När chefer pekar med hela handen/inte lyssnar /erviluca

Det var en gång en Arbetsplats som fungerade väldigt bra. Personalen trivdes och var oerhört duktig och proffsig, det som producerades var fantastiskt och det behövdes mer och mer personal eftersom verksamheten utökades och växte.

Chefen var duktig och omtyckt och tillsatte två mellanchefer när verksamheten utökades och allt var så jävla bra.

Det helt enkelt en JÄVLIGT BRA ARBETSPLATS med JÄVLIGT BRA OCH DUKTIG personal och en super-duper-duktig chef.

Alla på arbetsplatsen kände TACKSAMHET över att få vara i och på denna arbetsplats. När det kom människor på studiebesök och ville veta mer om verksamheten, gick dom därifrån med stjärnögon förundrade över hur dom påverkats av bara att vistas i lokalerna, och höra om, verksamheten.

Allt flöt på och alla visste precis vad dom skulle göra och när, även om arbetsuppgifterna var många, och när någon i personalen blev sjuk eller behövde hjälp var alla oerhört villiga att ställa upp och hjälpa till.

ÖVER hela denna verksamhet fanns ett Överhuvud och en Chef som någon gång då och då dök upp och förmedlade att dom var nöjda med prestationerna på arbetsplatsen. Dom var nöjda och personalen kände sej trygga med att dom styrde skeppet åt rätt håll.

Så en dag fick personalen på Arbetsplatsen vet att det skulle ske STORA FÖRÄNDRINGAR i hela organisationen och att ALLA arbetsplatser inom denna verksamhet skulle förändras. ”Varför ändra på något som fungerar så bra?” undrade personalen, men fick då veta att dom andra arbetsplatserna inom samma område INTE fungerade och därför skulle ALLA arbetsplatser organiseras om.

Det var samtal och möten och oro och krisbearbetning och personalen var orolig och rädd och funderade på hur det skulle bli, vem som skulle sägas upp, vad som skulle hända osv.

Under nästan ett år pågick denna process där allt omkring dom förändrades men i slutänden blev det ändå inte så stor förändring på just deras arbetsplats. Personalgruppen skulle minskas och några slutade frivilligt för att dom skulle flytta eller börja plugga och tre stycken blev av  med sina fasta tjänster, men kunde vara kvar på vikariat.

Överhuvudet slutade i samma veva och flera nya överchefer sattes in.

Hela arbetsgruppen pustade ut. Det hade varit ett oroligt år och nu kunde dom slappna av och jobba vidare i lugn och ro. Och blomstra vidare.

Trodde dom.

För när dom skulle träffa sin nya chef över chefen berättade hon att deras arbetsplats skulle förändras. Helt. ”Bort med det och in med det”, sa hon utan att fråga hur verksamheten fungerade.

”Vi trodde att du skulle fråga oss hur vi arbetar här….?” sa personalen försiktigt. ”Nej, jag vet hur ni arbetar och vad ni gör”, sa nya chefen, utan att ha satt sej in i vad som gjordes och hur.

”Vi ska ta bort Modefjongerna, sätta in tre nya Frigdar och så ska sex personer bort!” sa nya chefen och sprang sedan iväg, eftersom hon var stressad och hade ett nytt möte.

Kvar stod hela personalen och tittade förvirrat på varandra och sa: ”Vad sa hon? Ta bort Modefjongerna?? Dom behövs ju för att tillverka XY:are och det är ju det vi tillverkar…”

”Sätta in Frigdar?? Varför då? Dom behövs inte i den här verksamheten. Och varför ska sex personer bort? Vi är ju redan underbemannade, men klarar jobbet på ren och skär arbetslust (för att vi mår så bra)!?”

Personalen träffades på flera olika möten och diskuterade vad hon hade sagt och vad dom skulle göra. ”Vi måste fråga henne vad hon menar. Vi måste fråga varför dom ska sätta in Frigdar. Vad ska vi tillverka nu?”

