Kategoriarkiv: Uncategorized

Hon föddes i Ett Annat Land där Patriarkatet styr alla av kvinnligt kön. Men hon beskriver sin uppväxt som bra och fin eftersom hennes föräldrar var ”snälla” och mamman var ”kärleksfull”. Hon hade flera äldre bröder och en storasyster. När hon var ca 13 år dog hennes föräldrar när en bomb detonerade i närheten och plötsligt var hon föräldralös. Hennes bröder, och hennes syster, som var alltifrån 20 år och uppåt, var redan gifta och levde sina familjeliv, så dom bestämde att även hon skulle giftas bort.

”Till och med i vårt land är det förbjudet att gifta bort så unga tjejer, men dom fixade bara ett födelseintyg där det stod att jag var 10 år äldre och så giftes jag bort med en man som var 20 år äldre. Det hade aldrig hänt om mina föräldrar levt!”

Hon berättar att hon inte ens fått sin mens när hon giftes bort och att hon både blev våldtagen och slagen från dag ett. ”Jag kunde ingenting! Jag kunde inte ens koka ett ägg! Och han krävde givetvis att jag skulle laga mat, och slog mej när jag inte kunde. Det var ett helvete!”

Hon rymde till en av sina bröder, som bara skickade henne tillbaka hem. Att hennes man slog henne spelade ingen roll. ”Förbättra dej, så han slipper slå dej”, fick hon till svar. Hon rymde igen, till sin syster, men skickades omedelbart hem igen trots att hon var sönderslagen. ”Bättra dej”, sa hon bara.

Hon fick sin första mens när hon var 14 år (vilket hon inte ens visste vad det var…hon trodde hon var döende och att misshandeln gjort att hon gått sönder inuti…) blev gravid, och vid 15 års ålder födde hon sitt första barn, en liten pojke som fick namnet Mohammed (men hon berättar att hon ville inte att han skulle heta det, men hade ingen talan). Hon älskade sin lille son, men for väldigt illa i äktenskapet. Till slut stod hon inte ut längre och eftersom hon försökt rymma till sina syskon tidigare insåg hon att ingen skulle hjälpa henne, så hon lyckades manipulera sin man att tillåta henne att åka med sonen och hälsa på sin moster som bodde med sin rike man i Dubai.

När hon kom till Dubai hade sonen hunnit bli 2 år. Mostern var en god och klok kvinna och lät henne leva fritt inom hemmets väggar i Dubai, dom shoppade och hade det fint tillsammans och hon berättade om sitt liv i hemlandet. Mostern blev arg och gav henne en summa pengar så att hon kunde ”känna sej lite fri”. När mannen hörde av sej efter några veckor och krävde att hon skulle komma hem igen, köpte hon en enkel biljett till Thailand tillsammans med sonen. Hon tänkte INTE åka tillbaka!

Väl i Thailand kunde hon leva fritt med sin lille son och hyrde en Bungalow och levde ett härligt liv, långt ifrån eländet i hemlandet. Så träffade hon en man, som kom från samma land som henne och dom blev kära. ”Det här är den mest fantastiska tiden i mitt liv”, berättar hon och ögonen strålar. Han var en fri själ och dom levde tillsammans som ett par och hade en väldigt fin tid. ”För första gången i mitt liv upplevde jag äkta kärlek och kunde också njuta av sex, vilket jag inte ens visste att man kunde och fick!”.

Så blev hon gravid och livrädd för hur framtiden skulle bli. Hon var gift i sitt hemland, mannen hon levde med i Thailand hade ingen fast inkomst och behövde återvända till hemlandet av olika skäl, så hon kontaktade sin syster och bad om råd hur hon skulle göra. Systern kontaktade bröderna och dom hade möte med mannen som ”förlät” henne för att hon rymt (men givetvis visste han inte att hon hade varit med en annan man) och dom bestämde att hon skulle åka tillbaka till hemlandet.

Väl tillbaka blev hon återigen misshandlad och våldtagen av sin man och detta fortsatte som vanligt tills det blev vardag av det och hon fann sej i detta och försökte ”bättra sej”. Efter en tid föddes en dotter, vilket gjorde mannen besviken eftersom han ville ha söner. Som tur var var dottern väldigt lik henne, vilket gjorde att ingen misstänkte något.

Hon fick två barn till efter detta och levde i kaos och elände med krig och hot utanför hemmet och misshandel och kränkningar i hemmet. Så bestämdes det att dom måste fly. Allihop. Bröder, syster och hela familjen flydde. Dom hamnade efter flera månader i Sverige.

