelorettesverige #bachelorette2021 #instagram

Man kan, och får, ju ha ett favoritdjur förstås, men vi som älskar djur har något speciellt ihop. Vi har liksom ett annat djup, ett annat sätt att se på livet och naturen och allt, än dom som inte gillar djur. Dom som inte gillar djur är lite mer fyrkantiga och kalla. Dom fattar inte! Dom har inte haft den där nära relationen till ett djur. Den relation man får till ett djur är på ett djupare plan eftersom man måste kommunicera utan ord. Plus att djur bara ÄR i nuet och många av dom älskar reservationslöst. Speciellt hundar.

Jag sitter i soffan på i ”köket” på min nya arbetsplats och jag har på ett ungefär förstått vilka som är ”djur-människor” på min nya arbetsplats, och vilka som inte är det. Vi som #älskardjur har en massa berättelser om djur vi älskat, och/eller älskar, som vi vill dela med oss av till varandra.

Idag berättar en kvinna om hunden Totte, som försvann, och som dom 6 dagar senare hittade intrasslad och hängande i ett fiskenät på landet, avmagrad och nära döden. Hon får tårar i ögonen när hon berättar. Totte och hon hade en själslig kontakt, säger hon. Jag vet precis vad hon menar. Flera år senare dog Totte då han blev biten av en stor Veimaraner (stor hund). Han var då 8 år. Hon saknar honom fortfarande. Dom fick 25 000 kr i skadestånd och hunden som bet avlivades.

Jag har historier i min hjärna som vill berättas, men det får bli vid annat tillfälle. Jag hinner snabbt berätta om Bosse (min lilla ”omplacerings-kines”) som blev påhoppad av två schäfrar och fyra greyhounds. Det var mitt fel, eftersom jag inte hann koppla honom och han gick rätt in i högen av hundar, som alla var kopplade. Han både överlevde och blev inte ens skadad, av någon underlig anledning, så vi hade tur den gången.

Senare flyttade han till ett äldre par som var barnlösa eftersom Bosse inte var säker med barn (och jag hade då ständigt barn hemma hos mej – både egna och andras). Han fick ett bra liv.

Men jag har ju också haft hundarna Netta, Cilla, Flisa, Sally, Milton, Beppe, Fiona, Cecilia och har Matilda och Elsa. Samt katterna: Minus, Mimmi, Smulan, Morgan, Bagheera och har Theodore och Bella.

…samt undulater, marsvin, hamstrar, fiskar, sköldpadda, grodor, orm och en jättetråkig kräfta (som bara låg i en snäcka), för att inte tala om alla sniglar och andra småkryp som Äldste sonen tog hem när han var barn…

Jag älskar djur! Jag skulle egentligen vilja bo på landet och bli vän med djur som lever i naturen OCKSÅ! Eller rädda en fågelunge som blir tam eller en ekorre el dyl….

…och man lever bara en gång…eller?

En del börjar på sitt första jobb och sen blir dom kvar.

Andra byter jobb efter ett tag och sen blir dom kvar.

Ytterligare andra jobbar på ett ställe, byter av någon anledning, jobbar på nytt ställe och byter igen efter flera år av någon anledning och sen stannar dom.

JAG….byter jobb som andra byter skjorta. ELLER så gör jag som jag gör för att jag måste.

Varje gång jag bytt jobb har jag gjort det för att jag har måstat för min egen skull. Jag har inte kunnat vara kvar, för då hade jag gått sönder. Om jag inte redan gått sönder. I alla fall lite grann.

Jag är en människa som på utsidan är lugn och sansad, men på insidan brinner jag. Jag brinner för det som är viktigt i världen, för rättvisa och för att vara sann och göra rätt saker. När det inte fungerar och när jag har chefer och medarbetare som inte gör ”det rätta” – ja, ibland finns det bara ETT rätt – så kan jag inte vara kvar. Jag kan inte stå upp för och stå bakom FEL som görs på olika arbetsplatser. Och det görs FEL (när det är pengar och makt som styr).