Frågorna ställdes och inget svar kom. Dom ställdes igen. Och inget svar kom. Efter någon månad dök hon upp igen, men var stressad och hade bestämt att hon bara skulle träffa såna som arbetade med Modefjonger. Ett möte hölls och efteråt kom personalen ut mer förvirrade än när dom gick in:

”Hon säger att vi ska ta bort Modefjonerna för att dom tillverkar XY, men vi ska tillverka ännu mer XY:ar….och det ska vi göra med Frigdar, men dom tillverkar ju QZ:or”, sa dom förvirrat och tittade på varandra som om dom inte kunde tro att det var sant.

”Sa ni det till henne?”

”Ja, men hon bara malde på om att ta bort Modefjongerna, som om hon inte hörde, eller lyssnade.”

Oron blev större och större på arbetsplatsen, personalen träffades många gånger och pratade om vad dom kunde göra för att få nya chefen (över chefen) att lyssna på dom. ”Vi skriver ett brev!” föreslog någon.

Sagt och gjort. Det tog två veckor att skriva brevet. Det skulle vara tydligt, ställas kloka frågor, personalen skulle berätta att man tillverkar XY och att det endast är Modifjonger som tillverkar sådana. Brevet skickades till alla chefer över chefen. Detta för att det tycktes som om den nya närmsta chefen (över den närmsta chefen)  inte visste vad som tillverkades på den verksamhet som hon blivit över-chef över.

Den Nya Chefen över Överchefen skickade ett svar: ”Er nya överchef vet vad hon gör.”

Personalen hade skickat ett brev på 4 sidor och förklarat noggrant, och ställt frågor. Svaret blev: ”Er nya chef vet vad hon gör. Inga svar på frågorna.

Veckorna gick, oron var stor, frågor ställdes, inga svar kom, nya möten ordnades och till slut kom The Big Meeting med Överchefen och chefen över chefen samt någon personalchef.

Överchefen sa att ”Nu vet vi exakt hur vi ska förändra. Ni ska ha två Modifjonger kvar och sedan sätter vi in tre Frigdar. Sex personal ska bort.”

”Eeeeh, ursäkta men……Frigdar tillverkar inte XY:ar och om vi bara har två Modifjonger räcker det inte för att täcka…..”, försökte en kille ur personalen.

”Nu räcker det med frågor. Allt är glasklart. Vi vet vad vi gör. Så här ska ni jobba från och med nu. Tre personal ska sköta Frigdarna och tillverka 435 XY:ar per dag. En personal ska sköta Modifjongerna som ska tillverka 235 XY:ar per dag.”

”Ursäkta, men det går inte….”, försökte en annan ur personalen.

”Det verkar som om ni inte vill förändras…förändring är viktig i alla Verksamheter”, avbröt Överchefen.

”Jodå, vi vill förändras, och vi har förändrats men Frigdar tillverkar inte XY och Modifjonger ger endast 150 XY:ar per dag…..,” hann en kvinna ur personalen haspla ur sej innan hon blev avbruten.

”Jodå! Tryck bara på den röda knappen på Modifjongen, och dra i spaken på Frigdarna”, sa chefen.

”Eeeeh…jag tror inte ni förstår….”, försökte en annan ur personalen.

”Jodå, jag har minsann jobbat på golvet med Modifjonger och Frigdar, och jag säger tryck bara på röda knappen och dra i spaken, som jag sa….”

”Det finns inga röda knappar på Modifjongen och det finns ingen spak på Frigdarna. Jag vet att du jobbade med det här för 15 år sedan men maskinerna har förändrats sedan dess.….Dessutom tillverkar inte Frigdar XY:ar, vilket är det vi ska tillverka.…” suckade en äldre kvinna som arbetat på arbetsplatsen i många år och som just givit upp kampen om att få dom nya cheferna att lyssna.

”Såja. Allt är glasklart! Ni kör igång så fort Frigdarna kommer. Jag lägger in en beställning i morgon. Bra möte! På måndag får ni veta vilka ur personalen som ska bort.” sa Överchefen över chefen och gick. Nöjd med sin prestation.

SLUT.

#närpsykopaterärchefer #närcheferintelyssnar #pekamedhelahanden #chef #attförstöraenfungerandearbetplats #attintelyssna #attintevaraödmjuk #respektlöshet #besvikelse