Hon insåg ganska snabbt att i Sverige fick kvinnor vara fria och bestämde sej för att utbilda sej till undersköterska, så hon sökte utbildning i smyg och tänkte gå den, men stoppades och fick inte för sin make. Istället tog han (!) den utbildningen som hon sökt och kommit in på och utbildade sej till undersköterska. Då var måttet rågat och hon ansökte om skilsmässa. Därpå följde en ny lång och svår tid, då hon måste stå upp för sej själv i tid och otid inför mannen, syskonen och faan och hans moster (eller om det var Mohammed och Allah – vet inte…). Bråk och tjafs och eländes elände.

På något jävla sätt lyckades hon få till det och när jag träffade henne för första gången hade hon levt som ensamstående kvinna i Sverige, med sina fyra barn, i ungefär 4 år. Hon strålar! Man skulle ALDRIG kunna gissa att hon gått igenom Helvetet x 4 eller 10. Det lyser i hennes ögon och hon har ett så vackert leende!

”Hur mår du?” säger hon alltid när hon kommer. Och så lyser det ur ögonen och hon leeer.

Hon kastade sjalen ”långt åt helvete” så fort hon kunde, hela släkten hatar henne, men hon strålar. ”Det är inte lätt alla gånger”, säger hon, ”…men vad kan jag göra? Jag har blivit fri för mina barns skull. Förhoppningsvis kommer dom att leva som fria själar”, säger hon.

Så berättar hon att hennes skilsmässa inte är godkänd av Imamen, eller vad det heter, och att mannen då och då dyker upp och säger att han vill ha mat, varvid hon lagar mat och medan han äter sitter han och fräser åt henne att hon är värdelös och förkastad och all skit han kan. Jag säger att hon kan polisanmäla honom och att hon absolut inte behöver släppa in honom. ”Men barnen då? Då får inte dom träffa sin pappa!” säger hon. ”HAN får se till att träffa barnen. HAN får bjuda hem dom till sej. Du ska inte behöva bli kränkt och det är INTE bra för barnen att höra hur han behandlar dej och att du bara tar det”, säger jag.

Hon är fortfarande inte helt fri. Det tycks som om det tar minst en generation innan man hittar nya vägar här i livet…

Men faan vad hon är bra! Och oj vad lätt hon är att tycka om.

”Fast jag har det jobbigt inuti”, säger hon när jag säger hur modig och bra jag tycker att hon är. Hon är dessutom numera utbildad undersköterska.

Jag är sååå imponerad av denna kvinna och tycker att hon varit såååå MODIG och STARK.

Heja henne och alla andra kvinnor som får och fått kämpa i motvind igenom helvetet!

Heja!!

Jag fick mitt första barn, en son, 1983. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn. Det var som ett biologiskt inre skrik – en enormt stark längtan – inom mej i mååånga år: ”Barn! Gör barn! Skaffa barn!”. Det suget och det inre skriket försvann efter att min fjärde son föddes och det blev liksom FRID inuti. Det var skönt.

När första sonen föddes BÖRJADE mitt liv. Så känns det. Visst levde jag innan, visst fanns jag innan osv men TIDSRÄKNINGEN började när första sonen föddes. Mitt liv fick en MENING och jag lärde mej hur KÄRLEK kändes. Sådan djup kärlek som aldrig kan dö.

Jag satte alltid mina barn i första rummet. ALLTID i alla sammanhang. Dom var, och är, viktigast. Jag har velat vara Den Bästa Mamman Ever, men insett med åren att man är den bästa mamman bara genom att vara ens egna barns mamma och genom att SE dom, älska dom och respektera dom. Inte så himla svårt faktiskt. Och jättesvårt!

Att vara mamma är jättesvårt och jättelätt! Samtidigt. Det är så mycket känslor och så många beslut som ska fattas. Det är ett enormt och egentligen omänskligt ansvar, som man i bästa fall delar med någon, men gör man inte det så går det ändå. Mammor är fantastiska!

Pappor är också bra, men det finns fler svikare-pappor än svikare-mammor över jorden. Det finns såååå många otroligt duktiga mammor som kämpar för sina barn världen över. Oj oj oj!

Kvinnor borde hyllas som hjältinnor.

Istället våldtas vi, ifrågasätts, kränks, blir slagna och dödade, bråkade med etc. Inte alla. Men alldeles för många.

Oj oj oj, snacka om att spåra ur i tankarna!

Jag skulle ju skriva om att yngste sonen flyttade idag.

Gör om gör rätt.

Yngste sonen flyttade idag. Han är nu på väg till Helsjön, som ligger en bit sydväst om Göteborg. Han ska gå på folkhögskola där. Han ska bland annat lära sig Japanska och så småningom åka dit och kanske till och med bo där, men det är länge dit. Steg nr 1 har startat idag.

Det är stort för honom och jättestort för mej.

Dom andra flyttade; Plupp, plupp, plupp….”Hejdåååå! Lycka till!” Liksom.

Men nu….

Jag stänger boken om att vara aktiv mamma och blir en passiv mamma, eller vad det kan heta. Jag är ENSAM hemma (med två hundar och två katter) för första gången i mitt liv och går omkring och hoar: ”Ho ho!” för att se om någon svarar. Ingen gör det.

Usch, det är över.

Ja, det är över.

Nu kan jag inte göra mer. Jag har gjort allt jag kan för att dom ska kunna flyga ut själva i världen. Nu får fanimej världen vara snäll mot dom. Annars får dom med mej att göra! Fortfarande. Faktiskt.

Fast jag har märkt med dom andra sönerna att dom inte alltid uppskattar att mamma lägger sej i. ”DU kan väl inte säga till dom, det måste jag göra själv juh!”

Men jag VILL ju! Jag vill ringa deras arbetsgivare och säga hur BRA mina söner är! Jag VILL ringa deras flickvänner och säga ”Han ÄR bäst!”. När dom varit på arbetsintervju vill jag vara referent, men tyvärr får inte mammor vara referenter. Det borde ändras!

Jag vill att dom ska vara starka nog att klara allt själva. Typ. Och be om hjälp när dom inte gör det.

Men jag vill också att dom ska veta att jag finns här och jag kämpar för dom tills jag inte orkar längre.

Så är det.

För jag älskar dom till Månen och tillbaka.

Och jag älskar dom liiiite mer än alla andra älskar sina barn.

Just saying.

Jag och 3 av grabbarna grus sitter på pendeltåget. Vi ska åka och fira min syster (deras moster – nähä?!) som fyller år. Minsting sitter och tittar ut genom fönstret med lurar i öronen, borta för omgivningen, vi andra snackar. Vi pratar om hur härligt det är att gå en promenad och hur tankarna då kan vandra fritt, liksom ”flyga”. Jag berättar om hur många idéer jag får på mina hundpromenader och att jag nyligen skrev ner en synopsis efter en promenad, eftersom jag var helt fylld av historien som berättades i mitt huvud.

Jag berättar för Äldste Sonen och Mellan att jag hörde ett konstigt ljud i skogen och att fantasin skenade iväg och jag tänkte ”vad skulle hända om det var ljudet av ett rymdskepp…och att det rymdskeppet tog hela huset jag bor i – bara sög upp det i någon slags stort munstycke eller nåt…..och eftersom Minsting låg och sov när jag gick ut sögs han upp i rymdskeppet.”

Jag berättade om hur jag kom gående hemåt och hur jag tror jag skulle reagera när vårt hus var borta. Chocken, förvirringen och hur folk omkring skulle gå omkring och vara lika chockade och förvirrade och hur mitt huvud inte riktigt skulle kunna greppa att huset jag bor i är borta…

Jag berättade att jag skulle tro att Minsting var död (jag vet – jättesorgligt) och att alla kommunikation hade slutat fungera. Det fanns inget internet, ingen uppkoppling, ingenting.

Efter att jag ”landat” i hjärnan att huset var borta och det troligen hänt mer saker i världen/stockholm etc så skulle jag börja leta mej mot mina söner och eventuellt min mamma. Eftersom hon har en vanlig telefon med vanlig telefonsladd skulle man kunna ringa henne, om man hittade en sån telefon. Så jag började leta efter en sådan, medan jag gick norrut….”.

Historien fortsätter långt efter det här, men det som händer i tåget är att Minsting liksom plötsligt ”vaknar till” och frågar vad jag pratar om. Jag säger att jag kom på en sience fiction historia när jag gick i skogen på promenad.

”Jaha….jag trodde du fått en psykos…och trodde jag var död”, säger han.

”???? Va?? Satt du där och lyssnade och trodde att jag fått en psykos och att jag trodde du var död och att allt det här hänt?!” säger jag och börjar gapskratta.

”Aaaa…”.

”Och du satt bara helt lugnt och tittade ut och tänkte ”Mamma har fått en psykos”….?”

”Aaaa…”.

HerreGud! Vi började alla gapskratta av den otroligt otroliga reaktionen och på att han suttit och trott att jag var galen utan att reagera/agera.

….eller inte. För när jag tänker ”gubbe” eller ”tant” som första tanke, så kan jag senare tänka ”…men vänta nu…var inte den tanten YNGRE än jag?” eller ”Den gubben måste ju ha varit max 55…”  åsså får jag i mina tankar ta tillbaka tanken ”gubbe” eller ”tant”.

….eller inte.

För det FINNS gubbar och tanter i 30-årsåldern.

I alla fall: Idag när jag gick min skogspromenad, som jag inte gick i skogen direkt, utan mer på en gångstig utefter vattnet (nästan som ”Gröna Gången i Sala”) – en promenad på en timme – så såg jag en gubbe med två (!) käppar komma gående. När han fick syn på hundarna sken ansiktet upp och han började liksom gunga lite från sida till sida typ ”halledudandedejdå-gunga” och så satte han sej på en sten och öppnade armarna mot hundarna. Matilda blev glad och gick fram till honom och kröp in i hans famn och fick både pussar och kramar. Elsa var lite mer avvaktande och gick försiktigt fram, lät sej klappas, men bestämde sej sedan för att istället titta efter ekorrar.

Vi började prata gubben och jag och det visade sej att han i princip inte kunde någon svenska, så det blev lite gäster med gester över det hela. Han VILLE verkligen hitta svenska ord, men pekade på huvudet flera gånger och skakade på det, som om han VISSTE men det kom inte fram ord, ELLER så hade han haft en propp eller något som gjorde att han hade afasi, ELLER så hade han inte lärt sej svenska.

Jag frågade ”Språk?” och han svarade: ”Persiska, arabiska, kurdiska”. Så sa han ”Iran” och jag förstod att han var kurd från Iran. Sen stod vi där och utan ord, med kroppsspråket fick jag fram att han

1. Hade eller hade haft en stor vit hund. Den hunden var jättesnäll och älskade barn, men den var för stark för honom numera sedan han fått
2. Diskbråck. Han hade mycket ont i ryggen.
3. Han hade 11 barn. Sen om det var 11 barn eller 11 barn och barnbarn förstod jag inte för han sa att den yngsta var 6 månader, fast han kanske menade 6 år.
4. Sen var det något med Värmdö. Det kan ha varit så att familjen bor på Värmdö, men han viftade bortåt så jag tolkade det som att antingen att han var skild från familjen eller att de flyttat från Värmdö. Eller möjligen att dom flyttat från honom till Värmdö.

Det vore kul att höra honom berätta vad han fick ut av samtalet….kanske nåt heeeelt annat. 🙂

När vi skildes åt verkade han jätteglad och tackade mej. ”Tack Madam!” sa han. Kanske jag gjorde att han mådde bättre en stund, om han nu mådde dåligt innan….

….men det ÄR härligt att träffa random människor och prata en liten stund.

I maj 2020 adopterade jag en rysk gatuhund, Matilda. Hon sas vara ungefär 2 år. Hon flöt in i vår familj som om hon aldrig gjort annat plus att hon betedde sej som Världens Lydigaste och Finaste hund ever. Dessutom var hon otroligt kärleksfull och charmig, rolig och lättlärd. Om än lite tjock. Tjock är hon fortfarande. Det var svårare än jag trodde att ”banta ner” henne. Hennes bästa är MAT så varför förneka henne det, eller låta henne vara hungrig?

Promenaderna i skogen då gick vääääldigt långsamt eftersom det var Milton, 16 år, som då styrde takten. Vi hade också oftast med oss Blinka – vår cornish rex – som egentligen bara älskade Hugo, men som gillade att gå på promenad.

Sen försvann Blinka. Hon vände sej om och sprang iväg på en skogspromenad. Jag trodde att hon sprang hem, men det gjorde hon inte. Vi saknar henne fortfarande. Hugo bröt ihop. Hon och han var som ETT. Dom älskade varandra.

En kort tid efter att Blinka försvunnit, var vi tvungna att avliva Milton. Han kunde plötsligt inte gå längre utan låg som en padda på golvet med benen i fyra väderstreck.

Hugo mådde riktigt dåligt.

Vi skaffade en ny kattunge, både som tröst till Hugo, men också som kompis till Theo (vår andra cornish rex katt). Som kompis till Theo blev det mycket lyckat, och de leker fortfarande varje kväll i full fart, men det blev ingen ersättning för Hugo. Ingen katt kan bli som Blinka var för Hugo. Så är det bara. Hon var sååå speciell och dom hade en otroligt nära och fin relation.

Så bestämde jag mej för att adoptera en till hund från Ryssland/Sibirien eftersom det gick så bra med den första. Jag tittade på bilder och hade i princip bestämt mej för att adoptera en LITEN tik, när Elsa dök upp i flödet. Hon hette inte Elsa då, utan hade fått ett ryskt namn av organisationen som fann henne. Hon var mager och utsliten, men det var som om ”bilden talade till mej” och jag kunde inte släppa att hon var den som borde få komma till oss. Och så blev det.

Elsa kom i november 2020. Hon bestämde sej för att jag var den som skulle rädda henne från ALLT sekunden från att hon kom ur buren som fört henne till Sverige, precis som Matilda gjort. Elsa gav dock ett intryck av att vara känsligare och oroligare än Matilda och i början var promenaderna lite svåra eftersom hon ville nästan gå MELLAN mina ben. Hon var också rädd för dörröppningar, eller om det var så att hon inte ville gå ut när hon väl kommit in. Men det här gick över rätt snabbt.

Att få ihop hela flocken gick också bra, och jag körde ”Ha-nya-hunden-kopplad-tills-den-fattat-vad-som-gäller” (och knixa till lite i kopplet när dom gjorde ”fel” och berömma vid ”rätt beteende”). Det tog ca 3 dygn med både Matilda och Elsa att kunna vara okopplade och gilla läget (dvs inte jaga katterna).