Det finns saker jag ”skrikit i det tysta” om/tjatat om på mina arbetsplatser och med mina kollegor och chefer sedan jag började arbeta som socionom 1988, men som dom ”sopat under mattan” eller sagt att jag ”överdriver” och så har dom tyckt att jag varit jobbig. Jag har varit en visselblåsare i det tysta – lite som en irriterande igel som huggit mej fast i chefers ben och armar och stört. ”Måste du alltid….?” har dom sagt, eller så har dom suckat och vägrat svara på mina raka frågor eller pratat bort mej när jag pekat på fel som görs.

Jag har bara några få år kvar i yrkeslivet och i sluttampen såhär är jag ändå stolt över mej själv över att jag varit lite obekväm och att jag stått upp för människors rätt och väl och ve, med fokus på barnens bästa. Jag kunde inte göra annat. Det gör ont i mej när man kör över människor som har det svårt.

Men faan vad många det finns som bara kör på, som ”bara jobbar” och sen går hem och skiter i resten. Jag fattar inte hur ni funkar! Någon sa till mej: ”Jag förstår inte hur du kan brinna så för ditt jobb? För mej är det bara ett jobb, som ska utföras. Sen går jag hem, liksom.” Den som sa så var socialsekreterare i en Barn- och familjegrupp. Jag förstår inte hur man kan låta bli att brinna när det handlar om våra barn, om deras framtid!

….sen finns alla dom som arbetar endast för att få lön och mat på bordet. Det är ju också ett måste och okey.

Men sån är inte jag och har aldrig varit. Jag måste få brinna för mitt arbete och stå högt upp på Barrikaderna och skrika (fast lite inuti sådär…) när det görs fel. Jag kan inte ”låtsas som det regnar” när det fattas tokiga beslut eller när folk körs över.

OCH jag är ganska naiv och tror ändå gott om folk. Speciellt folk som INTE är chefer och som INTE har makt.

Av pengar och när man har sug efter makt tycks man bli väldigt egoistisk och oempatisk.

Tur att vi är olika.

Artikel 19.

Barn ska skyddas mot föräldrarnas eller närståendes våld. Det kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Två barn fanns i familjen där pappan misshandlade och kränkte mamman i flera år. Två barn utsattes därmed för våld – både psykiskt och fysiskt. Barn far illa av att höra/se den de älskar mest i hela världen bli slagen och kränkt.

Mamman lämnade till slut pappan och det tog flera år för henne att sluta vara rädd, be om ursäkt för allt, bearbeta allt våld och våga stå upp för sig själv igen. Till slut stod hon där, modig och stark, sökte en utbildning och började på den. De två barnen följde med i utvecklingen, såg mamma läka och läkte själva.

Då dök pappan upp igen. Nu ville han ha umgänge med sina barn, som han ”älskade jättemycket” och hade saknat. Det äldre barnet, som var jätteduktig i skolan och som äntligen trivdes bra med kompisar och med sitt liv, föll ihop, orkade inte längre gå till skolan och alla A:n blev C:n och till slut E:n och något F. Hon vägrade att träffa sin pappa igen och sa det i rätten, vilket gjorde att hon slapp. Hon hade uppnått den ålder då man lyssnar på barn och tror på dem.

Den yngre flickan däremot, var tvungen. Storasyster sa då att då ville hon också följa med, för att skydda sin syster. Det fick hon inte. ”OM du ska träffa din pappa måste du VILJA det.”

Storasyster fräste och spottade: ”Hur faan kan ni tro att man kan VILJA träffa någon som förstört nästan hela våra liv och som gjort att mamma varit sjuk i flera år och inte orkat någonting?!”

Lillasyster var tvungen och ett umgängesombud framskaffades. Det krävdes därefter av mamman att ”medverka till umgänget”.

Nu skulle alltså en mamma som blivit slagen, strypt, kränkt, nedvärderad och hotad peppa sin lilla dotter att träffa denna gärningsman. Och om hon inte samarbetade och medverkade till detta kunde hon bli åtalad….

