RSS Flöde

Sånt man inte pratar om/erviluca

Postat den


Det finns sånt man inte pratar om:

 – Fattigdom/att inte ha bra ekonomi/vara dålig på det ekonomiska/inte ha koll på det ekonomiska
– Ensamhet – leva ensam/vara singel
– Barnlöshet (ofrivillig är värst)
– Svåra sjukdomar
– Död
– Depression/dåligt mående

”Fattigdom” – att inte ha en bra ekonomi

Jag blir nästan förstummad när jag hör vissa människor prata om vår statsministers ”tillkorta-kommanden” – att hon vid något (några?) tillfällen i sitt liv haft betalningsanmärkningar och t o m haft kontakt med Kronofogden. En kvinna säger: ”Om man inte kan sköta sin ekonomi så kan man väl inte sköta något annat heller!!?” Eeeeeh, JO, vill jag säga, men säger inget. Man kan faktiskt sköta om allt, utom sin ekonomi. Man bör väl inte, men man kan! Man kan vara hur välfungerande som helst i alla andra sammanhang, men ha en för jävlig ekonomi! 

Ibland tycks det som om ”folk” tycker att att inte kunna sköta sin ekonomi är värre än att vara prostituerad, hemlös eller till och med värre än att våldta/döda en människa. Jag blir förstummad och det gör att jag, och måååånga andra med mej, skäms när vi inte är ”ekonomiskt välfungerande” och inte alltid haft full koll på ekonomin. 

Förr-i-tiden hade hemmafruar ofta inte koll på ekonomin alls. Mannen tjänade pengarna och hade koll på allt sånt. Eller inte. Det fanns nog män som var dåliga på att planera sin ekonomi och där allt gick ”käpprätt åt helv….”. Och det fanns familjer där mannen tjänade pengarna, men kvinnan hade hand om dom. Det finns säkert familjer NU där den ena är jättebra på ekonomisk planering och står för den sidan, medan den andra sköter andra saker som den är bättre på. Sen finns det såna som DELAR på allt. 

Jag skulle behöva ha någon vid min sida som sköter ekonomin. Punkt. Jag är inte bra på det och har aldrig varit. Jag anser att jag har dyskalkyli och då ganska grav sådan. Siffror hoppar runt och ändrar på sej lite hur som helst i min värld och jag har svårt för planering och att räkna ut saker ekonomiskt. 

Men det här ska jag inte berätta, för då hamnar jag under rubriken ”IDIOT” och blir en sån som man inte pratar om. Eller?

Ensamhet – att vara singel/leva ensam

Nej, det är inget likhetstecken mellan dessa ord, och en del väljer verkligen att leva ensamma och tycker om det, och har kanske precis så många vänner som dom önskar och mår bra av. Andra är paniskt rädda för ensamheten och är kanske därför sambo eller gifta ”bara-för-att” ensamheten är så skrämmande. Kanske har dom inte något bra förhållande, men hellre tillsammans och ha det dåligt än ensam och ha det sämre. Typ. 

Men så finns den här ensamheten där man faktiskt egentligen VILL leva i tillsammansheten, eller att man kanske bara inte vill vara ensam, men man är ensam. Man är kanske blyg, nyinflyttad, osäker, har dåligt självkänsla och har svårt att ta kontakt med nya människor/andra. Man kanske inte är något av ovanstående men man hinner och orkar inte träffa någon utanför jobbet eftersom barnen/huset eller vad det är, tar ALL tid och den tid man har över är man utpumpad och ledsen. Och ensam.

Ofrivillig ensamhet kan göra ONT. Fysiskt. Nästan lika ont som när någon gjort slut efter en relation. Man känner sej Utanför, Icke-vald, ENSAM, ”ingen-vill-ha-mej”, Ovald, LEDSEN, övergiven och en massa annat som gör att man inte orkar träffa någon för man bara sprider sorg, på nåt sätt. Och det är sååå skamligt att erkänna att man är ensam. ”Jag har inga vänner…”. Hur tänker människor omkring en om en människa uttrycker det? ”Jag har inga vänner…jag är ensam.” Vad är det för fel på dej då? tänker dom. Varför har du inga vänner? Kanske folk tänker att ”jag vill inte ha någon Ensam typ i mitt liv”. Det är som om det smittar…eller man vill inte ha en Ensam Typ ”på halsen”.