Matilda är numera inte så perfekt som hon var från början, men nästintill. Det som är lite segt nu är att hon går sååå långsamt när hon är kopplad. Hon vill inte vara kopplad! När hon är lös skuttar hon runt i skogen som en liten skuttrumpa, men kopplad orkar hon knappt lyfta fötterna…

Elsa är min kärleksskugga och är med mej överallt. Hon är mjuk och fin och otroligt behaglig. Och väldigt tyst. Hon har fått några ”tokanfall” där hon rusat runt av ren glädje och det har varit härligt att få uppleva. Hon bjuder också ofta in mej till lek och leker med hundar i hundrastgården. Matilda leker varken med leksaker eller andra hundar. När jag gav hundarna en pipleksak DÖDADE Matilda den och tog ut innehållet. Sen var den leken slut.

Igår hade jag släppt ut hundarna för kvällskissning på tomten. Matilda började skälla så jag gick ut för att tysta henne. Då kom en hare skuttande och båda hundarna fick spel och började tokskälla! Elsa hoppade upp med framtassarna på staketet och skällde galet och sen började hon SKRIKA. GALLSKRIKA. Samtidigt som jag försökte tysta Matilda gick jag fram till Elsa och upptäckte att hon fastnat med framtassarna i staketet och det gjorde ont. Hon vred och slet sej och SKREK och jag försökte både lugna henne och ta bort tassarna från staketet. Antagligen gjorde det ont av både att hon slet och att jag försökte lossa henne, så hon nafsade efter mej (utan att göra mej illa).

Då kom Matilda farande och började slåss med Elsa när hon satt fast i staketet. Jag tog tag i Matildas nackskinn och skrek eller sa argt ? ”NEJ, MATILDA! SLUTA!!” . Hon slutade inte och det var som ett galet slagsmål där den ena sitter fast. Jag ropade på ”HUGO!!!” och försökte både få hundarna att sluta slåss och få loss Elsa. Hugo kom ut och jag ropade åt honom att ”TA MATILDA!”. Han kom fram och tog henne och gick in. Jag lyckades få loss Elsa och hon sjönk ihop i en hög på marken och skakade. Jag skakade också. Jag böjde mej över henne, kände igenom henne med händerna för att se om hon hade några skador, men kände inga, och pratade lugnt och märkte att jag var jättedarrig. Vi stod så ett tag och sen sa jag till Elsa att vi skulle gå in.

Vi gick in och Elsa smet förbi alla och in under Hugos skrivbord, där vi har en hundkorg. Hon kröp ihop i en liten boll och låg där och skakade och flämtade. Matilda gick runt som en härskare som vunnit ett krig. Theo gick fram till Elsa och slickade på henne. Det var fint. Jag och Hugo pratade fram och tillbaka kring vad som hänt. Jag förstod inte varför Matilda börjat slåss med Elsa och funderade mycket på vad som gått fel. Först idag kom jag fram till att Matilda antagligen trott att Elsa attackerade mej och att hon skyddade mej från Elsa. Någon annan anledning kan jag inte se.

Elsa sökte skydd i Hugos rum i några timmar. Jag gick och la mej. På natten kom djur efter djur in till mej. På morgonen låg Elsa bredvid mej i sängen som vanligt, men hela f m betedde hon sej annorlunda och ryckte tex till när Bella (katten) hoppade upp på bordet bredvid henne, vilket hon aldrig gjort förut (ryckt till alltså). Hon låg också kvar i min säng tills vi gick ut och i vanliga fall brukar hon ligga bredvid mej i soffan på morgonen. Matilda gick omkring och var lite ”konstig”, fortfarande som om hon var The Master of them all.

Sen gick vi vår skogspromenad och båda hundarna var helt som vanligt. Puh!

När vi kom hem la sej Elsa i hallen och Matilda gick in. Det var också ovanligt. Elsa brukar gå in med mej. Sen vaknade Hugo och kom upp. Då kom Elsa till vardagsrummet och efter att hon hälsat på Hugo la hon sej i soffan bredvid mej, som hon brukar. Efter det har det känts lite mer som vanligt.

Jag berättade allt för Urban, som skrev: ”Förtroendekris”, vilket jag tror var mitt i prick.

Elsa hade en förtroendekris efter fastnandet, slagsmålet och alltihop.

Nu är det över och allt är som vanligt igen.

Slut.

#allavilllevahund #ryskgatuhund #erviluca #mammatillfyrakillar #hundslagsmål #bråk #hundar #blandras #skogås #förtroendekris #backtonormal #varmt #fastna #fastnaistaket

Jag jobbar som Barnombud för #Stadsmissionen. Där har vi haft kollo för alla möjliga människor i alla åldrar varje sommar. Tidigare var det kollo både för barn, tonåringar, vuxna och äldre, men det är ändrat och denna sommar är det familjekollon som gäller. Det kanske ändras igen framöver – vad vet jag – men det har både varit omorganisation och Corona, som gjort att saker och ting förändras.