Mamman föll ihop, slutade studera, orkade inte, slutade sova på nätterna och ångesten och mardrömmarna var tillbaka. Ändå krävdes det av henne att glatt peppa sin dotter till umgänge varannan lördag: ”Det blir säkert kul!” (…att träffa mannen som stirrade in i mina ögon medan han våldtog mig med en kniv i handen…). ”Pappa kommer nog att vara jättsnäll!” (…trots att han för några år sedan tog strypgrepp om halsen på mig och jag tuppade av…).

Eller va?!?

Jag anser att umgängesrätten SKA upphöra om man är en förövare, som misshandlat barnens förälder, och inte gått i en REJÄL BEHANDLING och dessutom helst bett om ursäkt, och/eller betalat ett högt SKADESTÅND till den man misshandlat…..

…… OM det ens ska komma på tal att få umgås med barn vars förälder man pucklat på (även om man är biologisk förälder).

På min promenad runt (halva) sjön träffar jag många människor som är ute och går med eller utan hundar. Det bästa är när dom har en, eller flera hundar, OCH vill hälsa på mej och mina hundar. Nuförtiden är det vanligaste beteendet att dra åt sej sin hund och se skräckslagen ut och snabbt gå förbi mej och mina hundar, som om vi vore monster. Det är vi inte. Vi är väldigt snälla. Alla tre.

Men ibland händer det och någon stannar till och pratar lite. Det hände igår. En äldre herre (i min ålder?? Nä, han MÅSTE ha varit äldre…) kommer gående med en jättefin svart mellanpudel som ser väldigt glad och lycklig ut. Jag bara MÅSTE hälsa, så jag frågar om vi får hälsa på hunden. Det får vi, även om herren inte ser speciellt ”tillgänglig” ut inledningsvis.

Jag frågar hur gammal pudeln är, för den är sååå snygg och ser så pigg ut. ”Sex år”, svarar herren, varvid jag blir förvånad, och säger det. Herren börjar då svamla om att hunden ”troligen vuxit färdigt” och att han anser att han nog är färdigvuxen etc. Jag säger inte så mycket, men tänker ”Vet han inte att en hund har vuxit färdigt vid 1år till max 2 års ålder?” (iallafall stora raser kan växa lite längre), men säger inget. Det tycks som om herren blir pratsugen och så börjar han berätta.

”När jag var 5 år bodde vi på landet. Pappa reste runt en del och hjälpte folk i gårdarna med xxxxx (minns inte vad han sa). Vid ett tillfälle fick han en hund som betalning så en dag kom han hem med en hund som han gav till mej och sa: Här! Det är din hund. Du får den och du får ta hand om den själv.”

Hunden fick heta ”Jonas” och herren (det låter nu som om jag skriver om Gud eller Jesus….så jag måste kanske döpa herren…? Han får heta…..Lennart! Han såg ut som en Lennart…eller möjligen Sivert….Sivert blir det, för jag känner ingen som heter så och han var lite Sivert-lik). Nåja.

Jag frågar vad det var för ras, men det har han ingen aning om och säger ”Den var lite svart häääär….” (visar på hakan) ”…och lite vit häääär (visar på sidan av halsen)…

”…så gick det en tid och sen fick Jonas 11 valpar av alla möjliga sorter!” Han skrattar och jag ser hur han minns alla valpar och mamman Jonas och hur härligt och kul det var med alla valpar. ”Fick Jonas byta namn då?” frågar jag. ”Näe, hon fick heta Jonas”, säger han.

”Men hur kunde ni tro att det var en kille?” frågar jag och tänker hur kan man missa att en hund har en snippa istället för en snopp?

”Jag tror att pappa visste, men att han ville att jag skulle lära mej av det här, eller nåt”, säger han och skrattar åt minnet.

Sen skils vi åt.

Så fina historier får man höra ibland om man bara stannar och lyssnar.

Amen.