Jag har en ängels tålamod. Ibland. Rätt ofta. Med mycket.
Jag oroar mej inte för saker som andra oroar sej för. Men OM jag oroar mej, så gör jag det i KUBIK – jättemycket! Måste hitta en utväg, måste lösa det, måste GÖRA NÅGOT åt det. Jag kan inte bara ”gå omkring och oroa mej” sådär som många gör….dra ut på det…gå omkring i det…prata om det…älta….
Människor omkring mej är bekymrade över grejer och saker och allehanda ting, tycker jag. Det handlar om ”småsaker”, tycker jag. Småsaker som tycks vara viktiga – superviktiga – just nu. Att kaffemuggar står kvar på ett bord, att någon kom 10 minuter för sent, att det bosatt sej en duva på balkongen etc. Åsså är dom upprörda och låter arga och irriterade och ska verkligen grotta ner sej och prata om det med alla och ingen och gärna om och om igen i flera dagar/veckor/månader….
….medan jag kväver en gäsp i handen (och himlar med ögonen inuti huvudet så att ingen ser). Ju äldre jag blivit desto modigare har jag blivit med att säga ”Ursäkta, men jag bryr mej faktiskt inte om att det står odiskade kaffemuggar på diskbänken eller bordet ibland…eller att Nisse kommer för sent 2 gånger i veckan….” etc. Ibland blir man då Den som Katten Släpat in och blir den UDDA TYPEN. ”Hon-som-är-konstig” eller ”hon-som-inte-håller-med-om-nåt” (och man SKA hålla med – no matter what!).
Jag TROR att män i det stora hela får vara lite mer såna än kvinnor, men jag är inte säker. Att en man struntar i odiskade koppar på fel ställen är mer…”Jaja, typiskt MÄN! Ser inte…”.
Men så kommer vi till när jag blir upprörd och arg. När JAG reagerar, men ingen annan. Det är när det är VIKTIGA grejer, som tex att anställa en ny personal eller en ny chef (som verkar helknäpp/störd) eller när det ska till en stor förändring som är galen och faktiskt inte kommer att fungera…. och kanske alla andra tycker som jag inuti sej själva, men dom verkar FINNA SEJ mer i saker än jag gör: ”Okey, nu ska vi göra så här, fast det är helt uppåt galet, men nu bestämmer cheferna så och då gör vi så.” Jag är mer: ”Nej! Vi måste protestera! Vi måste säga vad vi tycker! Vi kan ändra det här!” och så vill jag prata, skriva skrivelser, ha möten och säga hur vi EGENTLIGEN tycker och INTE stryka medhårs alls och ändra på det tokiga beslutet.
Men så är inte andra. Andra är mer: ”….men vi kanske borde säga att vi ändå är lite samarbetsvilliga och att vi….och det är ju ändå chefen som bestämmer…”. ”VA?! Vi vill ju inte! Beslutet är ju galet!”
Jag anser att man inte måste lyda bara för att någon säger att det ska vara så. Iallafall inte om det är fel och tokigt.
Jag skulle vara en hopplös soldat. Jag är inte en sån som ”bara lyder” om jag tycker det är fel, om det går emot vad jag tror på.
Jag är nog en rätt jobbig arbetstagare…fast jättebra också! För faan vad jag tar i och jobbar och kan jobba över utan att kräva ersättning och jobbar på tills jag fixat det utan att kräva en massa extra lön eller grejer hit och dit. Jag vill göra jobbet bra. Helst bäst. Och utanför boxen. Så på så sätt är jag en jättebra arbetstagare.
Men om man säger åt mig att göra något som går emot mitt inre, så är det tvärstopp. Och jag säger ”sanningar”, även till chefer. Men jag kränker i princip aldrig någon. Jag säger bara vad jag tycker är rätt och fel. Rakt, liksom. Och då vill jag bli lyssnad på. På riktigt.
Och när man är sån, har jag lärt mej att man måste stå ut med att ”hamna under bussen” ibland, bli ”illa sedd” eller utsedd till syndabock och lite (eller mycket) tillknycklad. För chefer har ALLTID rätt och chefer kan ALLTID fixa till så att dom kan smita ut bakvägen, hur fel chefen än har och hur hen än går emot alla lagar och regler, för chefer håller ALLTID dom andra cheferna bakom ryggen.
Och fy faan vad jag har fått uppleva det.
Men det är en annan historia.
Eller fler.
erviluca #mammatillfyrakillar 