Jag åkte med bussen med deltagarna/familjerna till Stenfasta, där kollot skulle vara. Jag funderade på om jag skulle prata i micken i bussen, men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag inte visste vad jag skulle säga och OM någon frågade något visste jag inte svaret, eftersom allt var lika nytt för mig, som för dom.

Innan vi åkte fick alla göra Corona-test (men givetvis tvingade vi ingen). Och självklart var det färre familjer med än det skulle varit om det inte varit Corona-tider OCH de satt utspritt i bussen. Själv har jag tagit 2 sprutor och är FRI (! fast ändå inte… 😛 ).

På bussen fick alla en påse med macka, frukt och smoothie.

När vi kom fram togs vi emot av de kolloledare som kommit på morgonen (och kanske dagen innan?) samt dom två cheferna som numera jobbar på kollo hela sommaren. Familjerna tilldelades varsin stuga och fick installera sej ungefär 15 minuter. Sedan kördes det igång med namnlekar. Oj, oj, oj vad jag har svårt med namn! Oj, oj, oj! I såna tävlingar är jag en big time loser. Men jag är en bra förlorare 🙂 .

Sen var det middag i stora huset och därefter fler lekar för att lära känna varandra. Vid 22 var det slut på dagen och alla gick och la sej i sina hus och rum. Då surrade det i skallen på mej av alla nya intryck.

Dag 2 började med frukost i stora huset för alla. Eftersom personalen var ny för varandra, timmisar och volontärer var helt nya för varandra och jobbet, var det lite förvirrande : ”Vem gör vad och när och hur och vem är vem?” Det kändes nästan också som ”Vem är JAG?”. Bara att hitta sin egen roll i det hela kändes förvirrande. Men det löste sig med hjälp av att uttala förvirringen och sedan flöt det på som om vi alltid jobbat ihop.

Det vi gjorde med familjerna under veckan var:

Lekar av alla varianter och femkamp.

Dansade!

Badade och badade!

Ännu mer lekar!

Disco med fiskedamm.

Talangshow.

Det var MYCKET skratt. MYCKET!

När jag var ledig och satt i mitt rum och skrev (började på en ny bok!), hörde jag genom dörren hur barn och vuxna tjööööt av skratt. ”Jag kan inte ställa mej upp! Jag har skrattat så jag fått kramp i magen!” tjöööt en kille när han låg på gräsmattan och vred sej i ett skrattanfall.

”Det här är det bästa jag varit med om i hela mitt liv!” sa en mamma till mej. ”Jag älskar att vi får mat serverat varje dag, att vi får leka, lära känna andra och bara ha det kul”, sa en annan. ”Jag har fått flera nya kompisar”, sa flera. ”Jag, som alltid oroar mej, har kunnat slappna av i flera dagar nu, sa en.”

Jag dansade bl a arabisk dans (och dom sa faktiskt att jag gjorde det bra) och rappade (! på talangshowen).

Sista kvällen hade vi Talangshow. Den inleddes med att jag rappade, sen kom en 10-årig kille och visade hur många myggbett han fått (!), en 12-årig tjej hade lärt sej ett korttrick på Youtube precis innan showen och gjorde det inför oss alla, och lyckades (till sin egen förvåning!), en 6-årig kille stod på händer, en 17-årig kille spelade snabb-schack med en i personalen, en 11-årig tjej visade hur man gör sin egen solfjäder och mammorna dansade tillsammans arabisk dans. Sen röstade vi vem som skulle vinna. Det blev mammorna med sin arabiska dans som vann.

Vi hade också fiskedamm, vilket flera barn aldrig upplevt. En liten 6-årig pojke stod förväntansfullt i kön till fiskedammen och såg hur barn efter barn fick en påse. När det var hans tur och han fick napp, tjööööt han rätt ut och hoppade jämfota av upphetsning och lycka. Det var såååå härligt att se och uppleva!

Veckan gick både fort och kändes som en evighet. Fort för att det var så kul och intensivt och evighet för att det hände så mycket, så när deltagarna åkte hem kändes det som om vi varit tillsammans en månad.

Jag har i mitt arbete tidigare hört att just kollona är ”det bästa jag varit med om i hela mitt liv”. Jag minns en papperslös familj som jag träffade för några år sedan, där dom hade en svårt psykiskt sjuk dotter (troligen krigsskada) i 9-årsålder, en liten flicka som inte kunde prata i 5-årsåldern (också psykisk krigsskada?) och pappan hade en kronisk skada i ryggen (från tortyr) och mamman grät i alla samtal vi hade (av hopplöshet och uppgivenhet). Dom hade sökt uppehållstillstånd, men råkat bo några veckor i fel land innan dom kom till Sverige (vilket man inte ”får”) och det landet ville dom inte återvända till och till sitt eget land kunde dom inte återvända….