Barnlöshet

ALLA får barn till slut. ALLA. Till och med ”den där idioten” eller ”hon där som verkar helt tappade bakom en vagn” eller ”den där tonårstjejen” eller ”brottslingen”. ”ALLA får barn, utom jag. Vad är det för fel på mej?”. Antingen kan man inte ha hittat den man skulle kunna få barn med och är därför utan barn eller så blir man inte gravid i sitt förhållande och ska/behöver utreda varför. Att vara den som det är ”fel” på är hemskt! Och om det inte går att ”fixa”. För då är det ”JAG” som gör att ”DU” inte får bli biologisk mamma/pappa. Det är MITT fel. Välj någon annan! Gå vidare i livet. Eller ska vi adoptera? Man får inte vara för gammal när man ska adoptera nuförtiden och har man börjat försöka skaffa barn i 35-årsåldern (tex) så kan det vara kört för att få adoptera när man kört hela processen av behandlingar och IV-behandlingar etc. Då förblir man barnlös.

NÄR bestämmer man inom sej själv att man ska leva sitt liv utan barn? Hur går den processen till? När slutar man sörja barnlösheten? ALLA pratar ju om sina barn och vad dom gör eller har gjort eller hur jobbigt det är etc, och när dom slutar att prata om barnen börjar dom prata om sina barnbarn. Överallt! Och man får och kan inte dela upplevelsen och historierna. Man kan inte vara med i detta snack. Man är utanför, ständigt utanför. Och om människor anpassar sej och INTE pratar om sina barn eller barnbarn när man är med, av hänsyn, så blir det också knäppt. Hur ska man ens orka leva vidare om man inte går den vägen som ”alla andra” gör? Om man är kvinna MÅSTE man ”gilla läget” till slut. OM man är man, kan man alltid tänka ”…kanske nästa år…”, om man inte är den som det är ”fel” på. Hoppet behöver aldrig dö. 

Svåra sjukdomar

”Hej, hur mår du?”

Eeeeeh, jag har AIDS. Eller ”Jo, tack….jag fick just besked om att jag fått cancer…”, eller ”Jag har MS” eller ”Jo, tack, jag är deprimerad.” Hur svarar man på frågan ”Hur mår du?” där svaret SKA vara ”Bra, hur mår du?” när man mår skit? Man vill inte gå omkring och sprida sorg och elände omkring sej… men ”jag mår faktiskt inte bra – jag har riktigt ont i lederna/magen/huvudet”. Hur länge och mycket orkar folk höra att man mår dåligt, om det aldrig blir bättre? Hur mycket får man klaga? Hur mycket ska man ”spela frisk”? Varför gör Den Sjuke Dom Friska illa berörda? Eller om jag är svårt sjuk, och jag vill inte att ”folk” ska prata om min sjukdom – jag vill vara ”som vem som helst” när vi träffas och jag vill inte att folk ska ”klema med mej”….hur gör man då? ”Prata inte om min sjukdom”, eller? En del människor vill inte och orkar inte höra att man är sjuk. Jättesjuk. Dom står inte ut med att ”bära” kunskapen ens. Så är det bara. Dom människorna får väl leva vidare med sin ignorans utanför din vänskapskrets, antar jag. 