För att göra en lång historia kort så fick denna familj åka på familjekollo. När jag mötte henne efteråt lyste hon och sa att det var den bästa veckan i deras liv och hon tackade och tackade om och om igen att hon fått åka med sin familj på detta (för innan visste hon inte vad det var – jag fick nästan ”tvinga” dom att gå med på att åka på kollo). ”Jag slapp tänka på varifrån jag ska få maten vi ska äta och slapp känna oro på en hel vecka! Och barnen mådde så bra. Båda barnen skrattade flera gånger!” Det rann lyckotårar ur hennes ögon.

Innan detta hade jag inte förstått hur mycket en vecka på kollo kan göra för en familj/ett barn.

Nu har jag för första gången fått vara med och nu förstår jag ännu mer vad det är och hur det känns.

Så….stötta Stadsmissionen så kan vi skicka fler familjer/barn till sommarkollon!

I år var det många som stod i kö, som inte fick plats – mycket på grund av Corona (färre fick åka) – men jag VET att det är jättemånga sökande till kollona varje år och ungefär hälften av dom som söker får plats.

#stadsmissionen #sommarkollo #familjekollo #stenfasta #vännebo #ungastation #ungastationvårberg #ungastationsöder #kollo #tacksam

”Han är prepper”, säger Storing när vi pratar om vad hans pappa har för intresse nu. Han har haft många intressen som han gått in för till 100% och jag frågade om han fortfarande cyklar mycket. Det gör han inte. ”Han är prepper.”

”Vad är det?” frågar jag och får förklarat för mej att det är såna som förbereder sej för katastrofer genom att spara grejer som man behöver vid en katastrof.

Jag såg ett inlägg på TV för ett tag sedan som handlade om att det finns såna – ”preppers” (ett p, kanske?) – och tänkte att jag inte visste vad jag skulle tänka. Bra eller dåligt? Galen eller vettigt? Jag vill inte ”skratta först”…. Det kanske är superbra – vad vet jag (?) eller någon?! Men nu är ju inte jag en Planerare av särskilt stora mått och jag lever väldigt mycket NU.

Hela tiden får man höra (och se) ”Carpe Diem” och man skriver och hör om det överallt och alltid. ”Fånga dagen”. ”Lev NU – i morgon kan det vara för sent.”

Jag har alltid levt så, men kanske lite för mycket, eftersom jag inte planerat för Framtiden (som man också ska göra): Leva nu, men planera för framtiden (i form av pensionssparanden och en massa konton med pengar till barnen och resor och stugor etc). Jag har levt NU.

Nåja.

Igår när jag var ute och gick med hundarna mötte jag ett par i 25-30-årsåldern. Dom var ute och gick/sprang och jag hörde killens röst på långt håll – han UNDERVISADE henne på engelska – och när jag kom närmare såg jag att hon var klädd för att jogga medan han var mer klädd som om han skulle ut i skogen och….skjuta älg (utan gevär dock) eller nåt. Han hejade kort på mej när jag gick förbi och plötsligt blev jag väldigt NYFIKEN på vad han ”undervisade” henne om, så jag gick väldigt långsamt förbi….

….och det är inte svårt när man har Matilda i koppel för då protesterar hon genom att gå sååååå långsamt bakom en….det är en protest mot att vara kopplad, för så fort man släpper henne lös kan hon både springa och skutta).

”In worldwar three there is dead people everywhere and…..bla bla bla” babblade han på och han sa att det var döda människor överallt och människor blev opererade runtomkring. Det var en massa blod och dom måste skynda sej iväg….bla bla bla…” Han babblade på oavbrutet och hon stod med armarna i kors och lutade sej på ena höften och såg måttligt intresserad ut – om hon vågat hade hon säkert gäspat stort och fråga ”Är du klar snart?”, men jag fick en känsla av att deras relation var rätt ny….

Jag fick en känsla av att dom träffats på Tinder och att hon kom från Gambia eller Kongo och han från Sverige och att dom chattat och ringt varandra ganska länge och till slut hade hon kommit till Sverige till denna ensamstående kuf som är en prepper av värsta sort och nu hade hon bott hos honom i ungefär en månad och det var två månader kvar och hon tänkte intensivt på hur hon skulle ta sej ur den här situationen, men hon spelade med i ”kriget” för att slippa tjafs och bråk.

Hon funderade dygnet runt på om det var värt att vara med honom för att få leva i ”västvärlden” eller om hon skulle åka hem efter 3 månader och göra slut, eller om hon skulle göra slut NU och åka hem direkt….. Hennes hjärna gick i 180 dygnet runt och hon skämdes lite när jag gick förbi för att hon var tvungen att spela med i det här kriget. Å andra sidan fick hon lite träning, för dom sprang snabbt uppför backar för att komma ifrån krypskyttar och allt vad det var.

Jag har massor av fantasi och den går igång när jag träffar människor (över huvud taget). Någon gång kanske jag får veta om jag fantiserat rätt….men den här gången får jag inte veta det.

Dom kanske var ett engelskt prepperpar på semester i Sverige och tränade backrusning och hade varit gifta i 5 år och hade två barn hemma.

Vad vet jag?!

Men hennes kroppsspråk sa ”TA MEJ HÄRIFRÅN! NU! Jag är såååå uttråkad.” Och han fångade INTE upp dom signalerna. Det gjorde däremot jag, som bara gick förbi.

DET HÄR SKREV JAG 2018, tror jag, och det har legat ”i malpåse” sedan dess, men det är så bra så jag lägger ut det, fast det är ”gammalt”.

Dags att prata allvar, ta tjuren vid hornen och sätta ner fötterna. Se sanningen i vitöga och kasta sej rätt ut. Dags att bita ihop och våga och kanske vinna….eller möjligen förlora. Hoppet, lusten och chansen.

Får man luras för att få fram sanningen? Finns ens sanningen, eller bara olika versioner av verkligheten?

Vad är otrohet? När sker ett svek? Bor verkligen skönheten i betraktarens ögon?

Får man gillra en fälla för ett svek och sedan när fällan slår igen om offret, göra den till en förövare? Vem är då offret?

Det snurrar i huvudet av livets alla utmaningar och jag undrar vilka jag ska fullfölja och när jag ska välja bort? Man får egentligen aldrig svaren av Livet, eller efter fullföljandet, eftersom man inte kan ta fler vägar samtidigt.

Om man lurar någon i en fälla, hur länge ska man då luras, om den som lurades i fällan är en svikare. Och när är man en svikare? Är man det for ever and ever efter ett svek, eller räcker det med ett förlåt? Kan man neutralisera en svikare genom att genomföra ett värre svek mot svikaren?

Orkar man ens med svikare i livet längre eller är det att härda ut genom svek som är ens livsläxa?

……och varför gillrar man en fälla över huvud taget när det egentligen bara gör ont i en när svikaren kliver in i den och dörren slås igen? Och hur långt ska man driva tillbakakakan? Jag är ingen hämndlysten typ, utan mer bara nyfiket, besviket och argt utforskande: Hur långt ska man driva en lögn?

Hur ska man veta? Något alls.

Och i morgon ska jag köpa cigaretter. Säg det inte till någon. Jag ska röka och hämnas. På mej själv. Att I did it again. Ville för gärna. Var inte tillräckligt försiktig eller lyhörd, fast magkänslan hela tiden sa: ”Han vill egentligen inte. Det var inte dej han sökte. Du är istället för, och under tiden.

Sen när HON dyker upp, kommer du att försiktigt förpassas ut genom bakdörren med självkänslan som sulor….och du kommer att vara arg och besviken, men mest arg på dej själv, för att du visste, och kände och härdade ut genom alla bortglömningar för att du lät dej luras av ”för långt bort” när du VET att såna förklaringar bara är svepskäl för ett ointresse.

Och sen kommer du att ösa självdestruktivitet över dej själv och negativa tankar utan att passera GÅ. Direkt i fängelse, och leva där i 297 dagar utan möjlighet till benådning”. Igen.

Offerkoftan passar så bra.  Välanvänd. Behövd. Värmer i värmen. Kyler i kylan.  Illaluktande, nopprig och otvättad. Äcklig. Och nödvändig.

Sov nu ditt lilla Knytt. Skruttet är död och skogen är mörk. Och du behöver din skönhetssömn, för din skönhet sitter i betraktarens ögon. Och du vill vara pigg i morgon. Min sofistikerade fälla måste fyllas med godsaker. Min hjärna måste vara alert.

😴🧟‍♀️

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Å andra sidan….. Försök till Positiva tankar:

Jag veeet! Kör bara på. Tänk inte så mycket. Känn inte efter. Bara lev. Och var. I nuet.

I morgon kan det vara för sent.

Live life and laugh.

Typ.

Ibland kan det till och med vara en bakvänd njutning av starka känslor, trots att dom är negativa och sliter inuti. I alla fall korta stunder. Dessutom drar det igång skrivarnerverna i fullt blås. 😛

Sonita Alizadeh – Wikipedia

#bridesforsale

Se dokumentären om rapparen Sonita, som kommer från Afghanistan, men bor i Iran. En ung modig tjej, som vågar stå upp för sej själv och för alla tjejer i framtiden. En ung modig tjej som vågar säga NEJ och gå emot lagar och konstiga och stelbenta regler.

Se den!