Att vara kroniskt sjuk i någon sjukdom och/eller handikappad på något sätt är något som gemene man inte tampas med dagligdags och när man är den som drabbats eller någon som lever nära den som drabbats behöver man ha överseende med att gemene man inte begriper och kanske behöver reagera på sitt sätt innan dom Fattar. Å andra sidan ska inte den drabbade behöva ta ansvar för dom ignoranta. Och var och en gör som den vill och reagerar som den vill. Men det är ett evigt nötande kring vem som har rätt att bli arg/sur/irriterad över den andre. Den drabbade kan dock aldrig välja bort sitt handikapp eller sin sjukdom. Gemene man kan dock välja bort att umgås med en drabbad, alternativt agera på annat sätt.

Döden

Döden är en del av livet. I vårt samhälle sker döden så pass sällan så vi inte riktigt vänjer oss. Vi har fördelen att kunna få leva länge och bli gamla, om vi inte blir sjuka eller råkar ut för en olycka och det är jämförelsevis ovanligt i vårt välfungerande och friska land. Därför är alltid döden en chock och läskigt, förstås. Ingen vill ju att någon ska dö. Men vi ska alla dö. Så ÄR det. Visserligen lovade jag min då 4-årige son att aldrig dö, vid något tillfälle när han var riktigt orolig för att jag skulle dö, men jag tror att han nu, vid 26 års ålder begriper att jag faktiskt kommer att lämna jordelivet en vacker dag, förhoppningsvis före honom. Men man märker att många är till och med rädda för att prata om döden. ”Om jag inte pratar om den finns den inte”.

JAG tror att man framförallt inte ska vara rädd för att prata om döden med någon som faktiskt snart ska dö. Sen är väl människor även där olika, men om du känner någon som vill prata om döden (och troligen snart ska dö) – låt den göra det. För troligen är inte döden farlig och när man pratar om den blir den mindre skrämmande. Det sorgliga är ju att man inte är kvar i livet och att dom man älskar blir kvar och saknar. Men som sagt, vi pratar inte om det, och många vet inte hur dom ska prata med sina barn om döden. JAG tror att man ska ge barn hopp. Visserligen är döden slutet på jorden och man finns inte mer här, men….sen då? Låt barnen fantisera. Och om du har en tro, låt dom tro med dej. Skräm aldrig. Ingen hamnar i helvetet eller på ett dåligt ställe. Vi blir änglar eller flyger runt bland molnen eller vad som nu händer. Dom som tror att det bara blir svart, och vi finns inte mer, får väl tro det. Men låt oss som tror på Något Mer, få tro det. Varför släcka vårt hopp, liksom? Men ingen vill prata om det.

Depression

Det är svårt att prata om depression. Men som det ser ut just nu är det som om var och varannan ungdom mår psykiskt dåligt och det är ju ett blogginlägg, eller en hel bok, för sej. Varför mår våra ungdomar så dåligt? Smittar det? Känner dom sej värdelösa och att dom inte är till någon nytta? Är det pandemin eller är det för att man nu FÅR och KAN prata om det – iallafall pratar man om det när det gäller ANDRA. ”HON är deprimerad” och ”HAN är deprimerad”, men jag då? Mår jag dåligt? Är jag deprimerad? ”Hur mår du?” Skit. Jag orkar knappt leva. Varje dag är ett mörker. ”Ooookey….”. Vad säger man sen? Snacka om att förstöra stämningen.

Det är svårt att prata om depression. Vem vågar? Den som är riktigt riktigt deprimerad? Den som blir inlagd och måste erkänna att ”jag är deprimerad på riktigt”. Men varför då? Ditt liv är väl inte svårt? Nej, att prata om depression är svårt och knepigt. Och att prata med någon som är deprimerad är också svårt. ”Ryck upp dej!” får man inte säga, även om man kan tänka så.


#fattigdom #ensamhet #levaensam #varasingel #singel #villintevarasingel #tillsammans #ledsen #ensam #barnlöshet #barnlös #ofrivilligtbarnlös #sjukdom #svårasjukdomar #cancer #ms #handikapp #funktionsnedsättning #död #döden #prataomdet #prataomdöden #depression #dåligtmående #psykiskohälsa #sorg #sorgligt #inteensam

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: